Det är trångt på spårvagnen, du borde åka hem till ditt land!

Vissa tider på dygnet är det så. Då uppenbarar sig det tillstånd som vi i Göteborg eller i större städer i Sverige för den delen, kallar för rusningstrafik. Människor i andra länder skulle skratta högt åt det för vår kollektivtrafik och trafiksituation överhuvudtaget, är ett väloljat maskineri jämfört med de flesta städer i världen.

Men iallafall så ser jag det nästan varje dag, för det mesta från förarhytten men ibland även bland resenärerna. Det är trångt och folk står som packade sillar. Jag ser varje dag hur de som fått sittplatser reser på sig för äldre, barn, funktionsnedsatta och gravida kvinnor. Det finns ju faktiskt reserverade platser men även när dessa är upptagna så finns det outtalade sociala regler. Jag ser på när medresenärer hjälper varandra ombord med barnvagnar, rullatorer och annat. Oftast i tystnad, med ett litet tack och en nick som hälsning.

6:ans spårvagn på väg ut mot Länsmansgården - Foto: Afrropé | Kiqi D Minteh
6:ans spårvagn ut mot Länsmansgården – Foto: Afrropé | Kiqi D Minteh

Jag kör min spårvagn, ibland från förort till förort, ofta från segregerade och marginaliserade områden i ena änden av linjen till lika segregerade men privilegierade områden i andra änden.
Dagarna ser ofta likadana ut och ingen pratar med mig förutom ett fåtal små leenden och nickar. Jag lyssnar på musik och koncentrerar mig på att mina resenärer ska få en behaglig resa och komma fram i tid. Ibland sker något som gör att jag lämnar förarhytten och går ut. Oftast är det tekniska fel som dörrproblem eller en bråkig växel som jag försöker fixa på egen hand så vi får trafiken på rullning igen. Men ibland är det den mänskliga faktorn i form av någon typ av ordningsstörning. Något som stör resenärerna eller något som de behöver hjälp med. Detta sker ytterst sällan, kanske typ fem gånger per år för en förare som jobbar dagskift. För det mesta löser sig de mänskliga problemen av sig själva, folk hjälper varandra eller så stiger ”problemet” av när vagnen stannar. Då är det inte så mycket mer jag behöver göra.

Många av resenärerna i de mindre privilegierade områdena ger mig intrycket att de är rätt så luttrade av kollektivtrafiken, när det är stopp i trafiken suckar de och börjar promenera hem. När en berusad person lever rövare ser man till att undvika denne eller till slut mota av personen. När jag tänker på de få gånger jag har upplevt eller hört om bråk och konflikter ombord far tankarna direkt till den lilla svarta flickan med håret i två stolta tofsar som jag fick höra om från en kollega. Det är så jag ser henne, med kanske en rosa tröja och mjuka barnjeans. Hon är på väg till dagis med sin mamma. Det är mycket folk ombord på spårvagnen, men hon får en sittplats. Mamma står bredvid med sin väska, paraply och lunchlåda.

Plötsligt sätter sig en fullvuxen man på flickan, chocken och tyngden gör att hon tappar andan. Hon skriker men inget ljud kommer ut. Mamman fattar inte vad som händer, hon tittar febrilt omkring sig efter sitt barn. Modersinstinkten gör att hennes öron hör barnet gny, under mannen. Hon kan inte annat än skrika, hon skriker att hennes barn är ju där under. Mannen verkar låtsas som inget när kvinnan börjar snyfta högt och rycka i honom. Hon knuffar och drar, hon slår och sprakar. Han rör inte en min.

Personen på bilden är inte flickan i berättelsen - Foto: Afropé | Kiqi D Minteh
Personen på bilden är inte flickan i krönikan – Foto: Afropé | Kiqi D Minteh

Nu har resenärerna upptäckt att något är fel, men de flesta ser bara en svart kvinna som skriker och knuffar på en vit man. Någon varskor föraren som stannar vagnen och kommer ut från förarplatsen efter att ha ringt på hjälp på sin kommunikationsradio. Vid det här laget har mannen rest på sig, efter att flera av de manliga passagerarna har uppmärksammat situationen. Barnet gråter hjärtskärande i mammans famn, kvinnan sitter på golvet och tröstar. Hon vaggar och gråter tyst med alla sina tillhörigheter utspridda på golvet. Någon klappar henne på axeln.

När föraren frågar vad det var som hände säger mannen att den lilla skitungen inte hade någon rätt att ta en sittplats, hon borde åka hem till sitt eget hemland för det finns ingen plats för sådana som henne här i Sverige. Sverige för svenskarna, säger han. Hon finns inte här enligt mig, säger han. Föraren som berättade denna historia för mig får tårar i ögonen. Han berättar och rösten stakar sig hela tiden.

Hatet fyllde spårvagnen, sög ut luften och tystade människorna som upplevde den. De skulle ha protesterat högt eller slagit till honom. Det skulle de säga till sina närmaste om de orkade berätta vad som hände den där grå vardagsmorgonen i rusningstrafiken, i en av förorterna till Göteborg. Istället hjälpte de kvinnan upp, vagnen rullade vidare till nästa hållplats och där gick mannen av. Han försvann oemotsagd och lämnade ett sår i hjärtat på alla som upplevde denna kränkning på en liten försvarslös tjej. Kollegan säger att det har gått 23 år sedan händelsen, tjejen är nog i 30-årsåldern nu, men att han tänker på henne varje dag. Han säger att han försöker gottgöra henne och hennes mamma genom att stå upp och skrika högt varje gång hatet visar sitt fula tryne.

Sara Safa
Sara Safa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s