Politikern Alexander Bengtsson misstänks vara död

Alexander Bengtsson, politiker inom Moderaterna och med förtroendeuppdrag i Uppsala, tros vara död. Polisen bekräftar för SVT Nyheter Uppsala att man befarar att Alexander Bengtsson avlidit i en brinnande bil redan för en vecka sedan.

För en vecka sedan ska den bil som man tror att Alexander Bengtsson ska ha kört hittats brinnande söder om Ödeshög. Den kropp som hittats i bilen är inte formellt identifierad, men enligt polisen finns uppgifter som gör att man känner sig säkra på att Alexander ska ha befunnit sig i bilen vid det aktuella tillfället.

– I nuläget finns inget som tyder på att det skulle vara någon annan , säger Henrik Sundin, utredare vid polisen i region öst, till SVT Nyheter Uppsala.

Alexander Bengtsson, Moderaterna - Bild: Skärmavbild, Youtube
Alexander Bengtsson, Moderaterna – Bild: Skärmavbild, Youtube

Alexander Bengtsson har varit utsatt för flera hatbrottsattacker senaste tiden och så sent som för några veckor sedan utsattes politikern för en attack i sitt hem. Trots detta menar polisen att man i nuläget inte misstänker något brott i samband med bilbranden. Men säger samtidigt att de naturligtvis inte kan vara helt säkra, även om den information de fått hittills gör att brott inte misstänks.

Alexander Bengtsson har gjort sig känd för många som ett ansikte i kampen mot afrofobi och homofobi. En profil som växt sig stark inom den afrosvenska diasporan den senaste tiden och många har visat stort stöd och respekt för Alexander i sociala medier och inom olika antirasistiska forum på nätet. Han har själv valt att aktivt tala om de hatbrott han utsatts för och dagarna före bilbranden deltog han i flera TV-framträdande och berättade om de många hot han ständigt möter och också har anmält den senaste tiden.

Anhöriga är underrättade om att det förmodligen är Alexander Bengtsson som omkommit i branden och nu inväntas ett formellt besked om identifiering av kroppen.

Källa: SVT Nyheter Uppsala

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh

Mikael Dyrestam om sin nya klubb NEC och att spela i en av världens toppligor

Mikael Bertil Dyrestam, före detta IFK-aren som numera fått kontrakt med NEC. År 2012 spelade han även för svenska landslaget. Säsongen 2010 var han frånvarande på grund av en korsbandsskada men blev därefter klar för norska Alesunds FK, som han spelade i fram tills 2015.

Den nya klubbens fullständiga namn är Nijmegen Eendracht Combinatie och grundades 1900. Laget spelar i Eredivisie som är Nederländernas högsta division för klubblag. Afropé har fått en exklusiv intervju med Mikael.

Mikael Dyrestam Foto: Vogler
Mikael Dyrestam under sin tid i IFK Göteborg – Foto: Vogler

Hur känns det att ha fått detta kontraktet med NEC?

– Det kändes bra, litet tecken på att man gjort något bra under förra säsongen

Trivs du bra i klubben?

– Jag trivs bra i laget och kommer överens med alla sen finns det ju en annan svensk här i laget (Sam Lundholm, reds anm) så det har gjort att man har kommit in i gruppen fortare.

Hur var, och är det att flytta till ett nytt land?

– Det är min tredje säsong utanför Sverige då men det känns verkligen som man flyttat utomlands denna gången och man saknar ju Göteborg ibland men man måste vara stark och kämpa vidare för att nå sina mål.

Hur ser framtiden ut?

Mikael Dyrestam i nya klubben NEC - Foto: Broer van den boom | NEC Media
Mikael Dyrestam i nya klubben NEC – Foto: Broer van den boom | NEC Media

– Framtiden är väl att jag har 1-2 års kontrakt här och fotboll är ju så oförutsägbart så man vet aldrig vad som kommer hända men målet är att ta en ordinarie plats här till nästa säsong sen får jag ta det som det kommer i framtiden.

Är det svårt med språkanpassningen?

– Tränaren pratar nästan bara holländska under träningar och möten så det blir ju hela tiden att spelare får översätta till mig men jag börjar förstå mer och mer. Sen har vi ju holländsk lektion en gång i veckan så får se hur lång tid det tar innan man börjar förstå mer.

Ser du klubben som ett steg mot större framgångar inom fotbollen?

– Jaa det gör jag, ligan är ju rankad topp 10 i världen så det är klart att om man lyckas göra det bra här så kan nästa steg vara ännu större.

 

Afropé tackar dig Mikael och önskar dig varmt lycka till med karriären och ser fram emot att se mer av dig i framtiden!

Hawa Sallah
Hawa Sallah

Malawi tar hjälp av drönare i kampen mot hiv

I Malawi föddes år 2014 cirka 40 000 barn med en mamma som var hiv-positiv. För dessa barn är hiv-test och eventuell tidig behandling livsavgörande, men långa avstånd och dåliga vägar har gjort processen långsam. Nu satsar Unicef tillsammans med Malawis regering på att ta hjälp av drönare för att effektivare kunna hjälpa dessa barn.

