Man ska inte komplicera det enkla livet

Det här med att vara duktig och ständigt känna en känsla av att man måste prestera, att inte misslyckas och inte göra fel är en känsla som jag ständigt kämpar mot. En rädsla att misslyckas och samtidigt som den rädslan finns vet jag inte riktigt vad jag är rädd att misslyckas med. Jag menar det mesta i livet går att fixa liksom, så trots att jag bär på den känslan vet jag inte vad jag ska misslyckas i. Att få underkänt på en tenta är inte det värsta i livet och när jag blir underkänd på en tenta känner jag mig inte misslyckad heller, det är bara göra om och göra rätt. Eller att göra fel på jobbet, har man misslyckats då, nej vi är bara människor och gör man fel lär man sig av de fel som man gör, så enkelt är det.

Min pappa brukade säga ”il faut pas compliquer la vie simple” (man ska inte komplicera det enkla livet), och det är något som jag brukar tänka på för att inte klandra mig själv för mycket om något blir fel. Sedan tidig ålder har jag upplevt saker som bidragit till rädslan att inte vara tillräcklig, men det har genom tiden blivit bättre ju äldre och mer hårdhudad man blir.

persons-933564_960_720Den här känslan handlar mycket om min bakgrund och vad man har fått ta emot under skolgången av lärare och klasskompisar. Känslan av att ständigt prestera slog till sista året på mellanstadiet i sexan när jag jobbade på en presentation jag skulle hålla om min idol fotbollsspelaren Zinedine Zidane. Jag läste artikel efter artikel och förstod hur mycket han hade kämpat. Min presentation kom slutligen att handla om hur det är att växa upp i ett samhälle där man jämt måste kämpa för att synas. Jag minns att min lärare blev tagen av presentationen och kunde prata om den jämt och ständigt med mig under rasterna. Hon hade verkligen fastnat för den.

När jag sedan började högstadiet fick jag mer och mer upp ögonen för utanförskap och vart samhället väljer att placera mig. Jag har ett efternamn som läraren hade svårt att uttala, ett efternamn som en del i min klass kunde håna, ett efternamn som fick mycket stryk och bidrog till att jag förstod att jag måste kämpa ännu mer än vissa andra. Jag minns att jag pluggade mer än de flesta i min klass och jag blev i de flestas ögon en plugghäst. Om jag svarade fel på någon fråga som läraren ställde kunde det bli en del fniss i klassen, för att jag sagt fel. Trots rädslan för att göra fel och misslyckas var jag bra på att ignorera vad folk tyckte och sa, jag vände deras hån mot mig till att bara bli bättre. Jag gick inte ut med de allra högsta betygen i högstadiet, nej det var inget som jag grät över jag visste bara att jag måste kämpa hårdare. Jag kunde avundas de personer som inte behövde kämpa utan ta det mer lugnt, vi var ju trots allt i början av tonåren.

phone-1052022_960_720Jag fick även under min skolgång höra från en lärare att jag skriver dåligt och att det kanske beror på att jag inte pratar svenska hemma. Detta gjorde mig extremt chockad då jag enbart pratar svenska hemma. Jag fick ännu ett skäl till att kämpa dubbelt så mycket än de andra då min bakgrund verkade vara en stor förklaring till nästan allt. Skrivande är en stor del av mitt liv och jag kanske inte är bra på det, men är man inte bra på något kan man bara bli bättre och bättre.

Inför den nya terminen sökte jag en C-kurs men jag fick sedan reda på att jag inte fick läsa den kursen då jag inte fått godkänt på min komplettering på en tenta i B-kursen. Jag kände att jag misslyckats och att det skulle ta en sådan lång tid för mig att få min examen, jag hade liksom snubblat på mållinjen. Jag pratade med min syster och kunde inte förstå varför jag fått underkänt och vad skulle jag nu göra? Jobba när det finns pass men sedan, ska jag bara vara hemma? Jag är en person som flyger hit och dit och gillar att alltid göra saker, sex månader utan plugg är för mig ett år i mitt huvud. Tanken att nu minsann har jag misslyckats spökade, men jag försökte slå bort den tanken och bara tänka positivt. Min syster blev irriterad på mig och sa att jag pratar som om jag inte kommer plugga eller ha något att göra på fem år, hon hade rätt. Jag hade vant mig vid tanken att enbart jobba, läsa och vila upp mig inför nästa termin när jag fick reda på att jag kunde hoppa in i C-kursen i Stockholm. Jag fick lite blandade känslor inför det. Jag ångrar mig lite att jag tackade ja, då det hade varit skönt att ta det lugnt denna termin. Jag förstod att jag måste ta det lugnt, inte stressa med livet och som pappa sa, man ska inte komplicera det enkla livet.

 

Nadia Chache
Nadia Chache

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s