Alla inlägg av Anna Wedin

Det bitterljuva livet på två kontinenter

En känsla av att höra hemma på mer än en plats, att ingå i ett sammanhang och kunna resa hem, hemifrån. Att anpassa sig och förflytta sig mellan två vitt skilda liv och samtidigt hålla fast vid sig själv. Att ena morgonen vakna till total tystnad och stilla snöfall för att nästa vakna till böneutrop och ljudet av sprudlande liv.

Att leva sitt liv i två olika länder fördelat på två kontinenter är många gånger fantastiskt och berikar ens liv på många sätt. Man skapar relationer som ger en en extra familj och livslånga vänner samtidigt som man får uppleva det bästa av två olika kulturer och vitt skilda samhällsstrukturer. Ens eget liv förändras och man får en större förståelse för andra människors handlande och sätt att leva. Men kanske viktigast av allt, men lär sig otroligt mycket om sig själv och hur stark man egentligen är.

DSC_0017
Sand i Gambia. Foto: Anna Wedin, Afropé.se

Samtidigt som livet blir så mycket bättre på många sätt och man lär sig att uppskatta även de små, tillsynes obetydliga sakerna så har ett liv fördelat på två kontinenter även sina baksidor. Att ständigt bära på saknaden efter något, oavsett i vilket land man befinner sig är det familj, vänner eller husdjur som fattas en. En stor del av ens tid går åt till att hålla hårt i de människor man bryr sig allra mest om och man säger Hej lika ofta som man säger Hej Då.

Förmågan att snabbt anpassa sig och skapa sig själv en plats i ett samhälle är därför både en enorm tillgång men på ett personligt plan roten till en rejäl portion längtan och saknad. Förutom just den konstanta saknaden efter någon finns det naturligtvis en hel rad mer obetydliga fenomen och händelser som särskiljer dessa delar av samma liv.

Ena dagen skulle man kunna döda för att få äta potatisgratäng medan man nästa dag saknar sig nästan sjuk efter något så simpelt som tapalapa-bröd. Ena dagen duschar man mitt i natten för att värmen gör att man håller på att flyta bort, för att nästa dag befinna sig i meterdjup snö som kyler ner en tills man aldrig tror att man ska bli varm igen. Människor pratar alldeles för mycket, eller alldeles för lite. Det finns ett gigantiskt överflöd av onödigheter, eller brist på det mesta. Vändningarna är många och det gäller att hänga med för att hinna både njuta och lida lite av ombytligheten.

Snö i Sverige. Foto: Afropé.se
Snö i Sverige. Foto: Afropé.se

Många gånger kanske det vore betydligt enklare och skulle innebära mindre smärta att helt enkelt välja ett alternativ och sedan hålla sig till det, potatisgratäng eller tapalapa, inte både och. Problemet är att när man redan fastnat finns det ingen chans att vända tillbaka, man stannar helt frivilligt, för varje gång man får säga Hej igen gör det det hela värt det.

Lösningen handlar nog snarare om att leva i nuet och ta tillvara på det som finns rakt framför näsan på en, att behålla den där andra delen av livet inom sig och varje gång man tvingas säga Hej Då veta att det kommer ett Hej igen. Njuta av varje litet positivt ögonblick, oavsett om det är potatisgratäng eller ett efterlängtat Hej igen.

Anna Wedin
Anna Wedin

Aminatahs musikresa – del 13: Musik kostar tid, engagemang och pengar

Jag gillar inte att prata om pengar. I Sverige är det dessutom ett tabu. Men jag skulle vilja ta upp ett ämne som berör musiker runt om i världen, samt vår ignorans mot problemets existens.

