J. Martins kommer till Sverige för två konserter

Den nigerianske afrobeatstjärnan J. Martins firar 10 år som artist och inledde i fredags (7 april) sin Europaturné i Århus, i Danmark. I en dryg månad kommer stjärnan att resa runt i Europa och avslutar i Italien den 13 maj. Sverige får chansen att se honom uppträda både i Stockholm och Gävle.

Artisten J. Martins är idag en av de stora inom afrobeatgenren och han slog igenom 2009 med sin hit ”Oyoyo”. Sedan dess har hitlåtarna radat upp sig och några av hans mest kända hits är ”Jupa”, ”Good or Bad (Oway)” och ”Touchin Body”. J. Martins samarbetar ofta med andra stora artister, främst inom afrobeat och dancehall, som till exempel Timaya, Phyno, Koffi Olomide, DJ Arafat och P-Square, där hans gästande på P-Squares låt ”E no easy” är ett av de mest kända.

Senaste albumet, ”Authentic”, släppte J. Martins förra året och i år firar han tio år som artist och ger sig därför ut på världsturné. I Sverige ser vi honom i Stockholm den 29 april och i Gävle den 5 maj.

J. Martins 10-årsjubileum – Stockholm, 29 april. Gävle, 5 maj.

I Stockholm slår man på stort när Afrodance Swedens vd Dominic Emene firar sin födelsedag samma kväll. Förutom J. Martins lovar man bjuda på en uppställning av inte mindre är sju av Europas bästa dj:s inom genren och flera supportande artistakter. Värd för kvällen är Debralicious och konsertfesten hålls på Alviks Medborgarhus.

När J. Martins sedan spelar i Gävle är det Dj Papi Chulo, Dj Jim och Dj Ala som står vid dj-båset och bokade gästartister för kvällen är G-force, Jay Platnumz, Nzingaboy, Freezen Point och Hunk Brown. Konserten hålls på Gasklockorna.

 

Kiqi Dumbuya

Migrantens livslånga skuld

Det är pinsamt att tänka på, ingen vill prata direkt om det. Det blir kroppsspråket, bekymmersrynkan, som avslöjar problemet när jag trevar och tassar omkring ämnet med mina arbetskamrater och vänner. Problemet som inte får finnas, men finns. Lyxproblemet som bara vi privilegierade får smaka på, men som drabbar många, om inte nästan alla immigranter och kanske synnerligen inom den afrikanska diasporan.

Det är kontroversiellt och nästan alla jag pratar med säger sig tycka att det inte är ett riktigt problem men jag ser stressen det orsakar. Det förstör folks liv och hälsa, några har till och med hamnat i klammeri med rättvisan.

Det är tråkigt att människor som vi, som ju egentligen vunnit livets lotteri, ibland inte har tid eller möjlighet att njuta av dess frukter. Tråkigt att vi ibland inte kan dela med oss fast vi vill. Skrämmande att det vi kan ge inte räcker och att vi blir familjens snåljåp fast vi redan kanske ger till bristningsgränsen.

Jag pratar om den skuld som många immigranter bär och det ansvar som vi förväntas ta för försörjning av hela släkten eller byn där hemma i hemlandet.

Jag ser människor som jobbar ihjäl sig, som förstör alla sina mänskliga förhållanden, somnar på jobbet och orsakar olyckor eller helt enkelt begår brott. Människor som går under av depression, som aldrig känner att det de gör är tillräckligt. Javisst är det så att vi som har det så här bra ska dela med oss, jag är den första att hålla med om att man ska ge pengar och presenter. Vi lägger ihop pengar till skolavgifter, kläder och skolböcker varje termin. Det är så det ska vara, den som har ska dela med sig, men jag har tur…

Mina släktingar har det ekonomiskt ganska bra så jag har ingen som ringer mig och gråter över sjuka släktingar, obetald hyra eller ingen el. Jag har ingen i min närmaste familj som får mig att känna mig skyldig, elak, snål eller otacksam. Jag har ingen som ”jagar” mig. Men tyvärr är det vardag för många av våra vänner här i Sverige och ute i världen, de jobbar hårt och skickar nästan alla sina pengar till släktingarna i hemlandet men får varje gång veta att det inte räcker. De får veta att de är odugliga som inte lyckats tjäna tillräckligt bra för att uppfylla de förväntningar som släktingarna har. Detta är en skuld som aldrig blir mindre oavsett hur många och stora avbetalningar man gör. Så vi behöver prata om detta utan skuld och skam. Och ja, jag är medveten om att mångas resor till Europa har bekostats av lån som tagits av ibland kanske hela byn. Men ofta är dessa skulder redan återbetalda efter ett antal år, men förväntningarna minskar inte.

