”En dag ska någon som jag pryda den där väggen”

Varje dag går jag förbi dem. De ler litegrann medan de tittar på mig och strömmen av elever som går mot vår föreläsningssal. Deras munnar är formade till självsäkra leenden, och de bär formella kläder i dova färger. De sitter med huvudet högt, som att de vet sitt värde och värdet av vad de har åstadkommit. De ser bekväma ut, som att de aldrig har gjort något annat än att bli avmålade. Som att det är så självklart att deras porträtt ska pryda en hel vägg på ett av Sveriges mest framstående universitet. Det är deras självförtroende som alltid får mig att stanna upp, men det som får mig att stanna kvar ett par sekunder och titta tillbaka på dem är deras homogenitet. De ser nästan likadana ut, som att en skara på sex eller sju bröder alla har valt samma karriärsväg och sedan hamnat på väggen på en anrik skola. ”En dag…” tänker jag, ”en dag ska någon som jag pryda den där väggen”.

Just nu studerar jag ekonomi vid Lunds universitet, och för er som ännu inte har hunnit måla upp en bild av hur personerna på tavlorna ser ut ska jag ge er en kort beskrivning: de är alla vita män strax över medelåldern. I ärlighetens namn vet jag inte precis vad de har gjort för att hamna på den där väggen, men med tanke på deras porträtt och var de hänger torde det vara något betydelsefullt. Hur som helst är denna text inte skriven för att ifrågasätta deras prestationer, erfarenheter eller kompetenser, utan frågan som ständigt ekar i mitt huvud när jag passerar deras avbilder är ”varför ser de likadana ut?”. Frågan i sig har väl egentligen ingen större betydelse utan att reflektera över hela kontexten. En kontext som är fylld av ytterligare undringar. Varför besitts nästan alla höga poster på institutioner, myndigheter, företag och organisationer av vita män? Här lägger jag stark betoning på nästan, eftersom det inte är så i alla fall. I vissa fall innehar självklart icke-vita och/eller icke-män ledande positioner, men jag skulle vilja säga att de utgör undantagsfall. Problemet är ju att Sveriges befolkning består av ungefär 50 procent kvinnor, och runt 20 procent av vår befolkning är av icke-svenskt ursprung. Ytterligare några procentenheter har både svenskt och icke-svenskt ursprung. Varför sitter inte vi också vid förhandlingsborden i samma utsträckning som vita män? Begrepp som kön, etnicitet och hudfärg är alltid problematiska då de till exempel inte lämnar rum för människors självidentifiering, men samtidigt måste jag förhålla mig till några siffror. Poängen är att de människor som styr vårt samhälle (politiskt och ekonomiskt, men tillika kunskapsmässigt) inte överhuvudtaget är representativa för vår befolkning. Ett liknande exempel som jag länge funderade på var EU-parlamentet i Strasbourg, som jag besökte för första gången förra året. Där stod männen för en klar majoritet av politikerna, och de icke-vita personer som var där kunde jag i princip räkna på två händer. Eftersom denna homogena samling av människor inte alls representerar det Europa jag känner så fick det mig att undra: ”varför är det så?”

En väldigt vanlig föreställning är att ”alla människor har samma möjligheter”, och till en viss del kan jag hålla med. I Sverige, och i vissa andra delar av världen, får man söka till vilket gymnasium man vill. Likväl får vem som helst ansöka till universitetet, och man kan skriva upp sig i diverse bostadsköer får att sedan kunna söka boende. Argumenten för att alla har lika möjligheter är flertaliga, men får mig ändå att undra: Om alla nu har samma möjligheter, varför präglas då inte toppositioner av samma mångfald som vår befolkning gör? Jag utgår självfallet inte från att alla människor strävar efter en sådan position, men det vore märkligt om bara vita män drömde om ledande och inflytelserika poster. Vad är det egentligen som händer från att vi föds till att vi formas till dem vi är och gör våra karriärval? Något måste det ju vara, annars hade väl inte makteliten varit så homogen?

Jag tror inte att alla har samma förutsättningar att nå de ställningar som männen på Ekonomihögskolans väggar eller de som besitter majoriteten av EU-parlamentets säten. Vårt samhälle präglas av en stark norm som säger att dessa positioner inte ska förfogas av, till exempel, någon som mig – en ung, svart kvinna, eller någon annan som inte faller inom ramarna för den snäva bilden av hur någon med makt och inflytande över samhället ser ut. Den som förnekar att vårt samhälle är präglat av denna norm och underliggande rasism, sexism och diskriminering tycker jag blundar för ett stort problem.

