Den bortglömda krisen i Tchad

Närmare 11 miljoner människor är i behov av akut humanitärt bistånd i området kring Tchadsjön, rapporterar FN.
– Över en halv miljon barn finns bland de närapå elva miljoner personer i desperat behov av hjälp. Barnen är undernärda och deras liv är i fara om vi inte når dem snabbt, säger Toby Lanzer, FN:s regionala koordinator för Sahel-området.

Bild: Pixabay

-Krisen i norra Nigeria har konsekvenser Europa inte har råd att bortse från. Regeringar i regionen kan inte handskas med både 11 miljoner människor i behov av akut hjälp och krisens grundorsaker samtidigt. Grundorsaker som i detta fall handlar om klimatförändring, extremism och fattigdom, säger Toby Lanzer.

2,3 miljoner människor har tvingats lämna sina hem som ett resultat av konflikter eller brist på mat. Största delen av det krisdrabbade området ligger i nordöstra Nigeria där Boko Harams terrorkampanj, i samband med ekonomisk lågkonjunktur, har lett till svåra lidanden för lokalbefolkningen.

En konferens sammanträdde i Oslo den 24 februari för att försöka göra något åt den kris som påverkar Nigeria, Kamerun, Niger och Tchad. Norge, Nigeria, Tyskland och FN:s kontor för humanitärt bistånd är värdar för konferensen, vars mål är att öka medvetenhet om krisen och stötta de humanitära ansträngningarna, samt naturligtvis påverka politiskt.

  • Vi vill inte bara rädda människors liv utan även att de ska få sina liv på fötter och inte tvingas fly från våld eller söka bättre liv annanstans, säger Toby Lanzer.

År 2016 var majoriteten av de migranter som kom till Italien från Nigeria. Vissa länder gör allt de kan vad gäller humanitära insatser och utveckling av länder, men andra har gjort alltför lite för att tackla krisen trots möjligheten att åtgärda både påtvingad migration och humanitär kris på en gång.

 

Helena Svensson

Hur länge kan man egentligen sitta som president?

Hela januari handlade på många sätt om avgående presidenter, presidentval och diktatorer som inte vill avgå vilket fick mig att läsa lite om vilka fortfarande aktiva presidenter som suttit längst tid på sin post. Det visade sig att många av dem är afrikanska presidenter, här har ni några av dem:

Bild: Pixabay

Paul Biya – Kamerun (34 år)

Paul Biya, president sedan 1982 ses av många som en av Afrikas mest förankrade ledare.

I april 2008 godkände Kamreuns parlament en kontroversiell ändring av konstitutionen vilket gjorde det möjligt för president Paul Biya att ställa upp för en tredje mandatperiod i presidentvalet 2011.

Veteranpolitikern vann ytterligare sju år som president i ett val som enligt internationella observatörer var fyllt av oegentligheter.

Biyas motståndare avvisade resultatet – som gav honom en jordskredsseger med 78% av rösterna – och anklagade presidenten för utbrett valfusk. Medborgarrättsrörelser anklagade Biya för att ha påverkat valsystemet för att garantera hans seger.

När Biya blev landets förste president 1982, var det inom ramen för en-partisystemet vilket bara tillät ett parti. Han accepterade införandet av flerpartipolitiken i början av 1990-talet och fortsatte sedan med att vinna presidentvalet 1992 med knapp marginal.

I presidentvalet 1997, som bojkottades av de största oppositionspartierna, blev han omvald med mer än 92% av rösterna. Vid nästa val, 2004, fick han officiellt mer än 70% av rösterna, men oppositionspartierna hävdade utbrett valfusk.

Innan han blev president, spenderade Biya hela sin politiska karriär i tjänst hos president Ahmadou Ahidjo och blev premiärminister 1975.

När Ahidjo avgick 1982, tog Biya ledningen och började ersätta sin föregångares allierade från de nordliga delarna av landet med sina egna anhängare från syd. 1983 anklagade han Ahidjo för att organisera en kupp mot honom och tvingade den förre presidenten att fly landet.

Kamerun, Brittiska Kamerun och Franska Kamerun – En liten historisk sammanfattning

José Eduardo dos Santos – Angola (37 år)

Med 37 år vid makten, trots att han aldrig blivit formellt vald, är Angolas president José Eduardo dos Santos den afrikanske president som suttit näst längst som statschef.

