Den rosa sjön i Senegal

Lake Retba, Pink Lake, Lac Rose, Rosa sjön, kärt barn har många namn, men den rosa sjön i Senegal fascinerar många och producerar en massa salt. Namnet kommer ganska givet av den ovanliga, härligt rosa färgen.

 

Pink Lake Bild: Skärmdump från Youtube
Pink Lake i Australien Bild: Skärmdump från Youtube

Sjön ligger nära Atlanten och bara några sanddynor avskiljer Atlanten från den rosa sjön. Salthalten i sjön är mycket hög, på sina håll upp till 40%. Salthalten i den rosa sjön kan jämföras med salthalten i Döda Havet och under torrperioden överstiger den till och med den salthalten. Lake Retba ligger mindre än en timmes färd från Dakar, Senegals huvudstad. Det finns både boenden och restauranger i närheten för den som vill spendera lite mer tid i området kring den rosa sjön.

Inte många levande organismer överlever i Lake Retba på grund av dess höga salthalt, så mest används sjön som en turistattraktion samt till saltproduktionen.

Pink Lake Bild: Skärmdump från Youtube
Pink Lake Bild: Skärmdump från Youtube

Sjöns rosa färg skiftar helt och hållet, beroende på solljuset. För att se den rosa färgen tydligt ska man besöka sjön när det är vindstilla och fullt solljus. Sjön är 3 km² stor och är indelad i fyra sektioner. Sektionerna heter Khar Yalla, Khoss, Virage och Daradji.

Anledningen till den rosa färgen är bakterien Dunaliella Salina, som dras till sjöns salthalt. Bakterierna producerar ett rött pigment i syfte att absorbera solljus, vilket ger sjön dess unika rosa färg. Bakterien Dunaliella Salina är helt ofarlig och därför kan man simma och bada i sjön. Den rosa färgen är tydligare synlig under torrperioden som sträcker sig mellan november och juni och den är mindre synlig under regnperioden som sträcker sig mellan juli till oktober.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Denna bild är tagen i Lac Rose. Sex dagar i veckan arbetar han med att ta upp salt från sjön och det blir cirka ett ton salt per dag. Han lägger saltet i en båt och när den är full åker han in mot land, där saltet lastas av igen, av mannens hustru och andra familjemedlemmar. Därefter säljs saltet lokalt, men exporteras även till andra länder i Västafrika. Foto: Ferdinand Reus from Arnhem, Holland
Denna bild är tagen i Lac Rose. Sex dagar i veckan arbetar han med att ta upp salt från sjön och det blir cirka ett ton salt per dag. Han lägger saltet i en båt och när den är full åker han in mot land, där saltet lastas av igen, av mannens hustru och andra familjemedlemmar. Därefter säljs saltet lokalt, men exporteras även till andra länder i Västafrika.
Foto: Ferdinand Reus from Arnhem, Holland

Lokalbefolkningen som arbetar med att utvinna salt från sjön använder sheasmör från sheanötsträdet. Detta är för att skydda huden så att de kan arbeta i den salta sjön alla de timmar som krävs för att få upp större mängder salt från botten av sjön. Många arbetar med att ta upp salt från sjöns botten och de använder sina bara händer till det. Saltet läggs sedan i korgar och transporteras till stranden där det i huvudsak används för att bevara fisk, men saltet exporteras även till närliggande länder till Senegal.

Lake Retba är inte den enda rosa sjön i världen. Det finns sjöar i närheten av Baku, Azerbajdzjan, i Jedda och Saudiarabien, men de är antingen små eller inte naturliga. Sjön Lake Hillier i Australien är däremot en annan stor, naturligt rosa sjö.

Lake Retba har en hemsida som du kan finna HÄR!

Fatou Touray

 

Kenya tar ställning mot illegal handel och bränner elfenben

Lördag den 30 april kommer bli ett historiskt datum i Kenya och övriga världen, då enorma mängder elfenben, noshörningshorn och andra illegala djurprodukter kommer att brännas. Aktionen genomförs för att uppmärksamma landets ställningstagande mot den illegala handeln.

Elfenbenshandeln har länge hotat elefanter världen över och gjort att arten enligt bland annat CITES-konventionen samt EU klassas som utrotningshotad och i stort behov av skydd. Trots detta har den illegala handeln med elfenben varit svår att stoppa, och många elefanter har slaktats för sina betar. Totalt finns det cirka 450 000-500 000 elefanter kvar i Afrika, men årligen dödas fler än 30 000 elefanter för sina betar, som sedan säljs i Asien för bland annat tillverkning av traditionell medicin och som souvenirer. Kilopriset för elfenben kan vara så högt som 8000 kronor.

