Fortsätt kämpa för det goda

Det är viktigt att fortsätta kämpa för det som är gott. Den meningen kom till mig nyss när jag var ute och betraktade natthimlen, månen och stjärnorna. Silvret som reflekterades från gräset. Det är viktigt att fortsätta kämpa för det goda. Det är viktigt att inte ge upp. I livet finns hela tiden en balans. Det ser man när människor dör och när barn föds. Inget av det skulle existera utan det andra. Det är lätt att dras med i rädslor, men människor och arter har alltid dött, i alla tider och det kommer fortsätta vara så. Varje död ersätts med en annan form av liv. Kanske inte alltid så som vi föreställt oss att det skulle bli, men det sker alltid. Jag börjar landa i det och min rädsla har därför minskat.

Foto: Pixabay

Det finns en mening med allt. Men det betyder inte att min roll är att sitta på en sten och inte göra någonting. Min roll är att fortsätta kämpa för det som är gott. Det är att inte låta demonerna inom mig ta över. Hur gör man det? Genom att förstå dem. Jag kan inte säga hur andra människor bör göra, särskilt inte hur personer med afrikanskt påbrå ska känna eller tänka, därför att förtrycket de står under gäller inte mig. Men rädslor är mänskligt och det känner alla ibland. Därför tänker jag att budskapet jag fick till mig också gäller alla människor i vår värld, i vårt land, afrosvensk eller inte.

Jag har börjat resan bakåt till min barndom och har börjat se vart demonerna, eller mitt ego, eller mina överlevnadsstrategier startade. Jag var mycket liten, två år. Det är känslominnet i mig som visat detta. Det trauma som skedde några år fram, när jag var sex år, byggdes upp långsamt och långt innan. Nu när jag börjar förstå det kan jag ta min demoner, mitt ego i knät och krama om det och säga tack. Tack för att ni hjälpte mig när mitt liv vändes upp och ner. Tack för att ni hjälpte mig, gav mig den råstyrka jag har som tog mig framåt efter det. Den kärleken som kommer inifrån mig, från livskraften, hjälper mig att älska sidorna av mig som jag förut hatat och flytt ifrån. Tror ni sidorna försvunnit för att jag hatat dem och för att jag flytt ifrån dem? Nej, snarare tvärtom. Men då så visste jag inget annat. Och det är också okej. Ingenting som skett har varit ett misstag, för det har tagit mig hit. Att lära sig att älska sig själv är det viktigaste för att kunna älska andra. Jag har alltid vetat det, men jag levde i många år utan att kunna det. Jag kunde varken älska mig själv helt och jag kunde heller inte älska andra så som jag börjat kunna nu. Därför gick jag runt och fördömde människor för saker de sa eller gjorde. Jag fördömde rasister, killar, medelåldersmän, köttätare och människor i min närhet. Men allra mest fördömde jag mig själv.

Boken ”Svart Kvinna” av Fanna Ndow Norrby – Foto: Afropé|Kiqi D Minteh

När jag läste boken Svart kvinna av Fanna Ndow Norrby så fick jag en förståelse av hur man som kvinna och svart i Sverige blir fostrad att hata sitt utseende. Att älska sig själv som kvinna är en utmaning i sig i ett mansdominerat patriarkat, att älska sig själv som svart kvinna i ett sådant samhälle som till på köpet är rasistiskt är så mycket svårare. Därför är det också så viktigt att försöka. Jag kan bara föreställa mig utmaningen som kvinna och vill vara ödmjuk i det jag inte vet. Men tack vare den boken gav det mig en inblick, men istället för att citera rekommenderar jag alla att läsa den istället.

Tänk att leva i allt detta hat och fördömande. Tänk vad det gör med själen. Men som sagt, det var tvunget att vara på det sättet. Det tog mig till den punkt då jag insåg att det inte funkade längre. Men andlig utveckling tar tid. Det går inte över en natt. Egentligen är hela livet en andlig utveckling. Även när man vänder sig ifrån anden, livskraften, så pågår det någon form av utveckling. Förändring. Det är ett mäktigt ord. I det ingår smärta. Det är smärtsamt att växa och att se saker på ett nytt sätt. En vän sa till mig när jag ringde henne efter att Donald Trump vann valet i USA ”Vet du, jag känner att det är mycket rädsla i världen just nu. Så jag har valt att fokusera på mig själv och vad jag kan göra. Vi kan be för Donald Trump.” Något sådant var det hon sa. Jag tyckte det lät så vackert. Men just då så ville jag vara kvar i min rädsla och rättfärdiga det med mer rädsla.

