Världens rikaste människa genom tiderna – kung av Mali

Vem är världens rikaste människa genom tiderna? Självklart en väldigt svår fråga att svara på. Men frågar man de som har koll på vår ekonomiska historia, såsom historiker och forskare, så är det en man vid namn Musa Keita I – som senare, efter sin kröning, kom att kallas Mansa Musa – kung över Malis imperium under 1300-talet.

Fullskärmsinfångning 2016-06-28 225153.bmp
Kung Musa Keita I, Mansa Musa – Bild: Youtube, commonslicens

Det är absolut problematisk och nästintill omöjligt att göra en korrekt lista över de rikaste människorna genom tiderna då det är svårt att få tillgång till exakta siffror och för att det absolut har funnits människor i vår historia som har haft stora förmögenheter som vi inte är medvetna om. Det betyder att de listor som har publicerats i syfte att ranka tidernas rikaste människor kan se ganska olika ut, en sak har de dock gemensamt och det är nummer ett på listan, Mansa Musa, kung av Mali. Han toppar de flesta listorna och forskare menar på att det inte ens går att validera hans förmögenhet till någon siffra för han var så rik att det inte finns någon konkret jämförelse. För mig är det här väldigt fascinerande, jag har aldrig fått lära mig om den här mannen eller läst något nämnvärt om honom, jag har dock hört om alla andra människorna på listan men inte om Mansa Musa. Det kanske bara är jag som totalt har missat det, men jag får för mig att det är många runt om i världen som inte vet att den rikaste människan som har funnits var afrikan.

Mansa Musa föddes som Musa Keita år 1280 i Mali. Han kröntes till kung 1312 och regerade över det maliska kungariket i 25 år. Han dog 1337 och lämnade självfallet efter sig en otrolig förmögenhet, samt tronen, till sin son.

Under Mansa Musas tid expanderade han kungarikets gränser och kontrollerade de delar av Västafrika som idag är Mauretanien, Senegal, Gambia, Guinea, Burkina Faso, Mali, Niger, Nigeria och Tchad. Det som gjorde att det maliska kungariket hade sådana förmögenheter var den stora och eftertraktade produktionen av guld. Det sägs att Mansa Musas kungadöme var den största guldproducerande aktören i Afrika i en tid när efterfrågan på just guld var mycket stor.

Mansa Musas resa mellan Egypten och Mali - Bild: Youtube, commonslicens
Mansa Musas resa mellan Egypten och Mali – Bild: Youtube, commonslicens

Det sägs att omvärlden fick nys om Musas förmögenhet när han gjorde en pilgrimsresa till Mecka 1324. Han sägs ha haft en oändlig karavan med soldater, kameler och slavar. Han ska ha passerat genom Egypten där han spenderade och skänkte så mycket guld till fattiga människor att landet hamnade i inflation. Det skall ha tagit år innan Egypten tog sig ur den ekonomiska krisen.

Det är som sagt jättesvårt att veta vad som är fakta och vad som är myter och historier, men en sak kan vi nog vara säkra på och det är att Mansa Musa var en mycket rik man. Det finns någonting som heter den katalanska världskartan, vilket är en karta som upptar Medelhavsområdet och Asien. Den framställdes 1357 och anses vara den viktigaste katalanska kartan från medeltiden. Mansa Musa är avbildad på den här kartan och det visar tydligt på hans väsentliga roll i sin tid.

Mansa Musa var en mycket religiös man och byggde många moskéer runt om i landet, han byggde även universitet och religiösa kunskapscentren. Det finns byggnader i staden Timbuktu i Mali, som han lät resa, som står än idag.

I Europa under samma tid pågick det mycket inbördeskrig, sjukdomar och elände. Kanoner används för första gången och i slutet av 1300-talet dör 20 miljoner människor i digerdöden. En svår period för Europa. Afrikanska länder och konungadömen blomstrade däremot under den här tiden.

Maliriket - Bild: Commonslicens
Maliriket – Bild: Commonslicens

Jag tror att den här delen av afrikansk historia oftast glöms bort. Det är viktigt att komma ihåg att det fanns ett Afrika innan kolonialismen och slaveriet. Ett Afrika som var och är så mycket mer än ”hyddor och ociviliserade samhällen” som tyvärr är en ganska vanlig bild av regionen (och fortfarande är). Afrika var en region där företagande, kultur, religion, arkitektur, vetenskap, musik och konst florerade under en tid när vi i Europa betedde oss ”ociviliserat” enligt de kriterier många verkar gå efter. Personligen ogillar jag starkt ordet civiliserad/ociviliserad för det är ett väldigt fyrkantigt uttryck som har använts och används än idag för att skilja på olika samhällen, skilja på olika sätt att leva och där det ena påstås bättre än det andra.

