Vem är egentligen svensk? Den frågan uppstår med jämna mellanrum och ger upphov till mer eller mindre intelligenta diskussioner. Jag menar inte att folk är dumma i huvudet utan snarare att människor i allmänhet inte har en aning om vad de pratar om. Det tragiska med det är att okunskapen sprids och föder mer okunskap. Det kan sen leda till att okunskapen börjar ses som fakta för att ingen har vett nog att ifrågasätta budskapets sanningshalt. Det blir på allvar en demokratifråga när dessa ”sanningar” florerar. Det kan man se ganska ofta när det handlar om just svenskhet och det är inget som bara förkommer runt fikaborden utan även i föreläsningssalar på universiteten. Just det sistnämnda var jag med om för ett par veckor sedan. Jag har precis börjat min drömutbildning – journalistprogrammet, och allt som allt verkar standarden på utbildningen hög. Förutom en sak. Under en lektion som handlade om etik inom journalistyrket så pratade läraren om hur klasstillhörighet, kön, ålder och etnicitet framställs i pressen. Än så länge är allt gott och väl, men när läraren började prata om just etnicitet så utgick han ifrån ”allmänhetens” syn på etnicitet när han delade upp människor i svenskar och icke – svenskar. Diskussionen satte igång och mina klasskamrater började prata om att man blir svensk när man är första, andra eller tredje generationens invandrare. De menade inget illa, de bara spekulerade för att de inte visste.
Vem är svensk? Foto: Pixabay
Min lärare är inte rasist, för att vara vit medelålders man är han snarare väldigt medveten om dessa frågor och om sin egen ställning i samhället på grund av sin hudfärg och sin ålder. Men det var just denna indelning som fick mig att reagera. Och eftersom jag lärt mig av tidigare erfarenheter (läs min första krönika så förstår du) så räckte jag upp handen och frågade vart han fått sina uppgifter ifrån, vilken myndighet sa detta? Han hade inget svar på det, utan han hänvisade till allmänhetens syn på svenskhet. Jag blev ganska upprörd och förklarade att ingen människa kan säga till en annan att den är svensk eller inte, det är ju en individuell upplevelse. Efter diskussionen så kom läraren fram till mig och gav mig i uppgift att kolla upp just det jag frågade om. När enligt myndigheterna är man svensk?
När jag kom hem så frågade jag först min man vad han trodde. Han tittade på mig och skrattade ”När man fått svenskt medborgarskap.” Jag blev helt paff. Att jag inte hade tänkt på det själv! Vi diskuterade vidare och kom fram till att det svenska medborgarskapet inte har någonting med det kulturella medborgarskapet att göra, det sistnämnda alltså ”vad man känner sig som”. Det är två helt olika saker och endast det svenska medborgarskapet enligt lag är det som går att mäta. Har du svenskt medborgarskap så är du svensk, punkt. Senare när jag kollade på Sveriges riksdags hemsida om detta stämde så gjorde det ju såklart det. Ingenstans så står det att du måste ha bott i Sverige i si eller så många generationer för att räknas som svensk. I några år är det som gäller för att få permanent uppehållstillstånd och sedan medborgarskap, oavsett hur ”utländsk” du är.
Vem är egentligen svensk? Foto: Pixabay
Under en kommande lektion så berättade jag det och försökte förklara skillnaderna mellan svenskt medborgarskap och kulturell tillhörighet. Det gick väl sådär. Jag upplever att det är ett problem i hela vårt land, att människor bortser från medborgarskapets betydelse. Inte de nysvenskar som fått det, utan de som haft det från sin födelse och som envisas med frågan ”Men vart är du ifrån – egentligen?”
I Kenya är majoriteten av befolkningen kristna medan det finns en minoritet av muslimer. Vissa motsättningar finns mellan dessa två grupper och skapar ibland spänningar i landet. Landets största slumområde Kibera i huvudstaden Nairobi är inget undantag från detta. För att motverka detta målas nu både kyrkor och moskéer gula för att skapa sammanhållning.
