Att ta ansvar i maktlösheten

Att jag är vit har jag egentligen aldrig behövt fundera över. Inte på riktigt alltså, inte såhär.

Min dotter är mixed och hennes pappa är svart. Det är någonting med att säga att man ”är” någonting. Som om det där ”är:et” innehåller massa egenskaper. Jag är vit, så därför behöver jag inte oroa mig på samma sätt som min dotter kommer behöva göra när hon börjar röra sig ute i världen.

Foto: Fatou Darboe, Afropé
Foto: Fatou Darboe, Afropé

Och den krassa sanningen är att jag troligtvis inte skulle bry mig lika mycket om rasism om jag inte hade de i mitt liv. Kanske är det därför som rasismen blivit så normaliserad i vårt land. Och jag känner mig som en åskådare till det också. Maktlös så tomheten skriker. För hur ändrar man en människas åsikt? Hur kan man göra så att fakta blir hanterbart? Jag skulle så gärna vilja utbilda hela världen. Få de okunniga att se vad det hela egentligen handlar om. Men hur predikar man för stängda öron, ögon och hjärtan? Det går ju inte!

Jag vill inte att min familj ska dö för att någon tycker att de inte hör hemma här. Jag dör gärna i deras ställe. Någonstans i min hjärna börjar jag fundera på om vi ska göra som rasisterna vill. Flytta någonstans där jag får vara minoritet istället. Det värsta är att min hudfärg alltid får fripass, vart den än är. Ett lyxproblem som påminner om hur djupt den här ruttna roten går.

För mig som vit är det lätt att säga att rasism inte finns i Sverige. Det är lätt för jag blir ju aldrig drabbad av den här. Det är som att säga att funktionsnedsatta inte blir diskriminerade när man själv inte har någon funktionsnedsättning. Du är inte kvalificerad att uttrycka en åsikt om något du inte har en aning om. Min dotters pappa upplever rasism i princip dagligen. Men det är sällan han pratar om det. Jag gissar att ens skal blir rätt hårt om en utsätts för det ofta. Annars går det nog inte att leva med det.

Och hur ska jag hantera den dagen min dotter kommer hem från förskolan och säger att en pojke sa att hennes hudfärg är ful? Hur förklarar man för ett litet oskyldigt barn att verkligheten är så ful som den verkar ibland? Den känslan är den vidrigaste. Och den första impulsen är att göra alla som gör min dotter illa väldigt mycket mer illa. Blodtörst. Det är så lätt att vilja sjunka till den nivån, för en tänker inte. En vill bara göra. Eliminera.

Men. Hat skapar hat. Hur ska vi leva i den här världen? Vill vi leva i en värld fylld av hat? Då kommer vi döda varandra innan klimatet gör det.

Vad kan jag göra förutom att vara eftertänksam, klok och kärleksfull? Föregå med gott exempel? En kan aldrig förändra en människa som inte vill förändras. En får bara hoppas att rätt ord träffar vid de få tillfällen hjärtat står på glänt.

Ida Oscarsson
Ida Oscarsson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s