Hela januari handlade på många sätt om avgående presidenter, presidentval och diktatorer som inte vill avgå vilket fick mig att läsa lite om vilka fortfarande aktiva presidenter som suttit längst tid på sin post. Det visade sig att många av dem är afrikanska presidenter, här har ni några av dem:

Paul Biya – Kamerun (34 år)

Paul Biya, president sedan 1982 ses av många som en av Afrikas mest förankrade ledare.

I april 2008 godkände Kamreuns parlament en kontroversiell ändring av konstitutionen vilket gjorde det möjligt för president Paul Biya att ställa upp för en tredje mandatperiod i presidentvalet 2011.

Veteranpolitikern vann ytterligare sju år som president i ett val som enligt internationella observatörer var fyllt av oegentligheter.

Biyas motståndare avvisade resultatet – som gav honom en jordskredsseger med 78% av rösterna – och anklagade presidenten för utbrett valfusk. Medborgarrättsrörelser anklagade Biya för att ha påverkat valsystemet för att garantera hans seger.

När Biya blev landets förste president 1982, var det inom ramen för en-partisystemet vilket bara tillät ett parti. Han accepterade införandet av flerpartipolitiken i början av 1990-talet och fortsatte sedan med att vinna presidentvalet 1992 med knapp marginal.

I presidentvalet 1997, som bojkottades av de största oppositionspartierna, blev han omvald med mer än 92% av rösterna. Vid nästa val, 2004, fick han officiellt mer än 70% av rösterna, men oppositionspartierna hävdade utbrett valfusk.

Innan han blev president, spenderade Biya hela sin politiska karriär i tjänst hos president Ahmadou Ahidjo och blev premiärminister 1975.

När Ahidjo avgick 1982, tog Biya ledningen och började ersätta sin föregångares allierade från de nordliga delarna av landet med sina egna anhängare från syd. 1983 anklagade han Ahidjo för att organisera en kupp mot honom och tvingade den förre presidenten att fly landet.

Kamerun, Brittiska Kamerun och Franska Kamerun – En liten historisk sammanfattning

José Eduardo dos Santos – Angola (37 år)

Med 37 år vid makten, trots att han aldrig blivit formellt vald, är Angolas president José Eduardo dos Santos den afrikanske president som suttit näst längst som statschef.

Hemma har han ett fast grepp om alla aspekter av regeringen, är chef för de väpnade styrkorna och ansvarar för att utse domare till högsta domstolen.

Som president i ett av Afrikas största oljeproducerande länder ses han av många som en regional jätte och tar varje vecka emot besök från olika afrikanska ledare, och har utvecklat starka band med både Kina, Brasilien och USA.

Denne 70-åring kritiseras i stort sett aldrig av landets statliga medier och de få kvarvarande privata tidningar som inte har köpts upp av ministrar och som vågar utmana hans handlingar drabbas av stämningar.

Länge trodde man i landet att han skulle ställa upp till valet 2017 och många blev förvånade när det istället blev João Lourenço, landets försvarsminister som blev vald till presidentkandidat.

För många angolaner som har uthärdat decennier av krig och problem, är presidenten det enda fasta inslaget och hans ansikte pryder T-shirts, affischer och inramade fotografier som hänger på väggarna i hela landet.

Förutom att leda sitt land från ett marxistiskt en-partisystem till en fri, avreglerad marknadsekonomi – nu en av de snabbast växande i världen tack vare deras olja – hyllas han för att ha avslutat Angolas 27 år långa inbördeskrig, om än genom bruk av militären, och för att hålla landet utanför krig under det senaste decenniet.

Angola har under hans ledning rest sig ur askan efter långa perioder av krig för att bli sub-Saharas tredje största ekonomi, efter Sydafrika och Nigeria, och en magnet för utländska investeringar.

Men medan dos Santos långa presidentperiod representerar stabilitet för många av landets handelspartners, så menar många angolaner, särskilt den yngre generationen att det nu är dags för en förändring.

Teodoro Obiang Nguema – Ekvatorialguinea (37 år)

Med nästan 38 år vid makten i det lilla oljerika landet Ekvatorialguinea i västra Afrika intar Theo Obiang Nguema positionen som världens längst sittande president.

I augusti 1979 avsatte han sin farbror, Francisco Macías Nguema i en blodig militärkupp. Under de sista 10 åren fram till kuppen hade ungefär hälften av Ekvatorialguineas befolkning antingen flytt eller dödats under Macías.

Vid hans invigning lovade Obiang befolkningen en ny start. Macías avrättades och ett antal politiska fångar släpptes. Men det som startade så bra slutade mindre bra. Obiang har sedan dess blivit omvald om och om igen med 97-99 procent av rösterna, i val där oppositionen varit obefintlig och den annars oljerika staten anses vara ett av världens fattigaste länder, medan Obiang lustigt nog anses vara ett av världens rikaste statsöverhuvuden. Han har dessutom vid flertal tillfällen blivit anklagad för tortyr, kidnappningar, valfusk och politiskt förtryck.

2008, kallade den amerikanska journalisten Peter Maass, som undersökte sambandet mellan oljerika stater, konflikter och diktaturer, Obiang ”Afrikas värsta diktator, värre än Robert Mugabe i Zimbabwe.”

Obiangs son, Teodorin Obiang, som är tilltänkt att ta över efter sin far, står för närvarande inför rätta i Paris. Han anklagas för korruption och pengatvätt. Specifikt för att ha förskingrat 115.000.000 dollar 2004-2011 medan han var jordbruksminister i sin fars regering.

 

Källor: wikipedia, africanvault.com