Foto: Pixabay
Foto: Pixabay

I Malawi lever tio procent av befolkningen med hiv/aids, procentuellt sett ett av världens värst drabbade länder. Som vanligt drabbas barn och unga hårt och årligen dör cirka 10 000 barn av hiv/aids i Malawi, en siffra som motsvarar en skolbuss med barn, varje vecka. Av dessa barn är det enbart hälften som fått tillgång till behandling, något som kunnat rädda många liv. För att kunna hjälpa dessa barn behövs tidig diagnosticering, effektiv behandling och mödravård.

Framsteg har gjorts då bland annat 90 procent av alla gravida kvinnor är medvetna om sin hiv-status, men trots detta är det inte lika många nyfödda barn som testas och får den vård de behöver. Livsavgörande för dessa barn är att blodprov tas och skickas till laboratorium för att testas för hiv, men en av de avgörande orsakerna till att detta inte görs är de långa avstånden och dåliga vägarna. Hittills har blodproverna oftast fraktats med motorcykel på dåliga och svårframkomliga vägar, något som inneburit att det tagit i genomsnitt elva dagar för proverna att nå labbet. Att sedan få provsvaren har inneburit en genomsnittlig väntan på åtta veckor.

Idéen att använda drönare i kampen mot hiv uppstod under en flygresa 2014 då Judith Sherman, hiv-ansvarig hos Unicef Malawi, bläddrade i ett flygmagasin och läste en artikel om hur drönare användes som pizzabud i indiska Mumbai. Tanken slog henne då att drönare, som hon själv inte hade någon kunskap om, skulle kunna användas även i kampen mot hiv/aids. Två år senare har första testflygningarna precis genomförts med goda resultat. Drönaren som kan bära en last på cirka ett kilo har klarat av testflygningen från den lilla hälsocentralen belägen en mil från Kamuzu sjukhusets laboratorium, där proverna testas. För att drastiskt minska tiden det tagit att få tillbaka provsvaren till hälsocentralen har man sedan en tid tillbaka använts sig av sms för att leverera resultaten till personal på hälsocentralen. Men det är drönarens intåg som står för den riktigt stora skillnaden, att transportera de viktiga blodproven in till labben.

Drönare. Foto: Pixabay
Drönare. Foto: Pixabay

Drönaren som använts för testflygningarna i Malawi är designad av amerikanska företaget Matternet som tillsammans med Unicef nu undersöker bland annat hur kostnadseffektiv denna lösning kan vara. Till skillnad från att transportera proverna med motorcykel, något som oftast kräver att ett stort antal prover skickas samtidigt för att minska kostnaden, är man hoppfull att drönaren ska kunna erbjuda ett effektivare och lönsammare transportsätt. De laddningsbara batterier som driver drönaren kostar betydligt mindre att ladda än att köpa bränsle till de motorcyklar som används för transport, dock innebär drönaren en relativt hög inköpskostnad, något som man ändå tror ska vara lönsamt i längden.

För att styra drönaren krävs en mobil med GPS och en lösenordsskyddad app som sedan möjliggör fjärrstyrning av drönaren som färdas enligt en förutbestämd färdväg. Om något skulle gå fel längs vägen är drönaren också utrustad med en fallskärm. Malawis försvarsdepartement har klassat farkosten som säker och godkänt att luftrummet används för drönarens framfart.

Nästa steg i processen blir att testa drönaren över större avstånd och under olika väderförhållanden för att se hur den tål påfrestningar och klarar av längre sträckor. Klarar den dessa tester, kommer experimentet att utökas och förhoppningen är att detta ska kunna revolutionera de hiv-program som bedrivs över hela världen av organisationer så som Unicef.

Källor: BBC och Unicef

Anna Wedin
Anna Wedin

Angolas president avgår

Angolas president José Eduardo dos Santos har meddelat att han kommer att lämna presidentposten år 2017. Han har styrt landet i 37 år.

Foto: Fabio Rodrigues Pozzebom/Agência Brasil
Foto: Fabio Rodrigues Pozzebom/Agência Brasil

Dos Santos är en av de presidenter i Afrika som suttit längst. Han tillträdde 1979 och har hållit hårt fast vid den politiska makten i landet. Han är känd för att ha stoppat det angolanska inbördeskriget som pågick åren 1961-1974 och även omtalad för sina goda relationer med Kuba och Sovjetunionen under Kalla kriget. Senast förnyade han sitt mandat i ett omdiskuterat val år 2012, vilket har lett till att hans popularitet de senaste åren har sjunkit och han anklagas bland annat för maktmissbruk och för hans öppna acceptans gentemot korruption. Vid hans parti MPLA:s (Movimento Popular de Libertação de Angola) möte offentliggjorde Dos Santos att han lämnar politiken år 2018. Hans nuvarande presidentperiod löper ut i slutet av 2017.

Under mötet diskuterades även regeringens hantering av den ekonomiska kris som Angola befinner sig i för tillfället. Angola är en av kontinentens största exportörer av olja. Oljan motsvarar upp till 95 procent av landets export. Eftersom hela Angolas ekonomi i princip bygger på olja så har de två senaste årens fall av råoljepriset slagit hårt mot landet och dess ekonomi.