Så varför är den här delen av afrikansk historia bortglömd? Varför läser vi inte om det här i skolan när vi läser om andra delar av världens mycket gamla historia? Varför blir vi ständigt itutade att Afrika är något vi ska tycka synd om, att dess befolkning är några vi skall tycka synd om? Enligt ”oss” är Afrika i början av sin utveckling, varför vi kallar dess länder för u-länder. Kan man förminska, förringa och sudda ut en kontinents historia, värdighet och stolthet på ett värre sätt? Nej, jag tror inte det…


Nedan finns en lista över världens rikaste människor genom tiderna som har framställts av tidningen Money (de baserar den här framställning på intervjuer med akademiska ekonomer och historiker):

1. Mansa Musa – Kung över Mali – 1280-1337
Förmögenhet: Finns ingen uppskattad siffra. Sägs har varit minst fyra gånger så rik som dagens rikaste människa.
2. August Ceasar – Kejsare över romarriket – 63 f.kr
Förmögenhet: $ 4.6 triljoner
3. Emperor Shenzong – Kejsare över Kina under Songdynastin – år 1048-1085
Förmögenhet: Total kontroll över ekonomin i Kinas imperium, vilket är en av världens största ekonomier någonsin.
4. Akbar I – Kejsare över Indien under Mughaldynastin – år 1542-1605
Förmögenhet: Total kontroll över Indiens imperiums ekonomi, vilket motsvarade en fjärdedel av världens ekonomi under dess tid.
5. Joseph Stalin – Diktator över Sovjetunionen – år 1878-1953
Förmögenhet: Total kontroll över Sovjetunionens statskapital. Sovjetunionen var en av världens största ekonomier under sin tid.
6. Andrew Carnegie – Nordamerikansk affärsman (skotsk immigrant) – år 1835-1919
Förmögenhet: $ 372 biljoner
7. John D. Rockefeller – Nordamerikansk oljeaffärsman – år 1839-1937
Förmögenhet: $ 341 biljoner
8. Alan Rufus (Alan the Red) – Lord från England – år 1040-1093
Förmögenhet: $ 194 biljoner
9. Bill Gates – Nordamerikan, grundare av Microsoft – år 1955
Förmögenhet: $ 78.9 biljoner
10.Genghis Khan – Kejsare av det mongoliska imperiet – år 1162-1227
Förmögenhet: Mycket land, inte mycket fysiska pengar

 

Mam-Yandeh Gaye
Mam-Yandeh Gaye

Det är inte lätt att återvända hem

Om drygt en vecka är det dags för mig att återvända hem. Tillbaka till The motherland, Mama Africa. Jag kommer att besöka släkten i Cotonou, Benin, och hoppas att ni vill följa med på resan.

2014-08-22 10.59.16
Foto: Privat

Just nu befinner jag mig i packningsprocessen. Det betyder inte att jag bara packar i en resväska, utan måste även välja och sortera tankar, känslor och förväntningar inför resan. Jag behöver veta vad jag ska ta med och vad som absolut måste stanna kvar här. Med andra ord är det en mental förberedelse på vad som komma skall. Jag inser att det låter förvirrande, men min vardag är med ena foten i Stockholm och den andra i Cotonou. När jag först immigrerade hit behövde jag anpassa mig och lära om. Idag känner jag mig hemma i Stockholm, men attityden I’m a grown woman, I take care of myself funkar inte när jag kommer till Benin. Vid förra besöket 2014, fick jag fickpengar av pappa. Jag undrar om han inte trodde att jag hade med mig fickpengar, men samtidigt var det gulligt att vara någons barn.

En annan mindre rolig situation var när en kille som uppvaktade mig uttryckte i frustration att jag kanske borde åka tillbaka till Sverige. Anledningen var att jag inte förstod koderna för kärlekshandlingar. Jag var inte så tillmötesgående som han förväntade sig, för där kom jag och såg ut som alla andra, men hade behövt ett lexikon för sociala koder, slangord och relationer. Jag är inte alltid med på noterna. Till mitt försvar vill jag berätta att jag inte har koll på dejtingprocessen någonstans, varken i Cotonou eller Stockholm.

Det har blivit standard att höra ”– Ursäkta henne, hon är inte härifrån” , ”- Ja, hon är från Europa”, och varje gång tittar den andre på mig samtidigt som hen ger ifrån sig ett utdraget ”– Jaha” till svar.

Foto: Privat
Foto: Privat

Samtidigt som jag haft sömnsvårigheter, stress och oro inför resan har jag jobbat med att fylla resväskan. Vanligtvis tar jag fram resväskan så fort en flygbiljett är bokad. För mig börjar resan långt innan jag sitter på flyget eller tåget. Det är en av de tillfällena då det lilla barnet i mig kommer fram. När jag fått förnuftet tillbaka påminner jag mig själv att det fortfarande är två månader kvar. Ja, jag älskar lyckoruset som kommer efter att ha bokat en resa. Men tyvärr är det annorlunda när jag ska till Benin. Även om jag åker dit på semester, vet jag att det inte kan bli så mycket semester av att bo med åtta andra personer. För att inte tala om äldre släktingar som vill ha mig i knät.

För många av oss här, med familj kvar i hemlandet, är det nästintill omöjligt att inte börja packa två till tre veckor innan avresa. Man packar inte bara för sin vistelse, det ska få plats något till mormor, farbror, kusiner och även släktingar du inte vet om. Jag har lärt mig att det alltid är bra att ha med sig en present för mycket, för det finns alltid någon man glömt. Jag tror att vi så gärna vill ge tillbaka till släkten för att man är tacksam för livet i Sverige. För, jag är privilegierad i jämförelse med unga beninier, även om jag i Sverige inte har några stora privilegier.