Aminatah Foto: Freja Lindberg
Aminatah Foto: Freja Lindberg

”Jaha, så du jobbar som artist alltså?” Ett medelålders tyskt par frågar mig i samband med att jag besöker Sheraton Hotell för ett möte och ja, det kan man väl säga att jag gör. ”Vilket hotell eller vilken restaurang sjunger du på?”. Jag spenderar därefter en dryg halvtimme med att förklara att jag inte jobbar som showartist, som turistunderhållerska eller liknande och att Gambia likt de flesta länderna har en egen musikbransch. Att det finns evenemang och scener som lokala artister uppträder på och att inte alla musiker i landet livnär sig på att sjunga klyschiga coverlåtar. Kvinnan nickar tillslut och utbrister ”bristen på turism måste ju verkligen påverka dig, det är ju där pengarna finns….”. Jag tror inte att dom ens har lyssnat på vad jag sagt. Självklart påverkar bristen på turism alla, ekonomin i landet har ju rubbats. Men många turister tror att de för entertainers i landet är som en guldklimp.

Många av banden som spelar i turistområdet tjänar tillsammans dryga 300 svenska kronor per kväll. Vissa av de banden består av mer än tio medlemmar och står själva för utrustning samt transport. I dricksskålen som de springer omkring med lägger turisterna sina småpengar och känner sig generösa för att även små summor räknas för dessa människor.

En gång kom en brittisk kvinna fram till mig och sa att hon hade hört att jag var en fantastisk sångerska. Hon hade ett bröllop som hon planerade och ville ha en pianist samt mig under hela kvällen med klassiska covers. ”Vad skulle du säga om jag sa att ni får 3000 dalasi (ca 500:-) för kvällen???” Hon såg otroligt entusiastisk ut och väntade på en lycklig min från min sida. Jag tittade på henne och suckade lite, men svarade enkelt med att jag skulle kolla om min pianist skulle kunna tänka sig att göra max en eller två låtar för den summan, men att jag kände mig lite osäker på grund av den låga betalningen. Att repa in en låt tar tid om det ska låta bra, transport fram och tillbaka för rep, soundcheck och spelningar kostar. Om jag spenderar min tid och mina pengar på transport med mera som knappt kvittar kompensationen för en publik/marknad som jag inte ens är intresserad av, varför skulle jag då vara entusiastisk? Restaurangägaren hörde vår konversation och stod fnittrandes i ett hörn medans han tjuvlyssnade.

Populärmusik kostar. Vart man än i världen vänder sig. Vi spelar in skivor, vi turnerar och vi försöker att använda så bra utrustning som möjligt, baserat på vad vi har tillgång till. Många av de artister jag känner i Gambia har själva spenderat flera hundra tusen svenska kronor på att nå dit dom är idag, investerat och hoppats på det bästa. Återinvesterat i sina egna projekt och kämpat otroligt hårt. Det finns en värld utanför turistområdet som många besökare glömmer eller helt enkelt inte tar sig tid att se. I en värld där alla kopierar skivor, olagligt laddar ned musik och ständigt kräver billig eller gratis underhållning kan inte musiker överleva. Så nuförtiden är det genom sponsorer, stipendier och live-spelningar som artisterna tjänar riktiga pengar. Om vi som lyssnare även blir giriga när det gäller live-spelningar så finns det ingen budget kvar för artisten till att spela in nästa skiva, eller till att organisera nästa turné, för att inte tala om musikvideos.

Dalasi Foto: Afropé.se
Dalasi Foto: Afropé.se

Jag tror att vi lätt glömmer hur ofta vi lyssnar på musik. Jag hör musik minst 8 timmar per dag. I bakgrunden, i högtalare, i hörlurar, på datorn, på tvn och på radio. Sammanlagt spenderar jag nog mindre än 4000:- per år, inkluderat musiktjänster och spelningar som jag går på. Tillgängligheten av gratis musik är för bred. Oftast betalar jag knappt 30% av dessa summor till artisten. Pengarna går till bolag, tjänster, arrangörer och liknande.

Den brittiska kvinnan hittade en artist och en pianist som gick med på hennes villkor och betalning. Dom spelade i sammanlagt tre timmar under loppet av sex timmar och hade troligtvis en transporttid på minst en timme var. Dom tjänade alltså dryga 30:- i timmen under själva kvällen men då har vi inte räknat in tiden de repeterade. Man repar oftast en låt minst 3 gånger, men snarare många, många fler gånger. Då hamnar vi på en timlön på några kronor. Jag ser inte hur någon, någonstans i världen skulle vara entusiastisk.