Vem vet planen för oss här på jorden? Jag vet den inte. Men jag försöker välja att se inåt och känna efter vad planen är för mig just nu. Det finns bara just nu. Jag fick alltså nyss till mig att jag ska fortsätta kämpa för det som är gott. Att hela tiden försöka sträva efter att uppnå mer och mer kärlek inom mig. Det finns ingen gräns för hur mycket kärlek det kan finnas. Vi som kämpar för att världen ska bli mindre rasistisk, som varje dag ber och tar diskussioner för att världen ska bli vackrare för alla barn som vill vara Lucia, vi måste omfamna oss själva. Omfamna alla sidor inom oss, acceptera dem, älska dem och släppa taget om dem. Det är SVÅRT. Nästan lika svårt som att se på en människa med rasistiska värderingar med kärlek. Det är så enkelt att avfärda hen med att hen är en idiot. Fördömande är enkelt, skönt. Men tänk på konsekvenserna av det. Är inte alla människor inkluderade i kampen?

Jag som vit har inget problem med att ”utbilda”, att ta varje diskussion, för jag är inte föremål för förtrycket. Jag kan tänka mig att det är skillnad för den som blir utsatt för det. Som om den våldtagna ska argumentera för sin mänskliga rättighet framför våldtäktsmannen. Det blir ju absurt. Det är inte det jag menar. Men vi är ett samhälle. Vi lever här tillsammans. Och då utsatta människor inte orkar längre behöver andra kliva in och föra kampen för dem. För jag tror att om vi utesluter de som slår och hatar så kommer de slå hårdare och hata mer.

Boken ”Svart Kvinna” kan du köpa bland annat HÄR

Ida Oscarsson

Fler afrosvenskar borde göra affärer i stabila afrikanska länder

Under stora delar av min uppväxt har jag levt med föreställningen att Sverige är det enda landet utifrån utbildning som kan ge ett bra arbete och framtidsmöjligheter. Dock har mina föräldrar, framförallt min far poängterat att möjligheter hur stora som helst finns på den afrikanska kontinenten. Min far har alltid sagt att eftersom vi är relativt välutbildade i ett strukturerat utbildningssystem i Sverige så finns det helt andra möjligheter för oss på kontinenten. Med tanke på den rådande ekonomiska situationen i de flesta afrikanska länderna gör det att vissa utav dessa länderna tillhör snabbast växande ekonomier i världen.

Bild: Pixabay

Dessa länder innehar en BNP-ökning på 6% eller högre vilket i sin tur betyder att staten i dessa länder har gjort det enkelt för folk att göra affärer i dessa länder. Med tanke på att befolkningen i de här länderna är så pass unga men utbildade så är det rätt tillfälle att skapa arbetsmöjligheter för de här människorna.

Det råder stor brist på kunskap när det kommer till affärsmöjligheter på den afrikanska kontinenten. Folk är helt ovetande eller vänder sina ryggar mot hemländer på grund av ignorans, men flera länder på den afrikanska kontinenten välkomnar folk från utlandet att göra affärer eller investera i deras marknader. Vilket är bra för den afrikanska kontinenten för att det ökar konkurrensen och det är bra för det afrikanska folket för att konsumentpriserna sjunker. Flera av dessa länder leder när det kommer till entreprenörskap vilket är ett välkomnande tecken på att det råder ekonomisk stabilitet utan statlig inblandning.

Bild: Pixabay

Det skulle vara av stor nytta om fler afrosvenskar var mer intresserade av afrikanska marknader. Genom att ha koll på marknaderna så kan man i sin tur hjälpa fler afrikaner ut på arbetsmarknaden, men för att de flesta inte har koll så har vi gått miste om arbetsmöjligheter som kunde skapats av afrikaner.