Så ja, det är en process att återvända hem. Man är hemma, men ändå inte riktigt hemma. Det hela känns nervöst, men jag längtar efter att komma fram. Åh vad jag längtar!

Rokibath Alassane
Rokibath Alassane

Team Refugee Olympic Athletes: Unikt lag med atleter på flykt till OS i Rio

Den internationella olympiska kommittén, IOK, har inför sommar-OS i Rio tagit ut ett helt nytt och unikt lag. Ett lag som på sätt och vis skiljer sig från övriga lag, men ändå inte. Laget heter Team Refugee Olympic Athletes (ungefär ”laget för olympiska atleter på flykt”). Atleter precis som alla andra, men de tävlar inte för sina egna nationer. De är tio stycken och de har tagits ut av kommittéer och är utvalda från 43 stycken möjliga kandidater.

Anlelina Nadai Lohalith (vänster) och Yiech Pur Biel (vänster), atleter på flykt från Sydsudan jämför sina träningsresultat med sina tränare vid Ngong-banorna, i utkanten av Nairobi, Kenya - Foto: UNHCR|Benjamin Loyseau
Anlelina Nadai Lohalith (vänster) och Yiech Pur Biel (vänster), atleter på flykt från Sydsudan jämför sina träningsresultat med sina tränare vid Ngong-banorna, i utkanten av Nairobi, Kenya – Foto: UNHCR|Benjamin Loyseau

De har alla flytt förföljelse och våld i sina hemländer och tillsammans tävlar de som olympiska atleter i sommarens OS i Rio. De kommer från Etiopien, Sydsudan, Demokratiska republiken Kongo och Syrien, och de har alla lämnat sina hemländer och tagit sig ut i världen i hopp om säkerhet och trygghet, en del så långt som till Belgien, Tyskland och Brasilien.

De tio har valts ut av nationella olympiska kommittéer och kommer att tävla under samma förhållanden och regler som övriga lag, bortsett från att de inte tävlar för ett land. De kommer att bo tillsammans med övriga 11 000 atleter i OS-byn och kommer att ha ett eget team av coacher och stab som assisterar dem genom tävlingarna. Deras tränare och följe är utsett av IOK och de tävlar under den olympiska flaggan, i olympiska dräkter och står för den olympiska hymnen under hela spelen. De kommer självklart också att marschera med övriga deltagande atleter under öppningsceremonin.

Ett budskap om hopp

Luxemburg. Etiopiska maratonlöparen Yonas Kinde tränar inför OS i Rio 2016 - Foto: UNHCR|Gordon Welters
Luxemburg. Etiopiska maratonlöparen Yonas Kinde tränar inför OS i Rio 2016 – Foto: UNHCR|Gordon Welters

IOK förklarade redan i höstas för FN om sina planer att införa ett Team Refugee Olympic Athletes (ROA), vilket grundar sig i en önskan om att lyfta och skapa insikt om den extrema och globala flyktingkris som råder. IOK:s president, Thomas Bach säger:

”Vi vill genom att välkomna laget för Refugee Olympic Athletes till OS i Rio 2016, sända ett budskap om hopp till alla människor på flykt i vår värld.”

Bland kriterierna som uttagskommittéerna tittat på fanns sportsliga prestationer, officiell flyktingstatus, verifierad av FN och personlig situation och bakgrund.

Från Sydsudan tävlar:

Kenya. Rose Nathike Lokonyen, atlet på flykt, tränar inför OS i Rio 2016 - Foto: UNHCR|Benjamin Loyseau
Kenya. Rose Nathike Lokonyen, atlet på flykt, tränar inför OS i Rio 2016 – Foto: UNHCR|Benjamin Loyseau

Anjelina Nada Lohalith (damer), boende i Kenya, gren: 1500m

Rose Nathike Lokonyen (damer), boende i Kenya, gren: 800m

Paulo Amotun Lokoro (herrar), boende i Kenya, gren: 1500m

Yiech Pur Biel (herrar), boende i Kenya, gren: 800m

James Nyang Chiengjiek (herrar), boende i Kenya, gren: 400 m

Från DR Kongo tävlar:

Yolande Bukasa Mabika (damer), boende i Brasilien, gren: Judo (-70kg)

Brasilien. Konogolesen Popole Misenga tränar judo inför OS i Rio 2016 - Foto: UNHCR|Kim Badawi
Brasilien. Konogolesen Popole Misenga tränar judo inför OS i Rio 2016 – Foto: UNHCR|Kim Badawi

Popole Misenga (herrar), boende i Brasilien, gren: Judo (-90kg)

Från Etiopien tävlar:

Yonas Kinde (herrar), boende i Luxemburg, gren: Marathon

… i laget hittar vi också de två syriska simmarna Rami Anis (herrar), boende i Belgien och Yusra Mardini (damer), boende i Tyskland.

På Youtube finns presentationsvideor för samtliga tävlande från ROA, gjorda av UNHCR.

Olympiska spelen i Rio går av stapeln 5 – 21 augusti 2016 och en knapp månad senare avgörs sedan Paralympics den 7 – 18 september.

