Våga välja kärlek

Jag sitter med min dotter i knät. Radion meddelade mig nyss om den 18-årige pojken som skjutit ihjäl nio människor i München. Jag skriver pojke, för jag anser att ingen mogen, klart tänkande människa begår något sådant. Dådet i sig är hemskt, men jag fruktar ännu mer för konsekvenserna. För detta kommer bli en diskussion om ursprung. Främlingsfientlighet som spiller över till rasistiska mönster och tvärtom. Jag förstår inte varför det är intressant att skriva ut en persons ursprung? Det verkar ju sällan komma något positivt ifrån det. Det ger rasister vatten på sin kvarn och skapar ännu mer spänningar och destruktiva mönster som leder till att individer tar till vapen i slutändan. Jag vill vädja om att människor ska välja kärlek framför hat i sina liv. Inte bara när sådant händer, utan alltid.

Bild: Tony Webster
Bild: Tony Webster

I dagens Sverige så verkar vi välja något som ligger närmare hat än kärlek allt oftare. Jag är inget fan av att följa politiken, eller ens läsa nyheter, för det grumlar min världsbild och jag gillar inte att tänka ”Vart är vi på väg, vad är det som håller på att hända?”, men jag fruktar att händelser som denna kan komma att bidra till mer skärpta gränskontroller (vilket det gjorde på en gång, i Tjeckien och Österrike), mer misstänksamhet, fler anlagda bränder vid flyktingboenden, mindre kärlek, mer hat. Och det gör mig ledsen… för dagens klimat påverkar framtidens, och negativa mönster är lätta att skapa och svåra att bryta. Vi är ju så i våra hjärnor, att vi är programmerade att vara misstänksamma för att identifiera potentiella fiender, något som är en urgammal instinkt. Och till viss del är det väl bra att den är kvar, men jag tror att vi måste jobba desto hårdare för att den inte ska ta över oss helt.

Jag stryker min dotter över håret, det har tagit mig en timme att skriva det jag skrivit hittills för hon håller på att lära sig gå och har väldigt låg tolerans för att jag vill sitta på ändan och skriva krönika. Må så vara, det får ta den tid det tar. Hon behöver min tid och min kärlek för att hon ska växa upp och bli så empatisk som hon kan bli. Jag tänker att jag är glad att hon visar vad hon vill och att hon visar kärlek till sina medvarelser, katterna, hästarna och andra barn. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte oroade mig för hennes framtid. När jag var yngre så ville jag inte ha barn, med huvudargumentet att världen vi lever i är för sjuk. Otroligt cyniskt sätt att se på saker kan jag konstatera såhär i efterhand. Nu har jag insett att det är att inge hopp att föda barn, barn som kan föra vidare kärleken till kommande generationer. Om de vill. Det må vara själviskt och självuppfyllande att få barn, men jag tror det är en del av något större. Och det är ganska vackert.

I mitt eget liv så har jag förstått att svåra och smärtsamma upplevelser alltid lett till något bra. Att jag läkt ur smärtan. Och jag tror att det kan vara så för oss alla i den här kollektiva världen. Så händelser som den i München måste i slutändan leda till något bra. Om vi väljer det. För vi lever i sviterna efter kolonialism och slaveri. Västvärlden vill gärna glömma och gå vidare fortare än fortast, men jag tror inte det går innan vi ser konsekvenserna i vitögat och tillåter världen att läka från den smärtan våra förfäder orsakat den. Hela världen är påverkad av vår gemensamma historia. Och det är viktigt att vi förstår det. Låt ilskan koka, låt tårarna rinna, och låt sen kärleken ta över.

Ida Oscarsson
Ida Oscarsson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s