Svarta ansikten på vita väggar kan rädda liv

I ett vitt rum hänger rosa, orange, och gula gerberor från taket. I svarta ramar hänger porträtt av svarta män och kvinnor bland färgglada blommor och växter mot den vita väggen. Hans namn är Brandon Stanciell men han är mer känd som TheManWhoLovedFlowers på Instagram, där han har över 10 tusen följare. I helgen fick jag äran att vara en del av hans utställning som ägde rum i Los Angeles. En utställning som påminde mig om varför representation av den icke normativa kroppen är ytterst viktigt.

IMG_4491Det var på instagram som Stanciell för några veckor sedan tog kontakt med mig angående en fotografering. Några veckor senare stod hans vänner, familj och fans samlade i ett galleri för att se hans första solo utställning The Man who Loved Flowers och porträttserierna Here, Take These och The Boys Who Loved Flowers.

Fotograf: Veronica Odetunde
Fotograf: Veronica Odetunde

När jag gick där med min kompis bland bara svarta människor som prydde väggarna så slog det oss. Detta är typ historiskt. Vi har aldrig varit i ett rum där alla ser ut som oss eller där vi känt sån stor tillhörighet. Vi kände oss för en gångs skull hemma.

Så länge jag kan minnas har jag alltid uppskattat konst och kreativitet. Jag tyckte om att gå på museum och utställningar men jag kände mig aldrig hemma. Precis som med media så såg jag aldrig mig själv i några av målningarna. Jag kunde inte relatera.

Den känslan jag fick när jag lämnade galleriet igår var obeskrivlig. Vi hade alla samlats, alla olika typer av människor med olika nationaliteter och delar av staden. Oavsett hudfärg så tror jag att vi alla kunde enas om att det var större än bara en utställning. Representation är så himla viktigt. Och igår så insåg jag verkligen hur viktigt det är. Det gjorde någonting med mig, den kraften jag fick efter att ha sett mitt ansikte, mina svarta bröders ansikten hängandes mot den vita kala väggen var så otroligt stark.

Fotograf: Suvi Nwoko
Fotograf: Suvi Nwoko

Tänk om jag hade fått höra om svarta poeter, filosofer, teoretiker, uppfinnare, konstnärer eller författare när jag växte upp. Då hade den kraften som jag kände igår funnits med mig under hela min existens. Men tyvärr så har det inte varit så. Inte ens i närheten. Det enda jag har fått höra är att mina nigerianska förfäder var slavar. Och att i min mammas thailändska kultur så vill kvinnorna inget hellre än att gifta sig med en svensk rik man för ett hopp om ett bättre liv. Dessa historier har jag hört i omgångar och de har format mig och mina systrar och bröder i vår syn på oss själva och vad vi är kapabla till.

Under mina 23 år så jag har aldrig känt sånt hopp som jag gjorde igår. Att en bild på svarta kroppar i positiv skildring kunde rädda mig säger mycket. Representation av alla typer av människor i media är ytterst viktigt. Inte bara svarta kroppar, utan även tjocka kroppar, kroppar som är unika och bär på historier som den normativa vita, smala, långa kroppen inte bär på.

Jag har alltid tänkt att vi alla föds med ett syfte. Igår såg jag meningen med mitt liv som en uppenbarelse. Jag vet inte exakt hur men på något sätt måste jag se till att kvinnor som jag, män som min pappa och människor som mina vänner som är så långt ifrån den normativa bilden av vad skönhet betyder ska bli representerade på ett respektfullt sätt. För visst är vi representerade, i kampanjer som visar svältande barn i Afrika, på efterlyst där grabbgäng rånar och misshandlar oskyldiga medborgare eller i memes på sociala medier där svarta unga tjejer skakar på rumpan i nästan inga kläder i hopp att bli upptäckta, (eller räddade).

Fotograf: Veronica Odetunde
Fotograf: Veronica Odetunde

Igår insåg jag att representation räddar liv. Det kommer att rädda spruckna , självdustruktiva, hopplösa själar. Kommunikations teoretikern Kenneth Burke sa ”identification is more powerful than persuasion”. Att känna igen sig själv i någon annan är den största motivationen. Att se den man vill vara på TV och att se att denna personen ser ut som dig själv är att rädda livet och hoppet på de kommande generationerna.

Om du har vägarna förbi Los Angeles innan den 11 Juni, besök denna utställning. Den räddade mig från att fastna i fällan där man hamnar när man inte har hopp. Hoppet som togs från mig när jag var yngre, då jag ständigt blev påmind om att människor som ser ut som mig enligt historien vi lär oss i skolan har det svårare att lyckats i livet.

En svarta kropp i en svart ram, mot en vit vägg gav mig hopp. Flera positiva representationer i media av kroppar som skiljer sig från normen kan rädda liv.

Bilder från utställningen The Man Who Loved Flowers av Brandon Stanciell även kallad TheFlowerpapi:

Detta bildspel kräver JavaScript.

För att se mer från Stanciells verk besök:

Themanwholovedflowers på Tumblr

Themanwholovedflowers på Instagram

www.Heretakethese.us

För att donera till Stanciells kommande projekt: Besök hans GoFundMe-kampanj HÄR

 

Veronica Odetunde
Veronica Odetunde

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s