 

Copyright: Samtliga bilder i artikeln tillhör UNHCR

Kiqi Dumbuya Minteh
Kiqi Dumbuya Minteh

Nyförlovad kvinna i Ghana inspirerar nu många, efter att ha fått kränkande kommentarer om sin figur

En sjuksköterska från Ghana, Mzznaki Tetteh la upp bilder på sig själv och sin fästman, Kojo, när de förlovade sig. Bilderna spreds i flera sociala medier och de nedlåtande och kränkande kommentarerna som syftade till kvinnas figur och vikt, flödade in.

Skärmdump från Mzznakis Instagramkonto
Skärmdump från Mzznakis Instagramkonto

Kommentarer som ”RIP, mannens ryggrad” och ”Han måste ha ett STORT hjärta”, var några av de publicerbara nedlåtande kommentarer som lämnades.

Tetteh lät sig dock inte nedslås, utan svarade ”Skräpkommentarer förstör inte min lycka”, och lät dem samtidigt veta att hon har mycket viktigare saker att fira. När Tetteh gav svar på tal, så möttes hon i stället av hyllningar för att vara en inspirationskälla.

Tetteh är nu en känd person i sociala medier med över 30 000 följare på Instagram. Även på Facebook har Tetteh nått enorm popularitet.

Kvinnan på bilden är inte kopplad till texten. Bild: Pixabay
Kvinnan på bilden är inte kopplad till texten. Bild: Pixabay

Medan majoriteten av hennes anhängare hyllar henne som inspirationskälla i sociala medier, finns det även de som menar att den uppmärksamhet hon får är olämplig.

Tetteh själv, som precis gift sig den 25 juni, berättade för BBC att hon försöker gå ned i vikt, men betonar att det är av hälsoskäl hon vill gå ned i vikt och inte för att blidka trollen som skrivit de nedsättande kommentarerna.

”För några år sedan i Ghana, ansågs en fyllig kvinna vara vacker, men synen har förändrats i och med internet och utländska filmer, smala kvinnor har blivit idealet och det sätter en hel del stress på fylliga kvinnor som jag själv. Den äter bort ditt självförtroende och din känsla för egenvärde till en punkt där din storlek blir ett handikapp.”

Hon säger nu att hon ser förbi all negativitet med stöd från sin kärleksfulla familj och är lycklig!

HÄR kan du finna Mzznaki på Instagram

HÄR kan du finna Mzznaki Tetteh på Facebook

Källa: BBC Trend

Fatou Touray

Afro-Haitian Experimental Orchestra: Musikprojektet som förenar över Atlanten

Trots att det är drygt 700 mil av Atlanten som separerar den karibiska ön Haiti från Västafrika är inte avståndet långt när det kommer till musik. Tony Allen, trummis från Nigeria har tillsammans med haitiska musiker skapat ett band som fredag 24 juni släppte sitt första album, Afro-Haitian Experimental Orchestra.

Afro-Haitian Experimental Orchestra. Foto: Skärmavbild från Youtube.
Afro-Haitian Experimental Orchestra. Foto: Skärmavbild från Youtube.

Allt tog sin början 2014 då den nigerianska trummisen Tony Allen reste till Haiti för att tillsammans med lokala musiker genomföra en konsert i Port-au-Prince, huvudstad på Haiti. Allen som gjort sig känd som trummis i avlidna musikikonen Fela Kutis band Africa 70 under slutet av 60-talet samt 70-talet räknas som en av grundarna av musikgenren Afrobeat och har varit aktiv inom musikvärlden sedan tidigt 60-tal.

Inför konserten handplockades musiker och sångare från olika inriktningar av Haitis musikvärld, för att skapa en så bred musikalisk bakgrund som möjligt. Några av de musiker som valdes ut var Erol Josué, Sanba Zao och Zikiki. Tillsammans med Allen hade musikerna sedan 5 dagar på sig att spela tillsammans och förbereda sig inför konserten. Att bandet fick namnet Afro-Haitian Experimental Orchestra var ingen slump, då merparten av det material som producerades var just experimentellt, och ofta börja med långa improvisationsakter där alla musiker tillsammans skapade ett multikulturellt musikaliskt uttryck, där afrobeatet blandas med haitiska voodoorytmer.

Afro-Haitian Experimental Orchestra. Foto: Skärmavbild från Youtube.
Afro-Haitian Experimental Orchestra. Foto: Skärmavbild från Youtube.

Trots avståndet finns det gemensamma västafrikanska arvet, då merparten av Haitis befolkning har sina rötter i Västafrika, men på grund av den transatlantiska slavhandeln tvångsförflyttades och såldes till den karibiska övärlden. Afro-Haitian Experimental Orchestra återförenar därför, av slavhandeln, separerade människor och kulturer.

Albumet med samma namn som bandet släpptes 24 juni och innehåller åtta låtar med mycket känsla, musikglädje och ett återförenat västafrikanskt arv med moderna influenser från den haitiska musikvärlden.

Afro-Haitian Experimental Orchestra på Facebook

Afro-Haitian Experimental Orchestra på Spotify

Videon till låten Bade Zile går att lyssna samt titta på nedan:

Anna Wedin
Anna Wedin

Trevlig Midsommarafton!

Idag firar Sverige midsommar och vi på Afropé vill önska alla våra läsare en trevlig midsommarafton!