Ännu är det inte försent att göra affärer eller investera i de afrikanska marknaderna. För att exemplifiera några länder som det finns stora möjligheter i: Uganda, Kenya, Etiopien, Botswana, Namibia, ekvatorial Guinea, Gabon, Kap Verde, Ghana, Madagaskar och Moçambique. Om vi tar Uganda som exempel, som har en öppen ekonomi, så är det största behovet där IT-startups inom transportsektorn. I denna sektor har flera personer nått framgång genom att ge det ugandiska folket alternativ till annorlunda transport och det kommer i form av startup-applikationer. Ifall det inte vore för dem som investerat i transportsektorn så hade Uber dominerat marknaden helt och hållet men eftersom folk hade koll på den ugandiska marknaden så har transportpriserna sjunkit dramatiskt. Vilket i sin tur tyder på att marknaden välkomnar nya innovativa lösningar på samhällets behov. Detta är bara ett av många exempel.

Uganda är landet med flest entreprenörer på planeten med 28,1 procent.

Bild: Pixabay

Tänk er alla ovanstående nämnda länder och deras möjligheter till affärer och investeringar så är kontinenten på rätt väg och det är afrikanerna själva i sådana fall som ligger bakom det.

Med denna text hoppas jag innerligt att jag har sått ett frö av nyfikenhet och en bredare vy av vad som är möjligt mer än vad man tror när man växer upp här i Sverige så långt ifrån det som sker i Afrika.

Jag hoppas också att de afrosvenska barn som är födda strax innan och efter 2000-talet fostras i att se Afrika som kontinenternas möjlighet. Då deras rötter och medborgarskap gör det möjligt för dem att ha och nyttja denna förutsättning.

Collins Luther Zola

 

Julen berör oss ofta på ett särskilt sätt

Världen har känts väldigt osäker under det gångna året och i många länder råder inte bara oro, utan fullskaliga konflikter. Här i Sverige har vi det bra på många sätt, jämfört med hur det ser ut i många andra länder på jorden. Ändå är det lätt att komma till eftertanke så här i jultider. Julen berör oss ofta på ett särskilt sätt.

GOD JUL

Trots att det är lätt att känna viss hysteri över julklappshandel, matlagning, välgärningar, städning och allt annat som många är upptagna med inför jul, så är det ändå lätt att våra tankar vandrar iväg till de som har det mindre bra. Det kan till och med vara svårt att njuta av något, samtidigt som vi vet att det finns människor som lider.

Särskilt tydligt blir det förstås när man har nära och kära som inte har det så bra och i synnerhet när de bor på en annan del av jorden. Jag tror vi är många som inte bara skänker tankar till de som har det svårt i dessa tider, utan som gör det där lilla extra just för att det är jul och vi blir mer givmilda och berörs lättare under jultider. Kanske hjälper man sin familj, kanske skänker vi en slant till någon välgörenhetsorganisation. Skänker lite mer till hemlösa, till sjuka, till de som är ensamma. Det sägs att ”delad glädje är dubbel glädje” och lite är det nog så att det känns bättre att få njuta av att fira en högtid, men om vi vet att andra också har det bra.

En kunna önska sig fred, glädje och rättvisa i julklapp skulle vara fantastiskt om det vore möjligt att få det också. Som det är nu så får vi göra det vi tror på och så försöker vi alla på våra sätt göra världen till en lite bättre plats att leva i. Att tänka på konsekvenser av våra handlingar, både bra och dåliga sådana, vore något som vi kanske borde fundera på lite oftare, även när det inte är jul. Och sedan göra vårt bästa för att förbättra världen på det sätt vi kan. Det gamla talesättet säger: Ingen kan göra allt – men alla kan göra något och så är det ju. Låt oss försöka. Lite mer, lite bättre, lite oftare.

En riktigt GOD JUL hoppas jag ni får!

Fatou Darboe

Terrordåd och religion

Vid varje terrordåd sedan elfte september kommer först ilskan och sorgen över de människor som dödats, medkänslan med deras anhöriga och sedan känslan av vanmakt.

Bild: Pixabay

Sedan brukar jag, liksom många andra, tänka ”hoppas det inte är en muslim bakom”.

För vi vet alla hur timmarna efter ett attentat förlöper.

Alla spekulerar. Var det en muslim eller inte?

Sedan får någon rätt.

Björn Söder var övertygad om att Breivik var någon tillhörande ”fredens religion”, och det har han fått äta upp.