Mireille Rosas
Mireille Rosas

Krog- och nattklubbsbranschens rasistiska strukturer måste ifrågasättas på riktigt

Krog- och nattklubbsbranschens rasistiska strukturer måste ifrågasättas på riktigt. Jag tror inte det undgått någon att det är svårt för människor från den afrikanska diasporan att komma in på krogen och nattklubbar i Sverige.

Foto: Pixabay
Foto: Pixabay

Jag är 25 år gammal, det betyder att jag har fått lov att besöka olika krogar och nattklubbar i sju år. Första besöket gjordes vid 18 års ålder i Göteborg, på Hardrock café. När jag har talat med människor från olika minoritetsgrupper som är några år äldre än mig och från den afrikanska diasporan, då har det berättats historier om att det plankades en hel del när de var yngre.

I början när jag var yngre, kanske runt nitton- och tjugoårsåldern och skulle gå ut på nattklubbar i Göteborg, valde vi oftast att dela upp oss om vi var ett större gäng. Vi säger att sällskapet bestod av tolv personer, sex av personerna i gänget var då ifrån den afrikanska diasporan. Då delade vi verkligen upp oss varannan icke svart för att lättare komma in. Det här gjorde vi för att vi hade fått tips om att göra så av de äldre killarna och även från människor som jobbade inom krogbranschen. Det visade sig vara mycket enklare att komma in också.

Foto: Pixabay
Foto: Pixabay

Jag vill även mena på att det har funnits svårigheter för mig att komma in på vissa nattklubbar med mina svenska vänner. Idag sju år senare upplever jag fortfarande samma problematik. Det finns människor idag, år 2016 som menar på att det fortfarande finns kvoter för hur mycket människor de vill ha med afrikanskt ursprung på en nattklubb. Det finns många historier om vaktbrutalitet mot människor med afrikanskt ursprung som ifrågasatt varför de blivit nekade tillträde. Hur löser vi detta samhällsproblem? Jag tror på att det måste problematiseras för att vi skall förändra attityden inom nattklubbs- och krogmiljön för besökare av rötter ifrån den afrikanska diasporan. Jag skriver detta för att jag vägrar acceptera att mina barn i framtiden skall få gå igenom samma sak.

Mbote na bino – Hälsningar till er (lingala)

Collins Luther Zola
Collins Luther Zola

Dags för gambisk mat i Stockholm!

Stockholm har ett ganska brett internationellt matutbud. Det finns flera etiopiska restauranger liksom en eritreansk. Men även Jamaica och olika Sydamerikanska länder är välrepresenterade. För att inte tala om alla indier och thaiställen … Men trots det stora antalet inflyttade gambier och även senegaleser i vår huvudstad är det väldigt svårt att få tag i just senegambisk mat om man inte känner någon därifrån – eller lagar själv. Det vill Anah Njai bakom Food by Anah ändra på. Nu erbjuder hon cateringmat för nyfikna eller redan frälsta stockholmare.

Anah, bakom Food by Anah
Foto: Food by Anah

Berätta lite om din bakgrund, hur länge har matintresset funnits där?
– Jag har älskat att laga mat sen barnsben, allt började i Gambia där jag har mitt ursprung. Min mormor brukade ta med mig varje gång hon gick till marknaden för att handla matvaror. Hon brukade alltid köpa extra till mig så att jag kunde sitta bredvid henne och laga mat. Jag tror verkligen att det var där mitt matintresse började.
När jag var sex år flyttade vi till Sverige och intresset för mat fortsatte. Min mamma är utbildad kock, hon och min mormor är grunden till det jag kan inom matlagning. Min vardag bestod oftast av många middagsgäster oavsett om det var en tillställning eller en vanlig måndag. Jag tror nog att detta är något som många i den afrikanska kulturen kan relatera till också. Nu i dag har jag valt att följa min dröm och intresse för mat sakta men säkert, samtidigt som jag är mamma till mina två diamanter.

Berätta lite om tanken och idén bakom Food by Anah?
– Jag älskar när det är mycket folk hemma hos mig och vi alla samlas, äter god mat tillsammans och bara umgås. Anledningen till varför jag startade Food By Anah var främst för att få ut den gambiska maten till alla. Nästan alla vet vad Benachin, Domoda eller Yaza är. Men det är svårt att få tag på. Förutom om man känner folk, eller väntar in alla dop, studentfester och så vidare. Jag vill att människor ska kunna ta del utav min mat, den västafrikanska matkulturen från Gambia, med lite inslag från världens alla hörn. Men det tog ett tag innan jag gjorde det, jag hade så många idéer och visste inte vart jag skulle börja. Till slut bestämde jag mig för catering till att börja med. I framtiden vill jag självklart bygga upp Food By Anah och nå ut till mer människor.

Food by Anah
Foto: Food by Anah

Vad brukar folk som aldrig smakat gambisk mat förut säga, när de äter din mat?
– Jag är alltid nervös när jag har en catering, jag vill att alla mina kunder ska vara så nöjda som möjligt. Jag vet att jag kan laga mat och att jag är bra på det jag gör, men nervositeten kickar alltid in efter en leverans. Men det är väl en del utav själva jobbet när man vill ha perfektion. Hittills har jag enbart fått positiv respons, vilket jag är otroligt tacksam för. Peppar peppar! Den bästa responsen var nog en som sade ”jag har aldrig ätit kyckling med så mycket smak, det var en aha-upplevelse”. Dessa ord kom från en kunds svärfar, de hade beställt Yaza. Sådan respons gör en bara glad!

