Alla inlägg av Redaktionen

De vackra ljusbruna barnen som alla pratar om…

Kommentarer som dessa har jag fått höra sedan tonåren. Dessa typer av kommentarer har kommit från vita kvinnor i olika åldrar i Sverige.

  • Blandraser är det finaste jag vet.
  • Mixbarn är så jävla fina!
  • När jag var liten ville jag alltid vara mixad.
  • Tänk om vi skulle få barn så hade våra barn haft jättefina lockar.
  • Tänk en mixunge med gröna ögon. Åh gud!
  • Collins om jag blir 30+ och är singel utan barn så kommer jag åka till Köpenhamn och inseminera mig själv med en svart mans spermier.


(Många har dessutom tyvärr använt m-ordet istället för mixad/mixed. M-ordet kommer inte skrivas ut i denna text även om det använts i vissa av fallen som beskrivs. Detta då det inte är ordet i sig som är relevant för textinnehållet, m-ordet är en egen debatt, som det bland annat går att läsa om här. )

Bild: Pixabay

Detta är typer av kommentarer jag hört ifrån framförallt svarta män i Sverige

  • Akta dig för vita kvinnor här i Stockholm de vill bara ha dina mixungar och dra.
  • De är desperata efter mixade bebisar det är så jävla inne.
  • Ni svarta män är inne nu mannen tänk dig en sån liten mixunge.
  • Mannen vet du hur många svarta män jag känner som har blivit babytrapped från vita kvinnor?
  • Ey jag hoppas du använder kondom ifall du ligger med de här vita brudarna i Stockholm. Jag har en svart broder som var ute på Östermalm en kväll och härjade tog med en svensk brud hem låg med henne, några månader senare blev hon gravid. Han ville inte behålla men hon hade bestämt sig och så blev det. Sex år har gått och han har inte ett hårstrå kvar på huvudet längre.

Detta är kommentarer och historier berättade av mixade personer i min närhet som jag känner väldigt bra.

  • Alltså jag vet ju att både vita och svarta män vill vara med mig för jag e mixad liksom.
  • Jag va med en svart kille som jag dejtade en gång så vi låg i sängen och myste från ingenstans han bah: Om vi hade fått barn så hade dem inte varit så mörka.
  • Typ alla mixbarn har föräldrar som inte lever ihop.
  • När jag var liten så blev man ju kallad både det ena och det andra, det var inte förrän i vuxen ålder man förstod att vissa saker som ens mormor sa eller kallade en egentligen var fel.
  • Det är så tragiskt Collins min unges morfar är kardiolog, men massa människor som träffar honom har alltid mage och fråga mig ifall han skall bli rappare eller dansare.

Detta är kommentarer jag har fått höra under min uppväxt av släkt och människor som är från samma land som mig och släktingar som ej bor i Europa.

  • Akta dig för mixade tjejer från Västindien de håller på mycket med häxeri.
  • Mixade kvinnor och män har ett sånt jävla översitteri som de fått från vita människor
  • Mixade människor tycker att de är bättre än alla andra svarta.
  • Det va en mixad tjej som kom fram till mig och särbehandlade mig för att hon trodde jag var mixad när jag har ursprung från Östafrika.
  • Akta dig Collins för vita kvinnor de vill bara ha dina mixade barn, sen kommer hon springa snabbt därifrån . Du skulle aldrig vinna en vårdnadstvist som svart man i Sverige även ifall du skulle ha rätt i sak.

Jag vill utifrån en mans perspektiv med rötter från den afrikanska kontinenten berätta om det problematiska i allt ni läst ovan.

Foto: Afropé

Idag kallar många människor sig världsmedborgare, vi lever i ett otroligt internationellt samhälle på många olika sätt. Människan föds, växer upp och förökar sig. Generation efter generation och samhällen utvecklas.

Förr i tiden i väst var det väldigt förbjudet med blandäktenskap, givetvis utvecklas allting i samhället åt olika riktningar. I Stockholm ser man idag många mixade relationer oftast mellan en svart man och en vit kvinna. Det har också blivit allt vanligare med mixade relationer mellan olika folkgrupper i framförallt storstäder som Stockholm, Göteborg och Malmö.

