Det har precis varit advent igen, jul igen och en massa stress igen. Ja för oss som har råd med stress. Som inte stressar över att det inte blir någon jul. Som inte stressar över hur vi ska överleva idag, ta livsfarliga beslut eller behöva begrava våra barn i Medelhavet.

Jag brukar försöka låta bli julstressen, jag handlar mina få julklappar till barnen online och på en hemsk resa till Ullared typ i september. Allt för att undvika folksamlingar och de konsumerande tunnelseende monster mina medmänniskor blir under julhandeln. I min familj kör vi ändå på minimal jul, slösar inte pengar på onödiga klappar som ingen tänker använda eller slänger en massa julmat. Julklapparna till de vuxna blir nästan alltid gåvobevis till Rädda barnen eller en åsna som skänks till en behövande familj. Det sistnämnda älskar min far.

Men likt förbaskat måste julmaten inhandlas och jag som brukar undvika att handla med min femåring blev tvungen att göra detta. Utanför vår mataffär blir sonens ögonen stora och börjar glittra. Han har fått syn på en grupp med människor med mycket fina kläder. Han känner igen stilen från vår resa till Nigeria och vill titta på dem. Deras kläder är färgglada och kvinnorna har stora ståtliga turbaner. Jag lade märke till en äldre kvinna som också ler och går fram till gruppen.

Hon tar kontakt med en av männen och frågar om det fina tyget som hans traditionella kläder är sydda av. Hon upptäcker att han tvekar lite och går vant över till engelska. Han säger att han förstår svenska men visst engelska är bättre för dem båda. Damen som är i 50-årsåldern fingrar på tyget på mannens ärm, ler vänligt och frågar honom hur han kan arbeta i dessa kläder? Han (och inte jag heller för den delen) förstår inte vad hon säger. Hon upprepar sig och säger ”how can u work in these clothes”?

Han börjar tveka och verkar leta efter ett svar. Hon frågar återigen hur han kan jobba i sina fina kläder, sedan artikulerar hon övertydligt på engelska och frågar om han ens har ett jobb… men mycket längre än så hinner hon inte. Ett monster tar över min konflikt-undvikande kropp, som ju normalt är i dvala, speciellt när sonen är med.

Jag börjar skrika, på engelska och på svenska. Vad i helvete är det du säger? Vad menar du med att fråga om han har ett jobb och om han kan jobba med sina traditionella kläder? Du känner väl inte honom? Ser du inte att det är högtidskläder, din rasistiska kärring? Vad har du med att göra med hans jävla yrkesliv?

Damen börjar protestera och vi har plötsligt fått en rejäl publik. Ingen säger något och mannen själv ser ut att vara mycket illa berörd. Hon säger att hon inte menat något illa och att han inte hade något emot hennes frågor. Att jag inte skulle lägga mig i. Jag inser att hon ser sig själv som en välmenande person. Hon ville belysa svårigheter med att assimileras i samhället och bli en produktiv medborgare om man insisterar på att klä sig i traditionella kläder. Damen anser att mannen inte ska bli kränkt för hon tänkte minsann inte kränka honom, hon undrade bara hur han behåller ett ärligt arbete om han har sådana fina kläder på sig? Hon börjar självklart raljera om hur man numera inte ens får säga något i Sverige utan att bli stämplad som rasist. Jag känner igen denna självklara försvarsmekanism och hur den privilegierade återigen ger sig själv rätt att tolka situationen.

Jag inväntar inte nästa klassiska försvarsargument ; ”mina bästa vänner/grannar/tandläkare är faktiskt mörka/afrikaner/iranier/gift med en thailändska och de säger att dem har blivit bra svenskar genom att anpassa sig snabbt. Jag kan inte vara rasist för att jag umgås med utlänningar”. Jag skriker bara åt henne att, ” – Jag har mycket emot detta, jag lägger mig i och hör sen. Anledningen till att den här mannen inte ber dig dra åt helvete är att han har respekt för sina medmänniskor något som du aldrig lärt dig. Nu ger jag dig tre sekunder att gå härifrån och lämna honom ifred… din äckliga rasist!” (Ja jag sa rasist flera gånger).

Hon mumlade något om hot och om polisen medan åskådarna äntligen vaknade till liv från sina julhandlande slummer och började säga åt damen att be om ursäkt.

Någon ursäkt väntade jag inte på, inte heller ville jag ha något tack av någon. Jag skakade av ilska och insåg att jag gjort bort mig framför min son. Vi gick snabbt till vår bil där jag fick lugna ner mig och börja försöka förklara det jag gjort för mitt barn.

”Mamma sa du helvete?Och jävla! Och kärring?” Han gjorde stora ögon. Jag förklarade att alla måste få vara fria att ha på sig vilka kläder de vill. Att ingen får fråga om man har ett jobb på grund av ens utseende. Jag bad min son om ursäkt för att jag blivit arg och sagt fula ord, min enda anledning var att man måste försvara andra om någon retar dem för att de ser annorlunda ut. Jag undrade om han hade blivit rädd av situationen?

Han sa bara ”mamma du har rätt, alla måste få vara fina så som de vill. Man får inte mobba någon. Mamma du är en hjälte och en bra kompis”