Illegalt elfenben som i juni 2015 krossades i New York. Foto: U.S. Fish and Wildlife Service Headquarters
Illegalt elfenben som i juni 2015 krossades i New York. Foto: U.S. Fish and Wildlife Service Headquarters. commonslicens

Kenya som jobbat hårt för att minska tjuvjakten och den illegala handeln med elfenben men även noshörningshorn och andra djurdelar så som skinn och ben från andra djur, ska nu symboliskt bränna de lager av beslagtagna illegala varor. Det kenyanska lagret av elfenben motsvarar cirka fem procent av världens samlade lager. Aktionen blir det avslutande momentet av det möte som samlat afrikanska ledare samt delegater från övriga världen för att diskutera problemen med illegal handel och tjuvjakt.

Totalt kommer 105 ton elfenben, vilket motsvarar betar från fler än 8000 elefanter, 1,35 ton noshörningshorn från 343 noshörningar samt ett stort antal skinn och andra illegala produkter att brännas på ett enormt bål i Nairobis nationalpark. Bålet som kommer att brännas under lördagen den 30 april kommer att tändas av Kenyas president Uhuru Kenyatta.

De 105 ton elfenben som bränns tros kunna inbringa cirka 800 miljoner kronor om de skulle säljas på den illegala marknaden, Noshörningshornens värde överstiger kilopriset på både kokain och guld och tros ha ett värde på den illegala marknaden som motsvarar 600 miljoner kronor. Det är alltså mer än 1 miljard kronor som går upp i rök under lördagen, och därmed inte kan bidra till ökad handel med illegala varor. Kenyanska myndigheter menar att elfenben inte har något egenvärde utan enbart är värdefullt för elefanterna och därmed bör brännas för att ta ställning i kampen mot den illegala handeln.

Liknande ställningstaganden har tidigare gjorts i bland annat New York, där man i juni 2015 krossade mer än ett ton illegalt elfenben på Times Square för att uppmärksamma den illegala handeln.

Relaterat:

Afropé har tidigare skrivit om Virunga nationalpark i Demokratiska republiken Kongo, där elefanterna också drastiskt minskat i antal. Den artikeln kan Du läsa HÄR.

Anna Wedin
Anna Wedin

Kampen fortsätter, 400 000 enade krafter för billigare vaccin mot lunginflammation

Kampen för att rädda de 2500 barn som dagligen dör i lunginflammation fortsätter, och organisationen Läkare Utan Gränser har nu samlat in 400 000 namnunderskrifter som stöttar kampanjen A Fair Shot, för billigare vaccin mot lunginflammation.

Foto: Pixabay
Foto: Pixabay

Afropé skrev tidigare i år om Läkare Utan Gränsers uppmaning till läkemedelsbolagen Pfizer och GlaxoSmithKline (GSK) att sänka priserna på det livsviktiga PCV-vaccinet mot bland annat lunginflammation, den artikeln kan Du läsa HÄR.

Kampanjen A Fair Shot samlade in totalt mer än 400 000 namnunderskrifter från hela världen som igår överlämnades av organisationen till läkemedelsbolagen Pfizer och GSK i New York. Insamlingens syfte är att uppmana och kräva billigare priser samt offentliga förhandlingar om priset för PCV-vaccin. Samtidigt som underskrifterna överlämnades till företagen lades 2500 blommor ned utanför Pfizers kontor, för att symbolisera de 2500 barn som dagligen mister livet i lunginflammation, dödsfall som med billigare vaccin skulle gå att undvika.

Organisationen hoppas nu på att läkemedelsbolagens VD:ar, styrelsemedlemmar och aktieägare inte längre ska kunna blunda för, och ignorera detta uppmärksammande, och därmed sänka priserna på vaccinet. Kampen fortsätter tills alla länder har råd att köpa vaccinet, och därmed kunna rädda livet på fler.

Anna Wedin
Anna Wedin

Vad har Togo, Sydafrika och Sierra Leone gemensamt

Samtliga länder firar någon form av självständighet idag den 27 april. Togo och Sierra Leone firar sina självständighetsdagar och Sydafrika firar sin Frihetsdag.

Togo firar sitt minne av självständighetsdagen från Frankrike 1960.

Sierra Leone firar sitt minne av självständighetsdagen från Storbritannien 1961.

Sydafrika firar sin Frihetsdag till minne av demokratiseringen av landet och det symboliska slutet på rasåtskillnadspolitiken apartheid 1994.

 

Togos flagga
Togos flagga

TOGO – Togo (formellt Republiken Togo) ligger vid den västafrikanska kusten. Landet är långsmalt och formen vittnar om landets förflutna som buffertzom mellan franska och brittiska intressen. Fram till första världskriget var Togo en tysk koloni. Därefter styrdes området av Frankrike fram till självständigheten 1960.

