Han är ett av Sveriges medaljhopp inför Paralympics i Rio (7-18 september) och en stor förebild och inspiration för många afrosvenskar, men kanske framförallt en stor idrottsidol för många barn och ungdomar med funktionsnedsättningar. Jag pratar om kulstötaren Jeffrey Ige. Den reslige mannen med riktigt bra tryck på sin kula, som en gång i tiden var en blyg liten pojke som lätt blev nervös och drabbades av prestationsångest vid offentliga framträdanden.

Jeffrey Ige tog silver i kula under Paralympics i London 2012 och nu återvänder han till de stora spelen och givetvis finns förhoppningar och ett mål om en guldmedalj. Men Jeffrey är noga med att tala om att oavsett hur det går så kommer han ta med sig den här upplevelsen för resten av sitt liv. Att vara en av deltagarna i världens tredje största tävling är en rätt unik sak att få uppleva.

I helgen som gick var Jeffrey med i friidrotts-SM i Sollentuna, som en form av genrep inför Paralympics, dit han reser på tisdag. Och om en timme gästar Jeffrey dessutom SVT:s TV-soffa.

Afropé har fått en exklusiv intervju med Jeffrey.

Hej Jeffrey!

Nu är det nära. Den 7 september går startskottet för årets Paralympics och där tävlar du så klart i kula. Du går in i tävlingen den 10 september, känner du dig redo?

– Jag det tycker jag, även om det har varit lite upp och ner med träningen. Det har varit saker som stört min träning lite under sommaren. Men jag tycker ändå att formen börjar närma sig. Det ska bli väldigt kul att åka iväg och uppleva det igen och få visa vad jag går för.

För dem som inte vet så har du en form av utvecklingsstörning, går det att beskriva på vilket sätt du märker av den i din vardag och i ditt idrottsliga utövande?

– Den påverkar mitt liv och allt jag gör ganska mycket. Jag har inlärningssvårigheter och det tar lång tid för mig att lära mig nya saker. När jag till exempel ska lära mig någon ny teknisk grej så tar det extra lång tid för mig och kunna lära in det och få det att sätta sig. Det är stressande och jobbigt mentalt, att man måste lägga så mycket tid på saker som kan kännas små. Det är mina största svårigheter.

– Att komma ihåg saker är svårt. Som i kulstötningen – Jag behöver vrida in min högerfot när jag kommer in i mitten inför ett utkast, det är för att få rätt förspänning mellan överkroppen och underkroppen. Det är något som har varit en svårighet för mig och jag kan missa det ibland och det påverkar resultatet väldigt mycket.

Om du jämför känslan inför Paralympics i London 2012 med känslan du har nu, som återvändande deltagare. Känns det annorlunda?

– Ja men det är klart det gör. London var ju mina första spel och nu har jag ju erfarenheten att jag fått uppleva det tidigare och kan känna ett helt annat lugn. Just nu känns det så i alla fall, men sedan vet jag ju inte hur det kommer vara när vi väl kommer dit.

I London tog du silver och ärades sedan med 2013 års Sportspegelpris på Idrottsgalan. Det känns som att du var i ditt livs form under förra Paralympics. Hur har det här året sett ut hittills?

– Det har ju varit lite upp och ner. Min tränare blev dålig och jag fått träna mycket på egen hand. Men jag har haft ett par bra tävlingar och vet att kapaciteten finns där och det gäller bara att få ut den. Jag har kört mina övningar på gymmet och det känns bra och nu hoppas jag bara att det kommer stämma den 10:e september också.

Jag vet att du egentligen var redo för tävlan i Paralympics redan 2004, men då hände något som ställde till det för dig och alla uttagna med utvecklingsstörning för en bra tid framåt. Vad var det som hände?

– Det uppdagades plötsligt att det spanska basketlaget som tävlat under Paralympics 2000 i Sydney hade fuskat. Det visade sig att de haft ett lag där tio av deras tolv spelare var utan utvecklingsstörning, alltså med full funktionsförmåga, och flera av dem sades till och med spela i höga divisioner inom vanliga ligan till vardags. De hade varit helt outstandning under mästerskapet och utklassat alla. Det var bland annat på grund av en journalist som gjorde ett reportage om laget efter tävlingarna och som grävt fram information som fusket upptäcktes. Detta ledde till att IPC stängde av alla tävlande med utvecklingsstörning och vi togs bort från alla Paralympicstävlan. De kände att de inte kunde vara säkra på vilka som har eller inte har en utvecklingsstörning.

