Sverige – inte alls så oskyldig i den transatlantiska slavhandeln

Saint-Barthélemy kanske inte säger gemena man speciellt mycket. Det säger inte mig så mycket i alla fall. Det är en fransk paradisö i Karibien. Ön kallas även Saint Barts vilket är mer välkänt. För er som följer Keeping up with the Kardashians kanske kommer ihåg att den välbärgade amerikanska familjen spenderade en av sina lyxsemestrar på den här ön. För er som har besökt ön själva har säkert märkt att många av gatorna har svenska namn. Huvudstaden på ön heter Gustavia och ön:s landsvapen pryds med tre kronor. Vad lustigt kanske många tänker och ganska festligt om man som svensk åker på semester till Karibien och ser en massa svenska namn överallt. Det finns en förklaring till varför ön är så svensk-inspirerad och det är en mörk tid i Sveriges historia. En del av historien som inte har uppmärksammats eller erkänts av regeringen, än idag.

Saint Barthélemy. Ceremoni när Sverige gav tillbaka ön till Frankrike 1878 Foto: Anonymous xylograph
Saint Barthélemy. Ceremoni när Sverige gav tillbaka ön till Frankrike 1878 Foto: Anonymous xylograph

Saint-Barthélemy var en svensk koloni från 1784-1878. Gustav III var kung i Sverige under slutet av 1700-talet. Han var känd som teaterkungen då han hade ett stort kulturellt intresse. Det många kanske inte vet är att Gustav III även var mycket intresserad av att skaffa sig kolonier och bedriva slavhandel. Sveriges ekonomi var körd i botten under andra hälften av 1700-talet och landet var i ständig statsbankrutt. Gustav III såg slavhandeln som ett sätt att dra in mer pengar till statskassan. Trots dålig ekonomi förhandlade kungen till sig en liten ö i Karibien utav Frankrike. Året var 1784 och Gustav III ville att ön skulle vara ett attraktivt område för slavhandeln och utropade därför sin nya koloni till en frihamn vilket betydde att andra kolonialmakter fick lov att lägga till i hamnen med bland annat slavskepp. Inte nog med att de fick lov att lägga till, kolonialmakterna fick även lov att förvara mängder med handelsslavar i stora magasin runtomkring hamnen i väntan på att bli sålda till andra öar runt omkring Karibien.

Fredrik Thomasson är doktor och akademiforskare vid historiska institutionen vid Uppsala universitet och han är en av få forskare som försöker få klarhet i Sveriges inblandning i slavhandeln. Det finns endast två doktoravhandlingar om den svenska kolonin Saint-Barthélemy som också belyser slavhandeln, en från 1888 och en från 1951. Trots att Sverige var en slavnation i över 60 år och hade en betydande roll i den transatlantiska slavhandeln är det ingenting som är en del av vår historiebeskrivning. Fredrik Thomasson tror att det har och göra med Sveriges ”självgoda självbild” som inte alltid stämmer överens med verkligheten. Fredrik Thomasson säger; ”Jag tror att Sverige ofta tenderar att ha en ganska självgod självbild. Sverige har lite grann sett sig som ett världsmedvetande, och då har man tenderat att glömma bort vad som har hänt i den egna historien. Det finns antagligen ett skäl till varför ingen har studerat det här förut och kanske inte bara beror det på att arkivet befinner sig i Frankrike, utan det har inte funnits med i den här självbilden.” Han menar på att den här ofullständiga och nostalgiska bilden av den svenska kolonin som tidigare har målats upp inte är bra för historieskrivandet och är fast besluten att ge en mer rättvis och verklighetsbaserad bild av vad som faktiskt har hänt. Fredrik Thomasson tillsammans med två doktorander håller just nu på att digitalisera all dokumentation som finns sparat kring den forna svenska kolonin. Han samlar in dokumentation både från Riksarkivet i Stockholm men också från Frankrike och de franska kolonialarkiven.

Det Fredrik Thomasson har fokuserat på är att gå igenom domstolsprotokoll som kontinuerligt antecknades på ön. Fredrik är den första forskaren som någonsin har gått igenom det här materialet. Han menar på att man kan på ett bra sätt sätta sig in i hur slavar blev behandlade av det svenska rättsystemet och att det i sin tur kan ge större förståelse för hur slavar blev behandlade på ön överlag. Han har genom sina forskningar för första gången kunnat återberätta vissa specifika händelser i människors livsöden som skedde under svenskt styre.