Det som dock fascinerar mig är fascinationen som många människor har idag kring barn och människor med mixat ursprung. Jag tänker primärt på dem som har mixat ursprung av svarta och vita gener. För mig är det någon slags obehagskänsla som dyker upp av att, något så förbjudet förr i tiden, helt plötsligt ”är det finaste som finns”. Jag tänker ofta på hur vi alla som inte är mixade kan, vill och orkar objektifiera något så mycket.

Objektifiering och sexualisering

Resultatet blir direkt också att vi svarta män blir så otroligt sexualiserade, för någonstans i allt det här behövs våra spermier för att göra saker möjligt. Det är liksom som att jag är där för att sprida mina spermier och skapa massa bebisar och för att du ”eventuellt som vit kvinna” skall få din dröm uppfylld.

Varför förstår inte vi människor när vi reproducerar saker som uppfattas som negativt. Jag kan förstå att smak, preferenser är subjektivt men det är otroligt problematiskt att rangordna barn som finare än andra barn utan att förstå att det sker en objektifiering. Jag kan bli väldigt ledsen när folk ibland inte tänker tillbaka på hur saker var förr och istället ändrar sitt resonemang kring sina uttryck eller väljer sina uttryck varsamt.

Afrikanskt perspektiv kring mixade barn under slaveriet.

Jag fick berättat för mig någon gång i tonåren av en äldre kongolesisk man att dödande av mixade barn i den svarta kvinnans mage var ett vanligt fenomen. Anledningen var oftast att just mixade barn var ättlingar till en slavägare och våldtäktsman. Ifall man inte valde att döda barnet i magen lät man kvinnan föda barnet och sen lade man ungen i en korg och ner i floden eller sjön. Detta är ett afrikanskt perspektiv som många människor inte känner till.

Västerländskt perspektiv

Där var du som ljusare mörk person positivt särbehandlad istället. Just det fenomenet reproducerar vi människor än idag här i väst undermedvetet och många av oss svarta människor gör också det även om vi känner till den andra sidan av kontexten.

Attitydförändring

Mixade barn är inte leksaker, gosedjur och ”det bästa av båda världar”. De är barn med känslor, sinne och intellekt. De skall inte inpräntas att de är bättre än oss svarta och sämre än vita. Mixade barn är resultat av att en svart och en vita bildar ett barn som är en individ i sitt sammanhang.

Begrepp, språk och definition

M-ordet härstammar inte ifrån något positivt och bör heller inte vara något som förändras för att vi vill sudda bort en negativ del av en historia. M-ordet kommer från ordet mula som är en korsning mellan häst och åsna. Åsnan i detta sammanhang är dum, och den svarta föräldern definieras utifrån det. Den vite föräldern definieras utifrån hästen som den klokare. Så ni som använder m-ordet för att definiera er själva eller andra som gör det för att definiera mixade bör sluta, för det är problematiskt och egentligen väldigt negativt laddat. Uttryck som blandras är väldigt problematiskt, tänk på att vi har haft ett rasbiologiskt institut där forskare gjorde skillnad på oss utifrån hur vi såg ut och ras används för att definiera djur. Vi människor i Sverige som har svenska som första språk bör förstå att det som betyder någonting icke så laddat på engelska klingar inte så gött på svenska alltid. Ni som har läst så här långt, våga göra en förändring i ditt språk och din syn på saker. Våga googla, låna en bok på närmsta biblioteket för att läsa på lite och inte hela tiden följa massa konstiga trender.

Mbote na bino

Collins Luther Zola

Makten i språket på chokladbollens dag

Det finns en Facebook-grupp som dyker upp i mitt flöde varje vår. ”N-bollens dag den 11 maj” heter den. Oj, det är ju idag! då måste jag ju börja förbereda firandet…

Fast, det är ju faktiskt år 2017. Jag som trodde att denna diskussionen var utarbetad för längesen. Jag har skådat allt för många debatter om ordet kring bakverket, både i verkligheten och online, och för mig känns ämnet ganska förlegat och framförallt väldigt, väldigt tröttsamt.