– Inför Paralympics i Bejing 2008 arbetade IPC hårt med att komma tillrätta med problemet kring tävlande med utvecklingsstörning, men de kunde fortfarande inte garantera oss att få delta. Vi tränade till nära inpå den tävlingen innan vi fick veta att vi återigen inte skulle få vara med. Då tappade jag lusten lite faktiskt. Luften gick liksom nästan ur mig. Men till slut lyckades de ta fram fullt fungerande tester och ett system för att kunna klassificera huruvida en person har en utvecklingsstörning eller inte. Så från och med 2012 är vi godkända att vara med igen. Då började de med tre grenar inom friidrotten, kula, 1 500 meter och längdhopp. I år har de lagt till 400 meter också.

Skönt att det löste sig till slut, men trist att du missade tävlingsmöjligheterna under två Paralympics. Men du tävlade i andra mästerskap och hade fina framgångar under tiden eller hur?

– Jag kommer knappt ihåg hur många tävlingar vi haft. Men när vi var avstängda så startade INAS något som heter Global Games och där tog jag faktiskt min första medalj, ett silver. Sedan dess har jag tagit medalj på alla mästerskap efter det fram till VM 2015, då jag missade pallplats för första gången. I år har jag tagit två brons nu i början på sommaren. Först under IPC-EM i Italien, i juni och under Inas-EM i Turkiet.

Hur upptäckte du din fallenhet för kulstötning från första början?

– Det började i lågstadiet när jag fick testa det första gången, under Ungdomsspelen på Kristineberg, där olika skolor från Stockholm tävlar mot varandra. Jag körde 60 meter och höjdhopp först. Men sedan började jag testa kula och det gick bra och jag tyckte det var kul. På högstadiet hade man sedan samma tävlingar, men då även nationellt och jag var med och tävlade och då upptäcktes jag av scouter från ett Idrottsgymnasium i Bollnäs. Inför gymnasiet valde jag sedan att söka dit och kom in. Så på den vägen är det.

Men vägen till att klara av att tävla i stora sammanhang har inte varit så lätt har jag förstått. Du tampades länge med nervositet vid tävlingar som hindrade dig från att prestera ditt bästa. Vill du berätta lite om det och hur du kom till rätta med det?

– Ja det har varit lite svårt, jag har lätt spänt mig när jag ska möta andra tävlande som är på min nivå eller bättre och då inte kunnat få ut min maximala kapacitet och saker har inte funkat som jag velat. Jag har känt mig dålig och ganska värdelös i perioder. Men 2010 började jag jobba med en tävlingspsykolog som hjälper mig jättemycket med alla de bitar som skapar stress och nervositet hos mig inför tävlingar. Så jag har kunnat vända det hela och få till bra resultat.

Wow! Vilken resa du har gjort. Du är givetvis en stor förebild för många ungdomar runt om vårt land, inte minst för ungdomar som kanske bär på en funktionsnedsättning, men också för många afrosvenskar. Känner du dig som en förebild och en idol?

– Ja det är som jag brukar säga, jag är jätteglad för det och jag försöker visa upp mig och vara en positiv förebild för dem. Att folk kommer fram och känner igen mig är verkligen ett kvitto på att jag gör något bra och det värmer jättemycket och är verkligen jätteroligt. Jag försöker göra så gott jag kan och är jättestolt över mig själv att jag tagit mig så här långt. Jag brukade vara väldigt blyg och tillbakadragen, så för 10 – 15 år sedan hade jag aldrig varit där jag är idag, varken som människa eller idrottare. Och främst har jag idrotten att tacka för den personlighet jag har idag. Jag känner mig stolt.

Och det ska du verkligen göra.