Hemma har han ett fast grepp om alla aspekter av regeringen, är chef för de väpnade styrkorna och ansvarar för att utse domare till högsta domstolen.

Som president i ett av Afrikas största oljeproducerande länder ses han av många som en regional jätte och tar varje vecka emot besök från olika afrikanska ledare, och har utvecklat starka band med både Kina, Brasilien och USA.

Denne 70-åring kritiseras i stort sett aldrig av landets statliga medier och de få kvarvarande privata tidningar som inte har köpts upp av ministrar och som vågar utmana hans handlingar drabbas av stämningar.

Länge trodde man i landet att han skulle ställa upp till valet 2017 och många blev förvånade när det istället blev João Lourenço, landets försvarsminister som blev vald till presidentkandidat.

För många angolaner som har uthärdat decennier av krig och problem, är presidenten det enda fasta inslaget och hans ansikte pryder T-shirts, affischer och inramade fotografier som hänger på väggarna i hela landet.

Förutom att leda sitt land från ett marxistiskt en-partisystem till en fri, avreglerad marknadsekonomi – nu en av de snabbast växande i världen tack vare deras olja – hyllas han för att ha avslutat Angolas 27 år långa inbördeskrig, om än genom bruk av militären, och för att hålla landet utanför krig under det senaste decenniet.

Angola har under hans ledning rest sig ur askan efter långa perioder av krig för att bli sub-Saharas tredje största ekonomi, efter Sydafrika och Nigeria, och en magnet för utländska investeringar.

Men medan dos Santos långa presidentperiod representerar stabilitet för många av landets handelspartners, så menar många angolaner, särskilt den yngre generationen att det nu är dags för en förändring.

Teodoro Obiang Nguema – Ekvatorialguinea (37 år)

Med nästan 38 år vid makten i det lilla oljerika landet Ekvatorialguinea i västra Afrika intar Theo Obiang Nguema positionen som världens längst sittande president.

I augusti 1979 avsatte han sin farbror, Francisco Macías Nguema i en blodig militärkupp. Under de sista 10 åren fram till kuppen hade ungefär hälften av Ekvatorialguineas befolkning antingen flytt eller dödats under Macías.

Vid hans invigning lovade Obiang befolkningen en ny start. Macías avrättades och ett antal politiska fångar släpptes. Men det som startade så bra slutade mindre bra. Obiang har sedan dess blivit omvald om och om igen med 97-99 procent av rösterna, i val där oppositionen varit obefintlig och den annars oljerika staten anses vara ett av världens fattigaste länder, medan Obiang lustigt nog anses vara ett av världens rikaste statsöverhuvuden. Han har dessutom vid flertal tillfällen blivit anklagad för tortyr, kidnappningar, valfusk och politiskt förtryck.

2008, kallade den amerikanska journalisten Peter Maass, som undersökte sambandet mellan oljerika stater, konflikter och diktaturer, Obiang ”Afrikas värsta diktator, värre än Robert Mugabe i Zimbabwe.”

Obiangs son, Teodorin Obiang, som är tilltänkt att ta över efter sin far, står för närvarande inför rätta i Paris. Han anklagas för korruption och pengatvätt. Specifikt för att ha förskingrat 115.000.000 dollar 2004-2011 medan han var jordbruksminister i sin fars regering.

 

Källor: wikipedia, africanvault.com

Hanna Danielsson

Kamerun, Brittiska Kamerun och Franska Kamerun – en liten historisk sammanfattning

Det brittiska imperiet hade en koloni i Centralafrika som hade anförtrotts till britterna av The Leauge of Natrions, numera FN. Regionen var västra delen av Kamerun, den fördelades sedan och södra delen blev tillhörande Kamerun medan den norra tillhörande Nigeria, även kallat Franska och Brittiska Kamerun. Dessa två regioner blev då under indirekt styre av britterna i östra Nigeria fram till 1954.

De inhemska myndigheterna fick styra landet efter sina egna seder utom under strid, då gällde de brittiska principerna. Dock var ekonomin, handeln och gruvresurserna, samt förvaltningen av nationella européer styrda av britterna. Skolundervisningen skilde sig åt i de olika delarna av Kamerun. Den franska delen skickade ofta sina barn till Nigeria för att studera medan den brittiska delen inte krävde detta då undervisningen sköttes på engelska, som då ansågs vara det lokala språket.