Kibera, i Kenyas huvudstad Nairobi. Foto: genvessel
I Kibera finns totalt 14 moskéer och minst 700 kyrkor, två av dessa kyrkor och en moské är numera gula för att ena Kiberas två religiösa grupper. Initiativet kommer från Colour in Faith som genom att måla religiösa byggnader gula vill ena och skapa fred och förståelse mellan Kenyas olika religiösa grupper. Den gula färgen ska symbolisera kärleken inom alla religioner och stå för det faktum att det är mer som förenar oss än separerar oss som människor. Fenomenet hoppas man ska sprida sig runt omkring Kibera men det är en process som tar tid, då de religiösa kommittéernas byråkrati i många fall gör arbetet långsamt.
Kibera, kanske ett av världen mest kända slumområden ligger i Nairobi och är hem åt otaliga människor. Hur många som bor i Kibera vet ingen, den folkräkning som gjordes 2009 visade siffror på 170 000 personer medan andra undersökningar resulterat i allt från 500 000 ända upp till 1 miljon människor. Att antalet människor är väldigt stort och att förhållandena i slummen är svåra är däremot lättare att konstatera. Arbetslösheten är stor och bristen på tillgång till elektricitet, vatten och sanitetsanläggningar är mycket stor.
Samtidigt sker positiv förändring, om än att det går långsamt. Vägar asfalteras, toaletter byggs, gatubelysning installeras och avloppssystem grävs. Standarden i Kibera förbättras och religiös sammanhållning manifesteras i form av gula kyrkor och moskéer, ett tecken på förbättring och hopp.
Demokratiska Republiken Kongo hade kunnat vara ett av de rikaste länderna i världen.
Ja, visst låter det otroligt att ett land som ligger i botten på i princip alla välståndsmätningar hade kunnat ha en helt annan position, men med hänsyn till landets enorma mängder naturresurser är påståendet inte helt obegripligt. På kongolesisk mark kan man nämligen finna många av världsmarknadens mest eftertraktade naturresurser och multinationella företag har länge bedrivit verksamheter i landet med agendan att utvinna dessa tillgångar. Således är det inte helt sanningsenligt att benämna Kongo som ett fattigt land, då pengarna flödar från marknaden som landets mineralkällor, långa vattendrag och enorma, gröna regnskog ger upphov till. Detta faktum, adderat med Kongos återkommande sistaplats över världens länders rikedomar, leder till en ekvation som inte riktigt går ihop. Hur kan egentligen ett land som är så pass rikt på värdefulla resurser listas som ett av de fattigaste länderna i världen, samtidigt som företag ständigt etablerar sig i landet och gör enorma vinster där?
Kaffebönor Bild: Pixabay
Koppar, kobolt, diamanter, guld, coltan, silver och zink. För att inte glömma mineralolja, kaffe och världens näst största regnskog. Listan kan göras lång över de naturresurser som finns i DR Kongo, och landets naturrikedomar beräknas vara värt ungefär lika mycket som Europas och USAs BNP tillsammans. Trots att det på många platser, framförallt i de östra delarna av landet, pågår en ständig utvinning av mineraler är det endast en liten del av vad landet faktiskt har att erbjuda som nyttjas. Landet har alltså en otrolig ekonomisk potential, något som internationella företag inte har varit sena med att inse då de i allt större grad etableras och utvecklas i landet. Motivationen är ofta, förutom företagens eget vinstintresse, att affärer i Kongo likväl är lönsamt för landet i helhet. En win-win situation där företag får genomföra sin agenda samtidigt som man tar tillvara på Kongos unika tillgångar och landets välstånd således kan utvecklas.
Den automatiska följdfrågan blir då, med tanke på landets utbredda fattigdom, vart tar alla pengar från mineralutvinningen vägen? När, och varför, blev en tudelad vinst bara gynnsam för den ena parten?
