På torsdag den 1 december går Gambia till val. Oppositionen har hörts mycket starkt den senaste tiden, både i Gambia och av gambier i exil runt om i världen, enligt källor till Afropé.
Statehouse Foto: Fatou Darboe, Afropé
Den nuvarande presidenten har suttit vid makten sedan en militärkupp i landet 1994. Han valdes till president 1996 och har återvalts vid tre tillfällen efter detta: 2001, 2006 och 2011. Valen har dock varit mycket omdiskuterade. Vid det senaste valet 2011 valde internationella organisationer att avstå från att skicka valobservatörer då valfusket ansågs allt för utbrett. På senare tid har en allt större opposition gjort sig hörda i landet och även utanför det lilla landet i Väst.
Oppositionen har stora förhoppningar om förändringar i landet och en ny president. Hur det blir kommer troligen att visa sig efter torsdagens val. Presidenten ska tidigare ha uttalat sig om att han inte har för avsikt att avgå, även om han förlorar valet. I ett nytt uttalande ska han dock ha meddelat att om han förlorar valet kommer han att dra sig tillbaka. Hur resultatet av både valet och presidentens eventuella avgång kommer att gå, får vi bara avvakta och se.
Melanin är den första ungdomsserien som visar hur det är att vara ung och afrosvensk idag – utifrån ett afrosvenskt perspektiv. Afrosvenskar syns och hörs inte i film och nyhetsmedier och de drabbas av hatbrott i högre grad än andra grupper. Hur påverkas unga afrosvenskar av det? Se premiären den 29 november påUR Play, i UR:s sociala medie-kanalTänk tilloch i SVT1.
Vår nya ungdomsserie Melanin vill ge unga verktyg för att känna igen och bemöta rasistiska beteenden och öka kunskapen om rasism. I serien delar unga afrosvenskar med sig av sina erfarenheter utifrån teman som media, kärlek och skönhet. Hur påverkar gamla föreställningar om ursprung oss idag? Media ska ju visa hur vår värld ser ut, men vad händer när den bilden inte representerar verkligheten för många svenskar?
– Jag har växt upp i ett samhälle där jag aldrig fick se mig själv positivt porträtterad, varken på tv eller i tidningar. I en värld där jag ständigt känt mig matad med budskapet av vad som ska vara ”normalt”. När det så ofta är blont, smalt – och vitt – är det inte förvånande att självbilden blir skev. Jag hade behövt en serie som Melanin när jag var 14, säger Aida Wondimu, inslagsproducent för Melanin.
2014 togs en kunskapsöversikt om afrofobi fram på uppdrag av arbetsmarknadsdepartementet. Den visar att afrofobi är ett utbrett problem i dagens Sverige och att det råder brist på kunskap och medvetenhet om afrosvenskars situation.
– UR:s uppdrag är att spegla hela Sverige och i Melanin så gör vi något UR aldrig har gjort förut. Vi skildrar hur det är att vara afrosvensk ur ett afrosvenskt perspektiv. Med fakta i hand så känns den här serien inte bara viktig för den unga målgruppen utan även för de som söker utökad kunskap om rasism och afrofobi i Sverige idag, säger Sofia Eriksson, projektledare UR.
Melanin har premiär 29 november på UR Play (alla avsnitt publiceras samtidigt), i UR:s sociala medie-kanal Tänk till samt kl. 23.00 i SVT1.
Nyligen strosade jag omkring i min lokala mataffär och fastnade vid Zoégas julkaffe. Det som väckte mitt intresse var den fina förpackningen och när jag tittade närmare på den visade det sig att det var en kenyansk student som designat omslaget.
Pressbild från Zoégas.
För att ta fram förpackningen till årets julkaffe anordnade Nestlé, som äger Zoégas, en designtävling för kvinnliga studenter som studerar konst och design på University of Nairobi. Temat för tävlingen var ”coffee by women” som lanserades i februari.
Pressbild från Zoégas.