Food by Anah
Foto: Food by Anah

Vilken är din egen favoriträtt?
– Jag älskar mat, det är en sak som är säker. Har så många favoriter så vet inte om jag kan kalla dem favoriter längre. I mina yngre dagar var det absolut Domoda eller gambisk Benachin som jag brukade kalla det, jag älskade när min mamma lagade det. För mig var gambisk Benachin vanlig Benachin fast med svarta bönor i. Ett minne som sitter kvar sen uppväxten i Gambia antar jag. Men i dag kan jag inte välja, jag älskar Benachin, Ebbeh, Domoda, Yaza, Sauce, Soupah Kanja you name it!

Vad är svårast respektive enklast att laga, tycker du?
– Practice makes perfect. Det är nästan mitt motto i allt. Jag kan inte komma på något som jag tycker är svårt att laga i dag, jag har experimenterat och övat så mycket. Laga mat, det är en sak som jag är säker på att jag kan. Jag tror det sitter i blodet, jag vet inte nån i min släkt som inte kan laga mat. Blev allt perfekt när man lagade något för första gången? Verkligen inte, men som sagt ”practice makes perfect”.

Food by Anah
Foto: Food by Anah

Vilket är ditt starkaste minne som är kopplat till mat?
– Jag är uppvuxen i Kosta i Småland. Självklart hade vi pizzeria och andra snabbmatsställen om jag minns rätt. McDonalds var dock en timme ifrån oss. Men det fick mig att uppskatta riktig mat, vi lagade alltid allt från grunden, både pizzor, hamburgare, pommes och så vidare. Det är nog mitt starkaste minne som är kopplat till mat, att allt vi lagade var hemmagjort. Vilket jag är väldigt tacksam över! Jag vill kunna föra över det till mina barn, trots att de nu förtiden vet vad McDonalds-loggan är innan de ens kan säga vad de vill ha för mat därifrån. Missförstå mig inte, snabbmat är gott ibland. Men det finns inget som slår hemlagad mat.

Food by Anah frestar hungriga stockholmare. Foto: Food by Anah
Food by Anah frestar hungriga stockholmare. Foto: Food by Anah

Framtidsdröm/förhoppning?
– Drömmen är ju att gå så långt som möjligt med Food By Anah, men det är en lång väg att gå, vilket jag är villig att göra. Jag vill kunna livnära mig på Food By Anah och bara koncentrera mig på det. En vacker dag vill jag ha en egen restaurang där jag kan dela med mig utav min mat och min matkultur. Jag ser det framför mig, med söndagsmiddagar med familj och vänner på restaurangen. Det kan inte bli bättre – det är helt klart min dröm.

Fotnot: Du hittar Anahs hemsida här!

Helena Svensson
Helena Svensson

 

 

Skogs- och djurvårdarna i Virunga Nationalpark riskerar sina liv

Virunga nationalpark i Demokratiska republiken Kongo är den afrikanska kontinentens äldsta nationalpark. 1980 hade parken 8000 elefanter. Idag återstår 400… Netflix sänder filmen Virunga. En Oscarsnominerad dokumentär från 2014 som i första hand handlar om de skogsvårdare som riskerar sina liv för att skydda den värdefulla nationalparken och de djur som finns i parken.

Dokumentären

Bergsgorilla Foto: LuAnne Cadd
Bergsgorilla Foto: LuAnne Cadd

I filmen får vi följa djurvårdarnas kamp mot beväpnade konflikter, genom det dagliga arbetet med bland annat parkens bergsgorillor och hur hårt kriget drabbar djurvårdarna, parken och djuren. Filmen blev Oscarsnominerad i kategorin Bästa Dokumentär 2015. Den 40-åriga huvudrollsinnehavaren Andre Bauma, har arbetat i parken i tjugo år och är starkt hängiven både djuren och den viktiga miljön i Virunga och det naturarv parken är. Andre Bauma är gorillaskötare i nationalparken.

Naturen

Snöklädda bergstoppar i Virunga Foto: Cai Tjeenk Willink
Snöklädda bergstoppar i Virunga Foto: Cai Tjeenk Willink

Den 7800 kvadratkilometer stora parken som grundades redan 1925, har en helt fantastisk natur som omfattar både skog, kärr, lavaslätter, aktiva vulkaner och istäckta toppar.

Rangers

Rangers i Virunga Foto: Fanny Schertzer
Rangers i Virunga Foto: Fanny Schertzer

Virunga nationalpark kräver många djur- och naturvårdare, kallade rangers, för att skydda både de eftertraktade markerna och djuren. I runda tal nästan 300 rangers. Eftersom arbetet är mycket farligt så är dessa rangers väl medvetna om att de riskerar sina liv. Parken har förlorat många av sina rangers. De senaste i raden var den 12 och 13 mars som två rangers dog efter en attack från 120 Mai Mai rebeller som specifikt gav sig på parkens Rangers. De två rangers tillfångatogs av rebellerna för att sedan avrättas. En tredje ranger saknas och eftersöks av parkens övriga rangers tillsammans med Kongos nationalarmé. Kropparna till de två rangers som dödades i attacken togs om hand och återfördes till sina respektive familjer. Attacken skedde mot parkens centrala sektion.