Ändå så blir jag provocerad när jag ser Facebookgruppen i år igen, och ändå dammar jag nu av debatten och skriver en text om ett ämne som jag helst hade velat kräkas på. Inte bara för att den känns passé, utan även för att den också känns otroligt dum och trångsynt.

Jag har frågat mig själv en miljon gånger vad det är för människor som faktiskt propagerar för n-ordet på bakverket i denna hätska debatt. Jag har kommit fram till slutsatsen att det måste vara människor som dessvärre inte vet historien bakom det fula ordet.

Om någon sådan människa mot all förmodan har hittat hit och läser denna text, suckar och skakar på huvudet, låt mig upplysa dig en gång för alla; n-ordet har använts i ett nedvärderande syfte när vita människor har talat om svarta som underordnade. Vita människor som under århundraden använde svarta människor som sina personliga egendomar, ofta som slavar utan några som helst fri-eller rättigheter.

Kort och gott, n-ordet har en så pass skamlig historia att det inte är acceptabelt att använda, inte ens om det är kombinerat med ordet ”boll” och refererar till ett bakverk.

Någonting som gör mig nästan ännu mer besviken än användandet av ordet i sig är försvaret för att använda det. Ursäkten att ”man har ju alltid sagt så” har jag hört så många gånger att jag nästan får sätta munkavel på mig själv för att inte skrika ut hela mitt vokabulär av svärord när jag hör den. Ni som fortfarande använder ordet och försvarar det som om det vore er bästa vän – har ni hört talas om empati? Eller förmåga att sätta sig in i andra människors perspektiv? Om det finns människor som, på väldigt goda grunder refererat till ovanstående historiska utdrag, tar illa upp av ordet, varför då använda det? Och varför referera till att er mormors farmors faster använde sig av ett förlegat ord på ett bakverk, när det faktiskt finns ett annat, mer lämpligt ord för samma bakverk?

Vi måste börja visa mer respekt mot varandra. Svarta människor har fört en sekellång kamp för att nå dit där vi är idag, och n-ordet tillhör en tidigare, förtryckande era där skillnader har gjorts på människor baserat på deras hudfärg. Vad man heller inte får glömma bort är att det inte var speciellt många decennier sedan som svarta människor, helt lagenligt, köptes och såldes som ägodelar. Det är således ett relativt nytt sår som fortfarande inte har läkt på grund av att man än idag ser att dessa strukturer fortlever genom rasism och förtryck mot svarta människor. Till exempel när människor obefogat använder n-ordet.

Chokladbollar – Foto: Fatou Darboe , Afropé

Vissa anser att vi förstorar debatten och överdriver våra argument (en liten input: har ni hört talas om begreppet tolkningsföreträde?), men jag står fast vid min åsikt att man måste visa varandra mer respekt i sådana situationer. Minnet av dessa ojämlika maktstrukturer mellan vita och svarta människor aktualiseras varje gång man använder n-ordet, även om det just i den situationen egentligen inte är i ett negativt sammanhang.

Så, låt oss alla fira Chokladbollens Dag idag, en dag förknippad med öppenhet och empati, men framförallt som en hyllning till ett fantastiskt bakverk som ger oss otroligt mycket njutning så länge det används rätt.

Alice Binti Mutambala

Bortglömd afrikansk hjältinna

Många känner till faraon Kleopatra, tsaren Katarina och drottning Elisabet av England. Dock så är det väldigt få som känner till drottning Nzinga, Ana Nzinga Mbande, som regerade över Ndongoriket. Ndongoriket motsvarar idag det som är nordöstra Angola. Nzinga Mbande är mest ihågkommen för att hon minskade det portugisiska inflytandet i området med hjälp av andra kungadömen, som kungariket av Kongo och det holländska imperiet.