Togo gränsar till Burkina Faso, Ghana och Benin. I söder finns även en kort kustremsa som gränsar till Gunieabukten.

Landet har historiskt sett varit intressant för både lokala kungadömen och senare även för europeiska kolonialmakter. Invandringen från olika folk var stor och härifrån skeppades även många förslavade människor. På 1800-talet blev Tyskland skyddsmakt över det som kallades Togoland, men efter Tysklands nederlag i första världskriget över läts ansvaret över området till Frankrike och England. I en folkomröstning röstade befolkningen i den franska delen (den östra delen) att låta landet bli en självstyrande republik inom det franska samväldet under namnet Togo. 1960 blev Togo självständigt.

Det nuvarande Togo ingick inte i något av de stora västafrikanska rikena som Songhai eller Maliriket. Däremot Mina-, Ewe- och Guinfolk tycks ha bott i området när portugiserna anlände dit i slutet av 1500-talet. Handeln med förslavade människor är en del av Togos historia och landet hör till den del som brukade kallas ”slavkusten”.

Tyskland koloniserade Togo under namnet Togoland 1884 och samtidigt passade man på att industrialisera delar av landet för att kunna handla med export. Efter första världskriget förlorade Tyskland sina kolonier och Togo delades upp mellan Frankrike och Storbritannien.

1956 röstade dåvarande Brittiska Togoland fram att de skulle ingå i den nya statsbildningn Ghana tillsammans med tidigare Brittiska Guldkusten.

Den franska kolonin Franska Togoland blev en självständig stat under namnet Togo 1960.

Sierra Leones flagga
Sierra Leones flagga

SIERRA LEONE – Formellt Republiken Sierra Leone, fick sitt namn efter bergen vid floden Rokel som kallades Serra Lyoa, lejonbergen av portugiserna. Redan under 1400-talet började portugisiska sjöfarare besöka området. Under 1700-talet blev slavhandeln den viktigaste handeln för kolonisatörerna.

Byggdes upp av frigivna människor som förslavats

Under 1700-talet när Storbritannien började agera mot slavhandeln, grundades Sierra Leones Freetown som en fristad för befriade och förrymda människor som levt under slaveri.

1808 blev landet ett brittiskt protektorat och 1896 införlivades inlandet i den brittiska kolonin. Sierra Leone blev självständigt från Storbritannien den 27 april 1961.

Sydafrikas flagga
Sydafrikas flagga

SYDAFRIKA- Den 27 april 1994 hålls Sydafrikas första allmänna, demokratiska val, där även den svarta befolkningen får rösta. African National Congress (ANC) vinner valet överlägset med 62,65 procent av rösterna. De får därmed 252 av de 400 platserna i parlamentet och 60 av de 90 platserna i senaten. Övergångsbestämmelserna i den nya grundlagen antas samma dag, vilket gör att partiet för tillfället bilda en samlingsregering med Nationalistpartiet och Inkhata. Till minne av detta val som markerar slutet på Sydafrikas rasåtskillnadspolitik, apartheid, är 27 april en allmän helgdag i landet. Samma dag, 27 april 1994 antogs en ny flagga som ersatte den dåvarande som var från 1928.

Under 1600-talet började så kallade boer eller afrikander från Nederländerna slå sig ned i Sydafrika. De fick senare konkurrens av britter och 1899 utbröt ett krig mellan boer och britter.

1948 hölls val där Nationalistpartiet vann. De hade krav på konsekvent tillämpad rasåtskillnad, apartheid i Sydafrika. Apartheid kvarstod och ställde till med ett enormt förtryck mot svarta i Sydafrika ända fram till 1990 då delar av apartheid avskaffades som en början av det slutgiltiga avskaffandet 1994.

 

Naturligtvis är de ovan nämnda länderna så mycket mer, eller nästan allt förutom dess kolonisering. Denna serie att hylla och gratulera olika länder på kontinenten handlar om att dels lyfta upp den mörka historien för att den inte ska glömmas bort, samt lyfta fram alla de olika länder som finns på kontinenten, men också för att hylla frigörandet från kolonialismen. Men fortfarande är det alltså en mycket liten del av ländernas historia, om än en mörk del som gett fruktansvärda konsekvenser.

Fatou Touray

Tanzanias Nationaldag

Den 26 april är det Tanzanias nationaldag (självständighetsdagen infaller den nionde december). Tanzania, eller Förenade republiken Tanzania, Jamhuri ya Muungano wa Tanzania på Swahili. Landet består av 26 regioner, vilket även ögruppen Zanzibar räknas in i.

