Alla inlägg av Redaktionen

Nutiden är ett resultat av historien

Jag läser om Rötter av Alex Haley, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Den ger mig nya insikter och tankar varje gång. Men den är så pass tung att läsa att jag får ta det i portioner, lite pö om pö. Att som vit läsa Rötter är allt annat än upplyftande, men troligen rent av nödvändigt. Jag är inte personligen del av denna historia och det som skett. Men jag lever ju, som alla andra, med konsekvenserna än i dag. Nutiden är ju ett resultat av historien. Och slavhandeln påverkar oss alla än i dag. Min sons ättlingar var slavar en gång i tiden. I rakt nedstigande led, och allt det där. En nästan ofattbar tanke. Ändock sann.

Kunta Kinteh Island i Gambia Foto: Fatou Darboe, Afropé

Men boken börjar i Gambia, med harmoni och traditionellt landsbygdsliv. Att läsa om dåtidens Gambia är intressant. Kanske uppmålar Haley en något förskönad bild av det västafrikanska livet anno dazumal. Men det är spännande och småputtrigt mysig läsning. Jag kan förstå all den turism som följde i bokens spår, där många ville se och uppleva Afrika på detta sätt, väsensskilt från hur dagens nyhetsrapportering från den afrikanska kontinenten ser ut.

Det handlar om Gambia som självförsörjande jordbruksland, före pengarnas tid. Det är ett Gambia där traditionen är stark och trygg. Alla vet sina roller och lever utifrån dem. Jag inser att mycket av detta faktiskt finns kvar i dagens Gambia. Kvinnor och män lever fortfarande relativt åtskilda, åtminstone sett ur ett västerländskt perspektiv. De har olika ansvarsområden och olika sysslor. Jag tänker att det kanske inte är så konstigt att det blir totalkrock i många blandade relationer, när den västerländska parten vill leva i stark familjeallians à la västerländsk tvåsamhet medan den västafrikanska parten i många fall föredrar en mer traditionell familjekonstellation, där vänner i samma åldersgrupp har en viktig och självklar plats och kanske står en närmare än den äkta hälften. Jag säger inte att det gäller alla. Eller ens många. Men jag har upplevt att det i alla fall finns en och annan som fungerar så här. Liksom det finns västerlänningar som inte vill leva i relationer alls, är polygama eller seriellt otrogna. Jag vet. Brasklapp, brasklapp. Ändå är det som att jag får vissa insikter om dagens västafrikanska samhälle, när jag läser om dåtidens.

Kunta Kinteh Island i Gambia Foto: Fatou Darboe, Afropé

Sen slaveriet då. Alla vet ju mer eller mindre om grunderna. Men iskylan, den fullständiga avhumaniseringen, hela situationen… Det är på något sätt ändå svårt att ta in. Det är för vidrigt, för vansinnigt, för sjukt, för sorgligt. Men lika obegripliga och smärtsamma som alla detaljer är; lika viktigt är det nog att ändå inte blunda för helheten. Har du inte läst Rötter ännu? Då föreslår jag att du gör det. Rötter är en känslomässig käftsmäll. Men också något av ett obligatorium. Alla behöver ha läst den här boken. Det är samma som med koncentrationslägren, att vi får aldrig sluta prata om dem. Vi får aldrig glömma.

Helena Svensson

Oförståndet för hur rasism drabbar för den som inte utsätts för det

Ofta när jag pratar om rasism med vita personer så kan jag mötas av oförståelse. Och jag kan delvis relatera till det. Innan jag fick den kunskap jag idag har om rasism och Afrikas historia så kunde jag inte förstå hur rasismen i vårt land egentligen ser ut och hur den drabbar. Jag fattar självklart fortfarande inte allt på grund av redan tidigare nämnda skäl, men jag fattar mer. Och om jag är oförstående så är det mest att jag inte fattar hur folk fortfarande kan vara så blinda. Är du vit så är du liksom mer blind. Eller helt blind. Så frustrerande! Men det är väl som med allt förtryck. Förtryckaren eller de passiva förtryckarna är så inne i sin bubbla, med liknande glasögon att de inte ser att de är de som utför förtryckande. Och så kan det fortsätta i all evighet.