Den senaste döda rangern i raden innan dess var rangern Sebinyenzi Bavukirahe Yacinthe, 40 år, som även han gav över 20 år av sitt liv till parken. Sebinyenzi dog så sent som den 23 januari i år. Sebinyenzi efterlämnar sin fru och åtta barn i åldrarna 2-8 år. Innan dess förlorade den 32-åriga rangern Jean Claude sitt liv, den 26 oktober 2015. Jean Claude lämnade sin 29-åriga fru Aimée, sina två barn, fyra och nio år gamla, samt sina föräldrar i sorg och saknad när han dog i tjänsten.

Överlevnad, lagar och finansiering

Rangers vid vulkanen Nyiragongo Foto: MONUSCO/Abel Kavanagh
Rangers vid vulkanen Nyiragongo Foto: MONUSCO/Abel Kavanagh

Parken har genom åren överlevt tack vare dessa rangers, nyckelpolitiker, miljövårdare och enskilda individer. Virunga nationalpark driver många projekt för parken och dess djur, men de har även en fond för familjemedlemmar till avlidna rangers. De lagar som styr Virunga nationalpark är inskrivna i den kongolesiska konstitutionen. Parken finns även med på UNESCOs världsarvslista och omfattas av internationella konventioner och fördrag som Demokratiska republiken Kongo har undertecknat.

Parken är även en turistattraktion vilket hjälper till att finansiera de många projekten, fonder och parkens djur och människor.

Vulkanen Nyiragongo

Vulkanen Nyiragongo Foto: Cai Tjeenk Willink (Caitjeenk)
Vulkanen Nyiragongo Foto: Cai Tjeenk Willink (Caitjeenk)

Vulkanen Nyiragongo är en aktiv vulkan i bergen som har haft minst 34 utbrott sedan 1982. Även vulkanen är en populär turistattraktion. Den har en enorm lavasjö. Många besökare väljer att bo i parken i de husrum som finns för besökarna, som gör att man kan leva i den miljö man besöker.

Virunga nationalpark tar tacksamt emot alla donationer.

Hemsida

Virunga Movie (om dokumentären)

Facebook

Youtube

Blogg

Flickr (Bilder)

Twitter

Instagram

Fatou Touray

Tänka afrikansvenskt?

”Vilka är vi och framförallt vilka vill vi vara?

Att vara afrikan 2016 innebär att ens identitet inte är den man lämnat bakom sig utan den man har framför sig. Att bära ett arv och själv bestämma vem man vill vara, ohämmat. Att vara afrikan är att vara medproducent och medarvinge av hela mänsklighetens intellektuella och kulturella arv, och luta sig mot en lång, rik och komplex historia. Och då, då kan man fråga sig: Hur vill vi leva tillsammans? Hur skapar man gemenskap, ömsesidighet? Hur formulerar vi olikheter?

Studenter Foto: Pixabay
Studenter Foto: Pixabay

Vad är innebörden av afrikanska identiteter? Vad betyder det att reflektera över sig själv, reflektera över hur andra kan inkluderas? I århundraden har våra referensramar förstörts eller underminerats. Vi blev övertalade att det som kommer från vår egna historia var värdelöst och för att existera bör vi vara kopior av andra. Ett självförakt som gör att vi hellre väljer det som kommer från Väst. Det är viktigt och grundläggande att återfå självförtroende genom att återanknyta till kulturella referensramar och däri finna det som tar fram våra styrkor. Det innebär inte att den andre är exkluderad utan att man ändrar blick på våra intellektuella, kulturella, lingvistiska, spirituella referensramar. Och då finns större frihet att välja, att ta emot det som berikar oss. Att ”låna” av en annan kultur bör handla om frihet, inte vara en produkt av kulturell imperialism.

Kultur, i dess breda bemärkelse, är fundamental för att tänka nytt. Den största konsten är den av att leva ihop. All konst bidrar till just det, till ett utrymme där samhället skapar, återskapar och formulerar sin egna innebörd av att leva tillsammans.

Foto: Pixabay
Foto: Pixabay

Begrepp som kommer från den afrikanska kontinenten och som handlar om välmående och gemenskap bör ingjutas nytt liv och spridas. Det är begrepp som ”UBUNTU”. Begrepp som JOM (värdighet), TERANGA (gästfrihet), KERSA (ödmjukhet), NGOR (heder), IMIHIGO (samhällsengagemang). Begrepp för att tänka samlevnad, gemenskap. Intressanta begrepp som hjälper oss formulera hur vi vill leva tillsammans.

Gällande den afrikanska diasporan menar jag att vi behöver alla våra armar, våra hjärnor och alla konstruktiva krafter, oavsett var de befinner sig. Vi är i en era av rörelse, migration, avterritorialisering. Den afrikanska diasporan kan från där den befinner sig, injektera nya idéer, föreslå ny dynamik. Men låt oss inte romantisera diasporans bidrag. Den bör vara konkret.”

