Vad ditt namn inte säger…

Mitt förnamn har aldrig känts speciellt viktigt. När jag var liten drömde jag till och med om att heta Mimmi och att kanske byta namn till det när jag blev vuxen. Mimmi blev på något sätt ett alter ego som jag fantiserade om, hur jag skulle förändras när jag kallades det, vilka häftiga och coola egenskaper jag skulle erövra med det namnet. Ida kändes så lamt. Idag så har jag inget behov av att heta Mimmi, jag och mitt namn har blivit vänner. Men det är snarare mitt efternamn jag är stolt över och det var något jag ville föra vidare till mina barn. Det var min pappas efternamn och eftersom han dog när jag var liten har jag alltid gillat det osynliga bandet mellan oss som efternamnet visade.

Det är intressant, hur mina två olika namn kan vara så olika viktiga för mig. Det är det ena som visar på min historia, det jag är stolt över och gärna pratar om. När jag och min man valde förnamn till vår dotter ville vi att det skulle vara ett östafrikanskt namn och vi valde ett som betyder vinst. Dels för att hon är en vinst, den största vinst man kan få. Men också för att hon ska få lättare att vara stolt över sitt ursprung. Jag tänker på människor i vårt avlånga land som ändrar sina utländska namn till mer svenskklingande för att de lättare ska få jobb, på telefonförsäljare som på jobbet heter Sara när de egentligen heter Samira bara för att de märker att kunderna gillar Sara mer än Samira. Eller som vi själva som egentligen ville ha dubbelefternamn när vi gifte oss, men blev rådda av ovanstående skäl att skippa det – för våra barns skull. De kommer ha de svårt nog som det är.

Så, östafrikanskt förnamn, typiskt svenskt efternamn. För det är efternamnet som väger tyngst. Vad säger det till min dotter om några år? Att hon ska vara stolt över sitt ursprung, men inte för stolt? Att hon alltid måste gömma lite av sig själv för att duga lite mer här än annars? Eller vänta, det är ingen fråga egentligen. Hon kommer vara tvungen att i mångas ögon dölja lite, eller mycket av sig själv för att duga lite mer. Och återigen, det är något som jag, som vit aldrig kommer förstå helt, även fast jag är hennes mamma. Och visst gör det ont i mig, men det är inte mig detta handlar om. Det handlar om namn och om vad namn betyder. Ett namn kan betyda ingenting – som mitt förnamn. Eller så kan det betyda massor. Om min dotter skulle ha ett efternamn som speglade både hennes östafrikanska och hennes svenska arv så skulle det betyda massor. Det skulle indikera en sann stolthet. Det skulle visa fingret till alla som anser att det afrikanska är något som bör döljas. Nu hoppas jag att hon kommer bära en sann stolthet ändå, en vetskap om att hennes förnamn vittnar om en del av hennes rötter, även om efternamnet döljer en annan.

post-337050_960_720I en värld utan rasism så skulle alla namn vara betydelsefulla, historieberättande och intressanta. Men i denna värld så har vi inte nått dit än. Det är otroligt oacceptabelt att ett afrikanskt efternamn skulle göra det svårare för min dotter att få komma på anställningsintervjuer, att hon skulle få svårare att avancera för att glastaket är ännu lägre för mixade kvinnor än för vita kvinnor (och vita män). Det är inte status i detta land att vara annat än svenne. Men med varje afrikanskt namn, med varje steg mot den vita strömmen, så kommer vi förhoppningsvis närmare och närmare den världen. Till en värld där alla namn kan och bärs med stolthet.

Ida Oscarsson
Ida Oscarsson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s