Tanzania
Tanzania

Landets namn är ett teleskopord av Tanganyika, vilket är fastlandet och Zanzibar är en ögrupp. De två före detta brittiska kolonierna förenades 1964 och bildade då den Förenade republiken Tanganyika och Zanzibar, vilket senare samma år bytte namn till Förenade republiken Tanzania.

Tanzania är en unionsrepublik där ögruppen Zanzibar har en egen regering och ett eget parlament.

De första européer som angjorde Zanzibar var portugiser, vilka hade kontrollen över ön. 1698 koloniserades ön av Oman. Under Omans styre anlades de stora kryddplantagen på ön och man handlade även med elfenben och människor som förslavats. Ön kom att bli navet i slavhandeln över Indiska Oceanen med en omsättning på upp till 50 000 förslavade människor årligen.

Tanzanias högst punkt
Tanzanias högst punkt

Medan Zanzibar utanför den tanzaniska kusten tidigt blev ett nav i handeln på Indiska Oceanen, förblev det östafrikanska inlandet mer isolerat.

Massajer immigrerade norrifrån till södra Kenya och till norra Tanzania under 1700-talet och under 1800-talet var massajriket en regional maktfaktor. Tanganyika koloniserades av tyska erövrare som Tyska Östafrika mellan år 1886 och 1919. 1922 ”fick” England Tanganyika. I slutet av 1800-talet erövrades Zanzibar av Tyskland. Tanganyika blev självständigt från brittisk ockupation den 9 december 1961 och Zanzibar blev självständigt den 19 december 1963.

Äldre historia

Tanzanias flagga
Tanzanias flagga

Tanzania kan vara världens äldsta bebodda land och hade tidigt en rik blandning av folkgrupper som genom historien levt tillsammans. Det gemensamma språket swahili är ett resultat av senare tiders kulturmöten. Portugiser, araber och tyskar är några av de folk som sedan medeltiden anlänt till kusten eller öarna för att kolonisera, missionera och bedriva handel.

Tanganyika och Zanzibar bildade den 26 april 1964 Förenade republiken Tanganyika och Zanzibar som bytte namn till Förenade republiken Tanzania den 29 oktober 1964. Ett år senare blev landet en enpartistat med ”socialism på afrikanska villkor” som politisk inriktning.

Naturligtvis är Tanzania så mycket mer, eller nästan allt förutom dess kolonisering. Denna serie att hylla och gratulera olika länder på kontinenten handlar om att dels lyfta upp den mörka historien för att den inte ska glömmas bort, samt lyfta fram alla de olika länder som finns på kontinenten, men också för att hylla frigörandet från kolonialismen. Men fortfarande är det alltså en mycket liten del av landets historia, om än en mörk del som gett fruktansvärda konsekvenser.

 

Fatou Touray

Mitt Afrika, ditt Afrika, vårt Afrika

Detta vill jag rikta till alla barnen som har sina rötter på kontinenten.
Kontinenten Afrika har många epiteter.
Mama Africa.
Den naturrika kontinenten.

Naturbild, Angola Foto: Pixabay
Naturbild, Angola Foto: Pixabay

När jag var liten kunde jag se och känna avsaknaden av Afrika många gånger och hemländerna Angola och Demokratiska republiken Kongo hos mina föräldrar. När jag var liten fick jag lära mig tidigt att vara stolt över vart jag kom ifrån, jag lärde mig i tidig ålder portugisiska som man pratade i Angola. Sedan lärde jag mig franska och lingala och portugisiskan försvann.

Jag lärde mig tidigt att lyssna på populärmusik från mina hemländer och även religiös musik. Det som för många kallas gospel, fast från mitt hemland. Artisterna var och är fortfarande Koffi Olomide, Fally Ipupa, Werrason, Papa Wemba, Frere Patrice, Charles Mombaya, L´or Mbongo och Makoma. Jag lärde mig att äta loso, pondu na makayabo, loso madesu na soso, kwanga och mikate.

Patrice Lumumba Bild: Collection IISG
Patrice Lumumba Bild: Collection IISG

Jag lärde mig att om jag ser en person från Elfenbenskusten, Gabon, Sydafrika och Eritrea så var vi fortfarande samma. Detta på grund av att förr i tiden fanns inte alla dessa länder i sin stöpta form. Jag lärde mig om politik i Afrika, jag lärde mig namn på Patrice Lumumba, Eduardo dos Santos, Mobutu Sesi Seko.

Jag lärde mig namn på idrottare LuaLua, Réne Makondele, George Weah, Samuel Eto’o. Nu i vuxen ålder är jag stoltare än någonsin för mitt ursprung, mitt land och min kontinent. Mina språk, min mat. Jag hoppas att min stolthet genomsyrar alla ni unga människor med rötterna från kontinenten.

Var stolt!

