Skådespelaren Måns Clausen utsatt för afrofobisk attack

Aktuell i den svenska uppsättningen av Broadwayklassikern ”A Raisin in the sun” – på svenska ”En druva i solen” – och med ett tjugotal teaterproduktioner och filmroll i bland annat SVT:s ”Kommissarie Winter – Dans med en Ängel”, är Måns Clausen ett inte helt okänt ansikte i Sverige. Adopterad till Sverige från Etiopien vid 10 månaders ålder och ändå är det något som gör att han aldrig riktigt får känna sig svensk. Han har själv beskrivit det som att hans insida är svensk, men utsidan afrikansk. En utsida som han i dagarna fick känna på hur den gav en vilt främmande kvinna känslan av att ha rätt att tala om för honom hur han har rätt, eller snarare inte rätt, att klä sig.

Måns Clausen - Foto: Michael Melanson
Måns Clausen – Foto: Michael Melanson

Måns Clausen skriver själv om händelsen på sin Facebook och stödet och reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Det finns en stark kärleksfull och aktiv antirasistisk gemenskap i Sverige. Helt klart. Kan vi vinna tillbaka Sverige?

I dessa tider upplever jag personligen att den typ av berättelser som Måns berättar, inte längre förvånar eller chockerar mig. De tillhör vardagen i mitt flöde på sociala medier. Hur sorgligt är inte det? Jag tror personligen på att våra vittnesmål gör skillnad. Jag är övertygad om att dessa historier väcker insikt hos många som aldrig annars skulle kunna föreställa sig eller drömma om scenarion som det Måns fick uppleva alldeles nyligen, en sen kväll på Avenyn i Göteborg. Ju fler vi är som förstår och ser vidden, desto fler kommer vi också vara som tar kampen och kämpar för att väcka ett Sverige som är på väg ut i spillror, kyla och avsaknad av medmänsklighet.

Efter att ha läst Måns status valde jag att kontakta honom för att fråga lite närmare om hans känslor kring händelsen, både där på plats och nu så här i efterhand. Ironin i att denna händelse och det faktum att Måns bara några dagar senare står på Riksteaterns scen, som en av skådespelarna i den unika ensemble som utgör uppsättning av ”En druva i solen”, ger mig obehagsrysningar. Dagar före det att han står på scen för en nordisk premiär av en pjäs som skildrar en afroamerikansk familj i 50-talets segregerade USA, utsätts Måns själv här i Sverige för just den där vi-och-dom-känslan, ett rasistiskt och afrofobiskt påhopp i sitt eget land.



Hej Måns och tack för att du tar dig tid mitt i premiärspel, turné och allt!

Du berättar på din Facebook om en händelse som skedde på Avenyn i Göteborg, för drygt en vecka sedan. En total främling, en kvinna, rusar fram till dig och drar av dig mössan som du har på dig, med orden ”Du ska inte ha en sån mössa på dig!”… (det står Fjällbacka på mössan, något som är centralt för hela händelsen). Vad tänker du där och då?

– Alla tankar går blixtsnabbt, och först tänker jag att det är någon som vill skämta. Sedan försöker jag se om det är någon jag känner, vilket det inte är och då blir jag irriterad eftersom jag överlag starkt ogillar den typen av skämt (dra-av-mössan-skämt). När det går upp för mig att det är en vilt främmande människa vill jag bara ta reda på vad hon vill och varför?!

Du har beskrivit hur du reagerar med att instinktivt fråga henne vad hon sysslar med. Och du beskriver att hon då kastar tillbaka mössan, med hatisk blick och säger ”Du skall inte ha en sån mössa, var har du fått den ifrån?”. Förstår du här att det handlar om åsikter baserat på att din hudfärg inte passar in i hennes bild av vad som är Sverige?

– Nej det gör jag inte. Jag tänker istället, utan att veta, att hon troligtvis är berusad och vill tjafsa…

Till slut ryter du ifrån riktigt ordentligt och säger något i stil med ”Vad f-n är det med dig! Jag har varit i Fjällbacka de senaste 25 somrarna, mössan köpte jag i min polares frus butik!”. Här sker något med kvinnan. Vill du berätta lite närmare om det du upplever då?

– Jag lägger märke till hur hela hennes ansikte glider upp i ett genant leende, som om det ville säga ”oj nu har jag visst gjort bort mig rejält här!”. Hennes kropp kryper ihop samtidigt som hon backar bakåt, men innan hon helt förvinner in bland övriga bargäster hinner jag ana ett skratt – inte alls elakt eller hatiskt, utan mer att skratt av ha gjort bort sig och av att ha blivit medveten av sin egen dumhet, pinsamhet.