Av de 14 bidragen som kom in blev Esther Gichuhi vinnaren. Förutom att hennes design finns på Zoégas julkaffe vann hon även en fullt betald praktikplats på Ogilvy & Mather advertising. Ester Gichuhi säger i en intervju med Nairobi News att hennes inspiration kommer från den afrikanska kvinnan som alltid har varit stöttepelaren av visdom och styrka i de afrikanska samhället. Hon ville också hitta en balans mellan jul och kaffe av kvinnor (coffee by women).
Coffee by women är inte bara ett tema för designtävlingen i Nairobi, det är även ett hållbarhetsprojekt som Nestlé (Zoégas har investerat i projektet) har, som innebär att minst 30% av de kaffebönder som utbildas i projektet är kvinnor. Utbildningen, som är gratis, erbjuds till alla kaffebönder i projektet och innehåller bland annat utbildning i hållbar och produktiv kaffeodling. Med den här kunskapen ska utbudet av kaffebönor öka och därmed även intäkterna. Kvinnorna erbjuds dessutom utbildning i ledarskap, självutveckling och förtroendebyggande. I Kenya har projektet involverat mer än 16 000 kaffebönder.
Bild lånad från Zoégas hemsida.
Jag tycker att det låter som ett bra projekt och Nestlé, tillsammans med Zoégas, har en långsiktig plan för att vi kaffeälskande svenskar ska få det bästa kaffet.
Men tillbaka till julkaffet. Årets upplaga innehåller mörkrostade arabicabönor från Kenya, men även från Brasilien och södra Indien. Kaffet ska ha en ton av mörk choklad och av körsbär. Jag har druckit kaffet under flera dagar och tycker det är ganska gott och jag känner tydligt tonerna av mörk choklad. Tonerna av körsbär känner jag tyvärr inte av. Jag älskar körsbär så jag önskar jag hade fått det söta inslaget som jämvikt mot den sträva mörka chokladen. Anledningen till att det är ganska gott är för att det är mörkrostat. Jag föredrar en god mellanrost. Jag hade också önskat att kaffet var ekologiskt odlat samt fairtrade-certifierat, men det är det tyvärr inte.
Zoégas hemsida tipsar om att kaffet passar särskilt bra tillsammans med stiltonost, fikon, knäck och pepparkaka. Så köp hem kaffet till första advent och duka upp en buffé av pepparkakor och njut av ditt julkaffe.
Det var första gången jag tog upp telefonen direkt när jag vaknade, den nionde november i år. Mina händer darrade en aning när jag otåligt väntade på att telefonen skulle vakna till liv. Jag ville bara se, få mina förhoppningar besannade. Skriver in en tidningsdomänadress och där står det. ”Trump nära seger”. Jag stirrar på den blåvita skärmen, på texten som stirrar tillbaka på mig, utmanade. Jag läser den igen. Sen träder jag in i förnekelse. ”- Än kan det vända” tänker jag och kliver upp.
Morgonen och världen börjar vakna till liv. Jag väcker min dotter, ger henne frukost och i bilen till förskolan sätter jag på radion. Där bryts min förnekelse igen när de säger, ”- Nyhetsbyrån AP bekräftar nu att Donald Trump har tillräckligt med elektorsröster för att bli USA:s nästa president”.