Prof Felwine Sarr Foto: Rama
Prof Felwine Sarr Foto: Rama

Så låter det när Prof Felwine Sarr tänker afrikanitet och Afrika i intervjuer utgivna i Jeune Afrique och Le Monde. Ekonom, filosof, ekonomiprofessor på Universitet Gaston Berger i Saint-Louis, Senegal, musiker och författare och förläggare. Felwine Sarrs vision är den om en framtid för den afrikanska kontinenten som är förankrad i lokala kulturer utan att fastna i en nostalgi av det förflutna. Den senegalesiska författaren fördömer den intellektuella alienationen av en elit som tänker Afrika med västerländska måttstockar. Han uppmanar till självrannsakan och att inte acceptera förenklade sanningar. Dekonstruera mentaliteter för att uppnå inre frihet.

Felwine menar att för att tänka Afrika annorlunda, krävs att man på ett radikalt sätt bryter hållning, paradigmer och förhållning att ständigt avläsa oss själva som afrikaner genom ”den andres” ögon. Och det är svårt att bryta invanda mönster. Han belyser även den tvetydighet som uppstår när man bryter en västerländsk alienation mot en annan. För att belysa det exemplifierar han med religion, och den schizofreni vissa afrikaner lider av när de förkastar en viss alienation (occidental) men försvarar en annan som del av ens identitet.

Felwine Sarr inspirerar mig. På nåt sätt kan jag inte undvika att dra en viss parallell mellan hans idéer om afrikanitet och den afrikansvenska verkligheten och agendan. Hur väljer en att identifiera sig? Hur adresserar man och bemöter vithet, kritiserar vithet som struktur men ändå vill vara en del av den? Jämföra oss frustrerat med vithet, efterlikna och till och med längta till vithet? Den afroamerikanska befolkningen är självklart en del av den afrikanska diasporan, är det lika självklart att förblindat följa deras kultur och kamp där vi befinner oss? Är vi ointresserade av det ”afrikanska” men vill vara ”black” och vad innebär det? Vart går gränsen mellan cultural appropriation och genuin kärlek för kultur?

Hur strävar men efter en framtid, en nytänkande afrikansk svenskhet, genomtänkt och förkroppsligad, en kreativ formatering, en mental formatering som befriar inifrån? En som inte försöker efterlikna vithet utan står för sitt afrikanska arv?

Felwine inspirerar mig. Att vara afrikansvensk 2016 för mig är att inkludera mig i det ”afrikanska” och vara inkluderande. Allt vi väljer att tilldela vår afrikansvenskhet tillhör oss. Inkludering, öppenhet. Bära mitt arv, ta för mig och äga den jag vill vara med egna måttstockar.

JOM (värdighet), TERANGA (gästfrihet), KERSA (ödmjukhet), NGOR (heder), IMIHIGO (samhällsengagemang)

För ett par veckor sen utkom Felwine Sarrs senaste bok ”Afrotopia”, jag längtar förstås på att sätta klorna i den. Han har även skrivit ”105 rue Carnot” och ”Meditations africaines”.

Just nu läser jag Dahij, som är hans första bok som utkom 2009 (om självrannsakan och inre befrielse) och återkommer förhoppningsvis snart med mina tankar om den.

Coura Mbaye
Coura Mbaye

Jag är mer än min funktionsnedsättning

Jag var inne och kollade på ett instagramkonto som heter Svart Kvinna och de har börjat med en ny kampanj som heter Svart Kvinna aktivist. Det innebär att varje månad kommer ett yrkesområde/en karriärskategori ta över kontot. Under varje månad kommer det vara fyra olika kvinnor som får dela med sig av sina erfarenheter som afrosvensk kvinna i Sverige. Den första kvinnan som gästpostade på kontot var en svart kvinna som kallar sig själv för funkis, vilket jag fattar det som är att hon har någon form av funktionsnedsättning. Hon delar med sig om hur det är att vara en svart kvinna med en funktionsnedsättning i dagens Sverige. Det fick mig att tänka efter hur lite jag själv har reflekterat över människor i hennes situation. Hur lätt det är att snöa in sig i sin egen situation och tro att det är den enda verklighet som finns. Jag fattar att det är kämpigt att vara en rasifierad person i dagens Sverige, jag fattar att det är ännu jobbigare att vara en rasifierad kvinna i dagens Sverige men där har mina tankegångar stannat. Det är ju nästan så jag skäms, att jag aldrig har reflekterat över hur det är att vara en svart funktionsnedsatt kvinna och allt vad det innebär.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

Jag är därför väldigt tacksam att jag har fått möjligheten att prata med en kvinna som kan ge mig lite större insikt i just detta och förhoppningsvis lär jag mig mer och det är sedan mitt ansvar att skapa en större förståelse för något som för mig är främmande i dagsläget.

Idag sitter jag ner för att samtala med en ung afrosvensk kvinna med ett funktionshinder om hennes vardag i arbetslivet.

Vad arbetar du med?