Trevlig midsommarafton! Foto: Einarspetz
Trevlig midsommarafton! Foto: Einarspetz

Dans kring midsommarstången, jordgubbstårta och midsommarkrans på huvudet är för många ett typiskt midsommarfirande, och naturligtvis soligt och fint sommarväder, något som dock inte kan tas för givet i sommarsverige.

Oavsett väder eller hur just du väljer att fira midsommarafton hoppas vi på Afropé att dagen bjuder på trevlig gemenskap och fina minnen.

/Redaktionen

Den ekonomiska krisen i Zimbabwe förvärras

Den ekonomiska situationen i Zimbabwe har under de senaste decennierna kraftigt försämrats, något som gjort att landet nu befinner sig i en djup ekonomisk kris. Samtidigt kommer rapporter om att landets delvis statligt ägda gruvdrift nu kommer massavskeda personal för att klara av ekonomin.

Krisen som pågått i mer än 20 år tog sin start i en kontroversiell jordbruksreform, som resulterade i att landets jordbruksexport kraftigt minskade. I och med den minska exporten förlorade landet viktiga inkomster och landet drabbades av en skenande hyperinflation som år 2008 låg på drygt 230 miljoner procent. Priserna på varor ändrades flera gånger om dagen och människor sågs ta med sig pengar i skottkärror för att kunna handla.

maxresdefault
Zimbabwisk dollar. Bild: Youtube.

2009 övergavs den lokala valutan, den zimbabwiska dollarn, för att försöka rädda ekonomin. Istället har främst amerikanska dollar samt sydafrikanska rand använts för de flesta transaktioner, men även euro samt brittiska pund cirkulerar i landet. Av den lokala valutan återstår endast sedlar med högt värde som numera säljs som souvenirer.

Sedan 2014 har statligt anställdas löner dragits in och försenats på grund av bristen på pengar, och nu verkar det som att även landets militär samt flygvapen drabbas av pengabristen, då lönerna försenats med minst 2 veckor till följd av kontantbrist hos Finansdepartementet. Beslutet togs av president Robert Mugabes administration efter att landet sett en ökad brist på sedlar de senaste månaderna.

Samtidigt kommer rapporter om att landets gruvindustri nu kraftigt kommer att minska antalet anställda, på grund av det förvärrade ekonomiska läget. Hwange Colliery Ltd., ett delvis statligt ägt gruvbolag har i dagsläget 3000 anställda men kommer innan årets slut att ha halverat antalet anställda till 1500, bolaget som till 37 procent ägs av staten och är landets största gruvbolag har för att undvika stämningar från de avskedade vidtagit åtgärder som godkänts av landets högsta domstol.

Situationen i Zimbabwe är därmed katastrofal med en kraschad ekonomi som halverats sedan år 2000, svår torka som skördar liv, extremt hög arbetslöshet samt en auktoritär regim ledd av Robert Mugabe.

Tidigare artiklar om situationen i Zimbabwe hos Afropé:

En miljon barn är undernärda i södra Afrika

Zimbabwes Mugabe utmanas av tidigare vicepresident Joice Mujuru

Rhodesia blev Zimbabwe efter 90 år av förtryck av vita och dess koloniala skyddsmakt

Anna Wedin
Anna Wedin

Mänskliga skyldigheter

Vi människor har en stark tro på vår goda, hjältemodiga sida. Vi tar den gärna för självklar. Och vi tänker ofta att det är det osjälviska agerandet – hjältemodet – som gör oss just mänskliga, som skiljer oss från andra varelser. Men hur handlingskraftiga är vi egentligen? Hur bra passar hjälterollen, när det kommer till kritan?

Vi börjar i New York för ca 50 år sedan:

En ung kvinna, Kitty Genovese, attackerades med kniv på öppen gata en bit utanför sitt hem. Gärningsmannen högg Kitty upprepade gånger. Vid två tillfällen lyckades hon slita sig loss, men gärningsmannen hann ikapp henne båda tillfällena. Det brutala mordet pågick i drygt trettio minuter och som om knivattackerna inte vore nog – i slutskedet våldtog gärningsmannen henne. Det måste ha varit fasansfullt.

Men det anmärkningsvärda i detta fallet var inte själva överfallet och graden av våld – även om det var synnerligen brutalt. Det anmärkningsvärda var det stora antal vittnen som såg och/eller hörde överfallet, utan att på något sätt agera för att avstyra situationen, inte ens när gärningsmannen kom ikapp henne – två gånger. Ingen kontaktade polis, eller bad någon annan göra det. Först när Kitty låg döende i sin egen entré, kom en äldre dam fram till henne och höll om henne.

När det kom fram hur många vittnen som fanns och att de inte agerade, uppstod många frågetecken. Åskådarna intervjuades noggrant av vetenskapsmän och forskare för att komma underfund med hur det var möjligt att ingen ingrep. Det visade sig att de flesta trodde att någon annan skulle ingripa, och att man inte såg det som sitt ansvar att göra något. Vetenskapen undersökte liknande fenomen, och kunde se att fenomenet gäller i större sammanhang också, t ex mellan organisationer och nationer.

