Ett brev till svarta män: Patriarkatet gör mig besviken på er

De senaste åren har jag upplevt en ökad samhörighet med andra svarta i Sverige. Jag har välkomnat nya afrikansvenska bekantskaper i mitt liv som syskon från kontinenten. Jag har besvarat leenden på tåg, och svarat tillbaka på taskig franska vid frågor från fransktalande afrikaner i diasporan.

Känslan av tillhörighet har gjort att jag ”hamnat”med svarta personer. Jag har förälskat mig i svarta män och umgåtts med afrosvenskar och andra rasifierade. Jag vill tro att det varit omedvetna beslut, men blir inte förvånad om mitt undermedvetna haft koll på läget. För, visst stämmer det att människan gärna håller sig till sin egen grupp? Det här med att hålla sig till det man känner till och som känns tryggt.

Jag tänker att det är viktigt att känna samhörighet med andra som delar ens erfarenheter, och att det är viktigast att hitta till varandra under tuffa tider. Som afrikaner utanför hemkontinenten, har vi en gemensam historia som förenar oss. Vi lever med kvarlevorna från våra förfäders kamp och missöden, för att inte tala om våra egna öden. Ingen annan än vi vet hur afrofobi känns. Jag respekterar er och eran kamp, för ibland har vi, på grund av kön, olika utmaningar kring rasism och andra förtryck.

Jag respekterar den svarta mannen, jag ÄLSKAR den svarta mannen, men jag har insett att det finns många svarta män som inte respekterar den svarta kvinnans kamp mot sexism och patriarkala maktstrukturer. Jag har kunnat hantera de sexistiska fördomar som finns om mig som invandrartjej och som svart tjej, särskilt från vita män. Jag har känt att jag varit en punkt att bocka av i listan av erövringar. Allt detta har jag kunnat hantera, men det är beklämmande att mitt folk, mina bröder, också är offer för patriarkatet. Jag blir sorgsen för de bröder som slår, smutskastar, våldtar och nervärderar den svarta kvinnas värde. Missförstå mig inte, för jag vet att patriarkala våldet inte är reserverad för en viss grupp eller hudfärg i samhället, men jag blir ännu ledsnare när förtrycket kommer från min egen grupp. Jag menar inte att ”hänga ut” mitt folk, det hoppas jag att ni förstår. Jag vill öppna upp för samtal inom oss, och uppmuntra till ökad respekt och solidaritet för vad svarta kvinnor får utstå. Om jag inte kan räkna med att NI backar mig och min egen rätt till min kropp, vem ska jag då räkna med?

 

Rokibath Alassane

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s