Jag har också bristningar!

Min kropp började förändrades i puberteten. Som om det inte vore nog med växande bröst, hormoner och livet i allmänhet, skulle jag även leva med de ljusa ränderna som jag såg framträda på rumpa och lår. Vissa kamrater hade det lika jobbigt, medan andra hade tur och slapp bristningarna; som hos mig blev både fler och större. När det började blekna var jag som lyckligast. Tills det kom nya. Ibland känns det som att jag har haft mina ränder i evigheter, så ni förstår att jag har tänkt på det i många omgångar.

Jag har kommit fram till att hudbristningar är det absolut fulaste som finns. Säg mig vilken människa som blir glad av att upptäcka nya bristningar på kroppen? Bristningar är fult, äckligt och ett ”tecken” på att man inte tar hand om sin kropp. Det är i alla fall vad många verkar tro. Jag minns debatten kring kroppsideal som fick stor uppmärksamhet i höstas. Debatten ”tjock vs smal” där individer i tv sändning beskrev överviktiga människor som lata, psykiskt instabila, och med kroppar fulla av bristningar för att de inte orkar tränar. Jag var inte överraskad, då jag hört andra människor yttra sig liknande om överviktiga.

_MG_5724
Rokibath Alassane – Foto: Kristna Wicksell

Hudbristningar tycker ingen om, och oavsett kroppsform vill ingen ha det. Jag minskade styrketräningen när jag fick bristningar på armen. Så nej, bristningar är inte ok. Förutom vid graviditet. Då är det en påminnelse om att man burit en människa i sin kropp. Skapat mirakel. Det kan jämföras med ärr efter en livsavgörande operation. Det finns inget att skämmas över.

”Men vi som varken fött barn eller genomgått operationer, hur förklarar vi våra ränder? Vilket mirakel har min kropp skapat?”

Nu menar jag inte att alla kvinnor som fött barn är stolta över sina ränder, men jag tror att det är mer accepterat med bristningar då. Finns inga krav att ställa på en blivande mamma. Vad kan vara mer vackert än att ge liv åt en människa? Men vi andra, vi skäms… och jag tror tyvärr att många av oss som har bristningar på kroppen upplever det så. Jag har vänner som avstår från att ha vissa plagg, för att bristningar syns. Mina finns lite överallt, men jobbigast är överarmen och jag har helst en kofta på mig när jag bär linnen. Faktum är att en vacker kvinna bör inte ha synliga bristningar. Helst inga osynliga heller. Hur många av oss har inte testat diverse krämer och massageapparater som ska reducera bristningar? Hur många gravida har inte fått tips om diverse oljor och huskurer som ska hålla huden fin både under och efter graviditeten? Inte ens när man är gravid vill man ha ränder. Så hur ska vi andra må?

”Det latinska ordet striae är i grund samma som engelskans ”stretch”, ”sträcka” på svenska – när man får hudbristningar sträcks huden ut. En vanlig anledning är att huden inte har hunnit med att växa i den takt som hudens storlek har ökat. Ett bra exempel på detta är när en kvinna blir gravid. Huden som finns på magen tänjs då ut i en snabbare takt än vad som är normalt. Samma sak brukar gälla brösten. Följden blir att huden ofta ”brister”, vilket dessutom är vanligare hos yngre gravida kvinnor.” Från huden.se

Hudbristningar i all sin naturlighet - Foto: Privat
Hudbristningar i all sin naturlighet – Foto: Privat

Jag har börjat följa en sida där (främst) kvinnor lägger upp bilder på sina ränder och berättar sin historia. Ibland hjälper det att se att det finns andra som jobbar på att älska HELA sin kropp. Ibland hjälper det att se att det finns andra som har har det värre. Där hittar jag bilder på nyförlösta kvinnor och deras bebisar, som visar sina bristningar eller ärr från kejsarsnitt. Sen finns bilderna på oss andra, som inte kan förklara våra ränder med mirakel. Vi som kanske styrketränat, eller som haft svårt att hålla vikten på grund av stress och annat. Allra sist finns de stora kvinnorna, de som samhället inte accepterar. Fast jag har upptäckt att det värsta inte är stora kvinnor med bristningar, utan stora kvinnor och hyllar sitt fett och sina bristningar. De som vägrar skämmas och underkasta sig samhällets spelreglerna. Dem tycker man verkligen inte om.

”Visste ni att hudbristningar kan vara genetiskt, och även uppkomma av stress?”

Jag kan inte låta bli att undra om hudbristningar är en struntsak. Borde jag skriva om annat mer relevant och fokusera på det som verkligen spelar roll? Jag kan välja att göra det, men sanningen är att hudbristningar är ett stort problem bland oss unga kvinnor. Att då också se äldre kvinnor spendera enorma pengar på att undvika bristningar, det boostar inte direkt vår självbild. Det hjälper inte heller det faktum att samhället har en skev bild på kroppsideal och skönhet.

Som ni säkert förstår handlar texten inte enbart om hudbristningars vara eller icke vara. Det handlar om att alla kroppar ska få ta plats. Och att alla ränder ska få plats. Jag kan inte påverka att min hudfärg ökar risken att få bristningar, och inte heller min kroppsform. För även kvinnor med ”rätt” kroppsform kan få bristningar. Jag är inte så värst stor, och har ändå det jobbigt med mina bristningar. Hur tror vi att de som både är stora och har bristningar har det? Om ett par veckor åker jag på semester, och då jäklar ska jag visa upp mina fula ränder.

 

Rokibath Alassane
Rokibath Alassane

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s