Foto: Pixabay

Själv känns det som jag mest står och stampar. Det vete tusan om dessa krönikor ens hjälper till och för utvecklingen framåt. Varför ska det ta så lång tid för? Jag blir som en unge som inte får godis i affären. Småsint och otålig. Dömande och kritisk. Det är så lätt att hata på de som hatar eller bemöta ignorans med vass ton. Det tål att upprepas: kunskapsspridning är lösningen på problemet. I alla fall en stor del av lösningen. Unga med rötter ifrån Afrika måste få veta sitt ursprung, de måste vara stolta, de måste föra det vidare så att ingen förtryckare i världen kan stå i vägen för dem. Och vita svenskar över lag, måste få veta att Afrika inte är ett svart hål med krig och aids och biståndsskulder. De måste förstå sin del i historien, vad som orsakade det dåliga och hur det var innan 1500-talet. Att veta sin historia ger kunskap som ger makt över sitt eget liv på ett helt annat sätt än annars. Det är skandal att skolorna i vårt land fortfarande inte undervisar i detta. Den verkligheten blir då en passiv bidragande orsak till att rasismen fortsätter att frodas i det tysta. Extremhögerpartier är enligt mig ett bevis på att det är så.

Illusionen om fosterlandet Sverige må vara ljuvlig att tänka på men egentligen har Sverige som land i sin nuvarande form inte funnits längre än ungefär 200 år. Det är väldigt kort tid. Länder och länders gränser ändras hela tiden eftersom allting är i förändring. Ingenting består. Människor har alltid flyttat och skaffat barn på nya platser så människor med nya utseenden kommit till världen. Det hela är egentligen väldigt mäktigt att tänka på.

Media har också en enorm skuld till att det ser ut som det gör. Homogena, vita redaktioner rapporterar om vita, homogena nyheter i jämlikhetens land Sverige. Förorter blir farliga och landsbygden dum. Den nyfikna uppsökande journalistiken tar stryk i jakten på klick. Själv läser jag knappt nyheter och ändå ska jag bli journalist (om någon framtida arbetsgivare läser detta och ryser kan jag försäkra att jag fortfarande kommer bli en grym reporter, men hela branschen behöver höra detta). Det ger mig ingenting att läsa om att det brinner bilar i någon förort. Det är bara sorgligt. Jag vill veta varför det gör det. Jag vill att redaktioner skickar mångspråkiga journalister till landets alla hörn och snackar med människor med olika ursprung. När inte människor inkluderas så blir det kaos. När inte människor får höra till så frodas olycka och bilar brinner och högerextrema får lätta analyser som vatten på sina kvarnar. Och jag vill inte läsa om sådant. Jag vill inte läsa texter i gammelmedia som bidrar till att rasismen fortsätter. I min klass går det inte många med utländsk bakgrund. Och ändå är vår klass enligt lärarna mindre homogen än vanligt. Det är så deprimerande. Därför är kunskapsspridning så viktigt! Så att fler med utländsk bakgrund söker sig till journalistyrket så att fler historier kan berättas. Historier som annars hade varit bortprioriterade. Journalistisk är så mycket mer än klick och lösnummer. Det är demokrati och rättvisa. Tyvärr så lever det inte upp till det just nu.

Ida Oscarsson

Språk i Afrika – Modersmål och lokala språk vs. hemspråk

Modersmål – lingala, portugisiska

Lokalt språk – kikongo

Hemspråk – franska – svenska

I Afrika finns idag strax över 2000 språk. De innefattar olika språkfamiljer såsom Afroasiastiska, Nilosahariska, Niger – Kongo A , Niger – Kongo B,(Bantu) Khoisan, Astroneisiska.

