SVT skriver om ett stort antal svenskar som utvandrar. Det är fler än någonsin. I slutet av 1800-talet utvandrade 50 000 personer varje år, vilket blev totalt 1,5 miljoner svenskar som lämnade landet under den perioden. Idag utvandrar än fler från Sverige.

Förra året utvandrade 51.237 personer som var folkbokförda i Sverige.

Antalet personer som lämnar Sverige är troligen högre än de siffror som framgår av statistiken. Den person som planerar att vara borta ett år eller längre är skyldiga att meddela Skatteverket att den har flyttat utomlands, men många känner inte till denna skyldighet och andra glömmer helt enkelt bort att meddela Skatteverket. Forskare i migration tror därför att det finns ett stort mörkertal. De hänvisar bland annat till uppskattningar från Föreningen Svenskar i världen, som menar att det finns mer än en halv miljon svenskar som bor i utlandet.

 

Det som skiljer migrationen idag från förr är att många som flyttar utomlands även flyttar tillbaka, för att sedan flytta utomlands igen. Enligt Aftonbladet emigrerar rekordmånga svenska kvinnor och många av dem tillhör kategorin högutbildade kvinnor, vilket skiljer sig från förr när svenskar emigrerade. Då var det i första hand män med låg ekonomisk status som lämnade landet.

Cirka 660 000 svenskar beräknas leva utomlands enligt en studie som Sydsvenskan skrev om förra året. USA, Storbritannien, Spanien och Norge är länder som många svenskar flyttar till, men Afropé erfar att många afrosvenskar väljer att flytta tillbaka till sina förfäders länder i olika delar av Afrika.

Maria är 37 år, född och uppvuxen i en småstad i Sverige, med föräldrar från Sydafrika. För sex år sedan valde hon att flytta till föräldrarnas ursprungsland Sydafrika, tillsammans med sin man och deras två barn. Jag var trött på att alltid vara den ”annorlunda” med min mörka hudfärg, säger Maria om varför de valde att lämna Sverige. Sedan hade både jag och min man möjlighet till bra arbeten här i Sydafrika med våra internationella utbildningar, det underlättar förstås för oss. Våra barn trivs bra här och jag tycker det är skönt att de får så mycket kunskap om mina föräldrars rötter. Vi kommer att bo kvar här, säger Maria, som egentligen heter något annat.

Afropé har även talat med Julia och Kafui som flyttat från Sverige till Ghana med sina barn.

Varför lämnade ni Sverige?

Vi lämnade Sverige av flera anledningar. Dels var vi bekymrade över klimatet i Sverige för afrosvenskar, och vi ville låta barnen växa upp någonstans där deras möjligheter var större och risken för våldsbrott och diskriminering pga deras hudfärg var mindre. Dels så föll det sig så lyckligt att Kafui rekryterades till ett jobb i Ghana, som stod i paritet med hans utbildning och erfarenhet, vilket inte varit lika självklart i Sverige.

Varför blev det just Ghana?

Ghana blev det av flera anledningar. Kafui är född i Ghana, så vi har familj här. Vi älskar Ghana, det är ju en av världens snabbast växande ekonomier och det finns stora möjligheter här. Det är ett land som är relativt lugnt och tryggt.

Hur blev flytten för er familj?

Flytten blev väldigt lyckad för vår familj. Det går jättebra för våra två söner i skolan, vår äldste har redan fått betyg och läser tre språk. Vår yngsta dotter börjar på tvåspråkig förskola i veckan som kommer. Kafui har nytta av sin bakgrund som både svensk och ghanaian på arbetet.

Vi har fått mer tid tillsammans som familj sedan flytten, och det är härligt för barnen att kunna springa i trädgården, äta mango från träden och gå och bada i poolen efter skolan.

Det finns givetsvis delar som är mer problematiska. Korruption, fattigdom och sociala orättvisor blir väldigt påtagliga när det berör en i det dagliga livet.

Jag talade med en vän som har en liknande erfarenhet av att ha flyttat mellan hemländer som barn, och inser att det både är en gåva och en förbannelse. Genom att de får två eller flera platser i världen där de har vänner och känner sig som hemma kommer de också alltid sakna något eller någon. Vi hoppas att fördelarna kommer överväga. Särskilt vår äldste son saknar Sverige, men desto fler vänner han får här desto mindre påtagligt blir det.

Något vi inte förväntat oss var att även här blir barnen i egenskap av mixade utpekade som ”exotiska” eller åtminstone annorlunda. De får mycket kommentarer om sina hår, frågor om de är pojkar eller flickor (eftersom pojkarna inte är rakade och flickan inte har hål i öronen). De tyckte det var besvärande i början men har slutat ta åt sig.

Källor: SVT, Aftonbladet, Sydsvenskan, Egna källor