Mbote na bino

Collins Luther Zola
Collins Luther Zola

 

Papa Wemba är död – en av Afrikas största artister, en kongolesisk superstjärna

Papa Wemba, eller Jules Shungu Wembadio Pene Kikumba som han egentligen heter, avled under sin konsert efter att ha kollapsat på scen. Papa Wemba blev 66 år gammal.

Papa Wemba - Foto: Dicap Ipups, commonslicens
Papa Wemba – Foto: Dicap Ipups, commonslicens

Papa Wemba klassas som en utav den afrikanska kontinentens största artister någonsin, men definitivt Demokratiska republiken Kongos största artist, tillsammans med Pepe Kale, Madilu och Koffi Olomide.

Som den angolan/kongoles jag är skrivs allt med stor sorg. Jag har vuxit upp med kongolesisk rumba eller soukous som det också kallas.

För er som inte hört mycket av Papa Wembas musik rekommenderar jag här några låtar; Yolele, Wake Up, Ye te oh, Mi Amor, Pouquoi tu n´es pas la, O Koningana.

”Yolele”

Vila i frid Papa Wemba.

 

Collins Luther Zola
Collins Luther Zola

Etiopiska adoptioner som inneburit stora personliga tragedier

Kritik mot och ifrågasättande av utlandsadoptioner har fått allt högre röster de senaste åren. Mycket av kritiken tycks komma från vuxna som själva adopterats från en annan världsdel. En del av kritiken handlar om den rasism många utlandsadopterade blir utsatta för i ett land de kommit till och där de inte valt att få komma till och dit de kommit samtidigt som de ryckts upp med rötterna från sitt invanda samhälle och ”naturliga miljö”. Ofta anses de vita (många gånger) adoptivföräldrarna sakna förståelse för de mörkhyade barnens utsatthet. Kritiken är förstås mycket större och mer omfattande än så, men det är en del av den kritik som funnits och som tycks bli starkare och större med tiden. Den gamla tidens uppfattning om adoptivföräldrar som alltigenom snälla och oegoistiska själar som ”räddar fattiga barn” för barnen egen skull, tycks vara på väg att allt mer försvinna. Här får du ta del av tre flickors öden, när de blivit adopterade till Danmark och USA, där flickorna fått gå igenom mycket smärtsamma konsekvenser av att ha blivit adopterade till västvärlden.

 

Skärmdump: Adoptionens pris
Skärmdump: Adoptionens pris

Nyligen har tre mycket tragiska fall av internationell adoption uppmärksammats där det i samtliga fall handlar om adopterade flickor från Etiopien. Två av fallen handlar om två danska familjer som adopterade barn från Etiopien och i det ena fallet deltog man samtidigt i en dansk dokumentär. Under dokumentären framkommer att de biologiska föräldrarna blir förda bakom ljuset av adoptionsförmedlingen som lovar det man sedan inte håller. Till exempel att föräldrarna ska få hålla kontakten med sina barn genom att kommunicera och få bilder på barnen. Även om de biologiska föräldrarna skriver under adoptionspapperna korrekt, så framstår det som mycket otydligt om de biologiska föräldrarna inser vidden av det de just skrivit på, i dokumentären. Tvärt om får man snabbt uppfattningen om att adoptionen sker under falska förespeglingar.

Det som senare händer är att den ena flickan i den ena familjen, Masho, möter flera svårigheter i Danmark som familjen får svårt att hantera. Det slutar helt enkelt med att Masho får flytta till ett familjehem. Dokumentären har väckt mycket starka känslor och mycket upprördhet i hela Skandinavien och adoptionsfrågan har blivit mycket aktualiserad efter dokumentären, inte minst i Danmark där dessa händelser utspelade sig.

Det andra danska fallet, med Amy, blev också mycket medialt uppmärksammat då filmer på hur en skrikande och sparkande Amy tas från sin adoptivfamilj till ett barnhem i Danmark med ett flertal vuxnas handgriplighet, då adoptivföräldrarna inte längre ansåg sig kunna hantera Amy.

De biologiska föräldrarna till Amy, har i efterhand vänt sig till Etiopisk domstol angående den adoption som gjordes av deras barn. Amy har flytt till Etiopien, mot Ankestyrelsens godkännande. Ankestyrelsen är medborgarnas klagoinstans för sociala ärenden i Danmark. Ankestyrelsen hade förbjudit Amy att återvända till Etiopien, men flickan reste ändå i februari i år, med hjälp av organisationen Against Child Trafficking i Danmark. I Etiopien kunde Amy återförenas med sin biologiska familj.

Den sjunde april i år annullerade Etiopisk domstol i Addis Abeba båda adoptionerna. Domstolen annullerade både adoptionen av Amy och av Masho. Amy firade beslutet med sin biologiska mor Genet Kedir i Addis Abeba.

