Om drygt en vecka är det dags för mig att återvända hem. Tillbaka till The motherland, Mama Africa. Jag kommer att besöka släkten i Cotonou, Benin, och hoppas att ni vill följa med på resan.

Just nu befinner jag mig i packningsprocessen. Det betyder inte att jag bara packar i en resväska, utan måste även välja och sortera tankar, känslor och förväntningar inför resan. Jag behöver veta vad jag ska ta med och vad som absolut måste stanna kvar här. Med andra ord är det en mental förberedelse på vad som komma skall. Jag inser att det låter förvirrande, men min vardag är med ena foten i Stockholm och den andra i Cotonou. När jag först immigrerade hit behövde jag anpassa mig och lära om. Idag känner jag mig hemma i Stockholm, men attityden I’m a grown woman, I take care of myself funkar inte när jag kommer till Benin. Vid förra besöket 2014, fick jag fickpengar av pappa. Jag undrar om han inte trodde att jag hade med mig fickpengar, men samtidigt var det gulligt att vara någons barn.

En annan mindre rolig situation var när en kille som uppvaktade mig uttryckte i frustration att jag kanske borde åka tillbaka till Sverige. Anledningen var att jag inte förstod koderna för kärlekshandlingar. Jag var inte så tillmötesgående som han förväntade sig, för där kom jag och såg ut som alla andra, men hade behövt ett lexikon för sociala koder, slangord och relationer. Jag är inte alltid med på noterna. Till mitt försvar vill jag berätta att jag inte har koll på dejtingprocessen någonstans, varken i Cotonou eller Stockholm.

Det har blivit standard att höra ”– Ursäkta henne, hon är inte härifrån” , ”- Ja, hon är från Europa”, och varje gång tittar den andre på mig samtidigt som hen ger ifrån sig ett utdraget ”– Jaha” till svar.

Samtidigt som jag haft sömnsvårigheter, stress och oro inför resan har jag jobbat med att fylla resväskan. Vanligtvis tar jag fram resväskan så fort en flygbiljett är bokad. För mig börjar resan långt innan jag sitter på flyget eller tåget. Det är en av de tillfällena då det lilla barnet i mig kommer fram. När jag fått förnuftet tillbaka påminner jag mig själv att det fortfarande är två månader kvar. Ja, jag älskar lyckoruset som kommer efter att ha bokat en resa. Men tyvärr är det annorlunda när jag ska till Benin. Även om jag åker dit på semester, vet jag att det inte kan bli så mycket semester av att bo med åtta andra personer. För att inte tala om äldre släktingar som vill ha mig i knät.

För många av oss här, med familj kvar i hemlandet, är det nästintill omöjligt att inte börja packa två till tre veckor innan avresa. Man packar inte bara för sin vistelse, det ska få plats något till mormor, farbror, kusiner och även släktingar du inte vet om. Jag har lärt mig att det alltid är bra att ha med sig en present för mycket, för det finns alltid någon man glömt. Jag tror att vi så gärna vill ge tillbaka till släkten för att man är tacksam för livet i Sverige. För, jag är privilegierad i jämförelse med unga beninier, även om jag i Sverige inte har några stora privilegier.

Så ja, det är en process att återvända hem. Man är hemma, men ändå inte riktigt hemma. Det hela känns nervöst, men jag längtar efter att komma fram. Åh vad jag längtar!