Donald Trump, USAs nästa president. Foto: Pixabay
Jag svär till högt. Vad i helvete är det de säger? Samtidigt känner jag mig stum. Det gör jag nu också när jag skriver detta. Det var inte många dagar sen världen ändrades. Men det känns ändå som det var ljusår sedan. Kanske känns det så för att USA gick över en gräns den dagen. De gick över gränsen från att förneka att de är rasistiska till att säga att ”ja, det är vi”. Okej, grov generalisering kanske. Men hör min mening. Det är skillnad på att säga att man vill slå till någon och att faktiskt göra det. Precis som det är skillnad på att säga att man vill rösta på Trump och på att sen också göra just det. Mitt hjärta fryser till is när jag tittar bak i backspegeln och ser min dotter i bilbarnstolen. Så oskyldig och ovetande om vad som precis hänt. Sen jag blev förälder har jag slutat bry mig så mycket om mitt eget liv. Jag har aldrig velat dö, men inte på detta intensiva ”jag måste leva” – sätt. Jag vill leva, och det främst för hennes skull. Jag vill säkra hennes framtid och nu känns den äventyrad. Av en varg i fårakläder. Jag funderar starkt på att emigrera till något afrikanskt land. För jag står inte ut med den smärta hon kan utstå i sitt liv som afrosvensk i en värld där Trump är president.
Jag skulle vilja gå in till varje röstningsbås och fråga varje person som kryssade i Donald Trumps namn varför. Inte på ett anklagande sätt utan faktiskt undrande. Under dagarna som förlöpt sedan faktumet kvarstod att USA:s väljare hellre väljer en öppet rasistisk och sexistisk man framför en kvinna med decennier av erfarenhet i ryggsäcken, har media försökt sig på samma fråga med varierande svar. Jobben har varit en anledning. Man vill ha kvar jobben i sin stad, i sitt land. En annan har varit att man saknar människor med samma konservativa värderingar i bestämmande positioner. Under Obamas tid så legaliserades samkönat äktenskap och det verkar vara en nagel i ögat för många. En annan analys var den att gemene man som röstade på Trump inte var en arbetslös vit man utan en välmående, ekonomiskt tillfredsställd vit man. Det var i P1 det lyftes, där de sen utvecklade med att säga att den vite gruppen i det amerikanska samhället upplever sig vara, eller i alla fall hotas att bli en minoritet.
Låt oss ta en stund för att låta den informationen sjunka in. För om det stämmer och jag väljer att lita på det så bekräftar det ALLT som ALLA kunniga människor inom rasismens historia talat om för mig. Nämligen det att den vita maktordningen upprätthålls på ett systematiskt och aktivt sätt. Och jag i min egen vithet har såklart inte fattat. Jag blir så förbannad. Är det detta jävla samhälle som vi lever i? Där vita kränkta män och kvinnor också aktivt väljer denna rasistiska man till världsledare, bara av rädsla för att hamna i ”underläge”? Ja, det handlar väl helt enkelt om att man inte vill förlora sin position i samhället och till på köpet kanske bli behandlad som de icke-vita i landet blir. Jag hatar att se verkligheten svart på vitt för jag vill inte se denna verklighet. Och där har vi det igen – jag har råd att vara i förnekelse. Den vita maktordningen håller mig om ryggen ändå.
Min identitet är något som har varit väldigt viktigt för mig under hela min uppväxt och som har blivit ännu viktigare i vuxen ålder. På papperet är jag angolan men känner mig mer som en kongoles i ärlighetens namn. Min mamma och pappa är födda och uppväxta i Demokratiska republiken Kongo.
Med det sagt har jag upplevt en viss form av rasism som inte kommer på tal. Det finns olika sätt som rasism yttrar sig, med det så menar jag att det finns ”finrasism” och ”fulrasism”, där det jag kallar ”finrasism” är den mer subtila rasismen, den som kanske inte alltid är så lätt att sätta fingret på. Just i mitt fall så utsätts jag för den subtila rasismen. Och de som utsätter mig för just den här formen av rasism är andra svarta och icke-svarta som påstår sig vara allierade med oss.
Som yngre spelade jag handboll och det var något som gav mig min identitet och välbefinnande. I yngre tonåren ifrågasattes dock mitt val av handbollen på grund av att jag förväntades att spela basket ”som många svarta gör”.
Kommentarer som kunde dyka upp var till exempel, ”Skäms du inte? Du är svart! Hur kan du lira den vitemanssporten?.”