Jag arbetstränar på en resursorganisation samt är delaktig i en daglig verksamhet. Jag spenderar 50% på resursorganisationen och 50% på den dagliga verksamheten, jag är alltså 100% sysselsatt vilket i praktiken blir som att jag har vilket heltidsjobb som helst. Jag har en mildare funktionsnedsättning vilket gör att jag behöver vara på en arbetsplats som kan anpassas efter mina behov och förmågor. Det här är inget som syns utåt och jag fungerar till hundra procent ute i samhället, jag behöver bara lite extra stöd i mitt arbete.

Min resa inom den här typ av arbete började för fem år sedan. Jag började arbetsträna 100% i en daglig verksamhet som riktar sig mot kvinnor med olika typer av funktionshinder som under en längre tid har stått utanför arbetsmarknaden. Det betyder alltså att vi var många kvinnor med helt olika bakgrunder och historier. Eftersom vi var så olika tyckte jag att vi representerade vårt samhälle på ett bra sätt. Det fanns ett tänk att ‘alla ska med’ vilket jag tyckte var bra. Dock så var jag den enda icke-vita på arbetsplatsen vilket gjorde att vår grupp på ett sätt kan anses ganska homogen. Jag hade inga problem med att vara den enda afrosvenska kvinnan på mitt arbete, tvärtemot så vet jag att mina arbetsgivare uppskattade att jag hade en annan bakgrund.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

I mitt arbete ingår det att åka ut på föreläsningar och hålla i seminarium som är riktade till vår målgrupp, då är det viktigt med representation. En representation som kan spegla hela vårt samhälle. Med det i åtanke var det självklart jättebra att jag som afrosvensk var en del av detta arbetet. Det jag ställde mig emot, och fortfarande ställer mig emot är att jag blev som någon slags representant för alla icke-vita i samhället. Jag upplever inte att de aktivt försökte hitta mer rasifierade kvinnor som kunde ge en större helhets bild av hur samhället ser ut idag. Det kändes lite som att de ”nöjde” sig med mig. Så länge jag var med i allt det publicerade materialet så såg vår organisation ut som en organisation som förespråkade mångfald när verkligheten inte riktigt såg ut så. Vår verksamhet publicerar en del böcker som handlar om vårt arbete, vi har en hemsida och går ofta ut med flyers och informationsblad och jag fick alltid posera modell, på precis varje publicerat material, oavsett om jag var villig eller inte. Jag tror absolut inte att mina arbetsgivare och handledare på något sätt medvetet försökte förminska mig eller kränka mig men för mig kändes det som att min färg var det enda dem såg ibland och att dem på något sätt utnyttjade mig för den på ett sätt som inte kändes okej. Jag antar att det är brist på kunskap från deras sida, en kunskap som kanske hade kunnat funnits där om de aktivt och helhjärtat hade ansträngt sig för att inkludera mer rasifierade personer i vår verksamhet och se vikten av att ha kvinnor från olika bakgrunder för mer än att det ska se bra ut på en bild.

Hur kan en dag se ut på jobbet för dig?

Jag skulle vilja berätta om en specifik händelse om det är okej?

Absolut!

På agendan den dagen är det en podcast som ska spelas in. Det var jag, en kollega och två personer från vår målgrupp som skulle medverka i podcasten. Jag vill inte berätta för mycket om vad poden handlar om men under ett tillfälle så pratade vi om i vilka forum man kan träffa nya människor på. Jag kan berätta för dig hur det samtalet lät för jag har spelat upp det här samtalet i mitt huvud ett antal gånger.

Jag: – Är det någon som internetdejtar?
Person 1: – Ja
Jag: – Vilka hemsidor går du in på?
Person 1: – Badoo
Person 2: – Badoo är inte bra, det är farligt.
Jag: – Varför är det farligt?
Person 2: – Det finns mördare och farliga människor.
Jag: – Hur vet man om någon är en mördare.
Person 2: – Dem är svarta.

Efter denna konversationen fortsatte vi till ett annan ämne. Jag var den enda icke-vita i rummet. Jag ansågs nog av hen som sa att man kan se att någon är mördare om man är svart vara just svart. Personen i fråga är som sagt en del av vår målgrupp och hade en allvarligare funktionsnedsättning, jag blev egentligen inte så sårad av det hen sa. Det som gjorde mig upprörd var att ingen annan reagerade på det som sades. Inte min handledare eller någon annan i rummet tog ens upp det med mig eller hen som sa det. Jag kände att det var inte endast mitt ansvar, bara för att jag är svart, att ta den diskussionen med hen, utan det är hela vår organisations, vilket betyder alla som jobbar där, ansvar och skyldighet att reagera när någon blir kränkt, oavsett om den personen som har utfört kränkningen gjorde det medvetet eller inte. Framförallt känner jag att mina kollegor borde ha haft min rygg och hjälpt mig ur en mycket obekväm situation.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

Händelser som denna har jag stött på många gånger inom mitt arbete och jag känner bara att en verksamhet som vår, där det viktigaste av allt är att acceptera och framförallt inkludera alla människor oavsett kön, könsidentitet, sexuell läggning, funktionshinder m.m glömmer bort mig i det här. Jag upplever att det inte finns någon kunskap eller direkt intresse av att förstå mitt perspektiv. Ja, jag är en del av målgruppen och den sidan av mig respekterar de och har alltid mina behov när det kommer till min funktionsnedsättning i åtanke. Men när det kommer till mig som afrosvensk kvinna i dagens samhälle där det råder en stor vithetsnorm finns det noll förståelse. Det tycker jag är synd för det går lite emot hela värdegrunden som vår verksamhet lutar på.