Del av kartbild på dagens Kamerun – Commonslicens

Brittiska Kamerun blev senare indelat i fyra distrikt med var sin huvudstad, Victoria (Limbe), Kumba, Mamfe och Bamenda. De fyra områdena hade ett gemensamt styre av nigerianska och kamerunska nationalrådet (NCNC), som bildades 1944. Under andra världskriget blev det ett brittiskt styre som placerades under FN-förvaltning. Britterna övertog plantagen runt floden Mayo från tyskarna och utvecklade hamnen Mamfe som är i anslutning till floden. Företaget kallades för Kamerun(Cameroon) Development  Corporation (CSC). 1951 grundades det kamerunska nationalistkansliet, KNC, men 1954 tog Brittiska Kamerun över styret och placerade sin huvudstad i Buea.

Under denna perioden blev det mycket uppståndelse och motståndsrörelser skapades. En motståndsrörelse som skapades var UPC (Union of the People of Cameroon) som leddes av Ruben Um Nyobe, kravet från dem var att Brittiska och Franska Kamerun skulle återförenas och bli ett självständigt land. Detta förbjöds och ett folkmord ägde rum, vilket ledde till Nyobes död år 1958.

1958 blev doktor E.M.L. Endeley premiärminister för Brittiska Kameruns självstyre. Han valde dock att ha en integration med Nigeria och segregera Brittiska och Franska Kamerun. Mot detta gjordes ett motstånd som leddes av John Ngu Foncha. Motståndsrörelsen kallades Kamerun National Democratic Party (KNDP). John Ngu Foncha blev premiärminister kommande år.

FN gick med på en folkomröstning (1959- 1961) som gav folket möjligheten att välja mellan att integrera sig med Nigeria eller återförena Brittiska och Franska Kamerun. Den 21 maj 1961 röstades det fram att förena Franska Kamerun med Nigeria. Detta blev en verklighet 1 juni 1961. Den 1 oktober 1961 blev Brittiska Kamerun en del av republiken Kamerun som blev självständigt från fransmännen den 1 januari 1960. År 1972 döptes regionen om och blev kallat Förenade republiken Kamerun. Namnet byttes ännu en gång 1984 till Republiken Kamerun.

Från det att landet blev självständigt har det endast funnits två ledare. Den första ledaren, president Ahmadou Ahidjo lämnade över makten tills sin partimedlem, Paul Biya år 1982. Biya är fortfarande president och har anklagats för valfusk flera gånger. Trots att Kamerun har en av Afrikas starkaste ekonomier så är invånarna mycket fattiga.

Hawa Sallah

Blank Spot Project håller panelsamtal om det händelserika maktskiftet i Gambia ikväll

Idag, torsdag den 23 februari 2017 håller Blank Spot Project ett panelsamtal angående sin reportageresa till Gambia under maktskiftet och vad som kommer ske fortsättningsvis. Många av oss som följde Blank Spot Project under de långa timmarna av väntan och de ibland dramatiska vändningarna, fick en annan inblick av händelserna i landet, än det vi kunde läsa i media och följa våra vänners upplevelser på plats. Blank Spot Project beskrivs på hemsidan med bland annat följande sammanfattning: ”Blankspot ger ut oberoende medborgarfinansierad journalistik från vita fläckar i Sverige och världen.”

Den senaste veckans mest omtalade nyhet om Gambia är troligen fängelset Mile 2, utanför huvudstaden Banjul, där mycket fasansfullt har utspelat sig under många år. Foto: Fatou Darboe, Afropé

Om du är intresserad av panelsamtalet i kväll, så kan du läsa mer om själva eventet HÄR. Så här skriver arrangörerna på sitt Facebookevent Efter maktskiftet – Vad händer nu i Gambia:

”Samtidigt som Donald Trump installerades i Vita huset pågick en bitter maktkamp i Gambia. Under några dygn såg det mörkt ut och regionens trupper förberedde sig för strid. Anna Roxvall och Johan Persson följde journalisten Sheriff Bojang under sju dagar som skakade Västafrika. Nu kommer de och berättar om reportageresan på Blankspots meet-up i ett samtal med Nils Resare.

– Vi har nyligen publicerat reportaget ”Presidenten som vägrade avgå” och nu är vi många som vill veta vad som händer framöver i Gambia, vi hoppas att alla som är intresserade av demokratiutvecklingen i Västafrika kommer och bidrar med sin kunskap, säger Nils Resare.