Bild: Pixabay
Mer än hälften av den kongolesiska befolkningen lever nämligen under fattigdomsgränsen, det vill säga på under 1.90 dollar om dagen, och mer än två tredjedelar av barnen i landet är undernärda. Landet brister inte bara när det gäller att föda sin befolkning utan också gällande fungerande infrastruktur, sjukvård och utbildning. Dessa faktorer ringar in ett land som ligger i botten på de flesta mätningar gällande ekonomisk aktivitet, levnadsstandard och välstånd.
Hur fungerar det då med företagens ansvar när de etablerar sig i utvecklingsländer präglade av politisk instabilitet och fattigdom? Och hur implementeras deras påstådda win-win situation?
Vanligtvis utvecklar företagen policys gällande etablering i länder som DR Kongo. Dessa policys ska peka på de grundläggande principer företagen ska förhålla sig till för att deras intresse ska gynnas samtidigt som de tar hänsyn till lokalbefolkning och hållbarhetsfrågor. Ofta kallas detta företagens CSR, Corporate Social Responsibility, som vanligen beskriver deras ekonomiska, miljömässiga och sociala ansvarstagande. Detta ansvar kan exempelvis handla om arbetsförhållanden på deras arbetsplatser och långsiktig hållbarhet ur miljösynpunkt gällande deras produktion. Att företag har ett samhällsansvar låter både logiskt och betydelsefullt, men dessa förlorar naturligtvis betydelse om ansvaret endast är principer på papper och inte de facto implementeras. Med tanke på de historier som har hörts från flera av Kongos mineralkällor verkar detta ansvar i många fall inte sträcka sig längre än till just principer.
Skildringar från de kongoleser som har arbetat med utvinning för internationella företag skiljer sig åt en aning. Många talar om obetalda löner eller låglönearbete, tvångsarbete och långa arbetsdagar med avsaknad av både rätt utrustning för jobbet och säkerhetstänk på arbetsplatsen. Arbeten utan kontrakt eller garantier är mer regel än undantag, vilket utgör en stor risk för arbetare inom en marknad som är så känslig för prisfluktuationer. Andra berättar om våldet i mineralkällorna, där arbetare inte sällan blir offer för sexuellt våld, och i vissa situationer slutar historierna med dödsfall på grund av de dåliga arbetsförhållandena. Den gemensamma nämnaren för de flesta historierna är företagens tomma löften om förbättring i det lokala samhället, lovord om en win-win situation som inte blir mer än bara ord.
En hög, global efterfrågan på exempelvis elektronik gör att företagen fortsätter sin utvinning i landet, då många av Kongos naturresurser är essentiella i produktionen av sådana varor, men utvecklingen av deras CSR policys går inte i samma takt trots att de fruktansvärda historierna från utvinningsprocessen på senare år har hörts allt starkare i mediala strömningar. Många företag skyller på bristande ekonomiska resurser för att kunna kontrollera och ta ansvar för hela produktionskedjan, eller rentav brist på kunskap. Istället väljer de att fokusera på den färdiga produkten och vilka vinster den kan indriva och blundar samtidigt för under vilka omständigheter grunden till produkten har lagts. Med referens till Parul Sharmas sommarprat som behandlar just hållbarhetsfrågor så finns det bara en sak företag kan göra i en sådan situation; skaffa sig de resurser och den kunskap som behövs för att göra en sådan win-win situation de talar om. När det gäller företag som gör miljonvinster varje år så är det en totalt oacceptabel och orättvis ursäkt för att göra en vinstgivande affär på bekostnad av människoliv.
Visst finns det många viktiga aspekter av internationell handel som är centrala för DR Kongo. Visst kan internationella företags etablering i landet vara en del av landets uppsving på världsmarknaden, och visst är det nödvändigt med investeringar för den ekonomiska tillväxten. Visst kan internationell kompetens likaså vara väsentligt och upplyftande för landet och visst kan denna bidra till fler arbetsmöjligheter för lokalbefolkningen, men det är likväl viktigt att studera hela kontexten, från en värdefull mineral till en fullständig produkt, för att undvika situationer där företag går in i landet och plockar ut rikedomar men struntar fullständigt i de lokala problem de ger bränsle på elden till. Det är viktigt eftersom dagens förhållande i Kongo kan liknas en förfinad version av de imperialistiska kolonialherrarnas dagar i landet, då externa makter från både väst och öst fortfarande nyttjar landets resurser utan överseende för landets välmående och stabilitet. Framförallt är det viktigt eftersom DR Kongo skulle kunna vara ett av de rikaste länderna i världen, men är istället hem till en befolkning som benämner dess naturresurser som ’en förbannelse för landet’, då de aldrig ha fått se förverkligandet av de löften om förbättring som företag inom resursutvinningen har talat om.