Drottning Anna Nzinga Mbande – Bild: commonslicens (PD-1923)

När vi pratar om prominenta kvinnor i historien så brukar kvinnor från den afrikanska kontinenten bli bortglömda. Vilket är förståeligt för att det inte anses relevant för Nordeuropeisk historia, men som en del av den afrikanska diasporan anser jag att man bör känna till prominenta figurer inom afrikansk historia.

Nzinga föddes som ättling till kung Ngola Kia Samba år 1583. Under denna period hade Portugal stora delar av Angolas rike i sitt imperium. År 1610 var det dags för Ngola Kia Samba att abdikera och då föll tronen automatiskt till Nzingas lillebror Mbande. Anledningen till detta uppsåt var på grund av rivalerna i kungadömet ansåg att hon inte var rättfärdig person till tronen för att hon var en kvinna och dessa personer samarbetade med Portugiserna för att bli av med henne. Dock fanns det folk som var lojala till henne och hennes far, vilket skulle ge resultat mycket senare.

Nzinga kom att återta tronen 1629 med kravet att hon accepterade flyktingar från slavhandeln. Dessutom befriade Nzinga Luanda från portugiserna med hjälp av Kongoriket och holländska imperiet, vilket idag har gjort henne till en betydande symbol för självständighet.

Nzinga är en av få prominenta kvinnor inom afrikansk historia och det är viktigt att åtminstone känna till någon utav dem.

Det finns en frisörsalong vid Rådhuset i Stockholm som jag besöker regelbundet. Inne på denna frisörsalong finns det många avbildningar av personer från det historiska Afrika, men även från den afrikanska diasporan.

Det symboliska i hela detta är faktumet att jag såg en tavla på Nzinga, drottningen av Ndongoriket, inne på denna frisörsalong. Alla andra prominenta personer som fanns på väggarna inne på denna frisörsalong var män. Detta visar på hur viktig symbol Nzinga är för afrikansk historia.

År 2013 kom det ut en film om Nzinga som heter Njinga Rainha de Angola.

Mbote na bino – Varma hälsningar till er.

 

Collins Luther Zola

Amerikanska musikstjärnor som hämtar inspiration från Afrika – den nya imperialismen?

En ny ”härlig” musikvideo sprids just nu på facebook. Den här gången är det amerikanska rapstjärnan French Montanas singel Unforgettable som spelats in i Kampala, Uganda. I videon ser vi mycket dans och tricks från den berömda dansgruppen Ghetto Kids från Uganda. Den börjar spelas, jag ler, men kan inte låta bli att undra hur mycket stjärnan betalat för gruppens deltagande. Förutom att anställa dansgruppen, har han använt sina resurser för att bidra till en långsiktig utveckling av Kampalas landsbygd? Har han hjälpt fattiga barn börja i skolan? Har han kanske gått all in och betalat årsavgiften för alla de barnens skolgång? Ja, frågorna är många.

French Montanas nya video som spelats in i Uganda. Foto: Skärmavbild från youtube.

Det är tydligt att Ghetto Kids har hjälpt stjärnan nå en ny grupp tittare/lyssnare som annars inte skulle sett videon. Jag skulle inte få för mig att söka fram honom i min musikapp, men nyfikenheten på att den spelats in Uganda gjorde att jag ändå klickade på länken. Videon gillas på sociala medier, där majoriteten av kommentarerna berör de dansande barnen, talangen och hur fantastiskt det är att all musik och dans har sitt ursprung i Afrika. Och visst finns positiva delar av videon som tål att hyllas, bland annat att den ugandiska flaggan tar mycket plats och att stjärnan väljer att lyfta fram barnen i Kampala, och den enorma dansglädjen som finns hos barn.

Även om Montana anställt gruppen, slutar inte deras deltagande efter inspelningen eftersom att videon redan har över 3 miljoner visningar på Youtube. Jag är medveten om att han, med sitt kändisskap, också ger gruppen enorm publicitet. Trots det vill jag uppmärksamma att de inte har samma utgångspunkt i branschen, och att superstjärnor från amerikanska musikbranschen ändå måste se till sitt privilegium. Med globalt kändisskap växer möjligheterna att nå ut till många, från oss vanliga människor till beslutsfattare och rika entreprenörer. Världsstjärnornas kraft att förändra kommer därför också med ett ansvar för vilken bild av världen som sprids. För att inte glömma de ekonomiska tillgångar som många superstars besitter.