Beteendet uppkallades efter offret, och man talar idag om ”Genovese Syndrome” eller ”åskådareffekten”:

Ju fler människor som bevittnar en händelse, desto mindre är sannolikheten för att någon ska ingripa. Alla tror att någon annan ska göra något och förblir därmed passiv. Sannolikheten för ett ingripande ökar, paradoxalt nog, om vittnet är ensamt.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay
Idag pågår ett internationellt Genovese Syndrome!

I dag pågår den största flyktingkatastrofen i människans historia. Det är fler människor på flykt nu än under andra världskriget. Många av de flyende tar riktning mot västvärlden; Europa, USA, Kanada. Precis som Kitty Genovese, befinner de sig ensamma i sin flykt. Många drunknar i Medelhavets vågor, och de som klarar flykten och når någon av de europeiska ländernas stränder kan nu se fram emot en deportering tillbaka till Turkiet. Likt vittnena till Kittys mord, tittar EU stilla på när människor på flykt försöker ta sig över Medelhavet. Handlingskraften är bortblåst. De flesta nationer talar gärna om vilket ansvar som andra har – man förväntar sig att andra har ett ansvar, något man inte själv anser sig ha. Likheten med vittnena till Kittys mord är slående. Det är samma typ av agerande – åskådareffekten på internationell nivå.

Inte många politiker talar längre högt om asylrätt och mänskliga rättigheter. Och visst är det på sin plats nu att sluta tala om mänskliga rättigheter!
För att kompensera detta förklarar vi bort våra handlingar med allt mer fantasifulla historier. Några har till och med lyckats lura i sig själva att det är de flyende som är det verkliga hotet!Jag vill lyfta blicken från de flyende, från alla dessa miljontals ”Kitty Genovese” som flyr och gång på gång blir attackerade, allt under stilla betraktelse av oss passiva åskådare. Det är dags att ställa åskådarna, oss själva, till svars. Låt oss skärskåda oss själva. Vi behöver alla hjälpas åt att ta oss över konflikter och konkurrens (verklig såväl som inbillad) mellan olika grupper. Det är dags att sluta rättfärdiga vår, Sveriges och Europas, passivitet med påhitt och lögner. Inte för att vi, som tittar på, bryter mot någon lag. Vi bryter mot något annat, något djupare. Vi bryter mot medmänsklighet och mot grundläggande mänskliga förväntningar. Vi bryter också mot den internationellt överenskomna Konventionen om mänskliga rättigheter.

Vi har rättigheter – och skyldigheter

Vi behöver se situationen så som den verkligen är. Det handlar om människor. Om barn. Om ungdomar. Om vuxna. Om gamla. Om människor som är på olika ställen i sin livsbana, och som behöver en trygg plats att fortsätta leva på. Alternativet – att sluta leva – är oerhört. Vi måste förstå att vi har i vår makt att rädda dessa liv.

Vi kan inte längre tala om de mänskliga rättigheterna. Dessa rättigheter kan inte fungera om det inte också finns en skyldighet för åskådarna runtom att upprätthålla och respektera rättigheterna. En skyldighet att agera. Att aktivt räcka ut en hand, att aktivt föra den hotade i säkerhet. Det är denna skyldighet måste vi tala om. Vi kan inte längre sitta still i den passiviserande åskådareffektens klor.

Vi har alla skyldigheten att leva upp till rättigheterna.

Att hitta handlingskraft är ibland svårt. Särskilt när man är övertygad om att ”någon annan” kommer att göra något. När man tänker att det inte angår mig, det är inte mitt bekymmer. Cynismen och åskådareffekten har oss alla i sitt kalla grepp. För att komma ur det och känna att det här angår faktiskt mig och att förstå att jag kan göra något, kan det hjälpa att påminna sig om det som den här texten inleddes med: att det som gör oss människor just mänskliga, är vår omtanke om andra, vår osjälviska sida, vår inre superhjälte.

Så – för att finna handlingskraft och mod – välj ut en superhjältedräkt som passar dig. Det finns flera att välja mellan: Amnesty, Röda Korset, Rädda Barnen, Human Rights Watch, Läkare utan gränser, Ingen Människa Är Illegal, Folkkampanj för Asylrätt, med många flera.

Hjälp dina medmänniskor. Och känn din inre mantel fladdra!

Skribent:

Denna artikel har tidigare publicerats på Motargument.se

Våldtäkt som vapen i DR Kongo

Kongo-Kinshasa, det stora landet i centrala Afrika, har länge varit en arena där lokala, regionala likväl som internationella krig har utspelats. Följaktligen har den kongolesiska civilbefolkningen fått genomgå perioder av miljontals dödsoffer och lika många skadade, och ett samhälle har utvecklats där våld, i synnerhet i sexuell form, är fullt normaliserat.

Bild: Young mother, South Kivu, Oxfam East Africa
Bild: Young mother, South Kivu, Oxfam East Africa

Den politiska situationen i Demokratiska republiken Kongo, ofta kallat Kongo-Kinshasa eller DR Kongo, har ända sedan landets självständighet år 1960 varit instabil. Landet har präglats av både oroligheter och fullskaliga krig, och har pendlat mellan dessa lägen under flera decennier. Den blodigaste perioden i landets historia utspelade sig under åren kring millennieskiftet, en tid som kom att kallas Afrikas världskrig baserat på de sex miljoner människor som miste livet under kriget.