Seminarie på bokmässan. Samtalet utgick från frågeställningen: ”Får man lov att använda n-ordet?”. Utgångspunkten för samtalet var översättning och de utmaningar det är att översätta böcker från till exempel 1800-talet där n-ordet används. Det problematiska med seminariet på Bokmässan är att man valde att föra samtalet utan de som själva drabbas av n-ordet. Ja, du läste rätt, panelen saknade afrosvenska deltagare.
Höger: Boel Unnerstad (stående man som inte deltog i samtalet) Mitten: Patrik Lundberg Näst längst till vänster: Olle Wilöf. Längst till vänster: Helén Enqvist
Lördagen den 24 september 2016 och Bokmässan pågår för fullt i Göteborg. Sveriges litteraturelit anses vara på plats. På litteraturscenen arrangerar Författarcentrum och Sveriges Författarförbund ett samtal där frågeställningen är: Får man lov att använda n-ordet?
I panelen förväntar sig de flesta få se berörda personer av n-ordet representerade. Så var dock inte fallet. I panelen kunde följande personer ses: Helén Enqvist, Patrik Lundberg, Boel Unnerstad och Olle Wilöf.
Afropé har fått ta del av ljudinspelningar från seminariet där det tydligt framgår att paneldeltagare dessutom uttalar n-ordet i sin helhet vid upprepade tillfällen!
Vid ett tillfälle uttrycker sig en paneldeltagare på ett sätt som uppenbarligen visar att hon även tar sig tolkningsföreträde i debatten. Så här uttrycker hon sig:
”Och idag tycker vi naturligtvis att det är självklart att undvika rasistiska ord som kan såra andra. Men ändå tycker jag is…, asså… det är nån sorts ängslighet också som får personer i nån sorts ansvarsställning att gripa in, även i sammanhang där inget uppsåt har funnits…”
Patrik Lundberg ska enligt uppgifter till Afropé ha ifrågasatt panelens sammansättning och menade att det var symtomatiskt att det saknades representanter för de som drabbas av ordet.
Afropé har varit i kontakt med en av de personer som fanns på plats under ungefär halva panelsamtalet. Så här upplevde hen den delen:
”Årets Bokmässa har tema yttrandefrihet, Nya tider har upplåtits monterplats och utanför delar nazister från Nordiska motståndsrörelsen ut rasistiska flyers. Under lördagen kunde man se fyra panelister, ingen av dem afrikansvensk, inför en i huvudsak vit publik, samtala kring huruvida man får lov att använda sig av n-ordet eller inte. Både rubriken på samtalet och panelens sammansättning är symtomatiskt för den här typen av diskussion: man vill egentligen inte tala om konsekvenserna av att använda rasistiska ord för den som drabbas av dem, utan om den utsatthet man kan uppleva som uttalare och användare av ordet. Fokus, med andra ord, är fullkomligt skevt.”
Panelen: Samtalsledare var Boel Unnerstad, översättare, sedan var det Helén Enqvist, förläggare, Patrik Lundberg, författare och journalist var också en av paneldeltagarna, samt Olle Wilöf, journalistförbundets upphovsrättsjurist.
HÄR kan du finna Bokmässans programpunkt om n-ordet.
Politikern och den antirasistiska människorättsaktivisten Momodou Jallow, som Afropé skrivit om vid ett flertal tillfällen tidigare, har tilldelats priset Community Healer Award 2016 i Washington. Priset har tilldelats Momodou Jallow för hans beundransvärda arbete för rättigheter för européer med afrikanskt ursprung och för sin kamp mot afrofobi.