Jag fick liknande funderingar när Beyoncé i sin dokumentär Life is but a dream, berättar om dansgruppen Tofo Tofo från Moçambique som upptäcktes på Youtube och flögs över till USA för att medverka i videon till ” Run the world ( Girls)”. Tack vare denna superstjärna importerades Kwaito-stegen till USA, och Tofo Tofo lever vidare i dokumentären. Men hur har dansarnas liv påverkats av den erfarenheten?

French Montanas nya video till låten Unforgettable. Foto: Skärmavbild från youtube.

Förresten, vad är grejen med att filma barn i slummen? Beror det på bristen av finare platser (än djungel och slum) för en videoinspelning?

Vad jag vill säga är, att superstjärnor som med små medel kan påverka dessa personers liv, ska våga ta sitt ansvar. Det är härligt att se att många superstjärnor från Väst inspireras av, och vill visa en positiv bild av den afrikanska kontinenten. Just därför bör vi vara kritiska till hur de väljer att visa upp kontinentens olika härligheter, och hur de använder sin position för att påverka och förändra.

Rokibath Alassane

 

Senegalesisk kulturfest på Stallet 12 maj

Nu är det åter dags för den senegalesiska föreningen La Casa di Mansas årliga kulturfest. I år går den av stapeln på Stallet i Stockholm fredag 12 maj.

La Casa di Mansa är en förening som arbetar för att främja och dela med sig av Casamance (en region i södra Senegal) och Senegals kulturella värderingar.
Föreningen vill även stärka samverkan mellan Casamance och Sverige och ha ett utbyte med folk från andra kulturella bakgrunder. Kulturfesten anordnas i samarbete med Stockholms stad.

Kulturfestprogrammet 12 maj:

17.00 Dörrarna öppnar
17.45-18:45 Familjeworkshop för alla åldrar:
Casamansisk dans och historia. Atab Bayo med trummisar leder workshopen.
19:00-20.00 Panelsamtal Vilket Sverige vill vi ha?
– ett samtal om demokrati och mänskliga rättigheter med fokus på integration.
Anette Petterson Faye leder samtalet med de inbjudna gästerna Jessica Folcker, Lamine Cissokho med flera.
20.00–22.00 Musikframträdanden:
Seroubagruppen med Atab Bayo – traditionell dans från Casamance
Mamadou Sene med bandet Dieuf och Lamine Toure, folkloremusik från Senegal,
Lamine Cissokho med band, traditionell Senegalesisk kora.
22.00 – 01.00 DJ Cheza – Afrobeatmusik.

Entréavgift: 150kr (100kr medlem Stallet/studerande/pensionär)

Biljett kan köpas här

Helena Svensson

När spelreglerna ändras

Efter händelsen på Drottninggatan blev Stockholm mer enat än någonsin tidigare. Det värmer att se, att vi trots den tragiska händelsen fortsätter stå upp för kärlek och medmänsklighet. Precis som många andra är jag imponerad av den värme som spreds bland stadens medborgarna, där många öppnade sina hem för främlingar. Det som hade kunnat skapa kaos, öppnade våra hjärtan.

Foto: Rokibath Alassane

Mitt i all kärleksmanifestation kan jag inte låta bli att känna viss frustration över skevheten i närhetsprincipen som finns i både journalistiken och människohjärtan. Missförstå mig inte, det var en fruktansvärd händelse som tog många liv och lämnade oss alla i chock. Jag var, som alla andra, orolig för vänner och ledsen för skadade och de som tvingades bevittna det hela. Men jag kan inte låta bli att tänka att det här är en bråkdel av det som varje dag händer i andra delar av världen. Nu när Sverige smakat på känslan av terror, kommer vi att ännu mer uppmärksamma och fördöma det som händer i Syrien och nu senast i Egypten? Det är oklart om det här var en terroristattack, men oavsett orsak vet nu många människor i Sverige, efter händelsen på Drottninggatan den 7 april 2017; hur det känns att frukta för sitt liv. Betyder det att vi har bättre förståelse för människor som tvingas fly sina hemländer?