Bild: Pixabay

I dessa språkfamiljer finns det officiella språk på den afrikanska kontinenten. Afrikkaans, franska, arabiska, engelska, swahili, portugisiska och spanska. Det har också utvecklats andra språk genom historien. Franska och portugisiska kreolspråk, samt pidginspråk.

Franska används som officiellt och administrativt språk i Demokratiska republiken Kongo. Många utav de officiella språken finns i Afrika på grund av kolonialism bland annat men även för handelns skull länder emellan. Lingala används också i viss mån som administrativt språk.

När jag var i yngre tonåren fick jag ofta höra kommentarer från klasskamrater om att det var häftigt att man kunde många språk. De kunde också göras narr av en för att de ansåg att språken lät som ”klick-språk”.

I äldre dagar när jag möter människor från portugisisktalande länder eller kreoltalande länder kan jag tycka det blir obekvämt då jag inte talar någon portugisiska utan förstår enbart sammanhang. Då kan kommentarer komma som att du är inte angolan du är kongoles.

Ju äldre jag har blivit, desto mer ser jag språken som ett extremt viktigt vapen för att ta mig igenom i samhället och öppna möjlighetens dörrar för mig som språk tillför. Idag talar jag fyra språk utan problem, Lingala, franska, svenska, engelska, jag förstår en del portugisiska och kikongo.

Eftersom jag är född i Angola var det första språket jag lärde mig portugisiska, mina föräldrar är födda och har vuxit upp i Demokratiska republiken Kongo. Där har de haft lingala och kikongo hemma och franska i skolan. När vår familj kom till Sverige 1994 var det svårt att kommunicera då engelska inte var mina föräldrars största vapen och många kunde inte franska i Sverige. Det blev ibland väldigt knepigt när det var dags att kommunicera.

Jag minns så tydligt när jag var yngre att jag inte ville tala lingala med mina föräldrar framför andra vänner och bekanta. Jag pallade inte med frågor bara. Dels var det svårt att få folk att förstå eller försöka uttala vissa ord och risken för att någon skulle göra narr av språket var mycket större så jag undvek det bara. Mina föräldrar la samtidigt märke till detta och frågade sig varför. De sa ofta att

  • titta på dina kurdiska vänner och persiska vänner de pratar utan problem. Dock ni kongolesiska barn och afrikanska barn vill inte prata era språk öppet med oss.
Bild: Pixabay

Det påståendet stämmer. Många kongolesiska vänner jag har vuxit upp med har inte gjort det. Jag har alltid undrat varför. Jag upplevde ofta att ansvaret lades på barnen vilket jag tyckte var konstigt.

I Göteborg till exempel, har det aldrig funnits möjlighet för hemspråk i lingala och portugisiska fanns inte heller för den delen, då mina föräldrar inte tyckte att jag skulle gå hemspråk i portugisiska då läraren var från Brasilien och det är en väldigt annorlunda portugisiska.

Vi kongolesiska barn fick ofta gå på franska som hemspråk vilket jag tyckte var skitkonstigt. Hemma i Demokratiska republiken Kongo är det stora diskussioner om att våra språk kommer att dö ut i framtiden då lokala språk inte lärs ut i lika stor utsträckning och många lever med komplexet att kan du franska så anses du vara mer bildad än någon som inte kan språket.

Vilket till viss del tyvärr stämmer. Anledningen till det är brist för många barn att gå i skolan på grund av bland annat fattigdom och enorma skolavgifter. Dock så tycker jag absolut inte att det skall vara så att barnen inte får de förutsättningen de behöver för att lära sig sitt modersmål lingala ordentligt som i detta fallet.