Jan Pierre

Jan Pierre var en slav som anklagades för att ha slagit en vit man. Jean Pierre dömdes till 32 piskrapp trots att det fanns starka vittnesmål om att Jan Pierre agerade i självförsvar gentemot den vita mannen. Problemet var att det var sträng förbjudet att slå en vit människa oavsett omständigheterna och den svenska domstolen ville i sin tur visa vart skåpet ska stå. Så Jan Pierre får sitt straff, 32 piskrapp, fastspänd mellan fyra pålar och liggandes på mage. Den här metoden kallades ”quatre piques” vilket betyder fyra pålar och var en vanlig bestraffningsmetod på slavar.

Susanna

Susanna var även hon slav på den svenska kolonin. Hon ”arbetade” hos den svenska guvernören och hittades en morgon sönderpiskan på trappan till huset. Det fanns en lag som fanns till för att skydda slavarna och den innebar att man som slavägare inte fick piska sin slav mer än 29 rapp åt gången. Om ett hårdare straff skulle utges var det upp till en domstol. Susanna hade uppenbarligen blivit piskad mer än 29 gånger och det finns dokumenterat att en svensk läkare vid namn Samuel Fröberg undersökte Susanna och att han fruktade för hennes liv och han konstaterade att hennes ägare hade brutit mot den slavlag som fanns. Han kunde även se svåra ärrblidningar på resten av hennes kropp vilket indikerade till tidigare misshandel. Det var frun i huset som hade begått det här övergreppet på Susanna och i och med det brutit mot lagen. Hennes straff blev en tillsägning. För Susannas del blev hon tvångssåld till en annan ö i Västindien. Svenska staten tog intäkterna för försäljningen.

Naturforskaren Bengt Euphrasén besökte Saint-Barthélemy i slutet av 1780-talet och har skildrat sina upplevelser i sin bok ”den Vestindiska lagen”. I ett stycke av boken beskriver han en händelse när en slav blir bestraffad med piskrapp eller av ”n-ordet piskan” som han kallar det i sin bok. Det lyder följande:

”Han ställer sig på något avstånd och med piskan slår knäppsmällar på slavens bara kropp, varje slag smäller som ett pistolskott och stora skinn samt köttslamsor samt köttstycken följer ofta med från kroppen.”

Är vittnesmål som de här ej viktiga att ta upp i historiebeskrivningen av Sverige? Spelade Jan Pierre och Susanne ingen roll?

Fredrik Thomassin menar på att Sverige har ett lika stort ansvar som andra kolonialmakter för vad som skedde under den transatlantiska slavhandeln. Det fanns som mest 2000 slavar på ön plus alla de handelsslavar som fanns förvarade i stora gods runtomkring hamnen. Majoriteten av de människor som förslavades härstammade från Västafrika.

Saint-Barthélemy hade inte tillräckligt med vatten för att kunna bedriva plantage som många andra kolonialmakter gjorde utan de flesta slavar ”arbetade” som hembiträden eller tjänstefolk. Han säger dock att de mest barbariska behandlingen av slavar finns det säkert ingen dokumentation på, han kan bara utgå från den informationen han hittar i domstolsprotokollen vilket betyder att det finns ett otroligt stort mörketal av hur många människor som utsattes för ren tortyr och misär.

Slaveriets upphörande Foto: Pixabay
Bilden symboliserar slaveriets upphörande Foto: Pixabay

Så varför vill inte Sverige erkänna sin inblandning? Jag tror absolut att det har någonting att göra med den självbild Fredrik Thomassin pratar om. Den goda självbilden finns det många exempel av i svensk historia. Under andra världskriget vill vi prompt påstå att vi var neutrala när verkligheten såg lite annorlunda ut. Problemet blir vilka signaler Sverige sänder ut genom att förneka eller blunda för sin inblandning i olika historiska händelser. Det sänder ut signalen att människor som Jan Pierre och Susanne egentligen inte har något värde, deras liv är inte värda att komma ihåg. Hade vi tagit vårt ansvar och uppmärksammat vår delaktighet och erkänt att det har hänt skulle vi även erkänna att Jan Pierre och Susanne har existerat. Vi skulle kunna hedra deras minne och lära oss av våra otroliga misstag men tydligen är de inte tillräckligt viktiga. Det är viktigare att hålla masken och hålla upp skenet av att vi på något sätt har någon slags fläckfri historia. Jag hittar inte de rätta orden att förklara hur fel det är. Sverige har förslavat minst (vi får inte glömma mörkertalet) 2000 människor. Barn, kvinnor och män som har blivit berövade sin mänsklighet, torterade, piskade, mördade och våldtagna. Sverige är skyldiga de här människorna att i alla fall erkänna deras existens. Det gör ont i mig när jag tänker på det. Jag vet att det är många tillsammans med mig som skulle vilja säga dessa människor; rest in perfect peace. #blacklivesmatter

Mam-Yandeh Gaye
Mam-Yandeh Gaye

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s