Ett annat fenomen som har följt mig i många år är mitt språkbruk. Som yngre togs jag till biblioteket väldigt ofta av min pappa, eftersom han ville att jag skulle tala lika bra svenska som franska och lingala. När jag var yngre prenumererade mina föräldrar också på tidskriften kamratposten åt mig och fotbollstidningen Goal. Detta gjorde mina föräldrar enbart för att de alla olika språken skulle talas flytande och allmänbildningen kring Sverige när jag var yngre skulle utökas.
Tack vare allt detta från mina föräldrar lyckades jag tala och skriva alla dessa språk flytande, vilket jag är otroligt tacksam över. Det som är förbluffande i allt detta är att jag ständigt, än idag av svarta människor får höra saker som att jag för mig som en ”svenne” på grund av att jag talar ren svenska med bred Göteborgsdialekt.
I samband med detta brukar det förekomma rasistiska kommentarer som anspelar på att jag är en oreo-kaka, jag är en bounty-chokladbit, kokosnöt, husblatte och det har till och med gått så långt att jag vid några enstaka tillfällen även har blivit kallad för en Onkel Tom samt en rasförrädare.
Detta är något vi svarta måste få bukt på för att det är fler personer som har upplevt den här formen av rasism och vi måste kunna tala om det. Det är otroligt rasistiskt av svarta, och de som är allierade med svarta, att tro att bara för att man är svart så skall man bete sig på ett speciellt sätt. Att man inte ser till individen och sätter in svarta i ett fack och dem som inte ryms i facket blir hånade, utsatta för rasistiska kommentarer och i vissa fall slagna.
Det här är definitionen av rasism, när man utifrån sina fördomar och åsikter anser att att alla inom en viss grupp ska vara eller bete sig på samma sätt.
Som svart man som har utsatts för den subtila rasismen så vill jag att det här skall komma upp till ytan. Jag anser att svarta människor som bor i Sverige ska se sig själva i spegeln och förstå faran i sin retorik, detsamma gäller även de som är allierade med svarta. Jag som individ är emot alla former av rasism samt mobbning och kränkningar, det är anledningen till varför jag lyfter upp detta problem. Denna formen av rasism är bland den värsta för att det är rasismen som man inte förväntar sig av människor med samma hudfärg.
Mbote na bino
Fotnot: Texten är en krönika och speglar författarens personliga åsikter och uppfattningar. Vad som definierar rasism råder det idag skilda åsikter om.
Tre afrikanska länder har meddelat FN att man lämnar ICC (Internationella brottmålsdomstolen), vilket kommer att sättas i verket om ungefär ett år. FN:s talesperson Farhan Haq meddelade nyligen att Gambia som tredje land följer Sydafrika och Burundi och kommer att lämna tribunalen.
Internationella brottmålsdomstolen öppnade i juli 2002 och har 124 medlemsstater i detta nu. Domstolen är den första i sitt slag, med permanent internationell behörighet att åtala för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.
Men det finns kritik mot domstolen.
Bland annat kritiseras domstolen för att ha ett alldeles för långsamt rättsmaskineri och att utredningar och domar dröjer för länge. Att man inte har någon polis eller militär kopplad till domstolen gör också att ICC har problem att verkställa de arresteringsorder som läggs fram. Detta gör att man måste lita på berörda länders engagemang och ”goda vilja”.
När det gäller Gambia och Burundis kritik mot ICC, så ligger en stor del av den i att domstolen är alltför ”vit och västerländsk”. Kritik som även Afrikanska unionen framfört till ICC. Man menar att det är högst anmärkningsvärt att samtliga fall som ICC hittills utrett har handlat om brott begångna i Afrika.
I oktober sade Gambias informationsminister Sheriff Bojang att:
– ICC är en internationell kaukasisk domstol för förföljelse och förnedring av icke-vita, särskilt afrikaner.
Pål Wrange, docent i folkrätt säger följande om kritiken:
– Delvis beror detta på att de flesta väpnade konflikter i dag äger rum i Afrika och att flera av de afrikanska länderna har bett ICC att utreda brott. Domstolens arbete är ett led i att minska straffriheten i Afrika och öka efterlevnaden av mänskliga rättigheter.
