Det var den 26 juli 2007 som den dåvarande franska Presidenten Nicolas Sarkozy besökte Senegals huvudstad och höll ett numera historiskt tal på Cheikh Anta Diop Universitet i Dakar.

Under det 50 minuter långa talet framhäver Sarkozy ”att kolonisationen visserligen var nåt dåligt men hävdar samtidigt att […] Den afrikanska tragedin ligger i att ”afrikanen” inte har präglat världshistorien tillräckligt […]Afrikas problem är den ständiga nostalgin över ett förskönat förflutet […] I en chimär där allt ständigt återkommer, finns inte utrymme för varken det mänskliga äventyret eller idéen om utveckling.”

Cheikh Anta Diop (CAD), mannen vars storhet inte kan förnekas, föddes den 29 december 1923 i Diourbel, Senegal. Han flyttar till Paris tidigt 40-tal för att studera fysik och kemi men även historia och samhällsvetenskap. Han disputerar 1951 i Paris och menar i sin avhandling att forntida Egyptien var bebott av svarta afrikaner och att deras språk och kultur sedan spreds till Västafrika. Han nekades till en början sin doktorexamen då hans idéer ansågs vara för kontroversiella.

År 1956 utgavs boken ”Nations négres et cultures” som bekräftar den egyptiska civilisationens svarta ursprung. Det skapade ett tumult inom den franska akademin, bland lingvister och egyptologer. Inom den svarta rörelsen däremot mottogs boken med stor entusiasm. Den kom med en efterlängtad motvikt till de västerländska teorier som förminskade svarta människors kultur till en utan förflutet, utan historia och utan civilisation annat än en ålderdomlig och primitiv sådan.

Hans idéer

Cheikh Anta Diop betonade vikten av en kulturell enighet för Afrika. Därav hans intresse av att identifiera olika afrikanska stammar, och rekonstruera deras migrationsrörelser och utveckling inom kontinenten. Han menar att det finns relevans i att söka det historiska sambandet och kanske gemenskap mellan dessa. Det var hans absoluta övertygelse att sann frihet börjar med att restaurera förtryckta nationers kulturarv, ett som möjliggör ett återtagande av idéer, koncept, symboler, värderingar. Moraliska och intellektuella referenser som kontinentens tusenåriga historia har testamenterat till förtryckta nationer och som kommer skjuta in dessa i framtiden.

Efter att ha läst Marcus Garvey, Du Bois och Kwamé Nkrumah, föregångarna av panafrikanism, var Cheikh Anta övertygad om vikten av politisk federalism i ett enat Afrika och betonade kontinentens behov av att utnyttja sina enorma resurser till sin fördel. Diop var engagerad i självständighetsrörelsen, bidrog till att politisera många samtida artister, författare och publicerade 1960 det som kom att bli hans egna politiska program: ”Den ekonomiska och kulturella grunden för en framtida federal stat i Afrika”

Han tilldelas ett pris för sitt engagemang och sin påverkan, detta under den allra första Festivalen för Afrikansk konst 1966.

Hans verk

Diop fördjupade sin forskning på ett tvärvetenskapligt angreppssätt: kemiska studier på mumiers pigment (han förvägrades en bit hud av Ramses II mumien för analys av melanin), fördjupning i comparativ lingvistik och en detaljerad studie av egyptisk kultur (naturvetenskapligt, religiöst, seder). Under 60- och 70-talet utgav han en rad böcker om det pre-koloniala Afrika, den afrikanska kulturella enigheten, likheter mellan det egyptiska språket och afrikanska språk. Han bygger sin teori på iakttagelser från antika grekiska historiker som Herodote och Strabon för att styrka sin tes om att de gamla egyptierna hade samma fysiska attribut som svarta afrikaner idag (färg, hår, näsa, läppar osv..). Hans tolkning av antropologisk och arkeologisk data leder honom till slutsatsen att den forna egyptiska kulturen har likheter med andra afrikanska seder och bruk. På det språkliga ser han likheter mellan det antika egyptiska språket och wolof som talas i Västafrika.

På 70-talet är Diop med i en internationell vetenskaplig kommitté lett av UNESCO för utarbetandet av General History of Africa, ett ambitiöst redaktionellt projekt i åtta volymer. Inom ramen för detta projekt deltog han 1974 i International Symposium i Kairo, där han konfronterar sina metoder och forskningsresultat med de ledande världsspecialisternas slutsatser. Diop pratade oavbrutet i timmar och lyckas övertyga en hel del av hans forskarkollegor.

Hans eftermäle

Cheikh Anta Diop återvände till Dakar efter att ha fått sin doktorsexamen 1960 och undervisade till en början som lektor, senare som professor på vad som då hette ”Université de Dakar”. Efter hans bortgång bytte lärosätet namn till Université Cheikh Anta Diop de Dakar. Det var där Nicolas Sarkozy höll sitt famösa framför professorer, studenter och politiska ledare.

Diop bidrog till att förnya historieskrivningen om Afrika. Hans verk bidrar till att dekonstruera teorier som Sarkosys om att ”afrikaner inte tillräckligt präglat världshistorien”. Han var övertygad om värdet av att känna till och dra lärdomar av afrikansk historia för att förstå vägen framåt. Hans verk tenderar inte att handla om att glorifiera det förflutna utan mer om att hitta effektiva åtgärder för kontinentens framtid. Hans verk återställer ett självförtroende, uppmuntrar ungdomar att beväpna sig med vetenskap, väcker deras nyfikenhet och formar deras sinnen. Hans verk är onekligen en inspirationskälla för afrikansk nationalism och panafrikanism.

Professor Cheikh Anta Diop dog den sjunde februari 1987, hans idéer lever kvar trettio år efter.