Min kropp tillhör inte mig

Efter 24 år har jag slutligen kommit fram till att min kropp inte tillhör mig. Min kvinnokropp har nog aldrig varit för mig. Låt mig förklara varför.

Jag vill börja med en händelse från min barndom. Jag var inte mer än tio år gammal, kanske åtta, och levde i en värld där alla hjälptes åt att uppfostra varandras barn. Föräldrar levde efter mentaliteten mitt barn är allas barn. Grannar såg till att barnen skötte sig, och man kallade aldrig en vuxen som var gammal nog att vara ens förälder vid personens namn. Det var mostrar och farbröder och man behandlades som småsyskon. Det fanns en äldre storebror i huset mittemot oss, som ofta ville ha oss småflickor runt sig. En gång, som många andra, ville han att jag skulle sitta i hans knä. Men den här gången kände jag hur han blev upphetsad av att ha min barnkropp så nära sin. Det var första gången jag såg min kropp som ett verktyg för någon annans njutning.

_MG_5724
Vem tillhör egentligen kvinnokroppen? – Foto: Kristina Wicksell

I takt med att jag fick bröst och höfter i puberteten började jag alltmer se min kropp utifrån män. Överallt där jag kunde möta andra, det vill säga i offentliga rum, var jag något för män att beskåda. De blev alltid lika förvånade att höra att jag var singel, och att jag inte har någon som ”tar hand om mig”. Jag fick höra dessa otrevligheter av all slags män, från olika kulturer, åldrar och hudfärger. Jag vill därför inte fastna i en debatt om särskild kultur eller att jag träffar fel män, för det är inte det jag vill ta upp.

Jag älskar min kurviga kropp, men när jag tänker tillbaka känner jag inte att den någonsin varit min. Den finns i relation till det manliga könet.

För några veckor sen fick jag nog och sa emot en man som inte kunde hålla ögonen ifrån mig, jag uttryckte min ärlighet om att det är jobbigt att komplimanger alltid ska ha med min kropp att göra. Han svarade: ”Det är för att gud gett dig en perfekt kropp”. En annan gång fick en person jag dejtade ( inte alls långvarigt) för sig att daska till mig på rumpan, på tunnelbaneperrongen, mitt på ljusa dagen. Hans försvar var att han tyckte att min rumpa var så stor att han inte kunde låta bli. Han kunde inte låta bli. Jag kan fortfarande känna ilskan från den dagen.

Män, som ska vara vänner, har inte kunnat låta bli att stöta på mig. Inte för att de är intresserade av att inleda ett förhållande, nej inte alls. En del medger att de har flickvänner, men erkänner att jag ”är en attraktiv kvinna”. Jag är så himla trött på att höra ”Hello beautiful”, och ibland tänker jag att det är en förbannelse att vara tjej. Min kropp finns inte till för att attrahera män!! Under en resa utomlands blev jag tagen på rumpan. En okänd man gick så långt att han tog mig på rumpan. Missförstå mig inte, jag är otroligt ödmjuk över att ha fötts till flicka. Jag älskar att vara flicka och vill inte se min kropp som en begränsning för vad jag kan göra eller åstadkomma i livet. Personligen tycker jag inte att det är något uppseendeväckande med min kropp, och jag antar att det är anledningen till att jag inte förstår mig på dessa typer av män. Det handlar inte om att jag inte vill motta komplimanger. Det är att jag inte får komplimanger för att jag är smart, rolig, snäll, begåvad med mera. DET är vad som frustrerar mig.

Del av fontän och statysamlingen vid Piazza Pretoria, också kallad "The Square of Shame", i Palermo, Italien - Foto: Gnuckx, commonslicens
Del av fontän- och statysamlingen vid Piazza Pretoria, också kallad ”The Square of Shame”, i Palermo, Italien – Foto: Gnuckx, commonslicens

Om det inte är vissa mäns motbjudande blickar och ”komplimanger” är det familjemedlemmar som undrar när jag ska börja skaffa barn. För det är då man på riktigt blir kvinna. Nu är det så att jag faktiskt längtar efter att skapa en egen familj, men varför så bråttom? ? Och det här med graviditet, vem bär barnet, föder och är näringskälla för det nyfödda barnet?

Såhär på internationella kvinnodagen känner jag mig inte särskilt peppad. Jag kommer att uppmärksamma viktiga kvinnor i mitt liv, som till exempel min mor för att hon representerar den afrikanska kvinnas styrka. Men även med min mor ser jag att hon inte är en egen individ. Hon finns för sin man och sina barn, men vem är hon utöver det ? Vem är jag när jag inte är ”Hej snygging”?

Varje dag strävar jag efter att vara en positiv förebild för unga tjejer, och det här är inte i närhet av det jag vill förmedla.

Fotocred huvudbild: Kristina Wicksell

Rokibath Alassane
Rokibath Alassane

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s