Hanna Gerdes, som är folkrättsjurist och arbetar på Fonden för mänskliga rättigheter menar att trots att det absolut finns kritik att rikta mot ICC så är domstolen viktig för den internationella rättvisan och hon tror att den på lång sikt kommer att ha en avskräckande effekt.
– Att ha en permanent domstol är extremt viktigt, dels kan den lagföra individer oavsett deras position, dels kan den arbeta i hela världen, säger hon.
FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon har beklagat Sydafrikas, Burundis och Gambias val att lämna ICC och säger att det kan sända en eventuell missvisande signal om dessa länders engagemang för rättvisa.
Sydafrika och Burundi meddelade sitt uttåg redan i oktober och Gambias meddelande kommer nu, en månad senare. Under onsdagen kom besked om att också Ryssland säger upp sitt medlemskap.
Kenya kommer inte lyckas möta sin deadline för nedstängningen av flyktinglägret i Dadaab. Detta eftersom Somalia inte kunnat garantera säkerhet och grundläggande social service för de återvändande somalier som varit på flykt.
Experter har sedan de inledande diskussionerna om nedrustningen av Dadaablägret påtalat att ett beslut i den riktningen är högst olämpligt, i princip ogenomförbart och mycket opraktiskt, särskilt just nu. Lägret i Dadaab, som ligger i nordöstra Kenya, är världens största flyktingläger och var under sin mest befolkade tid hem åt mer än en halv miljon människor på flykt, de flesta somalier.
Kenya har länge prata om att stänga det FN-drivna lägret till följd av hot mot säkerheten i lägret. Ett antal attacker mot lägret har utförts av somaliska, beväpnade grupper och terrorgruppen al-Shabaab har ett av sina fästen i området. Landets regering menar att det inte längre går att garantera säkerhet för de som bor eller arbetar i lägret.
Redan 2013 skrevs ett avtal mellan Somalia och UNHCR gällande frivilligt återvändande för att möjliggöra en framtida stängning av lägret. Men många av de somalier som tvingats på flykt och som bor i Dadaablägret kommer enligt experter inte återvända till Somalia frivilligt så länge säkerhetsläget i landet är som det är nu. Somalia kämpar fortfarande med oroligheter från militanta grupperingar, och grundläggande sociala tjänster så som skolor, sjukhus och kliniker fungerar fortfarande inte som de ska i vissa områden, som till exempel i Jubbaland, som ligger nära gränsen till Kenya.
Talesperson för Kenyas inrikesdepartementet, Mwenda Njoka, säger nu till Reuters Africa att man kommer att missa sin deadline för nedstängningen av lägret. Njoka säger också att man i detta nu har runt 250 000 personer kvar i lägret och jämfört med FN:s siffror från början av året som sades vara 350 000 har man alltså bara kunnat återsända en knapp tredjedel av de som bott i lägret.
– Tidsfristen för den tredelade affären löper ut om en månad och man kommer nu att tvingas förhandla fram ett nytt avtal, säger Njoka till Reuters Africa.
Lyssna på hjärtat så blir det säkert bra. Vad betyder det egentligen?
Jag började göra det ganska tidigt i livet. Lyssna på hjärtat, magen eller vilket kroppsorgan det nu brukar vara. Efter tre års studier på samhällsvetenskaplig linje med global inriktning hade intresset för mänskliga rättighetsfrågor vuxit sig större hos mig. Valet av gymnasielinje var nämligen ett försök att se om det här var rätt för mig. Planen var att offra gymnasietiden till det, och skulle det inte hålla fram till studenten var det ”bara” att vika av och ändra riktning.
