Ofta när jag pratar om rasism med vita personer så kan jag mötas av oförståelse. Och jag kan delvis relatera till det. Innan jag fick den kunskap jag idag har om rasism och Afrikas historia så kunde jag inte förstå hur rasismen i vårt land egentligen ser ut och hur den drabbar. Jag fattar självklart fortfarande inte allt på grund av redan tidigare nämnda skäl, men jag fattar mer. Och om jag är oförstående så är det mest att jag inte fattar hur folk fortfarande kan vara så blinda. Är du vit så är du liksom mer blind. Eller helt blind. Så frustrerande! Men det är väl som med allt förtryck. Förtryckaren eller de passiva förtryckarna är så inne i sin bubbla, med liknande glasögon att de inte ser att de är de som utför förtryckande. Och så kan det fortsätta i all evighet.

Själv känns det som jag mest står och stampar. Det vete tusan om dessa krönikor ens hjälper till och för utvecklingen framåt. Varför ska det ta så lång tid för? Jag blir som en unge som inte får godis i affären. Småsint och otålig. Dömande och kritisk. Det är så lätt att hata på de som hatar eller bemöta ignorans med vass ton. Det tål att upprepas: kunskapsspridning är lösningen på problemet. I alla fall en stor del av lösningen. Unga med rötter ifrån Afrika måste få veta sitt ursprung, de måste vara stolta, de måste föra det vidare så att ingen förtryckare i världen kan stå i vägen för dem. Och vita svenskar över lag, måste få veta att Afrika inte är ett svart hål med krig och aids och biståndsskulder. De måste förstå sin del i historien, vad som orsakade det dåliga och hur det var innan 1500-talet. Att veta sin historia ger kunskap som ger makt över sitt eget liv på ett helt annat sätt än annars. Det är skandal att skolorna i vårt land fortfarande inte undervisar i detta. Den verkligheten blir då en passiv bidragande orsak till att rasismen fortsätter att frodas i det tysta. Extremhögerpartier är enligt mig ett bevis på att det är så.

Illusionen om fosterlandet Sverige må vara ljuvlig att tänka på men egentligen har Sverige som land i sin nuvarande form inte funnits längre än ungefär 200 år. Det är väldigt kort tid. Länder och länders gränser ändras hela tiden eftersom allting är i förändring. Ingenting består. Människor har alltid flyttat och skaffat barn på nya platser så människor med nya utseenden kommit till världen. Det hela är egentligen väldigt mäktigt att tänka på.

Media har också en enorm skuld till att det ser ut som det gör. Homogena, vita redaktioner rapporterar om vita, homogena nyheter i jämlikhetens land Sverige. Förorter blir farliga och landsbygden dum. Den nyfikna uppsökande journalistiken tar stryk i jakten på klick. Själv läser jag knappt nyheter och ändå ska jag bli journalist (om någon framtida arbetsgivare läser detta och ryser kan jag försäkra att jag fortfarande kommer bli en grym reporter, men hela branschen behöver höra detta). Det ger mig ingenting att läsa om att det brinner bilar i någon förort. Det är bara sorgligt. Jag vill veta varför det gör det. Jag vill att redaktioner skickar mångspråkiga journalister till landets alla hörn och snackar med människor med olika ursprung. När inte människor inkluderas så blir det kaos. När inte människor får höra till så frodas olycka och bilar brinner och högerextrema får lätta analyser som vatten på sina kvarnar. Och jag vill inte läsa om sådant. Jag vill inte läsa texter i gammelmedia som bidrar till att rasismen fortsätter. I min klass går det inte många med utländsk bakgrund. Och ändå är vår klass enligt lärarna mindre homogen än vanligt. Det är så deprimerande. Därför är kunskapsspridning så viktigt! Så att fler med utländsk bakgrund söker sig till journalistyrket så att fler historier kan berättas. Historier som annars hade varit bortprioriterade. Journalistisk är så mycket mer än klick och lösnummer. Det är demokrati och rättvisa. Tyvärr så lever det inte upp till det just nu.