I media uppmanades människor om att inte sprida bilder på döda och skadade på sociala medier. Var finns den finkänsligheten när bilder på döda barn från Syrien visas på de statliga tv- kanalernas nyhetsrapporteringar? Eller när Aylan Kurdi blev profilbild för döden på medelhavet? Jag vill inte vara den som är den, men var finns respekten för de offren? Varför ändras spelreglerna?

Trots min svaga bitterhet på avsaknad av större lins på perspektiv, är jag stolt över att vara stockholmare. Jag hoppas att vi fortsätter stå solidariska och starka mot andra typer av onda krafter.

Rokibath Alassane

Nutiden är ett resultat av historien

Jag läser om Rötter av Alex Haley, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Den ger mig nya insikter och tankar varje gång. Men den är så pass tung att läsa att jag får ta det i portioner, lite pö om pö. Att som vit läsa Rötter är allt annat än upplyftande, men troligen rent av nödvändigt. Jag är inte personligen del av denna historia och det som skett. Men jag lever ju, som alla andra, med konsekvenserna än i dag. Nutiden är ju ett resultat av historien. Och slavhandeln påverkar oss alla än i dag. Min sons ättlingar var slavar en gång i tiden. I rakt nedstigande led, och allt det där. En nästan ofattbar tanke. Ändock sann.

Kunta Kinteh Island i Gambia Foto: Fatou Darboe, Afropé

Men boken börjar i Gambia, med harmoni och traditionellt landsbygdsliv. Att läsa om dåtidens Gambia är intressant. Kanske uppmålar Haley en något förskönad bild av det västafrikanska livet anno dazumal. Men det är spännande och småputtrigt mysig läsning. Jag kan förstå all den turism som följde i bokens spår, där många ville se och uppleva Afrika på detta sätt, väsensskilt från hur dagens nyhetsrapportering från den afrikanska kontinenten ser ut.

Det handlar om Gambia som självförsörjande jordbruksland, före pengarnas tid. Det är ett Gambia där traditionen är stark och trygg. Alla vet sina roller och lever utifrån dem. Jag inser att mycket av detta faktiskt finns kvar i dagens Gambia. Kvinnor och män lever fortfarande relativt åtskilda, åtminstone sett ur ett västerländskt perspektiv. De har olika ansvarsområden och olika sysslor. Jag tänker att det kanske inte är så konstigt att det blir totalkrock i många blandade relationer, när den västerländska parten vill leva i stark familjeallians à la västerländsk tvåsamhet medan den västafrikanska parten i många fall föredrar en mer traditionell familjekonstellation, där vänner i samma åldersgrupp har en viktig och självklar plats och kanske står en närmare än den äkta hälften. Jag säger inte att det gäller alla. Eller ens många. Men jag har upplevt att det i alla fall finns en och annan som fungerar så här. Liksom det finns västerlänningar som inte vill leva i relationer alls, är polygama eller seriellt otrogna. Jag vet. Brasklapp, brasklapp. Ändå är det som att jag får vissa insikter om dagens västafrikanska samhälle, när jag läser om dåtidens.

Kunta Kinteh Island i Gambia Foto: Fatou Darboe, Afropé

Sen slaveriet då. Alla vet ju mer eller mindre om grunderna. Men iskylan, den fullständiga avhumaniseringen, hela situationen… Det är på något sätt ändå svårt att ta in. Det är för vidrigt, för vansinnigt, för sjukt, för sorgligt. Men lika obegripliga och smärtsamma som alla detaljer är; lika viktigt är det nog att ändå inte blunda för helheten. Har du inte läst Rötter ännu? Då föreslår jag att du gör det. Rötter är en känslomässig käftsmäll. Men också något av ett obligatorium. Alla behöver ha läst den här boken. Det är samma som med koncentrationslägren, att vi får aldrig sluta prata om dem. Vi får aldrig glömma.

Helena Svensson