De båda fallen väckte stor uppmärksamhet i Danmark och övriga länder i Skandinavien 2012 och bland de personer som redan är kritiska till internationella adoptioner, blir dessa fall ytterligare bevis för att barn kan komma att ta stor skada av dem.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ytterligare ett fall har utspelat sig i Etiopien och USA, Washington.

I december 2015 dömdes ett par för dråp av Washington State, då en adopterad tonårsflicka från Etiopien hittats död av svält och hypotermi*. En jury fann Larry Williams skyldig till dråp av första graden, hans fru Carri Williams befanns skyldig till mord samt dråp. Juryn dömde dem båda också för misshandel och de riskerar båda livstidsstraff.

Hana Williams dog i maj 2011 i familjens trädgård, där hon tvingades vara som en del av en strikt barnuppfostran som beskrivits i en kristen föräldraskapsbok. Obduktionen visade att Hanna dog av Hypotermi som förvärrades av kronisk magkatarr och undernäring.

Hennes smala kropp var täckt av blåmärken och en knöl på sitt rakade huvud och röda blodiga märken på hennes höfter, armbågar och i hennes ansikte.

Hana tros ha varit 13 år, men ingen dokumentation om hennes födelse i Etiopien var tillgängliga. Tester på Hanas tänder och ben gav varierande uppskattningar och experterna som genomförde undersökningarna kunde inte enas om hennes ålder. Hennes ålder var av betydelse då straffen är högre om offren är yngre än 16 år. Experterna kunde dock inte enas om Hana var yngre än 16 år eller inte. Hana adopterades 2008.

Både Larry och Carri dömdes också för första graden av övergrepp på Hanas adopterade bror Immanuel.

Samtliga händelser kommer med största sannolikhet att öka temperaturen på debatten runt om i världen. Även m det sker många adoptioner som kan anses som ”lyckade” så är frågan: hur många ”lyckade adoptioner” väger upp mot de adoptioner som slutar med mänskliga tragedier och kan man göra något för att förhindra dessa tragedier, utan att adoptionerna upphör?

Hypotermi* – Hypotermi innebär att en organisms kroppstemperatur som följd av nedkylning understiger gränsen av vad som krävs för att upprätthålla ämnesomsättningen och andra kroppsfunktioner. Motsatsen till Hypotermi är värmeslag.

Adoptionens Pris

Fatou Touray
Fatou Touray

 

Förebyggande program och bättre vård gör Etiopien till ett framgångsrikt land i kampen mot HIV

Etiopien planerar hårda tag för att förhindra över en halv miljon aidsrelaterade dödsfall och förhindra upp till 80 000 nya HIV-infektioner innan år 2020 i enligt HIV- och aidsförebyggande förbundet (HAPCO).

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

Doktor Alebachew Achamyeleh, förordnad direktör på HAPCO menar att de kommande fem åren är helt avgörande för Etiopien i kampen mot HIV och aids. ”Jag tror att Etiopien har en stark position för att nå målet att HIV upphör vara ett hot mot folkhälsan 2030,” sade han.

Enligt Doktor Achamayeleh har Etiopien redan nått sitt tidigare femårsmål med råge. HIV-infektioner har minskat från 0,28 procent till 0,03 procent fram till 2015. Planen var fem år tidigare att nå 0,14 procent. ”Det gör Etiopien till ett av världens mest framgångsrika länder”, menade Doktor Achamayeleh.

En av Doktor Achamyelehs mest framgångsrika metoder i hans verksamhet som bedrivits sedan 2010 har främst varit att fokusera på de människor som löper störst risk att smittas. Metoden har fokuserat på att identifiera platser och människor med hög risk att smittas av HIV. Bland annat har fokus legat på sexarbetare och långväga lastbilschaufförer, men också genom att ta itu med skadliga metoder för könsrelaterat våld.

Etiopien har förbättrat sin vård, sin behandling och sitt stöd, samt strategisk information för att nå sina mål.

Förebyggande åtgärder är program i skolor, på universitet och ungdomsgårdar för att uppmuntra unga människor att ändra sitt beteende gällande sexuell hälsa.

År 2010 dog mer än 70 000 människor av aids, år 2015 hade dödligheten minskat med hela 70 procent.

Det finns fortfarande problem som måste arbetas med, ett av dessa är att Etiopien släpar efter i kunskap om HIV och aids, särskilt i den yngre generationen där man felaktigt uppfattar det som att HIV inte längre är ett hot att ta på allvar, på grund av dess minskade förekomst.

De metoder som idag utarbetats är fruktsamma och även om det ännu finns mycket att göra så ser det hoppfullt ut.