Jag har ett så starkt minne av en händelse för fem år sedan. Jag arbetade som nationsvärd för två handbollslag. Ena laget var från Gabon som ligger i centrala delen av Afrika och Benin som ligger i västra Afrika. I de både länderna pratar man franska. De båda länderna är väldigt små till ytan. Vi satt i en intervju med Göteborgsposten, där jag hade suttit och agerat tolk. Vi sitter i spelarnas klassrum där de sover och pratar om kommande handbollsmatcher och schema inför resten av dagen. Sen lägger jag märke till något som var första gången någonsin. I rummet är vi 15 personer. 12 spelare, 2 ledare och jag. Jag börjar notera under genomgången att olika spelare översätter till varandra på olika lokala språk. Jag förstår direkt att det är olika lokala språk. Halva laget var kristna och resterande muslimer, det fenomenet var så påtagligt för mig som vuxit upp i Sverige och är kongoles. Jag kände samtidigt en konstig känsla för att jag blev en sån ”klasskamrat” som jag själv tyckte var jobbig när de tyckte något var exotiskt eller väldigt spännande.

Med det sagt, språk är otroligt viktigt för oss ifrån den afrikanska diasporan. Vi behöver göra vårt bästa att ta vara på det och lära andra. Det var inte förrän i vuxna dagar som jag kopplade att Lejonkungens karaktärer har namn från swahilispråket. Bara en sådan sak.

Mbote na bino

Collins Luther Zola

”En dag ska någon som jag pryda den där väggen”

Varje dag går jag förbi dem. De ler litegrann medan de tittar på mig och strömmen av elever som går mot vår föreläsningssal. Deras munnar är formade till självsäkra leenden, och de bär formella kläder i dova färger. De sitter med huvudet högt, som att de vet sitt värde och värdet av vad de har åstadkommit. De ser bekväma ut, som att de aldrig har gjort något annat än att bli avmålade. Som att det är så självklart att deras porträtt ska pryda en hel vägg på ett av Sveriges mest framstående universitet. Det är deras självförtroende som alltid får mig att stanna upp, men det som får mig att stanna kvar ett par sekunder och titta tillbaka på dem är deras homogenitet. De ser nästan likadana ut, som att en skara på sex eller sju bröder alla har valt samma karriärsväg och sedan hamnat på väggen på en anrik skola. ”En dag…” tänker jag, ”en dag ska någon som jag pryda den där väggen”.

Just nu studerar jag ekonomi vid Lunds universitet, och för er som ännu inte har hunnit måla upp en bild av hur personerna på tavlorna ser ut ska jag ge er en kort beskrivning: de är alla vita män strax över medelåldern. I ärlighetens namn vet jag inte precis vad de har gjort för att hamna på den där väggen, men med tanke på deras porträtt och var de hänger torde det vara något betydelsefullt. Hur som helst är denna text inte skriven för att ifrågasätta deras prestationer, erfarenheter eller kompetenser, utan frågan som ständigt ekar i mitt huvud när jag passerar deras avbilder är ”varför ser de likadana ut?”. Frågan i sig har väl egentligen ingen större betydelse utan att reflektera över hela kontexten. En kontext som är fylld av ytterligare undringar. Varför besitts nästan alla höga poster på institutioner, myndigheter, företag och organisationer av vita män? Här lägger jag stark betoning på nästan, eftersom det inte är så i alla fall. I vissa fall innehar självklart icke-vita och/eller icke-män ledande positioner, men jag skulle vilja säga att de utgör undantagsfall. Problemet är ju att Sveriges befolkning består av ungefär 50 procent kvinnor, och runt 20 procent av vår befolkning är av icke-svenskt ursprung. Ytterligare några procentenheter har både svenskt och icke-svenskt ursprung. Varför sitter inte vi också vid förhandlingsborden i samma utsträckning som vita män? Begrepp som kön, etnicitet och hudfärg är alltid problematiska då de till exempel inte lämnar rum för människors självidentifiering, men samtidigt måste jag förhålla mig till några siffror. Poängen är att de människor som styr vårt samhälle (politiskt och ekonomiskt, men tillika kunskapsmässigt) inte överhuvudtaget är representativa för vår befolkning. Ett liknande exempel som jag länge funderade på var EU-parlamentet i Strasbourg, som jag besökte för första gången förra året. Där stod männen för en klar majoritet av politikerna, och de icke-vita personer som var där kunde jag i princip räkna på två händer. Eftersom denna homogena samling av människor inte alls representerar det Europa jag känner så fick det mig att undra: ”varför är det så?”