Om någon nu inte köper konceptet med de svårigheter man kan möta på grund av faktorer som kön, etnicitet, sexualitet, religion eller funktionsvariation kan denne i alla fall reflektera över vad bristen på representation får för konsekvenser för alla de som står inför karriärmässiga vägval. Jag har träffat så många människor, de flesta väldigt unga, som inte ens kan drömma om att ha ett högkvalificerat jobb. Barn och ungdomar som skakar på huvudet när jag nämner universitetet och jobbmöjligheter och säger att ”universitetet är inte för såna som mig”. Nej, det är inte så lätt att tro när man är (eller känner sig) annorlunda från alla prominenta ledare, och när man inte tillhör normen för vad en sådan ska vara.

Målning som illustrerar svarta kvinnor från olika etniska grupper på den afrikanska kontinenten. Konstnär: Jean-Baptiste Debret – Bild: Commonslicens

Denna diskussion är tämligen problematisk eftersom det går att vrida på alla begrepp och påstående miljontals gånger. Det är ju exempelvis inte nödvändigtvis så att en annan ung, svart kvinna kan förmedla och styra utifrån allt det jag anser vara viktigt eller relevant, och det är självfallet inte heller så att varje individ som skiljer sig från normen möter diskriminering under sin livsgång. Det jag vill poängtera är att samhället, på strukturell nivå, är format efter uppfattningar om hur en person ska vara utifrån exempelvis dess kön, etnicitet, religion, funktion och sexualitet. Dessa uppfattningar, tror jag, främst påverkar dem som inte innefattar denna norm. Ett exempel är barn med utländsk härkomst i socioekonomiskt utsatta områden, som inte för något i världen tror att de kan bli börshajar eller EU-parlamentariker. Ett annat exempel är kvinnor som i många fall känner att de behöver hävda sig i jobbsammanhang på grund av deras kön och bristen på tilltro för kvinnors arbetsmässiga kapacitet.

Människor kan fortsätta att påstå att alla har lika möjligheter, men genom att förneka våra olika förutsättningar och vilken inverkan det har förnekar de tillika andra människors upplevelser. Likaså gäller det de som inte innefattar normen men ändå har tagit sig högt upp i samhällets skikt. ”Titta på mig!” säger de, ”kan jag så kan alla!”. Riktigt så enkelt är det inte. Hade det varit så enkelt hade inte bolagschefer, framstående forskare och många toppolitiker kunnat misstas för en kedja av bröder.

Som tidigare nämnt är diskussionen komplex, men jag tycker att det är viktigt att problematisera olika aspekter av möjligheter och förutsättningar. De senaste åren har jag befunnit mig i så många rum där jag har känt mig annorlunda på grund av just etnicitet och kön. Rum där mina åsikter inte har vägt lika tungt just på grund av dessa faktorer. Ett av mina favoritcitat är ”if they don’t give you a seat at the table, bring in a folding chair” (Om du inte får en plats vid bordet, ta med en fällstol, red. översättning), vilket också är mina ledord när jag till exempel blir överröstad av en man i en diskussion eller behöver bevisa min kunskap på grund av den misstro jag ibland möter. Jag vet att representation är viktigt. Det vet jag eftersom jag en gång i tiden var en liten flicka som tvivlade på om jag kunde ta mig dit jag ville. Jag hade ju aldrig sett en brun kvinna vara regeringschef, ledare för någon stor organisation eller sitta och vara politisk sakkunnig i tv4-soffan, så hur kunde jag vara det?

Jag hoppas innerligt att fler som är privilegierade nog att inte ha behövt uppleva diskriminering i livet ändå kan spetsa öronen när de hör om andra människors erfarenhet av det. Jag hoppas även att fler icke-män eller personer som inte innefattar samhällets vithetsnorm ska kunna ta sig dit de drömmer om. Idag gick jag ännu en gång förbi porträtten mot min föreläsningssal och viskade tyst för mig själv: ”En dag… En dag ska någon som jag pryda den där väggen”.

Alice Binti Mutambala

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s