Men för det mesta har det dessvärre varit vi som hoppas att dådet inte skulle vara utfört av en muslim som fått fel.

Och jag har nu tröttnat på att känna sorg och oro varje gång det blir så.

När jag skriver detta vet vi inte vem som körde in i en folkmassa i Berlin – men let’s face it – förmodligen var det en IS-anhängare av någon sort.

Det tjafsas om huruvida det ska kallas ”islamistisk terror”, och i vilken utsträckning koranen kan anses uppmana till våld.

Jag menar att ämnet är fel. Visst finns stora inslag av religion i terrordåden, men det handlar långt mer om identitet, nationalism och separatism.

När jag växte upp på 70-talet skedde också terrordåd i Europa. De hade olika rötter. Dels var det folkgrupper som ville vara självbestämmande, såsom baskerna, irländarna och korsikanerna. Dels var det politiska grupper, såsom Baader-Meinhoff-rörelsen, som ville få gehör för sin sak.

I det enda fall där religionen skilde grupperna åt, det vill säga på Nordirland där det handlade om katoliker mot protestanter, var religionen ett medel, där främst katoliker intalades att Gud hatade protestanter.

Bild: Pixabay

Organisationer som använder sig av terrordåd kännetecknas av en identitet, som basker, irländare, korsikanare, kommunist. Sedan används religionen som ett verktyg för att driva kampen hårdare. Påståendet att Gud är på ens egen sida och kommer att belöna martyrer efter döden är effektivt för att få till det där extra engagemanget.

Så är inte Palestinakonflikten i sig religiös. Det är en konflikt mellan folkgrupper. Men eftersom de har olika religion är det enkelt att säga att det är klart att gud är på just vår sida, och inte de andras. Religionen kan också användas till att avhumanisera andra sidan. ”De är kättare. Gud hatar dem. Gud vill se dem dö.” I Kurdistan däremot används inte religionen, eftersom kurder kan vara både kristna och muslimer – det är de genetiska banden som håller ihop identiteten.

IS kämpar mot en tyrann, det vill säga Assad, och kampen var därför från början i någon mån legitim, men har sedan urartat i horribla dåd, där muslimer främst dödar, torterar och våldtar andra muslimer. Det i sig borde räcka för att vederlägga att kriget i Syrien och Irak inte är religiöst alls, utan separatistiskt.

Men påståendet att det är ett heligt krig är en finurlig metod att håva in hyperreligiösa stollar från världens alla hörn, som antingen reser till dem, helt utan annan koppling till Syrien eller Irak än att de är muslimer, eller också är beredda att dö martyrdöden.

Utöver dessa finns de som inte alls är särskilt religiösa, men som vill ta sig själva av daga, och då passar på att göra det med en smäll. Jag skulle säga att Orlando- och Nice-förövarna hör dit. Hade de inte varit muslimer kanske de hade hittat på något annat – vem vet.

Det finns inget sätt att skydda sig mot psykiskt sjuka som ser ett sätt att dö en hjältedöd. Det kommer att bli fler dåd framöver, dessvärre – därom är jag övertygad. Vi kan inte styra detta. Men vi kan styra våra reaktioner.

Den som vill se vartenda terrordåd begånget av en muslim som ett tecken på att samtliga muslimer hatar kristna och egentligen vill döda oss alla kommer att fortsätta med det. Den kommer att ropa ”ha! där ser ni!” triumferande för varje nytt dåd.

Konflikten i Syrien kommer att få ett slut. Därmed kommer förmodligen de terrordåd som är kopplade till IS också att få det. Men det kommer att dyka upp nya konflikter världen över, och vissa av dem kommer att vara mellan muslimer och kristna, och där kommer nya fatwer att utlysas, och så börjar det om.

Vi som tror på ett inkluderande samhälle ska känna sorg och avsky för varje nytt dåd, men vi behöver sluta känna ett ansvar för de reaktioner som följer från de exkluderande.

Helena Trotzenfeldt, Gästskribent

Robert Mugabe, 92, ställer upp i Zimbabwes presidentval 2018

Zimbabwes styrande parti ZANU-PF har bekräftat president Robert Mugabe som sin kandidat för valet 2018, skriver BBC. Veteranledaren som var landets premiärminister 1980-87 för att sedan bli president har alltid undvikit att namnge en efterträdare eller planera sin pension.