En väldigt vanlig föreställning är att ”alla människor har samma möjligheter”, och till en viss del kan jag hålla med. I Sverige, och i vissa andra delar av världen, får man söka till vilket gymnasium man vill. Likväl får vem som helst ansöka till universitetet, och man kan skriva upp sig i diverse bostadsköer får att sedan kunna söka boende. Argumenten för att alla har lika möjligheter är flertaliga, men får mig ändå att undra: Om alla nu har samma möjligheter, varför präglas då inte toppositioner av samma mångfald som vår befolkning gör? Jag utgår självfallet inte från att alla människor strävar efter en sådan position, men det vore märkligt om bara vita män drömde om ledande och inflytelserika poster. Vad är det egentligen som händer från att vi föds till att vi formas till dem vi är och gör våra karriärval? Något måste det ju vara, annars hade väl inte makteliten varit så homogen?

Jag tror inte att alla har samma förutsättningar att nå de ställningar som männen på Ekonomihögskolans väggar eller de som besitter majoriteten av EU-parlamentets säten. Vårt samhälle präglas av en stark norm som säger att dessa positioner inte ska förfogas av, till exempel, någon som mig – en ung, svart kvinna, eller någon annan som inte faller inom ramarna för den snäva bilden av hur någon med makt och inflytande över samhället ser ut. Den som förnekar att vårt samhälle är präglat av denna norm och underliggande rasism, sexism och diskriminering tycker jag blundar för ett stort problem.

Om någon nu inte köper konceptet med de svårigheter man kan möta på grund av faktorer som kön, etnicitet, sexualitet, religion eller funktionsvariation kan denne i alla fall reflektera över vad bristen på representation får för konsekvenser för alla de som står inför karriärmässiga vägval. Jag har träffat så många människor, de flesta väldigt unga, som inte ens kan drömma om att ha ett högkvalificerat jobb. Barn och ungdomar som skakar på huvudet när jag nämner universitetet och jobbmöjligheter och säger att ”universitetet är inte för såna som mig”. Nej, det är inte så lätt att tro när man är (eller känner sig) annorlunda från alla prominenta ledare, och när man inte tillhör normen för vad en sådan ska vara.

Målning som illustrerar svarta kvinnor från olika etniska grupper på den afrikanska kontinenten. Konstnär: Jean-Baptiste Debret – Bild: Commonslicens

Denna diskussion är tämligen problematisk eftersom det går att vrida på alla begrepp och påstående miljontals gånger. Det är ju exempelvis inte nödvändigtvis så att en annan ung, svart kvinna kan förmedla och styra utifrån allt det jag anser vara viktigt eller relevant, och det är självfallet inte heller så att varje individ som skiljer sig från normen möter diskriminering under sin livsgång. Det jag vill poängtera är att samhället, på strukturell nivå, är format efter uppfattningar om hur en person ska vara utifrån exempelvis dess kön, etnicitet, religion, funktion och sexualitet. Dessa uppfattningar, tror jag, främst påverkar dem som inte innefattar denna norm. Ett exempel är barn med utländsk härkomst i socioekonomiskt utsatta områden, som inte för något i världen tror att de kan bli börshajar eller EU-parlamentariker. Ett annat exempel är kvinnor som i många fall känner att de behöver hävda sig i jobbsammanhang på grund av deras kön och bristen på tilltro för kvinnors arbetsmässiga kapacitet.

