Först när #blacklivesmatter blivit verklighet får 'alllivesmatter' giltighet

Jag vet inte vart jag ska börja. Jag är arg, ledsen, förtvivlad, rädd, tom och absolut helt tömd på tålamod. Det som har hänt i USA de senaste dagarna, när ännu en gång polisbrutalitet kostade två svarta människors liv, har påverkat mig oerhört. Jag är väl medveten om att det här inte är något nytt problem utan det har pågått lika länge som de Förenta Staterna har funnits. I hundratals år har svarta människor blivit förslavade, lynchade, diskriminerade, avhumaniserade och mördade. Så att än idag, år 2016, mördar vita människor svarta människor för den enkla anledningen att de är svarta.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

De mördar oss, de skjuter våra systrar och bröder. För alla som tänker ‘herregud vad du överdriver, det handlar ju inte om dig, du blir inte skjuten av polisen när du går ut på gatan’ etc. Det är större än så, det känns i hela min kropp och i hela sinnet och du som vit har ingen rätt att säga till mig hur jag ska känna kring sådana här frågor, du har ingen rätt att förklara för mig vad rasism är och du har absolut ingen rätt att förminska det jag känner av den enkla anledningen att du har ingen aning.

Jag känner mig i obalans. Jag är så trött på att tippa på tå runt ämnen som rör diskriminering av svarta. Jag är trött på att behöva tänka på att jag inte ska göra någon upprörd när jag pratar om vithetsnormer och att det är ett stort problem i hela världen. Jag är trött på att inte kunna prata om vita människors privilegier utan att någon ska ta illa upp. Varför ska du ta illa upp? Om du nu står för alla människors lika värde, varför tar du illa upp? Acceptera att du är privilegierad och ta ett steg tillbaka, skaffa kunskap och lyssna på de människor som på riktigt vet hur det känns att leva som icke-vit i en värld där ‘white supremacy’ råder.

Frågan är varför de senaste två polismorden på svarta män berörde mig så mycket. När jag såg den första videon när Alton Sterling blir skjuten av polisen, det var bara något som brast. Jag började gråta och ville egentligen inte kolla på videon alls, men jag fortsatte titta. Två poliser trycker ner den här mannen mot marken så han ligger med ansiktet neråt och kan omöjligt vara till någon större fara för de båda beväpnade poliserna. Den ena polisen skjuter, ett liv är borta. Någons familj är förstörd. Någons son är borta för alltid. Någons vän. Någons kollega. För vilken anledning? Och varför? Alton Sterling håller upp ena armen efter han blir skjuten men den faller darrande ner till marken igen. En bild jag aldrig kommer få bort från näthinnan.

Anledningen att jag reagerade så starkt på det här, utöver det självklara, tror jag är att jag har känt ett tag att jag är vid någons slags ”breaking point”, det räcker nu, det går inte längre. Hur länge ska det vara såhär, när ska svarta små pojkar och flickor få, inte bara samma förutsättningar, utan samma rätt till sina liv, rätten till att leva, utan rädslan av att de samhällen som finns där för att ta hand om dig och beskydda dig, är det som bryter ner dig och kanske till och med tar ditt liv.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

Jag förstår absolut att det är en stor skillnad på Sverige och USA. Vi upplever absolut inte samma polisbrutalitet och jag försöker inte på något sätt påstå att jag vet hur det är att vara svart i dagens Nordamerika, som har en så extrem historia av rasism och segregation, och på det sättet förringa svarta människors kamp och extrema tragedier i USA.

Jag är också väl medveten om jag själv bär på ett privilegium då jag har en vit mor och är ljusare i hudtonen. Colorism är lika verkligt som rasism och är även det extremt viktigt att utrota. Jag är medveten om mitt privilegium, jag försöker söka så mycket kunskap jag kan så att jag inte utnyttjar det privilegium jag har och tar ett steg tillbaka i situationer och debatter där jag känner att jag inte kan relatera. Jag är ingen dålig människa för att jag erkänner att jag har ett privilegium, jag tar inte illa upp om någon pratar om ”light skin privilege”, jag vet att det är så, varför lägga ner energin på att hamna i någon slags försvarsställning och bli defensiv när vi kan lägga energin på att fixa problemet.

Det är obekvämt att prata om sådana här saker, det skaver och man kommer trampa folk på tårna. Det borde inte stoppa oss. Prata om det, prata om det och prata lite mer om det. Oavsett om du är vit, svart eller vilken etnicitet som helst, vi måste vakna upp och på riktigt se oss omkring i världen. Hur är den uppbyggd? Hur har vår historia påverkat oss? Vilka människor är det som har makten? Vilka människor är i beroendeställning? Gör du det, sätter dig ner och verkligen funderar på världen och hur den ser ut och hur den är uppbyggd så kan du omöjligt komma fram till någon annan slutsats än att minoritetsgrupper runt om i världen är de människor som lider mest, på alla sätt och vis och det finns ingen logik i att förneka det.

Låt oss prata om #blacklivesmatter, för våra liv spelar roll. Låt mig skrika ut från ett berg att mitt liv spelar roll och mina framtida barns liv spelar roll. Självklart spelar alla liv roll oavsett hur du ser ut eller vart du kommer ifrån, men så funkar det inte i praktiken. När människor svarar #alllivesmatter på #blacklivesmatter blir jag väldigt förvirrad. Är det någon som har påstått att inte alla liv har betydelse. Problemet är att svarta människors liv har inte haft lika stor betydelse i flera hundratals år. Jag önskar att det inte hade behövts finnas en rörelse som #blacklivesmatter, jag önskar att det inte hade behövts finnas separatistiska forum för icke-vita och så vidare, men det behövs för att vi skall kunna nå den tid då de inte längre kommer behövas. Så låt mig prata om att mitt liv är betydelsefullt, låt mig prata om att mina bröder och systrars liv är betydelsefulla och låt mig prata om att mina framtida barns liv är betydelsefulla. Det är inget angrepp på dig och det faktum att jag vill leva fritt, att jag vill att mina bröder och systrar skall kunna leva i frihet och inte bli mördade på grund av deras hudfärg borde inte irritera dig så mycket…

Vila i fred Alton Sterling och Philando Castile tillsammans med tusentals andra svarta änglar som har gått samma hemska öde tillmötes. Vi står bakom er och det är nu vår plikt att sätta stopp för det här en gång för alla. #blacklivesmatter.

Mam-Yandeh Gaye
Mam-Yandeh Gaye

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s