President Robert Mugabe – Foto: Kremlin.ru

Partimedlemmarna på konferensen som hölls i Masvingo i sydöstra Zimbabwe uttryckte sitt stöd för president Robert Mugabe som enda kandidat för de kommande presidentvalet, säger vice sekreterare Eunice Sandi Moyo.

Avsaknaden av en tydlig efterträdare för Mugabe har utlöst interna stridigheter på sociala medier under de senaste veckorna mellan olika fraktioner som kämpar för att stärka sin position om Mugabe en dag skulle välja att avgå.

När Mugabe accepterade utnämnandet som presidentkandidat kallade han samtidigt till enighet inom partiet.

Mugabe, som har förföljts av rykten om dålig hälsa talade långsamt under sitt korta tacktal i motsats till hans normalt mycket animerade, politiska utläggningar.

Han betonade att disciplin bland partimedlemmarna bör bibehållas och att ”ledare bör respekteras”.

– Låt oss vara eniga. Vi är en familj, ZANU-PF familjen, sammanbundna av förståelsen mellan dess medlemmar, sade han.

Trots sin popularitet inom de egna leden har Mugabe i år stått skott för en storm av kritik bland annat vid en serie offentliga protester mot hans misslyckande att vända den krisdrabbade ekonomin. Mugabe menar att landets ekonomiska problem beror på sabotage av västerländska kritiker till hans politik.

Den kritiska kontantbristen föranledde regeringen att i slutet av november införa de extremt kritiserade statsobligationerna – motsvarande den amerikanska dollarn.

Zimbabwe övergav sin egen dollarvaluta under 2009 efter att hyperinflationen löpte upp i 500 miljarder procent och gjorde valutan oanvändbar.

Arbetslösheten i landet ligger för närvarande på cirka 90 procent och tusentals företag har stängt under de senaste tre åren.

Många av protestgrupperna består av akademiker som gått ut på gatorna för att visa sin vrede över bristen på jobb.

Gatuprotesterna har lett till gripandet av flera aktivister och att polisen förbjudit demonstrationer i huvudstaden Harare.

Källa: BBC

Hanna Danielsson

Vem är främlingen?

Jag var runt 13 år när min syster introducerade mig för Albert Camus bok Främlingen. Det är en bok jag aldrig riktigt har kunnat lägga åt sidan då boken innehåller något mer underliggande som fortfarande får mig att fundera, diskutera och ifrågasätta. Ibland brukar det hända något som får en att titta på sin kompis eller fråga sig själv, ”Vad hände precis ?” Lite den känslan hade jag när jag läst klart Främlingen. Vad var det som precis hände i boken? Vad hände med den likgiltiga Meursaults liv och vad hände med personerna i hans omgivning?

I boken Främlingen får läsaren följa Meursault och den rättsprocess han hamnat i efter att han mördat en man på en strand. Personen som Meursault mördar omtalas som araben i Camus bok, läsaren får inte ens veta vad den mördade mannen heter. Det läsaren får ta del av är enbart att personen som blivit mördad av Meursault är araben. Nu, flera år senare har journalisten och författare Kamel Daoud som själv är från Algeriet skrivit boken Fallet Meursault där araben från Camus bok fått ett namn närmare bestämt Moussa. Haroun, berättaren i Daouds bok är bror till Moussa som blev mördad av Meursault och i boken Fallet Meursault är det nu hög tid för läsaren att få höra om offret Moussa.

Boken Främlingen av Albert Camus. Foto: mollyfatale (commons licens)

Utgivningsåret för boken Främlingen var 1942 och under detta år var Algeriet ockuperat av Frankrike. Albert Camus var för ett fritt Algeriet och jag får känslan att det namnlösa offret troligtvis speglar den koloniala maktens syn på de som inte var födda fransmän. Offret i Camus bok som blev mördad var en nobody som läsaren inte behövde få veta något om då han bara var en ”enkel arab” och så är det inget mer med det. I mina ögon är Moussa lite av en sommarkatt i boken Främlingen. Kanske var det med mening som den mördade personen inte namngavs för att demonstrera hur människosynen på icke-fransmän såg ut under den tiden. Eller så var personen bara en nobody som inte hade rätt till något form av gehör. Och vem är egentligen främlingen i Camus bok? Är främlingen kanske Moussa som Daoud har valt och kalla den mördade personen eller finns det en djupare underliggande historia?