Människor kan fortsätta att påstå att alla har lika möjligheter, men genom att förneka våra olika förutsättningar och vilken inverkan det har förnekar de tillika andra människors upplevelser. Likaså gäller det de som inte innefattar normen men ändå har tagit sig högt upp i samhällets skikt. ”Titta på mig!” säger de, ”kan jag så kan alla!”. Riktigt så enkelt är det inte. Hade det varit så enkelt hade inte bolagschefer, framstående forskare och många toppolitiker kunnat misstas för en kedja av bröder.

Som tidigare nämnt är diskussionen komplex, men jag tycker att det är viktigt att problematisera olika aspekter av möjligheter och förutsättningar. De senaste åren har jag befunnit mig i så många rum där jag har känt mig annorlunda på grund av just etnicitet och kön. Rum där mina åsikter inte har vägt lika tungt just på grund av dessa faktorer. Ett av mina favoritcitat är ”if they don’t give you a seat at the table, bring in a folding chair” (Om du inte får en plats vid bordet, ta med en fällstol, red. översättning), vilket också är mina ledord när jag till exempel blir överröstad av en man i en diskussion eller behöver bevisa min kunskap på grund av den misstro jag ibland möter. Jag vet att representation är viktigt. Det vet jag eftersom jag en gång i tiden var en liten flicka som tvivlade på om jag kunde ta mig dit jag ville. Jag hade ju aldrig sett en brun kvinna vara regeringschef, ledare för någon stor organisation eller sitta och vara politisk sakkunnig i tv4-soffan, så hur kunde jag vara det?

Jag hoppas innerligt att fler som är privilegierade nog att inte ha behövt uppleva diskriminering i livet ändå kan spetsa öronen när de hör om andra människors erfarenhet av det. Jag hoppas även att fler icke-män eller personer som inte innefattar samhällets vithetsnorm ska kunna ta sig dit de drömmer om. Idag gick jag ännu en gång förbi porträtten mot min föreläsningssal och viskade tyst för mig själv: ”En dag… En dag ska någon som jag pryda den där väggen”.

Alice Binti Mutambala

Vila i frid Aminatah

Sångerskan och den tidigare skribenten på Afropé, Aminatah uppges ha avlidit hastigt i Gambia under torsdagen/fredagen och ännu är dödsorsaken inte helt fastställd.

Aminatah. Foto: Freja Lindberg

Aminatah var skribent på Afropé under drygt ett år 2014 till 2015 och vi kunde följa hennes väg mot ett erkännande som artist. Artisten Aminatah verkade från både Sverige och Gambia och bodde längre perioder i taget i Gambia där hon bland annat samarbetade med artister så som Gee och Artenola.

Vi på Afropé vill beklaga sorgen till Aminatahs familj och närmaste och hoppas hon får vila i frid.

En sångfågel har lämnat jordelivet, men hennes röst lever kvar inom många av oss.

Aminatahs musikresa samt hennes andra texter hos Afropé
Möt nya stjärnskottet Aminatah
Premiär: Don’t forget me – Aminatah (videorelease)

Fatou Darboe

 

 

 

 

 

Kiqi Dumbuya

 

 

 

 

 

Anna Wedin

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ett brev till svarta män: Patriarkatet gör mig besviken på er

De senaste åren har jag upplevt en ökad samhörighet med andra svarta i Sverige. Jag har välkomnat nya afrikansvenska bekantskaper i mitt liv som syskon från kontinenten. Jag har besvarat leenden på tåg, och svarat tillbaka på taskig franska vid frågor från fransktalande afrikaner i diasporan.

Känslan av tillhörighet har gjort att jag ”hamnat”med svarta personer. Jag har förälskat mig i svarta män och umgåtts med afrosvenskar och andra rasifierade. Jag vill tro att det varit omedvetna beslut, men blir inte förvånad om mitt undermedvetna haft koll på läget. För, visst stämmer det att människan gärna håller sig till sin egen grupp? Det här med att hålla sig till det man känner till och som känns tryggt.