Fatou Touray

Sverige – inte alls så oskyldig i den transatlantiska slavhandeln

Saint-Barthélemy kanske inte säger gemena man speciellt mycket. Det säger inte mig så mycket i alla fall. Det är en fransk paradisö i Karibien. Ön kallas även Saint Barts vilket är mer välkänt. För er som följer Keeping up with the Kardashians kanske kommer ihåg att den välbärgade amerikanska familjen spenderade en av sina lyxsemestrar på den här ön. För er som har besökt ön själva har säkert märkt att många av gatorna har svenska namn. Huvudstaden på ön heter Gustavia och ön:s landsvapen pryds med tre kronor. Vad lustigt kanske många tänker och ganska festligt om man som svensk åker på semester till Karibien och ser en massa svenska namn överallt. Det finns en förklaring till varför ön är så svensk-inspirerad och det är en mörk tid i Sveriges historia. En del av historien som inte har uppmärksammats eller erkänts av regeringen, än idag.

Saint Barthélemy. Ceremoni när Sverige gav tillbaka ön till Frankrike 1878 Foto: Anonymous xylograph
Saint Barthélemy. Ceremoni när Sverige gav tillbaka ön till Frankrike 1878 Foto: Anonymous xylograph

Saint-Barthélemy var en svensk koloni från 1784-1878. Gustav III var kung i Sverige under slutet av 1700-talet. Han var känd som teaterkungen då han hade ett stort kulturellt intresse. Det många kanske inte vet är att Gustav III även var mycket intresserad av att skaffa sig kolonier och bedriva slavhandel. Sveriges ekonomi var körd i botten under andra hälften av 1700-talet och landet var i ständig statsbankrutt. Gustav III såg slavhandeln som ett sätt att dra in mer pengar till statskassan. Trots dålig ekonomi förhandlade kungen till sig en liten ö i Karibien utav Frankrike. Året var 1784 och Gustav III ville att ön skulle vara ett attraktivt område för slavhandeln och utropade därför sin nya koloni till en frihamn vilket betydde att andra kolonialmakter fick lov att lägga till i hamnen med bland annat slavskepp. Inte nog med att de fick lov att lägga till, kolonialmakterna fick även lov att förvara mängder med handelsslavar i stora magasin runtomkring hamnen i väntan på att bli sålda till andra öar runt omkring Karibien.

Fredrik Thomasson är doktor och akademiforskare vid historiska institutionen vid Uppsala universitet och han är en av få forskare som försöker få klarhet i Sveriges inblandning i slavhandeln. Det finns endast två doktoravhandlingar om den svenska kolonin Saint-Barthélemy som också belyser slavhandeln, en från 1888 och en från 1951. Trots att Sverige var en slavnation i över 60 år och hade en betydande roll i den transatlantiska slavhandeln är det ingenting som är en del av vår historiebeskrivning. Fredrik Thomasson tror att det har och göra med Sveriges ”självgoda självbild” som inte alltid stämmer överens med verkligheten. Fredrik Thomasson säger; ”Jag tror att Sverige ofta tenderar att ha en ganska självgod självbild. Sverige har lite grann sett sig som ett världsmedvetande, och då har man tenderat att glömma bort vad som har hänt i den egna historien. Det finns antagligen ett skäl till varför ingen har studerat det här förut och kanske inte bara beror det på att arkivet befinner sig i Frankrike, utan det har inte funnits med i den här självbilden.” Han menar på att den här ofullständiga och nostalgiska bilden av den svenska kolonin som tidigare har målats upp inte är bra för historieskrivandet och är fast besluten att ge en mer rättvis och verklighetsbaserad bild av vad som faktiskt har hänt. Fredrik Thomasson tillsammans med två doktorander håller just nu på att digitalisera all dokumentation som finns sparat kring den forna svenska kolonin. Han samlar in dokumentation både från Riksarkivet i Stockholm men också från Frankrike och de franska kolonialarkiven.

Det Fredrik Thomasson har fokuserat på är att gå igenom domstolsprotokoll som kontinuerligt antecknades på ön. Fredrik är den första forskaren som någonsin har gått igenom det här materialet. Han menar på att man kan på ett bra sätt sätta sig in i hur slavar blev behandlade av det svenska rättsystemet och att det i sin tur kan ge större förståelse för hur slavar blev behandlade på ön överlag. Han har genom sina forskningar för första gången kunnat återberätta vissa specifika händelser i människors livsöden som skedde under svenskt styre.