Det har gått 10 år sedan jag för första gången läste boken Främlingen men personerna i boken och inte minst Meursault och hans likgiltiga approach sitter kvar i huden på mig. Jag ser framemot att läsa boken Fallet Meursault för att kanske får svar på mina frågor eller så dyker nya frågor upp, kanske blir jag mer förvirrad än vad jag tidigare var.

Nadia Chache

Västafrikanska ledare till Gambia för att övertyga Jammeh

Situationen i Gambia fortsätter att oroa. Europeiska unionen, Afrikanska unionen, FN, ECOWAS och USA:s utrikesdepartement har alla vädjat till avgående president Jammeh att acceptera valresultatet, samtidigt som man fördömt hans agerande de senaste dagarna. Under måndagen ska USA ha uttalat sig om situationen och sagt att man nått ”ett mycket farligt läge”. Samtidigt förbereder sig flera västafrikanska ledare för att under tisdagen resa till Gambia i ett försök att övertyga Jammeh att acceptera förlusten och lämna plats åt landets nyvalda president Adama Barrow.

Högsta domstolen i Banjul – Foto: Fatou Darboe, Afropé

Yahya Jammeh förlorade presidentvalet i Gambia som hölls den 1 december och dagen efter erkände han Adama Barrow som valets vinnare och gratulerade också denne i ett direktsänt TV-tal. Men bara en vecka senare vände Jammeh helt om och motsatte sig plötsligt valresultatet. Jammehs parti meddelade sedan att man skulle överklaga valresultatet till Högsta domstolen.

Enligt uppgift finns dock endast en domare vid landets högsta domstol och för att hantera Jammehs överklagan behövs åtminstone fyra domare och tidsfristen för överklagan gick ut under måndagen. Det finns till och med uppgifter som gjort gällande att Jammeh själv för mer än ett år sedan gav samtliga anställda vid Högsta domstolen sparken och att det således inte finns någon anställd vid domstolen överhuvudtaget. Högsta domstolen inte varit verksam sedan maj 2015.

Frågetecknen kring president Jammehs senaste utspel och det faktum att han själv inte verkar ha riktig koll på vad han gör och inte gör har skapat många reaktioner runt om i sociala medier och många uttrycker tydligt hur skrämmande det är att han styrt landet i 22 år.

Statsöverhuvuden på väg till Gambia

Banjul (sett uppifrån) – Foto: Fatou Darboe, Afropé

Under tisdagen förväntas en delegation ledd av Liberias president och ordförande för ECOWAS, Ellen Johnson Sirleaf, anlända till Gambia. I sitt sällskap har Johnson Sirleaf ytterligare tre statsöverhuvuden, Nigerias Muhammadu Buhari, Ghanas John Mahama och Sierra Leones Ernest Bai Koroma. Delegationen kommer till Gambia i ett försök att övertyga Jammeh om att lämna sin post och acceptera det gambiska folkets demokratiskt valda president Barrow som segrare.

Senegal, som ganska aggressivt varnat Jammeh för om han inte står tillbaka och lämnar plats åt Barrow, menar att detta är ett ”sista-chansen-tillfälle” för president Jammeh att acceptera det gambiska folkets val.

Samtidigt säger den nya folkvalde presidenten Adama Barrow till Reuters att han känner viss oro för sin egen säkerhet.

– Vi talar inte om ett militärt alternativ. Vi vill värna om vår demokrati och vi vill ha fred, men jag är bekymrad för min egen säkerhet. Jag har ingen officiell säkerhet. Som tillträdande president ska jag inte behöva känna den utsatthet jag gör idag.

Barrow hoppas nu på att den delegation som väntas anlända ska kunna åstadkomma någon form av fredlig utväg i det spända läge som just nu råder.

Yahya Jammeh tog makten i landet genom en kupp 1994. Förra året deklarerade han landet islamisk stat och i oktober i år lät han meddela att landet ska lämna den internationella brottmålsdomstolen ICC.

 

Kiqi Dumbuya,
Fatou Darbo, Chefredaktörer, Afropé