Ingen kan göra allt, ensam är inte stark och du hörs inte över bruset. Vi är nog många som känner oss överväldigade av världens problem ibland och väljer att stänga allt ute. Vår samtid har ändå en stark profil av engagemang, kanske är vi uppe på de nivåer som man hade på 1970-talet. Men tyvärr sträcker sig vardagligt engagemang sällan längre än till internet och sociala medier.

Mina föräldrar som var unga på 70-talet organiserade protester, strejker och demonstrationer. De blev fängslade för civil olydnad och hungerstrejkade. Allt medan majoriteten av engagerade nuförtiden delar och gillar olika bilder, artiklar och videor för att visa vilka de är. Jag undrar om inte viljan att verkligen förändra hamnar lite i bakgrunden. För det går sällan längre än så, infiltrerar inte vår riktiga vardag. För många individer avlutas dessa inlägg med hetsade diskussioner, tyvärr ofta med hat och hot som följd, men görs det verkligen någon skillnad av denna slacktivism? Är vi dåliga människor om vi inte är framme och uttrycker vår avsky eller medlidande vid varje inlägg som berör t ex den afrikanska diasporan? Och vart tar detta gillande vägen? Bara ut i cyberrymdens svarta hål?

Ingen kan göra allt, men om ingen tar något initiativ och bara lämnar över ansvaret för vår värld på politiker, makthavare och andra konturlösa någon blir ju inget heller gjort. Vi har den värld vi skapar helt enkelt. Jag underskattar inte hur överväldigande det är att ta sig an världens problem men vi måste bekämpa den tanken lite och gör någon annans vardag lite bättre. Att sprida lite kärlek och medmänsklig värme borde vara högsta prioritet.

De borde ropa högre och synas mer. De som faktiskt gör något i verkliga livet. En sådan person är Assie Jakobsson från Munkedal på västkusten. Hon arbetar på ett äldreboende och har faktiskt tittat sig omkring i sin egen vardag. Assie har tagit kontakt med kommunerna i närheten. Tillsammans har man samlat ihop 56 sjukhussängar med madrasser, rullstolar, rullatorer och andra diverse hjälpmedel som till exempel sondmatningsutrustning. Dessa hjälpmedel som inte längre används skall skickas till sjuka och funktionsnedsatta personer i Assies forna hemland Gambia.

Assie berättade nyligen för tidningen Expressen att hon alltid velat göra livet bättre för andra och just sjuka personer är speciellt utsatta i Gambia där sjukvården inte är avgiftsfri. Funktionsnedsatta individer tvingas ofta att tigga eller kan ha mycket svårt att ta sig ut från sina hem. Assie ser fram emot att rullatorerna och rullstolarna som inte längre används i Sverige, skall få komma till nytta bland annat på ett dagcenter i Gambia för barn och ungdomar.

Nu behöver Assie hjälp med att samla ihop pengar för att kunna skeppa över utrustningen. Hon står själv bakom sitt projekt men har fått mycket stöd från vänner och kollegor på kommunen. ”Inget märkvärdigt” säger hon. ”Alla kan göra lite om man vill hjälpa till. Det handlar inte ens om pengar. Detta är min dröm och det kommer att hända”.

All kärlek som sprids och som spenderas kommer tillbaka tiofalt. Enkelt, gör som Assie och titta dig omkring i din vardag och hitta ett sätt att göra tillvaron lite bättre för en medmänniska. Du kanske kan hjälpa en äldre granne med att handla tillsammans en gång i månaden? Finns det någon i bekantskapskretsen som verkar ha det svårt att få vardagspusslet att gå ihop? Föreslå att du lagar mat och hämtar på dagis någon gång då och då. Bli godman för ett flyktingbarn eller fadder för en nyanländ familj. Rensa ihop allt som inte familjen behöver och skänk till en familj som har det svårt. Baka och sälj bullarna på jobbet, skänk pengarna till ditt favoritprojekt. Välj gärna ett litet projekt där pengarna och möjligheterna hamnar direkt i händerna på behövande.

När vi fysiskt hjälper varandra och finns där för varandra känner vi oss behövda. Vi upplever kontakt och samhörighet. Inget mera vi och dem. Bara vi. Heja Assie!

*slacktivism = aktivism som fodrar ingen eller ytterst lite ansträngning från aktivistens sida