Jag tänker att det är viktigt att känna samhörighet med andra som delar ens erfarenheter, och att det är viktigast att hitta till varandra under tuffa tider. Som afrikaner utanför hemkontinenten, har vi en gemensam historia som förenar oss. Vi lever med kvarlevorna från våra förfäders kamp och missöden, för att inte tala om våra egna öden. Ingen annan än vi vet hur afrofobi känns. Jag respekterar er och eran kamp, för ibland har vi, på grund av kön, olika utmaningar kring rasism och andra förtryck.

Jag respekterar den svarta mannen, jag ÄLSKAR den svarta mannen, men jag har insett att det finns många svarta män som inte respekterar den svarta kvinnans kamp mot sexism och patriarkala maktstrukturer. Jag har kunnat hantera de sexistiska fördomar som finns om mig som invandrartjej och som svart tjej, särskilt från vita män. Jag har känt att jag varit en punkt att bocka av i listan av erövringar. Allt detta har jag kunnat hantera, men det är beklämmande att mitt folk, mina bröder, också är offer för patriarkatet. Jag blir sorgsen för de bröder som slår, smutskastar, våldtar och nervärderar den svarta kvinnas värde. Missförstå mig inte, för jag vet att patriarkala våldet inte är reserverad för en viss grupp eller hudfärg i samhället, men jag blir ännu ledsnare när förtrycket kommer från min egen grupp. Jag menar inte att ”hänga ut” mitt folk, det hoppas jag att ni förstår. Jag vill öppna upp för samtal inom oss, och uppmuntra till ökad respekt och solidaritet för vad svarta kvinnor får utstå. Om jag inte kan räkna med att NI backar mig och min egen rätt till min kropp, vem ska jag då räkna med?

 

Rokibath Alassane

Den bortglömda krisen i Tchad

Närmare 11 miljoner människor är i behov av akut humanitärt bistånd i området kring Tchadsjön, rapporterar FN.
– Över en halv miljon barn finns bland de närapå elva miljoner personer i desperat behov av hjälp. Barnen är undernärda och deras liv är i fara om vi inte når dem snabbt, säger Toby Lanzer, FN:s regionala koordinator för Sahel-området.

Bild: Pixabay

-Krisen i norra Nigeria har konsekvenser Europa inte har råd att bortse från. Regeringar i regionen kan inte handskas med både 11 miljoner människor i behov av akut hjälp och krisens grundorsaker samtidigt. Grundorsaker som i detta fall handlar om klimatförändring, extremism och fattigdom, säger Toby Lanzer.

2,3 miljoner människor har tvingats lämna sina hem som ett resultat av konflikter eller brist på mat. Största delen av det krisdrabbade området ligger i nordöstra Nigeria där Boko Harams terrorkampanj, i samband med ekonomisk lågkonjunktur, har lett till svåra lidanden för lokalbefolkningen.

En konferens sammanträdde i Oslo den 24 februari för att försöka göra något åt den kris som påverkar Nigeria, Kamerun, Niger och Tchad. Norge, Nigeria, Tyskland och FN:s kontor för humanitärt bistånd är värdar för konferensen, vars mål är att öka medvetenhet om krisen och stötta de humanitära ansträngningarna, samt naturligtvis påverka politiskt.

  • Vi vill inte bara rädda människors liv utan även att de ska få sina liv på fötter och inte tvingas fly från våld eller söka bättre liv annanstans, säger Toby Lanzer.

År 2016 var majoriteten av de migranter som kom till Italien från Nigeria. Vissa länder gör allt de kan vad gäller humanitära insatser och utveckling av länder, men andra har gjort alltför lite för att tackla krisen trots möjligheten att åtgärda både påtvingad migration och humanitär kris på en gång.

 

Helena Svensson