En av de saker jag tycker många av oss gör fel är att inte vara tydliga och sanningsenliga gällande våra förhållanden här i våra nya hemländer. Det är väldigt vanligt att immigranter jobbar hårt, ofta en massa övertid eller extra jobb och sparar 11 månader om året för att kunna spendera semestern hos släktingarna i det gamla hemlandet. Ofta ser det då ut som att vi är rika personer som har råd att unna oss det mesta när vi kommer på besök, och vi själva lockas att spä på denna myt. Det är klart att man låter sig tjusas av myten om sig själv och hur lyckad och framgångsrik man är. Detta är fel och gynnar inte någon. Det leder till förväntningar som ingen kan uppfylla och besvikna släktingar. Det är bäst att vara ärlig och säga att det inte regnar manna från himlen i Europa. Förvisso har vi många fantastiska möjligheter som fri skolgång och sjukvård, men det är också dyrt att leva här på ett helt annat sätt så det blir kanske inte så mycket över för att ta hand om alla behov som släktingarna har.

Många tar lån för att kunna köpa mark och hus, samt olika rörelser i hemlandet, dels för att hjälpa släkten men även som ett eget pensionssparande då många drömmer om att repatriera på äldre dagar. Detta är självklart inte fel men det är bra att vara ärlig om hur mycket detta kostar och att man i vissa fall gör stora avkall på andra områden och inte kan unna sig själv eller sina barn något extra på grund av dessa investeringar.

Jag pratar med en arbetskamrat som berättar att hans far missade hela hans barndom eftersom han arbetade 7 dagar i veckan för att försörja släktingar och bygga hus i hemlandet. ”- Varje födelsedag och helg jobbade pappa”, säger han sorgset, ”- och till slut när pappa dog strax efter pension försvann alla tillgångar bland släkten och snart ringde man med krav riktade till oss barn. Det var mycket sorglig och relationen mellan släktingarna förstördes. Min pappa berättade inte för dem att vi bara var en vanlig familj och att han körde taxi 13 timmar om dygnet fram tills han avled.”, fortsätter han.

En av mina egna släktingar berättar att han ständigt känner sig usel för att han inte kan bidra så mycket som han skulle vilja. Han har under långa perioder brottats med depression på grund av familjens förväntningar, han känner sig misslyckad varje gång han blir tvungen att neka. Han har redan tagit flera lån och blir ledsen när omgivningen föreslår olika brottsliga verksamheter för att han ska tjäna mera pengar istället för att stötta honom när han säger att stressen gör honom sjuk.

En annan familj berättar att de under 10 år levde i en tvårumslägenhet med 3 barn, köpte alla sina kläder och möbler på second hand och unnade inte ens sina barn en glass ute på en varm dag bara för att skicka alla sina pengar till hemlandet med drömmar om att en dag äga ett litet hotell där hemma, bara för att upptäcka att deras pengar försvunnit i korruption och bedrägerier.

En kvinna i yngre 30-årsåldern anförtror mig att hon blivit tillsagd av släktingar i hemlandet att skaffa en rik pojkvän för att kunna skicka pengar till en modern TV och dator som familjen ville ha. ”- Det var min mamma som ville att jag skulle sälja mig för en platt-TV”, säger hon sorgset.

Missförstå mig inte nu. Jag tycker absolut att vi ska dela med oss våra tillgångar, men jag efterlyser balans och ärlighet i relationerna med släktingar och familj i hemlandet. Om denna lilla text får oss tänka lite och kanske börja diskutera så har vi kommit lång väg. Honesty is after all the best policy (ärlighet är trots allt den bästa policyn).

Sara Safa

DJ Black Moose släpper videon till "Vad du vill" (feat Jireel & Lamix)

Dj Black Moose släppte i dagarna nya singeln “Vad du vill” där han gästas av Jireel och Lamix. Igår premiärsläpptes videon.

Dj Black Moose (en av Afropés krönikörer), eller Musa Jallow som han egentligen heter har den senaste tiden jobbat intensivt med musiken, inte bara när det gäller att turnera på egen hand och med andra artister, utan också med inspelning av eget material. Ett album är på gång och kommer att ha titeln ”Från motgång till framgång”.

Dj Black Moose berättar om albumet för Afropé:

Detta album jag håller på med är ett projekt jag planerat väldigt länge. För mig så handlar det inte om att slänga ihop en massa låtar just like that(!) – varje låt på plattan ska ha en mening. Namnet på skivan är ”Från Motgång till Framgång”, motgångar stöter vi på väldigt ofta i livet och det gör oss starkare i längden. Framgång, det behöver inte alltid handla om kändisskap eller pengar. Har du en underbar familj, fru och barn så ser jag det som framgång. Har du klarat av ett prov i skolan till exempel på högstadiet, i gymnasiet eller på högskolan så ser jag det som framgång. Framgångar kommer på olika sätt för alla människor i livet. Det jag inte fick ut från fotbollen kom ut från musiken. Det är min framgång!

Igår släppte Dj Black Moose videon till låten ”Vad du vill”, en produktion av Blakklight Pictures, regisserad av Karim Fakih. Dansar i videon gör Blackout Dance Crew.

 

Kiqi Dumbuya

Bufff söker nya medarbetare

Barnrättsorganisationen Bufff söker en ny medarbetare. Organisationen vill satsa på en större mångfald i personalgruppen och ser gärna sökande som kan bidra till den delen.

