Jag har blivit välsignad med ett antal barn i mitt liv. Inga egna barn än så länge, men jag har fått äran att vara en storasystersgestalt för två pojkar och två flickor. Jag tror att jag har en djupare relation till flickorna då de båda är svarta.

Nada är sju år, och ser upp till mig. Åh va jag älskar den flickan! Sen hon föddes har jag försökt föregå med gott exempel. Jag har försökt vara bekväm i min kroppsform, för att visa att det är okej med lite mer fett än normalt. Jag har sparat teckningarna, för i framtiden vill hon bli konstnär. Målet har varit att övergöda henne med kärlek och bekräftelse på att hon duger och klarar av allt hon bestämmer sig för i livet. För några år sen stötte vi tyvärr på hinder när Nada berättade att hon också ville ha håret som sina äldre systrar, som ofta har insytt löshår i en annorlunda textur än vårt hår. Hon sa att hon också vill ha ”sådär fint hår”.

Min andra flicka är tre år och har även hon ett härligt afro. Precis som andra jämnåriga barn är Alva besatt av Disneyfilmen Frozen. Och precis som andra barn vill hon också se ut som sina Disneyprinsessor. Men ibland mår Alva dåligt över att håret på huvudet inte rör sig neråt mot nacken. Det smärtar mig att se hennes små fingrar dra i håret i hopp om att få det tillräckligt rakt för att se ut som det svenska majoritetssamhällets hårtextur.

Jag undrar om jag också haft svårt att acceptera mitt hår. Mina första år spenderas där jag var en del av majoritetssamhället, och därför har jag inte börjat fundera över dessa frågor förrän nu.

När jag ser mina två flickor beklaga sig över sitt hår, eller andra kroppsattribut, inser jag vikten av att visa upp svarta kroppar i media. Jag känner oro för att de inte kommit till puberteten än och redan är kroppsfixerade. Därför har det blivit viktigt för mig att visa mig med mitt eget hår när jag spenderar tid med dem. För jag vill att Nada och Alva ska älska sitt hår. Det är inte fråga om att man alltid önskar sig det man inte har. Att ge komplimanger är tyvärr ingen lösning, när problemet finns på en djupare nivå. För hur ska de tro på orden om dessa inte återspeglas i handlingar? Sanningen är att bristen på identifikation påverkar de här barnens välmående. De känner frustration över att inte passa in i normen som råder i samhället.

För att älska sin spegelbild behöver samhället placera afrosvenska barn i det svenska samhället. Det behövs fler mörka prinsessor, hjältar, läkare och entreprenörer. De behöver känna igen sig i sagor, böcker och barnprogram. Det är extra viktigt att just dessa barn ser att de finns och räknas i samhället. Just på grund av att de inte är del av majoritetssamhället.