Vill semestersvensken inte läsa om döden som fortfarande pågår på Medelhavet?

Det rapporteras om det på nyheterna, nej inte jättemycket, men vi hör om det. I sociala medier ser jag dock inte lika mycket. De senaste månaderna har det synts relativt lite delningar om migranter som förlorar sina liv på väg över Medelhavet, ja människor drunknar där borta fortfarande, mer än någonsin faktiskt. Har vi nått den nivån nu? Nivån där vi blivit avtrubbade, passerat förfäran och medkänsla och nu istället inte orkar ta in mer? Eller är det semesterkompassen som är påslagen?

Räddningsaktion av 105 flyktingar i en gummibåt - Foto: MOAS/Commonslicens
Tidigare räddningsaktion av 105 emigranter i en gummibåt – Foto: MOAS/Commonslicens

Igår, torsdag, kom den senaste rapporten om döda kroppar som hittats vid Medelhavskusten. Nära Libyens västra kust, vid staden Zuwara har kropparna från minst 85 migranter som drunknat hittats.

De flesta av migranterna uppges vara hemmahörande i subsahariska Afrika, men kropparna är så illa tilltygade att man ännu inte kunnat avgöra när de drunknade. Kommer dessa människor att få ett värdigt avsked nu undrar jag? Kommer man finna vilka de var och lämna sorgebud till deras anhöriga, så att dessa får ett avslut och kan gå vidare?

Under förra veckan lämnade ett antal båtar samma nordafrikanska kust med sikte på Italien. Många av båtarna tros ha lämnat från just stranden runt Zuwara och den närliggande staden Sabratha och hundratals av de som färdats i dessa båtar förlorade sina liv då flera av båtarna kapsejsade ute till havs. Onsdag, torsdag och fredag förra veckan var några av de absolut värsta dagarna på Medelhavet någonsin, sett till förlorade människoliv – tre dagar och tre sjunkna skepp, ett skepp per dag, minst 700 drunknade. En av Medelhavets dödligaste veckor meddelade FN:s flyktingorgan i söndags och sa samtidigt att många av de som dog troligen var ensamkommande ungdomar.

Är de 85 som hittats vid Zuwarakusten i torsdags några av dem som drunknade förra veckan? Eller kommer de från någon av alla de andra olyckorna som rapporterats, eller från en förlist båt vi inte vet om, en båt som kapsejsat utan att bli upptäckt? Hur många fler ligger begravda i Medelhavets vågor i väntan på att flyta iland vid någon kust? Hur många högt älskade barn och vuxna, målinriktade och beslutsamma, kommer aldrig få begravas nära sina familjer. Hur många kommer aldrig ha en grav att sörja sina anhöriga vid?

För många av oss väntar snart semester, sol och ledighet. Glass, bad och blå himmel. Hur många av oss väljer då att åka ner till Medelhavets solstränder för en avkopplande vecka eller två, samtidigt som vi vet att samma havs dödssiffra, hittills i år, pekar förbi 2 500 döda. Är det kanske just därför vi inte delar dessa öden i våra sociala medier just nu. Det som inte syns, finns inte…

 

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh

Vad ditt namn inte säger…

Mitt förnamn har aldrig känts speciellt viktigt. När jag var liten drömde jag till och med om att heta Mimmi och att kanske byta namn till det när jag blev vuxen. Mimmi blev på något sätt ett alter ego som jag fantiserade om, hur jag skulle förändras när jag kallades det, vilka häftiga och coola egenskaper jag skulle erövra med det namnet. Ida kändes så lamt. Idag så har jag inget behov av att heta Mimmi, jag och mitt namn har blivit vänner. Men det är snarare mitt efternamn jag är stolt över och det var något jag ville föra vidare till mina barn. Det var min pappas efternamn och eftersom han dog när jag var liten har jag alltid gillat det osynliga bandet mellan oss som efternamnet visade.

Det är intressant, hur mina två olika namn kan vara så olika viktiga för mig. Det är det ena som visar på min historia, det jag är stolt över och gärna pratar om. När jag och min man valde förnamn till vår dotter ville vi att det skulle vara ett östafrikanskt namn och vi valde ett som betyder vinst. Dels för att hon är en vinst, den största vinst man kan få. Men också för att hon ska få lättare att vara stolt över sitt ursprung. Jag tänker på människor i vårt avlånga land som ändrar sina utländska namn till mer svenskklingande för att de lättare ska få jobb, på telefonförsäljare som på jobbet heter Sara när de egentligen heter Samira bara för att de märker att kunderna gillar Sara mer än Samira. Eller som vi själva som egentligen ville ha dubbelefternamn när vi gifte oss, men blev rådda av ovanstående skäl att skippa det – för våra barns skull. De kommer ha de svårt nog som det är.