Vem kan söka jobbet?

”Vi söker dig som har utbildning med inriktning mot socialt eller pedagogiskt arbete alt. pågående utbildning. Du kan ha motsvarande arbetslivserfarenhet som gör dig lämplig. Du har ett genuint intresse i barn och ungdomar och har en önskan om att få mer erfarenhet inom området. Vi söker dig som är utåtriktad, driven, nyfiken och flexibel, du har lätt för att växla mellan arbetsuppgifter. Du är en ansvarstagande och trygg person som har lätt att samarbeta. Vi lägger stor vikt vid personlig lämplighet. Du måste ha körkort och körvana, kunna uttrycka dig obehindrat såväl i tal som i skrift, samt ha vana av datorer. B-körkort önskas.”

Bild: Från Polismuseet, en utställnijng i samarbete med bland andra Bufff. Foto: Fatou Darboe, Afropé

Den sökanden har med fördel erfarenheter av att ha eller ha haft en närstående som suttit frihetsberövad och det är ett plus om den sökande kan något eller några språk utöver de vanligaste. Arabiska har nämnts som något man ser som ett extra plus. Många kvinnor söker tjänsten, så man skulle gärna se fler manliga sökanden.

Mer om organisationen: ”Bufff Stockholm är en barnrättsorganisation vars verksamhet syftar till att stödja barn vars förälder eller familjemedlem sitter eller har suttit i fängelse. Vårt arbete utgår från Barnkonventionen: att barnets bästa alltid skall stå i centrum. Vi arbetar med direkt och indirekt stöd till barnet och inkluderar hela familjen.”

Bufffs hemsida hittar du HÄR!
Annonsen hos Arbetsförmedlingen hittar du HÄR!

OBS! Sista ansökningsdag är den 19 april 2017.

Fatou Darboe

Nutiden är ett resultat av historien

Jag läser om Rötter av Alex Haley, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Den ger mig nya insikter och tankar varje gång. Men den är så pass tung att läsa att jag får ta det i portioner, lite pö om pö. Att som vit läsa Rötter är allt annat än upplyftande, men troligen rent av nödvändigt. Jag är inte personligen del av denna historia och det som skett. Men jag lever ju, som alla andra, med konsekvenserna än i dag. Nutiden är ju ett resultat av historien. Och slavhandeln påverkar oss alla än i dag. Min sons ättlingar var slavar en gång i tiden. I rakt nedstigande led, och allt det där. En nästan ofattbar tanke. Ändock sann.

Kunta Kinteh Island i Gambia Foto: Fatou Darboe, Afropé

Men boken börjar i Gambia, med harmoni och traditionellt landsbygdsliv. Att läsa om dåtidens Gambia är intressant. Kanske uppmålar Haley en något förskönad bild av det västafrikanska livet anno dazumal. Men det är spännande och småputtrigt mysig läsning. Jag kan förstå all den turism som följde i bokens spår, där många ville se och uppleva Afrika på detta sätt, väsensskilt från hur dagens nyhetsrapportering från den afrikanska kontinenten ser ut.

Det handlar om Gambia som självförsörjande jordbruksland, före pengarnas tid. Det är ett Gambia där traditionen är stark och trygg. Alla vet sina roller och lever utifrån dem. Jag inser att mycket av detta faktiskt finns kvar i dagens Gambia. Kvinnor och män lever fortfarande relativt åtskilda, åtminstone sett ur ett västerländskt perspektiv. De har olika ansvarsområden och olika sysslor. Jag tänker att det kanske inte är så konstigt att det blir totalkrock i många blandade relationer, när den västerländska parten vill leva i stark familjeallians à la västerländsk tvåsamhet medan den västafrikanska parten i många fall föredrar en mer traditionell familjekonstellation, där vänner i samma åldersgrupp har en viktig och självklar plats och kanske står en närmare än den äkta hälften. Jag säger inte att det gäller alla. Eller ens många. Men jag har upplevt att det i alla fall finns en och annan som fungerar så här. Liksom det finns västerlänningar som inte vill leva i relationer alls, är polygama eller seriellt otrogna. Jag vet. Brasklapp, brasklapp. Ändå är det som att jag får vissa insikter om dagens västafrikanska samhälle, när jag läser om dåtidens.

Kunta Kinteh Island i Gambia Foto: Fatou Darboe, Afropé

Sen slaveriet då. Alla vet ju mer eller mindre om grunderna. Men iskylan, den fullständiga avhumaniseringen, hela situationen… Det är på något sätt ändå svårt att ta in. Det är för vidrigt, för vansinnigt, för sjukt, för sorgligt. Men lika obegripliga och smärtsamma som alla detaljer är; lika viktigt är det nog att ändå inte blunda för helheten. Har du inte läst Rötter ännu? Då föreslår jag att du gör det. Rötter är en känslomässig käftsmäll. Men också något av ett obligatorium. Alla behöver ha läst den här boken. Det är samma som med koncentrationslägren, att vi får aldrig sluta prata om dem. Vi får aldrig glömma.

Helena Svensson