Har du någonsin hört talas om Ambazonia? Eller Södra brittiska Kamerun (Southern British Cameroon)? Nja, förmodligen inte. Det kan dock vara bra att lägga namnet på minnet; idag söndagen den 1 oktober 2017 utropar nämligen stora delar av folket självständighet från övriga Kamerun.

Jag är nyss hemkommen efter att ha tillbringat hela sommaren i de engelskspråkiga delarna av Republiken Kamerun i Centralafrika. Här sjuder det av politisk aktivitet sedan november månad förra året. Kampen för självständighet har förvisso funnits under lång tid men under året som gått har den varit intensiv och folklig på ett helt nytt sätt. Jag känner mig djupt imponerad av folkets agerande och tillvägagångssätt; vi har att göra med civil olydnad på en mycket hög och utbredd nivå där icke-våld varit ledstjärnan. De ”vapen” som huvudsakligen istället använts är demonstrationer, strejker och bojkotter.

Det hela började i fjol med att områdets advokater och lärare gick ut i strejk. Dessa strejker pågår fortfarande idag och områdets barn och ungdomar är alltså inne på sitt andra läsår utan skola. Detta är självklart inte populärt hos den kamerunska regeringen då de i sin tur riskerar att få ögonen på sig internationellt. Strejkerna inspirerade sedan övriga folket att agera. I början av året gick människor ut på gator och torg för att göra sina röster hörda. Demonstrationerna var från början fredliga men möttes med våld och repressalier från polis och militär. Människor misshandlades, fängslades och sköts till döds. Efter dessa sammandrabbningar svarade regeringen också med att totalt strypa internettillgången i området under tre månaders tid. Landets fransktalande delar hade alltså internet men inte i de områden som protesterat. En av anledningarna till detta är givetvis att social media varit oerhört viktig för rörelsens kommunikation och spridning. Repressalierna från regeringen gjorde å ena sidan att många människor blev rädda men å andra sidan skapade de om möjligt än mer beslutsamhet och övertygelse. De bojkotter som under året lamslagit området varje måndag varje vecka kallas ”ghost town”, människor överger demonstrativt all kommersiell och offentlig verksamhet, banker, affärer, barer, marknader och taxibilar. Allt står stilla och städerna känns just spöklika. Människorna i dessa delar av landet vill verkligen ha förändring, frihet och självständighet. Varför? Vad handlar det här egentligen om?

Det som idag är Republiken Kamerun koloniserades 1884 av Kejsardömet Tyskland. När kolonialmakten förlorade första världskriget 1919 delades området upp mellan vinnarna Frankrike och Storbritannien, som skulle förbereda området för självständighet. Franska Kamerun uppnådde detta 1960 och fick då namnet Republiken Kamerun (Republic of Cameroon). Flaggan blev gul-grön-röd och pryddes med en stjärna. För Brittiska Kamerun (Southern British Cameroon) uteblev den fullständiga självständigheten. Detta trots att området hade ett väl fungerande samhälle med en god infrastruktur, en egen bank, egen polis och flygplatser. Istället ställde FN frågan ”vill ni få er självständighet genom att ansluta er till Nigeria eller Republiken Kamerun?”  Här har vi således själva rotfrågan för de som idag står på barrikaderna och kämpar för självständighet – man vill ha fullständig, autonom självständighet utan restriktioner. I detta läge, 1961 hann folket inte organisera sig och Förbundsrepubliken Kamerun såg dagens ljus. Federationen blev tvåspråkig och flaggan fick nu två stjärnor som symboliserade de båda jämlika staterna. Det framgick mycket klart i konstitutionen att detta, federationen, inte under några omständigheter i framtiden fick lösas upp.

Trots detta är det precis just detta som har hänt, 1972 ändrade president Ahidjo egenmäktigt statsskicket från förbundsrepublik till enhetsstat. Namnet ändras till Förenade republiken Kamerun, flaggan behåller sina två stjärnor men federationen och staternas jämställdhet är borta. Sista stöten sätts sedan in av president Paul Biya 1984. Han väljer tillbaka det namn som den franska delen antog vid sin självständighet 1960 – Republiken Kamerun – och den andra stjärnan försvinner för gott. Här har vi kärnfråga nummer två som människor är upprörda över – hur kunde en förbundsrepublik med två klart olika språk, kulturer och samhällsuppbyggnad på ett diktatoriskt sätt förvandlas till en enhetsstat på ett par decennier? Utvecklingen har sedan 1984 fortsatt i samma anda och assimileringen märks idag tydligt i området. Att advokater och lärare strejkar beror på att regeringen vill införa det franska rättssystemet över det engelska. Fransktalande lärare skickas till de engelskspråkiga skolorna för att undervisa i de olika ämnena på just franska. Polis, militär och även många läkare använder franska som om det vore det enda officiella språket.

Det är fredagen den 22 september 2017. Ambazonias (det folkvalda namnet för Södra brittiska Kamerun) interima president Sessekou Ayuk Julius Tabe uppmanar sitt folk att meddela världen om den kommande självständighetsförklaringen. På hemmaplan går man man ur huse, sjunger den nya nationalsången och hissar den nya blå-vit-randiga flaggan över området. Kvinnor och framförallt äldre kvinnor står denna gång längst fram i leden, vilket traditionellt signalerar allvaret i situationen. Under helgen lämnar flera engelskspråkiga parlamentariker det kamerunska parlamentet i Yaoundé för att helt enkelt återvända hem. En stor demonstration äger rum utanför FN-högkvarteret i New York och liknande händelser har rapporterats i flera städer i övriga USA, Europa och Afrika.  Allt som allt talas det om 3-4 miljoner människor.

Dessvärre har det också rapporterats om en militär tillströmning i området och då särskilt i den tilltänkta huvudstaden Buea, där människor kommer samlas idag. Människor är beslutsamma och modet är högt men det finns självklart också en stor risk för oroligheter. Hittills har ett hundratal människor fängslats under året och ett tjugotal har mist sina liv. Det är ju en förhållandevis låg siffra  i sammanhanget men hur länge kommer den civila olydnaden att räcka? Hur kommer budskapet att tas emot internationellt? Hur kommer FN att agera? Världen behöver sannerligen inte ytterligare en väpnad konflikt så jag ber innerligt om respekt, dialog och icke-våld. Ja jag knäpper mina händer, tittar uppåt, tänker på familj, släkt och vänner och hoppas på det allra allra bästa.

Åsa Eklund Fominyam
Gästskribent på Afropé