Fredagen den 29 januari blev unga rasifierade killar i centrala Stockholm attackerade av en grupp maskerade. Veckan innan snackades det om sexuella trakasserier och våldtäkter i centrala Stockholm. Som ni säkert minns kretsade samtalen en del kring ensamkommande pojkar. Under debatten kom RFSU ut med en artikel om sexualundervisning för ensamkommande flyktingpojkar, ”…de ensamkommande flyktingpojkarna kommer från samhällen med normer kring kön och identitet som på många sätt skiljer sig från det svenska majoritetssamhällets”. Strax efter det kom tragedin på ett boende, där personalen, en ung vit kvinna miste livet. Är det någon som missat allt detta? Nej jag tror inte det. Så låt oss prata lite mer om de ensamkommande barnen, för säg mig vem som ännu inte sagt sitt om de senaste händelserna och de där ensamkommande barnen.

Jag tycker att det i allmänhet finns en negativ atmosfär kring termen ensamkommande barn. Och jag tror att den känslan hos mig och många andra har vuxit fram i samband med migrationsverkets växande statistik av antal ensamkommande. Alla har sin åsikt kring denna grupp, men jag är fruktansvärt trött på att höra ”de här ensamkommande barnen”, som var och varannan människa slänger ur sig nu för tiden. Jag ska förklara varför och även dela med mig av lite tips.

Jag har tack vare mitt jobb kommit i kontakt med unga som utan målsman (eller annan familjemedlem) tagit sig till Sverige. Med min egen erfarenhet av att kommit till Sverige som barn har jag kunnat skapa en bra relation med många av ungdomarna jag möter. Jag känner igen den frustration som finns i att vilja säga så mycket, men inte ha orden. När jag tänker efter har jag kommit i kontakt med unga ensamkommande långt innan det blev ett återkommande samtalsämne i lunchrummet.

Först och främst, och kanske viktigast att komma ihåg är att ensamkommande inte är en homogen grupp. Ja, de flesta ensamkommande kommer från krigshärjade områden. Men det enda som sammankopplar ungdomarna är att de kommit hit utan vårdnadshavare. Jag tycker att det är tråkigt att ungdomar som inte varit på flykt blir kallade för flyktingar på grund av att media och diverse politiker slänger sig med ”ensamkommande flyktingbarn” som om det vore en tävling i att få flest bingo. Visste ni förresten att det kommer ensamkommande ungdomar som inte är flyktingar? Som precis som jag, skickats till Europa för att få ett bättre liv? Visserligen är det en mindre grupp, men tyvärr faller de mellan stolarna och får inte alltid rätt stöd för att kunna må bra i det nya samhället. Jag tror att det beror på okunskap från folk. Jag har till och med hört individer, vuxna arbetande människor i det svenska samhället tro att en nyanländ är liktydigt med en flykting. Är det att göra det lätt för sig, eller är det ren idioti?

Jag minns min reaktion första gången jag kallades ensamkommande. ”Nu tar vi det lugnt va, jag har inte flytt över medelhavet och dumpats på centralen”, ungefär så tänkte jag (mest för att jag inte ville kopplas ihop med den stigmatisering som följer med begreppet).

Min växande ilska kring användandet av ” de här ensamkommande barnen” grundar sig i att det ständigt pratas över huvudet på ungdomarna. Jag finner det konstigt att det finns tjänstemän och andra som arbetar med målgruppen, men som ändå inte känner till den enorma organiseringen som finns bland ensamkommande. Majoriteten av dessa unga ledare är afghaner och somalier och har inte varit här i många år, men har ett enormt driv i sin kamp att förändra synen på gruppen ensamkommande. Sveriges Ensamkommandes Förening har drivit projektet Prata med oss, inte om oss. Även Ensamkommandes Förbund tar ständigt fighten och arbetar för att krossa fördomar och sprida kunskap. Jag tvivlar på att dessa drivna unga ledare tycker om sättet det talas om de där ensamkommande barnen. Det är inga brottslingar. Det är starka och målinriktade individer, som oavsett om vi ”svenskar” vill eller ej, är en del av det svenska samhället.

Tack vare mitt arbete tänker jag ofta på framtiden för alla nya svenskar. Jag tänker mest på dem unga, och då även dem vi kallar ensamkommande barn. Just nu finns inte tillräckligt många platser där nyanlända ungdomar och etablerade svenska ungdomar kan mötas. Integration är något som vi måste arbeta för tillsammans. Så kan vi snälla sluta prata OM DE DÄR ensamkommande barnen?