Terrordåd och religion

Vid varje terrordåd sedan elfte september kommer först ilskan och sorgen över de människor som dödats, medkänslan med deras anhöriga och sedan känslan av vanmakt.

Bild: Pixabay

Sedan brukar jag, liksom många andra, tänka ”hoppas det inte är en muslim bakom”.

För vi vet alla hur timmarna efter ett attentat förlöper.

Alla spekulerar. Var det en muslim eller inte?

Sedan får någon rätt.

Björn Söder var övertygad om att Breivik var någon tillhörande ”fredens religion”, och det har han fått äta upp.

Men för det mesta har det dessvärre varit vi som hoppas att dådet inte skulle vara utfört av en muslim som fått fel.

Och jag har nu tröttnat på att känna sorg och oro varje gång det blir så.

När jag skriver detta vet vi inte vem som körde in i en folkmassa i Berlin – men let’s face it – förmodligen var det en IS-anhängare av någon sort.

Det tjafsas om huruvida det ska kallas ”islamistisk terror”, och i vilken utsträckning koranen kan anses uppmana till våld.

Jag menar att ämnet är fel. Visst finns stora inslag av religion i terrordåden, men det handlar långt mer om identitet, nationalism och separatism.

När jag växte upp på 70-talet skedde också terrordåd i Europa. De hade olika rötter. Dels var det folkgrupper som ville vara självbestämmande, såsom baskerna, irländarna och korsikanerna. Dels var det politiska grupper, såsom Baader-Meinhoff-rörelsen, som ville få gehör för sin sak.

I det enda fall där religionen skilde grupperna åt, det vill säga på Nordirland där det handlade om katoliker mot protestanter, var religionen ett medel, där främst katoliker intalades att Gud hatade protestanter.

Bild: Pixabay

Organisationer som använder sig av terrordåd kännetecknas av en identitet, som basker, irländare, korsikanare, kommunist. Sedan används religionen som ett verktyg för att driva kampen hårdare. Påståendet att Gud är på ens egen sida och kommer att belöna martyrer efter döden är effektivt för att få till det där extra engagemanget.

Så är inte Palestinakonflikten i sig religiös. Det är en konflikt mellan folkgrupper. Men eftersom de har olika religion är det enkelt att säga att det är klart att gud är på just vår sida, och inte de andras. Religionen kan också användas till att avhumanisera andra sidan. ”De är kättare. Gud hatar dem. Gud vill se dem dö.” I Kurdistan däremot används inte religionen, eftersom kurder kan vara både kristna och muslimer – det är de genetiska banden som håller ihop identiteten.

IS kämpar mot en tyrann, det vill säga Assad, och kampen var därför från början i någon mån legitim, men har sedan urartat i horribla dåd, där muslimer främst dödar, torterar och våldtar andra muslimer. Det i sig borde räcka för att vederlägga att kriget i Syrien och Irak inte är religiöst alls, utan separatistiskt.

Men påståendet att det är ett heligt krig är en finurlig metod att håva in hyperreligiösa stollar från världens alla hörn, som antingen reser till dem, helt utan annan koppling till Syrien eller Irak än att de är muslimer, eller också är beredda att dö martyrdöden.

Utöver dessa finns de som inte alls är särskilt religiösa, men som vill ta sig själva av daga, och då passar på att göra det med en smäll. Jag skulle säga att Orlando- och Nice-förövarna hör dit. Hade de inte varit muslimer kanske de hade hittat på något annat – vem vet.

Det finns inget sätt att skydda sig mot psykiskt sjuka som ser ett sätt att dö en hjältedöd. Det kommer att bli fler dåd framöver, dessvärre – därom är jag övertygad. Vi kan inte styra detta. Men vi kan styra våra reaktioner.

Den som vill se vartenda terrordåd begånget av en muslim som ett tecken på att samtliga muslimer hatar kristna och egentligen vill döda oss alla kommer att fortsätta med det. Den kommer att ropa ”ha! där ser ni!” triumferande för varje nytt dåd.

Konflikten i Syrien kommer att få ett slut. Därmed kommer förmodligen de terrordåd som är kopplade till IS också att få det. Men det kommer att dyka upp nya konflikter världen över, och vissa av dem kommer att vara mellan muslimer och kristna, och där kommer nya fatwer att utlysas, och så börjar det om.

Vi som tror på ett inkluderande samhälle ska känna sorg och avsky för varje nytt dåd, men vi behöver sluta känna ett ansvar för de reaktioner som följer från de exkluderande.

Helena Trotzenfeldt, Gästskribent

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s