Orsaken till instabiliteten är tämligen komplex att reda ut, då Kongo-Kinshasa har varit en multidimensionell konfliktzon där kampen om politisk makt, oenigheter mellan olika etniska grupper och tillgång till landområden har varit centrala beståndsdelar. Ett uttryck som ofta exemplifieras av Kongo-Kinshasa är ’curse of commodities’ (råvarornas förbannelse), då de östra delarna av landet, som är mest rika på naturresurser, har blivit en spelplan för rebeller och väpnade grupper i deras hänsynslösa jakt på rikedom.

De enorma siffror på antal dödsoffer som striderna i Kongo-Kinshasa har resulterat i är både skrämmande och förkrossande, och bakom denna skyhöga statistik finns också överlevare som har gått en annan, om möjligen lika hemsk, väg till ödes.

Våldtäkt som vapen har varit en central del av krigföringen i landet. År 2011 beräknades 48 kvinnor i timmen bli våldtagna i Kongo-Kinshasa. En annan källa, som räknar i miljonbelopp, uppskattade till mer än 1,7 miljoner kvinnliga våldtäktsoffer under samma år. En tredje studie, från 2010, bedömde att ungefär 40% av kvinnorna i östra delarna av landet blivit utsatta för sexuellt våld.

Siffrorna skiljer sig alltså något åt, men samtliga källor menar på att fallen är kraftigt under-rapporterade och att den egentliga siffran är långt högre än så. Ofta står kvinnors rädsla för stigmatisering i vägen för att rapportera sexuella brott. I andra fall är det förövarens hot som gör rädslan större än viljan att uppsöka hjälp, och ibland är det landets bristfälliga och otillgängliga sjukvård som sätter en käpp i hjulet för att kvinnor ska söka vård.

Organiserad krigsvåldtäkt har länge använts i Kongo-Kinshasa för att fysiskt skada offren och för att bryta ner samhällen från grunden. Kvar har en nedbruten befolkning lämnats, starkt präglad av en våldskultur som knappt kan jämföras med något annat fall i världen, där rebeller och miliser enkelt kan lägga beslag på de naturresurser som finns tillgängliga i landet. Eftersom sådana grupperingar länge har härjat i de östra delarna av landet så är det också där civilbefolkningen har drabbats som hårdast av det sexuella våldet. Gruppernas metodik för att vinna mark verkar inte se några gränser. De har varit ansvariga för kidnappningar, gruppvåldtäkter, tortyr, medvetna spridningar av sexuella infektioner och påtvingade graviditeter. Offren har varit både kvinnor och barn, vissa så unga som två år, som har fått allvarliga skador av våldtäkterna. I vissa fall har dessa skador också lett till döden. Ett av de värsta exemplen i landets historia skedde under sommaren 2010 i området Walikale, då en koalition av ett flertal väpnade grupper under tre dagar utförde en massvåldtäkt på minst 387 civila, däribland 300 kvinnor, 23 män, 55 flickor och 9 pojkar.

Ingen annanstans i värden är det systematiska våldet så etablerat, och ingen annanstans har våldtäkter används som krigsmetod lika frekvent som i Kongo-Kinshasa.

Som respons på de fruktansvärda siffrorna har de kongolesiska myndigheterna försökt att stärka sitt arbete mot sexuellt våld, och antalet arresteringar och domar för våldtäkter har ökat under de senaste åren. På grund av ett bristande juridiskt system i landet och dess begränsade kapacitet får dock majoriteten av förövarna gå ostraffade.

Icke-statliga aktörers organisering

Dr. Denis Mukwege Bild: Rijksoverheid.nl
Dr Denis Mukwege Bild: Rijksoverheid.nl

Där den kongolesiska staten brister faller ansvaret istället på civilbefolkningen. Ett välkänt namn, nationellt och på senare år även internationellt, är Denis Mukwege. I slutet av 90-talet öppnade Mukwege ett specialistsjukhus för obstetrik och gynekologi i Bukavu i tron om att han skulle jobba med förlossningar och nyblivna mödrars hälsa grundat på den höga barnadödligheten i landet. Sedan dess har doktor Mukwege och hans kollegor istället tagit hand om mer än 30 000 personer utsatta för sexuellt våld. Sjukhuset hjälper till med offrens fysiska hälsa, men erbjuder likväl juridisk och psykosocial hjälp till deras patienter, och de offren som inte har råd att betala för vård får denna kostnadsfri.

Förra året var doktor Mukwege även med i skapandet av en film som skildrar hans arbete med att läka de fysiska och psykiska skador som har drabbat offer för sexuellt våld. Den är framförallt fokuserad på kvinnor som har våldtagits av den kongolesiska armén samt de olika väpnade grupperna i landet. Filmen förbjöds i landet med statens motivering att dess intention var att fördärva bilden av den kongolesiska armén.

Även internationella organisationer har etablerat sig i Kongo-Kinshasa för att hjälpa överlevare av det spridda, sexuella våldet i landet. Exempelvis har Läkare utan gränser byggt upp anläggningar där de både erbjuder medicinsk och psykologisk hjälp för våldets offer, men också utbildning inom området för lokal arbetskraft.