Våga tro på dig själv, och lyssna på hjärtat. Foto: Pixabay
Jag fortsatte chansa när jag sökte till kandidatprogrammet inom mänskliga rättigheter, med ingen som helst aning om vad det skulle ge i slutändan. Självklart väckte det många frågor från vänner och familj. Funderingar som jag sällan kunde besvara. Vad kan du jobba med? Ska du inte fundera på att hitta något inom vården, där finns det alltid jobb. Tänk på framtiden! Jag vägrade ta in det. Jag hade bestämt att låta hjärtat leda och idag inser jag styrkan som finns i att lyssna på hjärtat, magen eller vilket kroppsorgan det nu än är som styr.
Under första året på högskolan arbetade jag extra på ett äldreboende. En kväll delade jag arbetspass med en manlig kollega, också med rötter i Afrika. När jag berättade om valet av utbildning fick jag ett hånskratt tillbaka. Det är så typiskt unga afrikaner som kommer till Europa att drömma om att en dag åka tillbaka, uttryckte han. Men det gjorde inget att han skrattade, eller att han föreslog att jag istället kunde fokusera på att tjäna mycket pengar. Jag var säker på min sak även om jag inte kunde argumentera för det. Det är sällan jag kan argumentera för mina val. Och det kanske är det som är befriande med det hela. Att det inte alltid går att veta varför, utan bara blunda och låta det ske. Och jag är otroligt tacksam för den förmågan. Att följa min intuition. För mig är det då jag känner mig som en levande varelse, och det är fantastiskt! För det kan aldrig bli fel så länge det kommer från människans inre. Jag hoppas att vi alla blir bättre på att lyssna på hjärtat, magen eller vilket kroppsorgan det nu brukar vara.
Kåkstäder världen över har allt som oftast en komplex historia som involverar tvångsförflyttningar och marginaliserade grupper utan reella möjligheter att bosätta sig någon annanstans. Katutura i Namibias huvustad Windhoek är inget undantag. Här samsas hopplösheten med hoppet om en bättre framtid i det relativt unga självständiga Namibia.
Windhoek. Foto: Anna Wedin
Namibia som så sent som 1990 erhöll sin självständighet från Sydafrika är världens näst mest glesbefolkade land. Geografiskt är Namibia knappt dubbelt så stort som Sverige men med endast drygt 2 miljoner människor, och i huvudstaden Windhoek beräknas knappt en halv miljon människor bo. Trots att landet klassas som ett medelinkomstland, till följd av bland annat stora mineraltillgångar lever en betydande del av befolkningen i fattigdom och de ekonomiska och sociala klyftorna är därmed stora.
En brokig historia Sydafrika tog kontrollen över Namibia 1915 och räknade Namibia som en sydafrikansk provins fram till självständigheten 1990. Under denna tidsperiod då Sydafrika styrdes av en apartheidregim kom Katutura att växa fram i Namibias huvudstad Windhoek. Detta skedde i början på 1960-talet då det beslutades att alla svarta skulle tvångsförflyttas till detta nya område utanför stadskärnan. Beslutet var en del av den apartheidregim som kraftigt segregerade och diskriminerade den svarta befolkningen.
Katutura i Namibias huvudstad Windhoek. Foto: Anna Wedin
Sedan tvångsförflyttningarna på 60-talet har området växt och fortsätter att växa. Det har byggts upp mer strukturerade områden som också inkluderats i det statliga el- och avloppssystemet. Men fortfarande är stora delar av Katutura utan både el och avlopp, och människor bor i egenbyggda plåtskjul. För många av de namibier som flyttar från landsbygden in till Windhoek för att hitta försörjningsmöjligheter är Katutura den första anhalten, och detta gör att området ständigt utökas.