Momodou Malcolm Jallow, ordförande, Afrosvenska Forum för Rättvisa – Foto: Afropé|Kiqi D Minteh
Momodou Jallow är ledamot för Vänsterpartiet i Malmö kommunfullmäktige. Han är också ordförande för Afrosvenskarnas forum för rättvisa och ordförande i den internationella organisationen ENARs utskott för människor med afrikanskt ursprung som leder arbetet mot afrofobi (steering group for People of African descent). Momodou Jallow är också en välkänd aktivist mot afrofobi runt om i Sverige, men i synnerhet i Malmö där hans representation är stark.
I ett pressmeddelande från Vänsterpartiet uppgav Momodou Jallow följande:
”– Jag känner mig ödmjuk och ärad och skulle vilja dedikera priset till varje enskild försvarare av mänskliga rättigheter och varje aktivist och särskilt den antirasistiska rörelsen i Sverige. Vi gör det här tillsammans och jag kan bara göra vad jag gör för att ni låter mig stå på era skuldror, säger Malcolm Momodou Jallow.”
HÄR hittar du tidigare artiklar som skrivits om Momodou Jallow i Afropé.
Jag är nybliven 25-åring, och givetvis har jag överanalyserat innebörden av dessa nya siffror. Jag kom fram till att livet antingen blir bättre eller sämre efter att man fyllt tjugofem. Då har man liksom passerat gränsen för att få åberopa att man fortfarande är ung och dum. Jag har hört att hjärnan inte är fullvuxen förrän i 25-årsåldern. Med andra ord betyder det att om man fortfarande inte blivit en vettig människa tills dess, finns det risk att loppet är kört.
Foto: Privat
Om jag känner mig vuxen nu? Enligt taxiföraren som skjutsade mig hem efter mitt kalas hade jag tagit ett tryggt och vuxet beslut som beställde taxi. Istället för att utan jacka och i högklackat sova borta. Komplimangen kan ju bero på att jag skulle betala för resan, men jo, där kände jag mig vuxen.
Undrar ni vilka andra vuxna beslut jag tagit? Jag berättar gärna!
Jag tog äntligen tag i den där tandläkarundersökningen. Ett beslutet jag ångrade när denne berättade att jag behövde dra ut en tand. Jag har även öppnat en sparfond, efter en dröm om att jag varit med i Lyxfällan. Jag har dessutom fått för mig att jag behöver bättre hud- och ansiktskrämer. Jag är ju halvvägs till 50 år! Min uppenbarelse resulterade i att jag länsade hyllorna i den klimatmedvetna skönhetsbutiken. Lägg märke till att det var en klimatmedveten butik.
Det kan tolkas som att jag tagit fler vuxna beslut jämfört med tidigare, men i samma stund som jag tjänat in mina vuxenpoäng har det glidit ur handen. Med det menar jag att jag fokuserat alltför mycket på att vara vuxen, bli vuxen, ta vuxna beslut, att jag inte gjort det av rätt anledning. Det har varit punkter som länge stått på Att-göra-listan. Å andra sidan kanske det är just det här som är att vara vuxen. Att inse att livet även består av Att-göra-listor.
När blir man egentligen vuxen? Foto: privat
Finns det oskrivna regler för vad som är vuxet beteende? Jag tror att det är sådant som vi i samhället kommit överens om. Jag tror att vuxenpoäng är ett sätt att visa att en person börjar ta större ansvar i livet, det kan ju även användas för att pika en person som inte är eller vill leva efter normen för vad som är vuxet. För mig är att vara vuxen att ta ansvar för mitt liv och min omgivning. Och för det finns ingen åldersgräns.
Det råder stora oroligheter i Demokratiska republiken Kongo, där demonstranter – framförallt i landets huvudstad Kinshasa – återigen tagit till gatorna för att visa sitt missnöje över hur sittande president Kabila verkar fortsätta att vägra kliva ner från sin post.