Jan Pierre

Jan Pierre var en slav som anklagades för att ha slagit en vit man. Jean Pierre dömdes till 32 piskrapp trots att det fanns starka vittnesmål om att Jan Pierre agerade i självförsvar gentemot den vita mannen. Problemet var att det var sträng förbjudet att slå en vit människa oavsett omständigheterna och den svenska domstolen ville i sin tur visa vart skåpet ska stå. Så Jan Pierre får sitt straff, 32 piskrapp, fastspänd mellan fyra pålar och liggandes på mage. Den här metoden kallades ”quatre piques” vilket betyder fyra pålar och var en vanlig bestraffningsmetod på slavar.

Susanna

Susanna var även hon slav på den svenska kolonin. Hon ”arbetade” hos den svenska guvernören och hittades en morgon sönderpiskan på trappan till huset. Det fanns en lag som fanns till för att skydda slavarna och den innebar att man som slavägare inte fick piska sin slav mer än 29 rapp åt gången. Om ett hårdare straff skulle utges var det upp till en domstol. Susanna hade uppenbarligen blivit piskad mer än 29 gånger och det finns dokumenterat att en svensk läkare vid namn Samuel Fröberg undersökte Susanna och att han fruktade för hennes liv och han konstaterade att hennes ägare hade brutit mot den slavlag som fanns. Han kunde även se svåra ärrblidningar på resten av hennes kropp vilket indikerade till tidigare misshandel. Det var frun i huset som hade begått det här övergreppet på Susanna och i och med det brutit mot lagen. Hennes straff blev en tillsägning. För Susannas del blev hon tvångssåld till en annan ö i Västindien. Svenska staten tog intäkterna för försäljningen.

Naturforskaren Bengt Euphrasén besökte Saint-Barthélemy i slutet av 1780-talet och har skildrat sina upplevelser i sin bok ”den Vestindiska lagen”. I ett stycke av boken beskriver han en händelse när en slav blir bestraffad med piskrapp eller av ”n-ordet piskan” som han kallar det i sin bok. Det lyder följande:

”Han ställer sig på något avstånd och med piskan slår knäppsmällar på slavens bara kropp, varje slag smäller som ett pistolskott och stora skinn samt köttslamsor samt köttstycken följer ofta med från kroppen.”

Är vittnesmål som de här ej viktiga att ta upp i historiebeskrivningen av Sverige? Spelade Jan Pierre och Susanne ingen roll?

Fredrik Thomassin menar på att Sverige har ett lika stort ansvar som andra kolonialmakter för vad som skedde under den transatlantiska slavhandeln. Det fanns som mest 2000 slavar på ön plus alla de handelsslavar som fanns förvarade i stora gods runtomkring hamnen. Majoriteten av de människor som förslavades härstammade från Västafrika.

Saint-Barthélemy hade inte tillräckligt med vatten för att kunna bedriva plantage som många andra kolonialmakter gjorde utan de flesta slavar ”arbetade” som hembiträden eller tjänstefolk. Han säger dock att de mest barbariska behandlingen av slavar finns det säkert ingen dokumentation på, han kan bara utgå från den informationen han hittar i domstolsprotokollen vilket betyder att det finns ett otroligt stort mörketal av hur många människor som utsattes för ren tortyr och misär.

Slaveriets upphörande Foto: Pixabay
Bilden symboliserar slaveriets upphörande Foto: Pixabay

Så varför vill inte Sverige erkänna sin inblandning? Jag tror absolut att det har någonting att göra med den självbild Fredrik Thomassin pratar om. Den goda självbilden finns det många exempel av i svensk historia. Under andra världskriget vill vi prompt påstå att vi var neutrala när verkligheten såg lite annorlunda ut. Problemet blir vilka signaler Sverige sänder ut genom att förneka eller blunda för sin inblandning i olika historiska händelser. Det sänder ut signalen att människor som Jan Pierre och Susanne egentligen inte har något värde, deras liv är inte värda att komma ihåg. Hade vi tagit vårt ansvar och uppmärksammat vår delaktighet och erkänt att det har hänt skulle vi även erkänna att Jan Pierre och Susanne har existerat. Vi skulle kunna hedra deras minne och lära oss av våra otroliga misstag men tydligen är de inte tillräckligt viktiga. Det är viktigare att hålla masken och hålla upp skenet av att vi på något sätt har någon slags fläckfri historia. Jag hittar inte de rätta orden att förklara hur fel det är. Sverige har förslavat minst (vi får inte glömma mörkertalet) 2000 människor. Barn, kvinnor och män som har blivit berövade sin mänsklighet, torterade, piskade, mördade och våldtagna. Sverige är skyldiga de här människorna att i alla fall erkänna deras existens. Det gör ont i mig när jag tänker på det. Jag vet att det är många tillsammans med mig som skulle vilja säga dessa människor; rest in perfect peace. #blacklivesmatter

Mam-Yandeh Gaye
Mam-Yandeh Gaye