Hur gick det till när ett barn född in i en gigantisk familj, och uppväxt i en miljö genomsyrad av ordspråket ”Det krävs en by för att fostra ett barn” kom att leva ett liv av självständighet, självbestämmande och självstyre?

I det här avseendet har jag mer gemensamt med andra stockholmare än med min egen familj i Benin. Jag vågar medge att jag ibland är värre än många inrikesfödda. Jag bor i ensamhushåll, sätter i hörlurarna så fort jag lämnar hemmet, och upprepar handlingen så fort jag lämnar jobbet. Det gör ont att komma till gymmet och inse att jag glömt hörlurarna. Som om det inte var tillräckligt tycker jag även om att resa själv och hoppas fortsätta åka på en egen resa per år för ökad självutveckling. Vem gör sånt?

Jag kallar det för min självsamhet, för visst låter det bättre? Självklart låter det bättre med en självvald ensamhet. Ingen vill vara ensam, det kan ju tolkas som att inte ha någon vän. Att vara utanför.

Efter tiden hemma för utmattningssyndrom har egentid blivit en del av mitt nya liv. Ett sätt att bevara balansen. Samtidigt läser jag diverse tidningsartiklar med forskning som visar på att stockholmare lever alltmer ensamma. Jag frågar mig själv om det är vintern som gör oss mer ensamma? Brist på sol och alltför många månader av kyla än vad som borde vara lagligt? Stress? Fler med utmattningssyndrom? Eller har bättre levnadsvillkor gjort oss mer ensamma? Oavsett orsak hoppas jag att vi alla blir bättre på att öppna upp oss för varandra. Jag är en stark förespråkare av självständighet, men jag tror också på att människan skapas i relation till sin andre. Så låt oss komma varandra närmare, våra smartphones kommer att finnas kvar även efter en konversation med en medpassagerare.

Jag behöver fortfarande min självsamhet, men lovar att bli bättre på att finnas till i relation till mina medmänniskor. Mitt första steg är att lämna hörlurarna hemma imorgon? Gör det du med!