Enligt den internationella människorättsorganisationen Human Rights Watch (HRW) har minst 44 personer dödats under protester riktade mot den kongolesiska presidenten Joseph Kabila – 37 av offren är demonstranter och sex stycken uppges vara poliser.
Protesterna startade under måndagen, efter att rapporter om att kommande val, som var satt att hållas i november i år, kan komma att skjutas upp efter en ansökan från valkommissionen. Kabila är enligt landets konstitution förhindrad att ställa upp för ännu en period, men oppositionen i landet menar att Kabila kommer göra allt för att förlänga sin tid vid makten.
I ett e-mejl till Reuters Africa, skriver HRW Africas New York-baserade forskare och advokat Ida Sawyer:
”- De flesta dödades när säkerhetsstyrkor öppnade eld mot protesterande demonstranter. Andra dödades när säkerhetsstyrkorna brände ner oppositionspartiets högkvarter under natten.”
Kongos inrikesdepartement menar att dödssiffran endast är 17 personer och att HRW överdriver sitt uttalande. Man säger också att antalet poliser som dödats är tre och inte sex.
Samtidigt kommer ett uttalande från FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter att man mottagit rapporter om kraftigt övervåld från landets säkerhetsstyrkor och att minst 200 personer ska ha gripits under måndagen.
Afropé rapporterade i juli i år om den misstro som råder mot landets sittande regering och det planerade valet, och det är inte första gången det blossar upp politiska oroligheter i landet. Vid ett av de tidigare tillfällena, i början av 2015, drabbade protestanter och säkerhetsstyrkor samman under flera dagars oroligheter. Också då på grund av missnöje över Kabilas fortsatta försök att förlänga sin tid som landets överhuvud.
Medan extrem torka råder på många håll i världen förbereder sig nu Mali inför de värsta översvämningarna på femtio år. Det är regionen inre Nigerdeltat som beräknas drabbas av extrema översvämningar i november och december, något som kommer drabba både människor, hem och djur.
Nigerdeltat i Mali. Foto: Pixabay
Nigerflodens inre delta är en av världens största våtmarker och beläget söder om Sahara i Västafrika. I regionen bor cirka 1,5 miljoner människor som är beroende av de årliga floderna för att kunna vattna risodlingar, fiska samt bedriva boskapsskötsel i området. De senaste åren har området inte drabbats av extrema floder och översvämningar, vilket fått människor att förflytta sig närmare vattnet. Husen är byggda närmare vattnet och när det då blir extrema översvämningar riskerar husen att rasa, samtidigt som det utgör en stor risk för människorna i området.
Det är den internationella organisationen Wetlands International, baserad i Nederländerna, tillsammans med Malis nationella vattenledningsgrupp som varje år gör prognoser för Nigerflodens flöden, och i år räknar man med rekordflöden. Redan i början på september uppmättes det i södra deltat, i Mopti, vattennivåer som var de högsta sedan 1964. Nivåerna kommer dessutom fortsätta att stiga för att nå sin kulmen i november och december då man räknar med att det översvämmade området kommer vara 2,5 gånger större än de år när det varit torrt. Orsakerna till årets rekordhöga vattennivåer beror på att regnsäsongens tidiga regn i Guinea och Mali var betydligt mer omfattande än normalt, samt att grundvattennivån i området redan var hög.
För att motverka en katastrof när översvämningarna ökar jobbar man nu mycket för att informera människor i området om att redan nu förflytta boskap och försöka skydda sina färskvatten tillgångar. Wetlands International kallar dessutom humanitära organisationer till ett möte gällande den förestående krisen senare denna månad, för att uppmana till hög beredskap och mobilisera för att kunna minska effekterna av översvämningarna.
I början av Augusti gjorde naturfotografen, Carsten Clausen, en annorlunda upptäckt när han som vanligt var ute och fotograferade fåglar. En levande schakal.
– Jag trodde först att det var en stor räv, men jag kunde ganska snabbt se att det inte var en räv, säger Clausen till Nordjyske Stiftstidende.
