"Är ni svenskar?" – Vardagsrasismen på solsemester?

Jag ligger på en strand i ett av Gambias största turistområden och njuter av solen, värmen och småpratar med min mamma. Områdets hundar har slagit läger under våra solsängar och gräver gropar för glatta livet för att svalka sig. Runt omkring oss är det kanske ett 20-tal turister, alla njuter av solen och värmen och att kunna svalka sig i det nära 25 gradiga havet som ligger ett par stenkast från solsängarna.

Solsemester i Gambia. Foto: Afropé
Solsemester i Gambia. Foto: Afropé

Några försäljare som säljer alltifrån solglasögon till skärp och diverse hudkrämer vandrar fram och tillbaka på stranden och hoppas att få sälja något, samtidigt som kvinnorna säljer frukttallrikar från sitt lilla bås. Lite längre bort håller juiceförsäljarna till, som minst ett par gånger i timmen tar sig en runda runt solsängarna och småpratar, frågar om någon vill beställa juice för att sedan vända tillbaka till sitt tebryggande, eller om de haft tur, för att färdigställa en juicebeställning. Vinden blåser lite lätt samtidigt som solen gassar och det är i princip så långt bort från det snöiga och kalla Sverige en kan komma!

En utav områdets försäljare går förbi och känner igen mig, stannar och pratar lite, bland annat om att det är tufft att få livet att gå ihop i år. Dels beroende på förra årets nästintill uteblivna turism, på grund av rädslan för ebola, som aldrig (tack och lov!) nådde Gambia. Men årets turistsäsong har inte heller blivit någon succé, och det finns många människor som fortfarande kämpar hårt för att överleva och få ihop tillräckligt med pengar för att klara dagen.

Några parasoll längre bort ligger en kvinna med sin tonårsdotter och solar. Så som alla andra turister så njuter de märkbart av sin avslappnade semester och en lat dag på stranden. Efter ett litet tag reser de på sig och kvinnan tar med sig sin väska och kommer gående mot oss. En bit från våra solstolar frågar hon ”Är ni svenskar?” varpå vi lite förvånat svarar ja. Hon fortsätter sedan med att fråga om det är okej att vi vaktar deras väska medan de går ner till vattnet och badar, då hon inte vill lämna den oövervakad. Vi utbrister lite förvånat att det går väl bra, och de strosar nöjt ner till vattnet för att bada. När de sedan kommer tillbaka för att hämta sin väska småpratas det lite om hur härligt landet är och att det är deras första resa till Gambia, men kanske inte sista.

Foto: Afropé
Foto: Afropé

Vad är det då med hela den här situationen som gör mig illamående och samtidigt heligt förbannad? Jo, det faktum att jag som vit svensk uppenbarligen är mer pålitlig, mindre stöldbenägen och helylle än någon annan på denna strand. Jag, en helt främmande människa som av en slump råkar befinna mig på samma plats som denna familj får förtroendet att vakta deras väska, men från vad?! Försäljaren som försöker få vardagen att gå ihop? Småbarnsmamman som säljer frukt? Eller kanske juiceförsäljaren som kvällstid kör taxi för att överleva? Alla de här människorna måste ju i kvinnans värld vara hotet mot hennes väska, eftersom det är jag som får äran att vakta den, jag, som genom att vara svensk och vit tydligen uppfyller alla kritiker för att inte stjäla.

Fattiga afrikaner som dagligen sliter för att försörja sin familj kan ju inte alls vara lika hederliga och ärliga som den vita svenska tjejen som har råd att åka på solsemester. Det är den eviga uppdelningen i vi och dem, vi som vita svenskar måste tydligen hålla oss till, och förlita oss på varandra när vi befinner oss bland dem. För vem har hört talas om stölder eller rån i Sverige, nej sånt händer ju aldrig, eller? Skulle inte också Du gladeligen knata fram till första bästa människa på en gata i Stockholm och be om hjälp att passa väskan medan Du besöker toaletten? Vi är ju uppenbarligen så pålitliga och hederliga att det går för sig när vi semestrar så jag hoppas att Du känner samma tillit till mig även i Sverige.

Kan det vara så att det är vardagsrasismen som flytt den svenska vintern och åkt på solsemester? Har rasistiska strukturer nästintill obemärkt smugit sig in i vår vardag och lärt oss att jag som vit svensk inte stjäl, eller åtminstone är mindre benägen att göra det? Jag tror nämligen att vi måste våga ställa oss dessa frågor och många gånger benämna saker för vad de faktiskt är, inte okunskap, rädslor eller något annat fint neutralt begrepp, utan faktiskt våga prata om vardagsrasism. Vågar vi prata om det här erkänner vi också att denna problematik existerar samtidigt som vi tar ett stort steg mot en värld där alla behandlas och värderas lika, oavsett till exempel bakgrund, hudfärg eller ekonomisk status.

Anna Wedin
Anna Wedin

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s