Har du något minne av hur människor runt omkring reagerar? Är det någon som hör och ser det som sker?

– Nej, inte vad jag minns.

Nu så här en dryg vecka efter händelsen, vad känner du då? Hur tänker du kring det hela?

– Ju mer jag har tänkt på det desto mer förbannad har jag blivit. Jag tillhör de som alltid, vart jag än gått och vilken tid på dygnet det än handlat om, har varit ytterst vaksam på min omgivning, varit ständigt på min vakt om någon har intentionen att göra mig illa. Sitter väl i sedan jag var liten antar jag, då många, för mig helt obekanta människor kom fram och kanske inte nödvändigtvis ville mig illa just utan bara av ren nyfikenhet ville prata eller känna på mitt afrohår – men det kunde lika gärna vara någon som inte uppskattade min hudfärg (oftast berusade män). Men eftersom jag inte kände till deras avsikt, innan det var försent så att säga, var jag ständigt på min vakt.

… det får mig också att tänka på mitt konstnärskap, där jag ju som alla andra vill ägna all min tid åt själva skapandet -konsten – men där jag istället tvingas dela min tid och energi mellan det konstnärliga och frågor som rör normer och mångfald på grund av att arbetsmarknaden inom kulturbranschen ser ut som den gör. Jag tvingas med andra ord ägna stor del av min tid med att kämpa för min och andras existensberättigande. Ett nödvändigt ont och ett självklart val när jag tänker på nästkommande generation.

Måns tillsammans med delar av ensemblen från "En Druva i Solen"
Måns tillsammans med delar av ensemblen från ”En Druva i Solen”

Jag kunde själv inte låta bli att dra paralleller mellan pjäsen du just nu spelar ”En druva i solen” och denna händelse. Hur vi liksom aldrig verkar komma ur dessa strukturer. Är det något du funderat över?

– Jag har faktiskt inte reflekterat så mycket över just den parallellen men det är klart att den finns där! Allt hänger ihop, den nu rådande strukturella rasismen, som slår allt hårdare och når allt längre och den allmänna rasism som rådde på 50-talet i USA och som så tydligt beskrivs i pjäsen. Det som hände mig hände sju gånger värre då. Idag en mössa – då ett huvud. Frågan är vart vi nu är på väg, tillbaka till ett ras-segregerat samhälle som liknar det i söderns USA då, eller finner vi en väg ut, en försoningens väg? Känslan säger mig dessvärre att det kommer bli värre, mycket värre innan (om) det vänder.

Har händelsen gjort dig mer rädd för att vistas på vissa platser. Tror du att du kommer undvika specifika områden, tider på dygnet eller liknande?

– Ja, med tanke på både denna personliga händelse och allt som skett den senaste tiden med nedbrända flyktinghem, maskerade huliganer och nazister på stan som slår ner nyanlända barn och den allt mer stigmatiserade situation som nu råder mellan de som vill behålla Sverige fritt från invandring och de andra sidan, vill jag påstå att jag har blivit än mer vaksam på min omgivning. Jag undviker till exempelvis vissa platser vissa tider och jag tänker till en extra gång innan jag gör vissa val.

Jag märker att jag har blivit mer orolig och försiktig och tyvärr också mer misstänksam mot de jag möter. Samtidigt är detta något som irriterar och gör mig riktigt förbannad när jag i stunden tänker på det! Varför skall jag behöva var nervös och orolig över att vistas i mitt egna land? Varför skall jag inte kunna få röra mig fritt, och känna att jag kan gå vart jag vill när jag vill och det endast baserat på min hudfärg? Vem är han eller hon som tar sig rätten att bestämma att jag inte tillhör det svenska samhället och vem f-n är det som avgör om jag får bära en mössa med texten ”Fjällbacka” eller inte?!

Jag vet, jag borde inte bry mig om allt det där, jag borde fokusera och lägga min energi på annat men det är svårt eftersom det påverkar mig dagligen på så många olika plan.

Med full förståelse för att du inte kan låta bli att bry dig, hur skulle vi kunna, så vill jag återigen tacka för din tid Måns och jag tänker avsluta med att citera slutet från inlägget på din logg på Facebook, där du delar dina tankar över kvinnans reaktion av ‘lättnad‘ när hon insåg att du – enligt hennes mått – var ”okejad i Sverige”. Tänkvärda ord som verkligen grep tag i mig.

Och om jag nu inte hade varit det då, om jag nu nyligen hade kommit hit från nåt annat land, Etiopien, Frankrike, USA, Colombia eller var som helst ifrån, vad hade då hänt? Å vad händer nästa gång, då kanske jag inte får chansen att säga nåt, hinner inte och kvinnan kanske istället är en man med basebollträ i handen…”

 

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s