Samtalet hålls i Blankspots redaktionslokaler på Wallingatan 37 den 23 februari klockan 18.00. Fler paneldeltagare kommer att tillkomma.”

För den som vill läsa det längre reportaget om händelserna i Gambia, kan du läsa om det HÄR! Eventet Efter maktskiftet – Vad händer nu i Gambia?

Blank Spot Project, finner du HÄR!

Fatou Darboe

Avklädd Nationalism: Du är vanlig

”Du vet inte hur det är!”

Orden kan komma från i princip vilken nationalist/sverigedemokrat som helst, i en diskussion om vad som helst.

Det gör jag ju förstås. Jag har oftare framfört att jag bott i Jakobsberg, ”enda svenska efternamnet i trappuppgången”, än jag minns. eftersom just påståendet att jag har de åsikter jag har enbart för att jag levat ett perfekt liv i en invandrarfri Stockholmsförort är så extremt vanligt i diskussioner.

Rinkeby tunnelbana, ett av många invandrartäta områden i Sverige. Foto: Fatou Darboe, Afropé

Jag jobbar med invandrare. Umgås med dem. Har dem i familjen. Precis som många andra.

Men det är inte min situation som är poängen, utan de andra.

För det känns som ett mönster. Främlingsfientlighet sitter oftast ihop med en sorts narcissistisk bild av sig själv som extraordinär.

Nationalisten är alltid mer än nästan alla andra, i sitt eget huvud.

Mer utsatt.

Har sett mer av ”invandringens baksida”. Har ”invandrade kompisar”. Massor. Har drabbats mer av livets svårigheter. Har jobbat mer. Har betalat mer i skatt. Eller fått mer i försörjningsstöd. Har eller känner folk som har cancer, som har funktionsnedsatta barn, som blivit våldtagna av invandrare, som är deprimerade, har ADHD, har råkat ut för en trafikolycka.

De har gått i livets hårda skola, helt enkelt.

När man klämmer lite på dem bor de i Sveg eller Munkfors. Men de har minsann varit i Rosengård eller Rinkeby. Så de vet. Jo minsann.

Alla vi andra har förstås också drabbats av en del av ovanstående. Men vi får ivrigt förklarat för oss att vi inte alls når upp till meningsmotståndarens nivå av slit och elände.

Och jag undrar ibland om viljan att utesluta och förakta människor baserat på religion eller etnicitet inte hänger ihop med synen på sig själv som ovanligt speciell.

Om inte främlingsfientlighet står stadigt på en grund av självupptagenhet.

På en bild av sig själv som en ensam, utsatt, kämpande, lidande människa.

I så fall kanske vi börjar i fel ände.

Vi kanske skulle börja med att plocka ner vederbörande från tronen och säga: ”du är en vanlig människa”.

Eller är det för grymt?

Helena Trotzenfeldt, Gästskribent

Krönika: Vem har rätt att kalla sig dansk

I Danmark ställer man sig, efter en omröstning i danska folketinget, frågan: När är man dansk?

Jag upplever att en normaliseringsprocess har pågått i Sverige gällande rasism sedan Sverigedemokraterna gjorde entré i vår Riksdag. På samma sätt upplever jag att det skedde under den period som Ny Demokrati i början av 90-talet var representerat i Sveriges riksdag. Normaliseringen jag tycker mig se idag, handlar dels om hur media rapporterar om Sverigedemokraterna, vilket jag anser skiljer sig enormt från när de först tågade in i vår riksdag 2010. Har SD och den politik de står för, helt plötsligt blivit ”rumsren”?

Inom public service har man allt oftare börjat bjuda in representanter för Sverigedemokraterna för att ge dem en röst. För att… ja, jag begriper faktiskt inte riktigt varför. Ett politiskt parti som är uppbyggt på de grundstenar som Sverigedemokraterna är (läs gärna deras historia, stadgar och framtidsvisioner) som handlar om exkluderande och i mina ögon ett elitistiskt samhälle. Det finns tyvärr allt för många likheter med ett visst tyskt parti och partiledare som ledde oss till den katastrof som andra världskriget innebar för Tyskland och världen, i synnerhet för de som blev offer för den förödelse kriget innebar. Andra världskriget startade inte med att man gasade ihjäl människor i koncentrationsläger. Normaliseringsprocessen startade långt innan dess och på en mycket mer ”oskyldig nivå” än slutet.

