Vem är egentligen svensk? Den frågan uppstår med jämna mellanrum och ger upphov till mer eller mindre intelligenta diskussioner. Jag menar inte att folk är dumma i huvudet utan snarare att människor i allmänhet inte har en aning om vad de pratar om. Det tragiska med det är att okunskapen sprids och föder mer okunskap. Det kan sen leda till att okunskapen börjar ses som fakta för att ingen har vett nog att ifrågasätta budskapets sanningshalt. Det blir på allvar en demokratifråga när dessa ”sanningar” florerar. Det kan man se ganska ofta när det handlar om just svenskhet och det är inget som bara förkommer runt fikaborden utan även i föreläsningssalar på universiteten. Just det sistnämnda var jag med om för ett par veckor sedan. Jag har precis börjat min drömutbildning – journalistprogrammet, och allt som allt verkar standarden på utbildningen hög. Förutom en sak. Under en lektion som handlade om etik inom journalistyrket så pratade läraren om hur klasstillhörighet, kön, ålder och etnicitet framställs i pressen. Än så länge är allt gott och väl, men när läraren började prata om just etnicitet så utgick han ifrån ”allmänhetens” syn på etnicitet när han delade upp människor i svenskar och icke – svenskar. Diskussionen satte igång och mina klasskamrater började prata om att man blir svensk när man är första, andra eller tredje generationens invandrare. De menade inget illa, de bara spekulerade för att de inte visste.

Min lärare är inte rasist, för att vara vit medelålders man är han snarare väldigt medveten om dessa frågor och om sin egen ställning i samhället på grund av sin hudfärg och sin ålder. Men det var just denna indelning som fick mig att reagera. Och eftersom jag lärt mig av tidigare erfarenheter (läs min första krönika så förstår du) så räckte jag upp handen och frågade vart han fått sina uppgifter ifrån, vilken myndighet sa detta? Han hade inget svar på det, utan han hänvisade till allmänhetens syn på svenskhet. Jag blev ganska upprörd och förklarade att ingen människa kan säga till en annan att den är svensk eller inte, det är ju en individuell upplevelse. Efter diskussionen så kom läraren fram till mig och gav mig i uppgift att kolla upp just det jag frågade om. När enligt myndigheterna är man svensk?

När jag kom hem så frågade jag först min man vad han trodde. Han tittade på mig och skrattade ”När man fått svenskt medborgarskap.” Jag blev helt paff. Att jag inte hade tänkt på det själv! Vi diskuterade vidare och kom fram till att det svenska medborgarskapet inte har någonting med det kulturella medborgarskapet att göra, det sistnämnda alltså ”vad man känner sig som”. Det är två helt olika saker och endast det svenska medborgarskapet enligt lag är det som går att mäta. Har du svenskt medborgarskap så är du svensk, punkt. Senare när jag kollade på Sveriges riksdags hemsida om detta stämde så gjorde det ju såklart det. Ingenstans så står det att du måste ha bott i Sverige i si eller så många generationer för att räknas som svensk. I några år är det som gäller för att få permanent uppehållstillstånd och sedan medborgarskap, oavsett hur ”utländsk” du är.

Under en kommande lektion så berättade jag det och försökte förklara skillnaderna mellan svenskt medborgarskap och kulturell tillhörighet. Det gick väl sådär. Jag upplever att det är ett problem i hela vårt land, att människor bortser från medborgarskapets betydelse. Inte de nysvenskar som fått det, utan de som haft det från sin födelse och som envisas med frågan ”Men vart är du ifrån – egentligen?”