Så, östafrikanskt förnamn, typiskt svenskt efternamn. För det är efternamnet som väger tyngst. Vad säger det till min dotter om några år? Att hon ska vara stolt över sitt ursprung, men inte för stolt? Att hon alltid måste gömma lite av sig själv för att duga lite mer här än annars? Eller vänta, det är ingen fråga egentligen. Hon kommer vara tvungen att i mångas ögon dölja lite, eller mycket av sig själv för att duga lite mer. Och återigen, det är något som jag, som vit aldrig kommer förstå helt, även fast jag är hennes mamma. Och visst gör det ont i mig, men det är inte mig detta handlar om. Det handlar om namn och om vad namn betyder. Ett namn kan betyda ingenting – som mitt förnamn. Eller så kan det betyda massor. Om min dotter skulle ha ett efternamn som speglade både hennes östafrikanska och hennes svenska arv så skulle det betyda massor. Det skulle indikera en sann stolthet. Det skulle visa fingret till alla som anser att det afrikanska är något som bör döljas. Nu hoppas jag att hon kommer bära en sann stolthet ändå, en vetskap om att hennes förnamn vittnar om en del av hennes rötter, även om efternamnet döljer en annan.

post-337050_960_720I en värld utan rasism så skulle alla namn vara betydelsefulla, historieberättande och intressanta. Men i denna värld så har vi inte nått dit än. Det är otroligt oacceptabelt att ett afrikanskt efternamn skulle göra det svårare för min dotter att få komma på anställningsintervjuer, att hon skulle få svårare att avancera för att glastaket är ännu lägre för mixade kvinnor än för vita kvinnor (och vita män). Det är inte status i detta land att vara annat än svenne. Men med varje afrikanskt namn, med varje steg mot den vita strömmen, så kommer vi förhoppningsvis närmare och närmare den världen. Till en värld där alla namn kan och bärs med stolthet.

Ida Oscarsson
Ida Oscarsson

Cross Dakar City – Det senegalesiska dataspelet som uppmärksammar barns utsatthet

Cross Dakar City är det första dataspelet från Senegal som nu går att ladda ner via Googles eller Apples onlinebutiker, dessutom helt gratis. Spelets skapare är senegalesiska Oussemou Khadim Beye och handlar om Mamadou som försöker finna sina föräldrar.

Cross Dakar City går att ladda ned bland annat på Google Play. Foto: Anna Wedin, Afropé
Cross Dakar City går att ladda ned bland annat via Google. Foto: Anna Wedin, Afropé

Spelet som i sin utformning liknar många andra arkadspel som gjorde intåg under 80-talet sticker ut eftersom det har en bakgrundshistoria som berör samt har skapats för att dra uppmärksamhet till problemet med barn som lever under väldigt svåra förhållanden i Senegal, så kallade talibéer, som Afropé tidigare publicerat ett reportage om.

I spelet får en följa Mamadou, en ung talibé som dagligen tigger på den senegalesiska huvudstadens gator för att sedan ge pengarna till de religiösa ledarna som driver koranskolorna. Spelets mål är att Mamadou ska ta sig genom den myllrande huvudstaden för att kunna återförenas med sina biologiska föräldrar. Längs vägen stöter dock Mamadou på en mängd hinder, så som översvämningar, trafikkaos samt rusande tåg, hinder som du som spelar måste övervinna.

Spelets skapare, Oussemou Khadim Beye berättar i en intervju med sydafrikanska Don’t Party hur han själv under sitt 32-åriga liv sett hur situationen för talibéerna inte förbättrats, då barnen fortfarande tigger på gatorna runt om i staden, samt exploateras av koranskolor. För Oussemou som själv bekostat projektet med att skapa spelet, samt utvecklat spelet på sin fritid, är detta därför ett sätt att väcka uppmärksamhet kring dessa barns situation och han samarbetar numera med en organisation som fokuserar på att hjälpa talibéer i Senegal, med förhoppningen om att kunna förändra de unga talibéernas situation.

Anna Wedin
Anna Wedin