Förutom ditt idrottsliga engagemang så är du också stort engagerad i sociala medier i frågor som gäller afrosvenskar och afrofobi, samt funkofobi. Du har bland annat skrivet ett väl delat och hyllat inlägg på Facebook där du bemötte frågan om hur vi människor uttrycker oss, om och till varandra. Hur vi många gånger använder oss av ord och uttryck i ren ilska och frustration, som faktiskt är väldigt funkofobiska och nedsättande mot personer med till exempel en utvecklingsstörning. Vad var det som fick dig att skriva det där inlägget?

– Jag gjorde det i ren frustration faktiskt. Jag har varit med i flera antirasistiska grupper på Facebook där man förväntar sig att folk ska vara toleranta och förstående. Men människor bär på så mycket fördomar. Alla gör det. Jag kände att jag behövde skriva av mig. För trots att man kanske själv vet hur det är att vara utsatt så har man ändå fördomar mot andra grupper i samhället. Till och med personer med funktionsnedsättningar uttrycker sig funkofobiskt, men tror själva att de inte har fördomar eller bär på rasism, men så är det ju inte. Det är så långt ifrån sanningen man kan komma.

När det gäller afrofobi och funkofobi så är ju du faktiskt dubbelt i riskzonen för just utsatthet och diskriminering. Är det något du märker av och tänker på?

– Jag hoppas ju att jag inte behandlas annorlunda än vad en utan mina svårigheter gör. Men man märker ju det i samhället att man behandlas olika utifrån hur man ser ut och vad man har för förutsättningar. Till exempel så tycker jag inte att Paralympics alls ges den uppmärksamhet det förtjänar och folk förstår inte riktigt hur mycket jobb vi tävlande lägger ner på vår idrott. Precis som de som tävlar i OS. I många länder kan paralympicsidrottarna leva på sin idrott, det kan jag inte göra här. Det är ändå det tredje största idrottsevenemanget i världen efter OS och fotbolls-VM för herrar och ändå vet folk förhållandevis lite om det och om funktionsnedsättningar över lag. Det finns otroligt mycket fördomar mot oss med funktionsnedsättningar. Men jag har varit förhållandevis skyddad, har gått i särskola och fått mycket stöttning och hjälp. Framförallt min mamma har varit ett jättestöd i de svårigheter som kommit och det har nog gjort att jag känt mig väldigt trygg trots allt.

– Sedan finns det självklart händelser där jag själv inte vet om det handlat om afrofobi eller rasism, men där jag börjat fundera på om det är profilering jag utsatts för. Situationer där polisen stoppat mig efter att något brott skett i närheten till där jag råkar befinna mig.

– Men som sagt, min mamma har fungerat som min enda förälder och gjort allt för mig och det har kanske gjort mig lite väl fäst vid min mamma. Kanske nästan lite mammig om man kan säga så. Inte så självständig som jag kanske skulle behöva vara.

– Min pappa var inte med i bilden på 24 år. Han kommer ursprungligen från Nigeria, men bodde här när jag var liten. Av olika anledningar försvann han sedan under en längre tid och vi hörde inte av honom på länge. Jag började själv undra om han till och med var död. Det var har inte, utan hittade oss igen och nu finns han i mitt liv. Han bor i Nigeria, men kom tillbaka till Sverige 2012 och bodde här ett par år, så vi hann lära känna varandra på nytt igen. Vilket känns väldigt skönt.

Trots allt är du idag en framstående idrottsman. Det är stort Jeffrey. Vi kan inte annat än att hålla alla tummar vi har och heja hela vägen, och hoppas att det räcker ända fram till ett Paralympics-guld. Stort lycka till nu och tack för att vi fick sno åt oss lite tid i dit fullspäckade schema!

– Tack!

FAKTA/INFO:

Namn: Jeffrey Ige
Ålder: Snart 33 år
Bosatt i: Stockholm
Familj: Mamma, pappa och fyra systrar
Idrottsgren: Kula
Idrottsklubb: Huddinge AIS
Aktuellt: Tävlar i Paralympics i Rio 2016. Tävlingsdag, 10 september.
Besöker SVT 29 augusti, ca 9.15 – 9.30.

Paralympics: Världens största idrottstävling för människor med funktionsnedsättning. Deras motsvarighet till OS.
IPC: Det globalt styrande organet inom paralympiska rörelsen (International Paralympic Committee).
Inas: Internationella föreningen för paralympiska idrottare med utvecklingsstörning.