Bristande resurser och verkliga hjältar
Ett av Windhoeks två statliga sjukhus är beläget i Katutura och även här är resurserna knappa. Övergrepp, våld inom relationer och våldtäkter är vanligt förekommande och med bas på sjukhuset jobbar en knapp handfull socialarbetare med att hantera runt 250 fall varje månad, trots ständiga hot fortsätter dessa hjältar att kämpa för förändring. Men vad gör man när det saknas samhälleligt stöd i form av till exempel kvinnojourer eller fosterhem och där en våldtagen kvinna kan få vänta i mer än åtta timmar på en läkarundersökning? För socialarbetarna är det en enorm psykisk påfrestning att klara av det dagliga arbetet och trots minimala resurser förändrar dessa hjältar livet för många, genom att fortsätta kämpa och bland annat ge av sina egna privata resurser.
Katutura State Hospital. Foto: Anna Wedin
Hoppet lever Trots alla dessa motgångar finns det en känsla av enormt hopp för framtiden. 2016 var året då Namibias första egna läkare utexaminerades. Fram till 2010 när läkarutbildningen startade hade Namibia fått förlita sig på utbildningar utomlands för att utbilda läkare, något som både var kostsamt och resulterade i alldeles för få läkare i landet, något som fortfarande dock är ett problem. Men med de 37 nya läkare som utexaminerades tidigare i år har hoppet om att kunna utöka den inhemska läkarkåren väckts. Dessutom tror man att fler nyutbildade läkare nu ska vilja komma tillbaka till sina hembygder för att jobba, och därmed öka tillgången till kvalificerad sjukvård även på landsbygden.
Samtidigt jobbar internationella organisationer som Unicef för att skapa bättre förutsättningar för den yngre generationen och Namibias framtid. Genom att stötta lokala initiativ som håller unga ifrån gatorna och annat skadligt beteende, samt i många fall jobba med landets regering och myndigheter verkar Unicef på alla nivåer i samhället. I Namibia och Katutura har detta bland annat inneburit att fler barn och unga har någonstans att ta vägen efter skolan, i form av fritidscenter där det både serveras mat, läses läxor och idrottas.
Det är ett Katutura i förändring, hopplösheten över bristande resurser blandas med framtidstro om att den yngre generationen ska få bättre förutsättningar och kunna bidra till positiv utveckling.
Det var tidigare i år som Marocko ansökte om att återigen bli en del av den Afrikanska unionen efter att ha lämnat 1984, då unionen erkände Västsahara som självständigt. Mer om detta kan du läsa HÄR.
Marockos ockupation av Västsahara. Foto: Pixabay
När Marocko nu åter vill bli en del av unionen kommer kritiska röster från Västsahara. Kritiken handlar främst om att Marocko inte uppfyller och respekterar Afrikanska unionens grundprinciper om frigörandet av de afrikanska staterna, då man menar att Marocko i själva verket är en kolonisatör av Västsahara.
Samtidigt har Marockos kung Mohammed VI turnerat runt i olika afrikanska stater sedan landet ansökte om förnyat medlemskap i juli i år. Syftet med dessa statsbesök har varit att söka stöd från andra afrikanska statsöverhuvuden för ett godkännande om återinträde i unionen.
I en intervju med BBC säger Västsaharas utrikesminister Mohamed Salem Ould Salek: ”Vi kämpade mot kolonialism och apartheid; hur kommer det sig att vi nu ska acceptera ett land som offentligt och högtidligt deklarerar att de ockuperar delar av ett land som är medlem i Afrikanska unionen?”
Västsahara menar därmed att Marocko bör nekas återinträde i unionen så länge ockupationen av Västsahara kvarstår. Marockos öde avgörs dock inte för än i januari 2017 då Afrikanska unionen sammanträder för att rösta i frågan.
Med det sagt har jag upplevt en viss form av rasism som inte kommer på tal. Det finns olika sätt som rasism yttrar sig, med det så menar jag att det finns ”finrasism” och ”fulrasism”, där det jag kallar ”finrasism” är den mer subtila rasismen, den som kanske inte alltid är så lätt att sätta fingret på. Just i mitt fall så utsätts jag för den subtila rasismen. Och de som utsätter mig för just den här formen av rasism är andra svarta och icke-svarta som påstår sig vara allierade med oss.
Afropé 