Bild: Young mother, South Kivu, Oxfam East Africa
Bild: Young mother, South Kivu, Oxfam East Africa

Likaså har internationella företag börjat öppna upp ögonen för situationen i landet. Den senaste, uppmärksammade donationen för främjandet av den utsatta civilbefolkningen kommer från Mark Bristol, som är chef över det internationella företaget Randgold Resources. Bristol har under juni månad åkt på en motorcykelresa genom de centralafrikanska länderna med mål att samla in tre miljoner dollar. Pengarna ska gå till välgörenhetsorganisationen Nos Vies en Partage, som etablerades av Randgold Resources under 2014. Organisationen har bland annat gett pengar till olika program som hjälper offer för sexuellt våld samt före detta barnsoldater, framförallt i de regioner som har blivit värst drabbade av den långtgående konflikten.

Allt fler parter har således börjat engagera sig för att förändra de mörka siffrorna som länge har lagt en skugga över Kongo-Kinshasa. Doktor Mukwege, i samklang med många andra röster, menar på att det omfattande våldet i Kongo-Kinshasa är ett politiskt verktyg för olika grupper för att skapa kaos i landet och rasera den samhällsstruktur som befolkningen ständigt försöker bygga upp, för att i sin tur kunna lägga beslag på landets förmögenheter. Den omfattande våldskultur som har spridit sig över landet måste både uppmärksammas och förstås, och inte bara uttryckas genom statistik. Våldskulturen handlar nämligen inte om individuella fall av våldtäkt, utan om en strukturell metod som har satt prägel på hela det kongolesiska samhället ända in i befolkningens hem, där det sexuella våldet tillika har ökat. Våldtäkt som vapen måste därför förstås och bearbetas av samtliga aktiva aktörer i landet för att på sikt också kunna upplösas.

Källor: DN.se, insightonconflict.org, time.com, hrw.org, panzifoundation.org, news24.com, doctorswithoutborders.org, undp.org.

Alice Binti Mutambala
Alice Binti Mutambala

Den bristande mångfalden inom modeindustrin och reklambranschen

”Varför ser alla fyra männen i Dressmans reklam exakt likadana ut?” När Collins ställde frågan till sin lärare så tystnade han… Läs Collins upplevelser av reklamutbudet.

Under två år har jag studerat sportmarknadsföring och äntligen är jag klar med det. Under mina två år gick vi igenom många saker, vi tittade på varumärken och reklambranschen mycket.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

En dag satt jag på en föreläsning och vi studerade reklam. Tanken slog mig så hårt att jag fick ont i magen. I princip all reklam vi såg dominerades av vita människor, framförallt den reklamen som utspelade sig i Europa. Dock all sportreklam där det fanns inslag av svarta människor var oftast reklam från Nike, Adidas, Reebook och de stora sportvarumärkena med de största atleterna i USA som är svarta. Annars, all annan reklam med ICA och så vidare dominerades av vita.

Jag räckte upp handen och frågade:

-Varför ser alla fyra männen i Dressmans reklam exakt likadana ut?

Han blev tyst. Sedan:

-Det var en bra fråga Collins, det är en väldigt bra fråga.
Han svarade sedan: ”jag har inget bra svar till dig.”

Sedan var det ju någon kille i klassen som ville vara lite duktig som sa:

-De kanske bara riktar sig till en viss målgrupp?

Jag svarade snabbt:

-Anser du att det är normalt år 2015, att alla männen i Dressmans reklam är vita? Med tanke på att vi bor i Sverige och männen kanske är strax tio år yngre än min pappa och några svarta människor har bott här i generationer så är det fullständigt oacceptabelt att alla ser likadana ut och jag anser bara att det är lite befängt av en skandinavisk klädkedja som Dressman att bara ha vita män.

Lektionen fortsatte sedan som vanligt och under rasten kom en klasskamrat fram till mig och sa:
-Fan Collins, jag har aldrig tänkt på det, men borde tänka på de oftare. Alla människor i min klass var etniska svenskar förutom jag och en annan kille som kom från Kroatien, men han var ju europé så han blir ju normen i detta fallet.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

Ofta blev det små diskussioner där jag lyfte dessa aspekter, jag har tyvärr fått den här otacksamma rollen i detta fallet, i olika sammanhang att vara vitnormkritisk. Idag ser jag sporadiskt svarta manliga modeller lite här och där, vilket är bra, samt visar på framsteg. Dock så har vi en jävla lång bit kvar för att nästa generation barn med rötter ifrån den afrikanska diasporan inte skall behöva ställa samma frågor i klassrummet i framtiden.

Därför blir jag extremt glad när jag ser olika nya Instagramkonton och modebilagor där vi svarta människor får vara i majoritet då vi sällan får synas i Dressmans reklam i större utsträckning. Det har blivit bättre nu i Dressmans reklam men det behövs mer hos de stora varumärkena och i ICA-reklamen. Men tack vare detta finns Black Vogue och Krull Magazine. Det finns även konton på Instagram som Afroscandinavian för att lyfta människor ifrån den afrikanska diasporan inom skönhet och Black men with beards för att nämna några. Jag tror att tack vare dessa initiativ så har vi fått en skjuts fram men vi är långt ifrån där vi borde vara.

Mbote na bino

Collins Luther Zola
Collins Luther Zola