Jag tror att i vissa grupper i samhället, till exempel funktionsnedsatta, sätts alla som är funktionsnedsatta i ett fack. Vi är alla en och samma och det är ”jättesynd” om oss. Det jag tror att man kan glömma är att vi alla är egna individer, vi är så mycket mer än vårt funktionshinder och att en sådan sak som vithetsnorm absolut existerar i våra ”kretsar” också, men det glöms bort och i sin tur glöms vi som är rasifierade i dessa grupper också bort. Det är jag trött på och det behöver ske en förändring.

Skulle du säga att er verksamhet är ett forum där alla är inkluderade och representerade oavsett kön, etnecitet, sexuell läggning, könsidentitet m.m.?

Det beror på hur man ser på det. Om du kom in på vårt kontor en dag skulle du nog uppleva att det var en väldig blandning av människor. Alla har olika sexuella läggningar, olika könsidentiteter och olika familjekonstellationer och alla är välkomna i den aspekten. Skulle du komma in på mitt kontor som en rasifierad person och titta på vår grupp ur det perspektivet skulle du tycka att vår grupp är en vit homogen grupp. Så jag svarar nej på den frågan, alla är inte inkluderade och representerade.

Vi på afropé vill tacka dig så mycket att du ville dela med dig av din vardag och dina tankar och vi önskar dig all lycka till i framtiden.

Tack så mycket. Det kändes bra att få ventilera lite. Jag vill bara tillägga att jag trivs jättebra på mitt jobb och arbetar med många fantastiska människor. Jag känner bara att det verkligen är dags, även för mitt forum, att vakna upp och våga diskutera ämnen som dessa, för det är så viktigt!

Mam-Yandeh Gaye
Mam-Yandeh Gaye

Första åtalet gällande kvinnlig könsstympning i Gambia

Det första åtalet efter den uppmärksammade lagstiftningen gällande kvinnlig könsstympning (FGM) har väckts i Gambia. Flickan som var fem månader vid stympningen avled senare och nu står flickans mamma samt mormor åtalad.

Gamcotrap, en av de organisationer som jobbar mot könsstympning. Foto: Nichol Brummer
Gamcotrap, en av de organisationer som jobbar mot könsstympning. Foto: Nichol Brummer

Lagförslaget röstades igenom av den Gambiska Nationella Församlingen i slutet av december förra året, efter att landets president Yahya Jammeh i november gått ut och förbjudit kvinnlig könsstympning. Organisationer som jobbat för att förbjuda ingreppet menade dock att det inte bara räckte med en lag utan att det också måste implementeras i samhället för att få ett slut.

Sedan lagen trädde i kraft har nu det första åtalet väckts mot två kvinnor som står åtalade efter att en fem månader gammal flicka könsstympats och senare dött av sina skador. Det är flickans mamma och mormor som nu åtalas för att ha planerat att få flickan omskuren, mormodern har sedan varit den som tagit flickan till kvinnan som genomfört stympningen och därmed också gjort sig skyldig till att efterfråga och uppmuntra till könsstympning. Mamman till flickan står dessutom åtalad för att ha varit medveten om att könsstympningen skulle utföras utan att ha rapporterat detta till myndigheterna.

Dådet ska ha begåtts kring den 27 februari i byn Sankandi som ligger i Kiang West. Enligt mamman till den avlidna flickan ska hon ha lämnat dottern med barnvakten för att gå till sina odlingar och när hon kom tillbaka ska flickan ha varit stympad. Vidare säger mamman att såren var nästan läkta när flickan sedan efter tio dagar börjat blöda så kraftigt att hennes liv inte gick att rädda, mamman uppger att vem som utfört stympningen är för henne okänt.

Foto: Pixabay
Foto: Pixabay

De båda åtalade nekar till anklagelserna och vid rättens första sammanträdande den 10 mars ajournerades rättegången på begäran av polisens åklagare som hänvisade till att utredningen fortfarande pågår. Vid rättens andra sammanträdande, den 15 mars behandlades det huruvida de åtalade ska erbjudas borgen eller inte. Borgenbegäran avslogs då och samtidigt beslutades det att rättegången nu överförs till Högsta domstolen i Mansa Konko i nedre flodregionen (LRR, Lower River Region) den region där dådet begåtts. De åtalade sitter tills rättegången åter ska upptas häktade på Mile 2-fängelset utanför landets huvudstad Banjul.

Gamcotrap som är en av de gambiska organisationer som jobbat för att förbjuda kvinnlig könsstympning anser att åtalet nu visar på hur den nya lagstiftningen kommer att fungera. Samtidigt som det är beklagligt att kvinnor ska behöva åtalas så visar det vikten av och allvaret i att skydda barnen från kvinnlig könsstympning, enligt ett uttalande gällande fallet på organisationens facebooksida.

Källor: Gamcotrap & Daily Observer

Relaterat:
Kvinnlig könsstympning förbjuds i Gambia

Förbudet mot kvinnlig könsstympning i Gambia är nu lagstadgat

Anna Wedin
Anna Wedin