Att bli sedd när ingen verkar vilja se

Khartoum, Sudan 2005. Fotot som jag hade tagit visar den stora moskén i centrala Khartoum, dit många hade begett sig för att be fredagsbönen.  Jag hade tagit fotot i all hast, sittandes i en bil på väg mot ”souken”, den veckoliga marknaden dit alla köpmän samlades för att sälja allt från mustigt doftande kryddor till tyger i alla dess färger.

Foto: Privat
Foto: Privat

Souken var en oas dit många längtade till, en plats som en gång i veckan enade ett splittrat och sargat land där varken kast eller stamtillhörighet existerade, där alla förblev sudaneser och, delade samma blod. Jag hade färdats ända från det nordliga Sverige för att ta ett foto som framställde Sudan, mitt Sudan så som jag hade föreställt min moders hemland i mina drömmar. Ett varmt utopia där solen aldrig gick ner, där människor inte slutade att le och där livskvalitet inte mättes i det kapital som man ägde. Mitt utopia var väldoftande, så till den grad att jag tycktes mig känna doften av mysk då jag efter solnedgången tog mina kvällspromenader längs den vita Nilen.

Ändå kom det att bli det där ögonblicket som fångades i all hast som förändrade mig. När jag hade återvänt hem studerade jag fotot som jag hade tagit. Jag hade dissekerat varje detalj och jag förundrades av alla intryck. Jag såg för första gången de khakiklädda männen och hur de hade skyndat sig till fredagsbönen. Jag såg den stora sandfärgade moskén som tidigare varit dold av sanden som fungerat som kamouflage för den.  Jag såg för första gången det jag tidigare inte kunnat se i min iver och förväntan över att fånga det perfekta ögonblicket som överensstämde med mina drömmars land.

Jag sitter i mitt kontor hemma i Sverige och blickar ut över gatan. Jag störs av den högljudda musiken som spelas utanför mitt fönster. Det är låten gudfadern som spelas om och om igen på ett ostämt dragspel. Jag rycker till för varje hög ton som spelas, det låter som frigolit i mina öron. Jag märker hur frustrationen och irritationen växer, och jag vet att om det pågår länge till så kommer jag inte att kunna hålla emot min växande irritation. Jag beger mig mot fönstret och blickar ut mot gatumusikanten, jag undrar om han kan se mig. Kanske kommer han att sluta spela om han ser min irriterade blick? Kanske inte. Vad om jag hotar med att ringa polisen om han inte slutar spela? Eller kanske inte. Jag tittar närmare och observerar hur han ser ut. Han är lång med grova drag och ser ut att inte ha rakat sig på många dagar, eller så kanske han har grov hårväxt, tänker jag. Han bär ett par trasiga jeans och en grå t-shirt, då minns jag att det är samma kläder som han bar dagen innan och alla dagar innan dess också. Jag följer hans blick noga. Hur han bevakar alla de som går förbi, han ler stort varje gång någon passerar. Jag har aldrig tidigare sett honom le, han har ett fint leende tycker jag, så jag log även jag.  Men efter varje leende fortsatte alla att bara passera, som om han aldrig existerat, som om de inte såg. Hans leende förbyttes därefter mot en självömkande bister min, det gjorde även mitt – för jag såg.

Jag återvände därefter till min plats och tog åter fram mitt foto. Då såg jag det jag tidigare aldrig sett, ett litet barn mitt bland alla khakiklädda män sittandes på marken med en tom skål. Ett barn vars enda önskan var att bli sedd då ingen såg – då ingen ville se.

Teysir Subhi
Teysir Subhi

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s