Denna observation är unik. Aldrig tidigare har levande schakaler synts i denna del av världen. I september 2015 hittades en överkörd schakal i Danmark. Men det är första gången man nu sett en levande, vild schakal, så högt upp i Europa.
Schakaler är en art i hunddjurs familjen, som är nära släkt med vargen. Schakalen har en kropp som är vanligen omkring 75 cm lång. Djuret väger 7 till 15 kilo. Pälsens färg är vanligtvis guldgul men kan skilja sig beroende på levnadsområdet. Djurets huvudsakliga levnadsområde är norra och östra Afrika.
I det gamla egypten var schakalen helig och man hittar spår av det från den egyptiska guden Anubis, som ofta avbildas med ett schakalhuvud och människokropp. År 2011 publicerades en studie som föreslog att den egyptiska schakalen, genetiskt sett har större likheter med svenska gråvargar och att den därför borde kallas afrikansk varg, men förslaget har fortfarande inte godkänts. Andra schakalarter har övergått till att kallas varg, till exempel etiopisk schakal kallas numera etiopisk varg.
Det har skett en spridning av schakaler i Europa de senaste åren men det är väldigt ovanligt att djuret tar sig så högt upp.
– Det är roligt att det finns biologi där ute som fungerar. Att djur håller på att testa var de kan ta vägen och etablera sig, säger Allan Carlson, naturvårdsbiolog på Världsnaturfonden (WWF), till TT.
Allan Carlson menar också att en etablering av en population i Danmark inte är omöjlig, men det skulle ta väldigt lång tid. Att schakaler skulle ta sig över till den svenska sidan är väldigt osannolikt. Vattnet skyddar och skulle några enstaka individer vilja ta sig till Sverige så måste det ske via Finland, menar han.
Kenyanska Ciiru Waweru, grundaren av FunKidz, möbeltillverkaren som får IKEA att blekna, tar barns behov på allvar. Ciiru Waweru är gift och har två aktiva barn. Hon inspirerades att starta FunKidz när hon väntade sitt första barn. Hon hade då svårt att finna bra kvalitet på möbler för barn på den kenyanska marknaden. Hon hade därmed identifierat ett behov och bestämde sig därefter att möta det.
Ciiru Waweru, grundare av FunKidz Bild: Skärmdump från Youtube
FunKidz skapar bord, garderober, både sängar för små och stora barn, både stolar och en mängd andra möbler. Produktionen började 2010 med en vision att leverera kvalitativa barnmöbler som kunde stå sig i konkurrens mot liknande produkter från andra håll i världen. Resultatet blev att FunKidz har jämförts med IKEA och kallats ”IKEA of Africa”. En komplimang som gett tillverkarna ett rykte av att skapa massproducerade produkter med mycket hög kvalitet och som är lätta att monteras eller tas isär av kunderna.
De möbler som produceras i FunKidz fabrik i Nairobi är inte handsnidade eller handmålade. Det är inga hantverk, utan de våningssängar, skrivbord, spjälsängar som produceras är tillverkade i datorstyrda skärmaskiner och skrivare.
Vid toppmötet Quartz Africa Innovators den 20 juli, sade Ciiru Waweru:
”Folk säger att möblerna inte ser tillräckligt afrikanska ut. Vi måste sluta sätta etiketter på saker, i en låda och säga att det inte är tillräckliga afrikanskt… Vad betyder det ens? Genom vår design och produkter hoppas vi på att kunna bygga broar över stereotypa gap… där du ser afrikansk ut och därmed måste även dina möbler se afrikanska ut,” menade Ciiru Waweru.
När Waweru och hennes man startade företaget 2010, gjorde de det med endast två anställda och mycket lite pengar. Idag sysselsätter företaget 23 personer och möblerna finns tillgängliga i Kenya, Rwanda och Uganda.
Möblerna är roliga, annorlunda, färgstarka och syftar till att främja barns aktivitet. Waweru menar att hennes egna barn är källan till kunskap om barns behov när hon skapar och utvecklar möblerna för barn.