Det var med tungt hjärta jag lämnade hemlandet för ungefär en vecka sedan. Mina 45 dagar med familjen var över och det var dags för mig att återvända hem till Stockholm.

Inför resan fick ni ta del av mina tankar och förberedelser. Nu, sex veckor senare undrar ni säkert vad jag tar med tillbaka till Sverige. Efter många observationer och funderingar vill jag uppmärksamma en grundläggande drivkraft i det beninska vardagslivet.

Livet i Benin genomsyras av trosuppfattningar. Jag påmindes snabbt om att individen, före allt annat i livet, är en religiös och andlig varelse. Som muslim är dagens första åtagande att tacka gud, för att därefter ta sig an sina jordiska uppgifter. Mitt praktiserande av islam har blivit sämre med åren och är just nu utsuddat från mitt liv. Jag är inte stolt över det faktumet, och att leva så nära religionen i ett par veckor har väckt många frågor kring varför jag som muslimsk kvinna inte sätter Allah förre allt annat i livet. Jag menar, i Cotonou blev det så vanligt för mig att säga Insha’Allah, Hamdulillah och Ameen. För om jag inte använde det i mina meningar, fanns det alltid nån bredvid som påminde mig eller fyllde i det åt mig. Det går inte att missa att Benin är ett mångreligiöst, praktiserande och andligt, medvetet land.

Efter mina upplevelser kan jag inte undgå att undra om bristen av praktiserande muslimer i min krets påverkat min tro. Kan jag återskapa relationen till Allah utan inverkan av andra praktiserande? Å andra sidan undrar jag om en individs praktiserande styrs av gruppen? Måste jag inte själv ha övertygelsen och viljan att följa profeten Muhammed(frid vare över honom)? Ett av de svar jag kommit fram till är att jag i Sverige (tyvärr) lärt mig att inte behöva religionen. Jag har vuxit upp att bli en autonom varelse, med makten i mina händer. När mitt ursprung finns i att underkasta sig Gud. Jag har låtit mig påverkas av antireligionen i Sverige. Jag har sugits in i ett modernt, sekulariserat Sverige och är en produkt av det. Jag är vad många kallar ”lyckad integration”.

Jag är egentligen ett exempel på mellanförskapet, ett exempel på hur det är att leva i två världar och brottas med att kombinera dessa. Det är inte enkelt, men det är det liv jag tilldelats.

Jag är svensk-beninier. Med allt vad det innebär.

Relaterat:
Del 1 från min resa.
Del 2 från min resa.