Även på allmänna platser rapporterar många afrosvenskar och andra som av vissa inte anses ”se svenska ut”, att den öppna rasismen blivit mer tydlig och öppen och att många uttrycker rasistiska åsikter öppet, på allmänna platser, både som konstateranden, men också som rena attacker, vilket naturligtvis får fruktansvärda konsekvenser för de som utsätts.

En liknande utveckling har gått att följa i både USA där man gått från president Obama till Trump, vilket är en mycket märkvärdig övergång, men också i flera länder i Europa där vi kunnat se en tragisk utveckling ur exkluderande och rasistisk synpunkt.

Bild: Pixabay

I Danmark, liksom många andra europeiska länder, inklusive Sverige, tycks vi ha glömt historien, trots att vi har många levande människor än idag som faktiskt upplevde andra världskriget. I det danska parlamentet, Danske Folketinget röstades förra veckan igenom ett beslut om att inte anse att danskar med föräldrar från utomeuropeiska länder ska anses som danskar längre.

”…det idag finns områden i Danmark där andelen invandrare och deras efterkommande från icke-västliga länder ligger över 50 procent. Det är Folketingets uppfattning att danskar inte ska vara i minoritet i bostadsområden i Danmark.”

Uttalandet har förstås väckt stark kritik, men förslaget röstades ändå igenom med rösterna 55-54. Förslaget kom från Martin Henriksen, från invandrarfientliga Dansk Folkeparti.

Skärmdump från Köpenhamns integrationsborgmästare

Anna Mee Allerslev, född i Sydkorea och Köpenhamns integrationsborgmästare skriver på sin Facebook:

”Ett flertal i folketinget anser uppenbarligen inte att jag är riktigt dansk. Som borgmästare i landets huvudstad är det faktiskt rätt underligt. Men än värre. Som integrationsborgmästare vet jag hur mycket det betyder för nya danskar att bli accepterad av sitt nya land och känna sig dansk.”

Många med bakgrund från invandrade föräldrar eller adopterade och många andra ställer sig nu frågande till vad som sker i Danmark och vem som kan definiera vad en människa har för nationalitet/nationaliteter. Vem eller vad ska avgöra hur dansk du är?

Källor: Adoption & Samfund (pressmeddelande), Sydsvenskan, Anna Mee Allerslev,

Fatou Darboe

Patrick A-bix släpper passionerad solosingel på alla hjärtans dag

Big City Records Patrick A-bix har släppt sin första solosingel med tillhörande musikvideo. En RnB-låt som handlar om en natt på alla hjärtans dag, fylld av kärlek och passion. Låten, som heter ”Älskar hur du rör dig”, släpptes så klart idag på självaste alla hjärtans dag.

Jeremiah (vänster i bild) och Patrick A-bix (höger) – Foto: Kiqi Dumbuya/Afropé

Afropé träffade Patrick A-bix tillsammans med Jeremiah redan 2014 i samband med Big City Records releasefest och videosläppet av ”Come and Take”. Redan då fick vi veta att det var mycket på gång för killarna i Big City Records. Sedan dessa har de släppt låtar i olika kombinationer och både på svenska och engelska.

Big City Records är ett musik- och entertainmentbolag som grundades 2012 i Göteborg och målet är att bli ett skivbolag med kontor i alla stora städer runt om i världen. Musiken är storskaligt visionär och talar till människor över hela världen, och man jobbar på hårt i en konkurrenskraftig miljö. Det handlar om att göra något av sin dröm.

Nu släpper BCR alltså Patrick A-bix första solosingel ”Älskar hur du rör dig”. Patrick A-bix är född och uppvuxen i Göteborg. Han har sysslat med musik i många år och brunnit för musiken sedan barnsben. Patrick A-bix har tidigare släppt duetterna ”Goin Places” och ”I got ya” tillsammans med Jeremiah och han har deltagit i diverse musiktävlingar och konserter. Bland annat har vi kunnat se och höra honom i Idol, på Sveriges Radio, under Göteborgs Kulturkalas, Hammarkullekarnevalen och på Lisebergs stora scen. Patrick både rappar och sjunger och hans främsta genres är soul och rnb.

Att döma av Patrick A-bix Valentinesingel så kan vi nog vänta oss bra mycket mer från denna artist i framtiden. In och lyssna på ”Älskar hur du rör dig”.

 

Kiqi Dumbuya