I Gambia handlar människor fortfarande skivor till en viss del. Men mycket av musiken delas ändå via whatsapp och liknande applikationer. Branchen är dock lika självmordsbenägen som filmindustrin i dess olagliga nedladdningar och piratkopior. Vi måste börja se till att pengarna vi betalar för musiken vi lyssnar på hamnar i rätt händer. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om min favoritartist slutade göra musik med motiveringen ”ni betalade ju inte”.

Jag tycker att det vore skoj om turisterna i Gambia tog sig tid att åka ut till andra områden, utanför all-inclusive-hotellet och såg vad landets unga som äldre musiker har att erbjuda. Kanske till och med betala inträde? Ingen musiker föds med en perfekt röst, utvecklad talang och färdig repetoir. Det tar engagemang, tid och tyvärr, pengar.

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh

"Vi fick chansen att leva vår dröm" – en svensk familj i Gambia

Många har kanske någon gång drömt om att bryta upp från sitt vardagsliv i Sverige och prova på något nytt för en tid. Få är det dock som faktiskt tar det stora steget att lämna det inrutade livet i Sverige, för att prova på ett helt annat liv, långt borta i ett annat land. Familjen Tärning gjorde just detta, och provade på livet i Gambia.

Under våren 2014 sålde Mats och Liselotte Tärning sitt hus i Norrköping och i augusti tog de dottern Elvira 9 år med sig och flyttade till Gambia för att ta en paus i livet och pröva något helt annorlunda. Här berättar Liselotte om upplevelsen, människorna och tankarna…

Som tonåring drömde jag om att åka till Afrika som volontär men så kom barnen, vardagen tog över och jag lade mina drömmar åt sidan. Men det är ju aldrig för sent att förverkliga sina drömmar.

Bojang nursery school. Foto: Liselotte Tärning
Bojang nursery school. Foto: Liselotte Tärning

Jag åkte till Gambia första gången för 10 år sedan och blev betagen av landet, människorna och sättet att leva. Året innan flytten hade jag och Mats varit på besök tre gånger så när vi bestämde oss för att pröva att bo där kändes det som en logisk fortsättning.Så letade vi hus, hittade en skola till Elvira, Mats organiserade sitt jobb så han kunde arbeta från Gambia och så åkte vi. Det var tungt i början och jag tänkte ofta på vad vi egentligen hade gett oss in på. Ebolaepidemin rasar i delar av Västafrika, Ving ställde in sina charterresor och de vänner som bodde i Gambia normalt hade valt att stanna i Sverige under hösten. Men efter en kort tid kändes beslutet helt rätt, vi hade ju fortfarande vänner i Gambia, vi blev ofta inbjudna till middagar, namnceremonier och kände oss mer och mer hemma.

Det fanns inte en klar plan vad jag och Mats skulle göra i Gambia men Mats gick igång med att hjälpa våra vänner som driver en färgfabrik med deras administrativa uppgifter och jag blev snabbt engagerad i olika välgörenhetsprojekt.

Vi sprang av en tillfällighet på en man som var lärare på en förskola, vi småpratade med honom och han bjöd in oss att hälsa på i sin skola och på så sätt blev jag involverad i Bojang Nursery School. Skolan visade sig ha två eldsjälar, dels läraren, Momodou Drammeh, och rektorn, Baba Drammeh. De hade visioner och planer med ”sin” skola, stora hjärtan som brann för alla barnen på skolan och ett stort engagemang även för barnens familjer, vilket tilltalade oss starkt. De visade sig att de hade 2 faddrar till de då 112 barnen på skolan, vi blev självklart intresserade att också bli faddrar, och då fick vi den yngsta lilla tösen, Jankey som fadderbarn. När vi sedan berättade om henne och vårt fadderskap i vår facebookgrupp så ville flera av våra vänner också bli faddrar, och nu har skolan 24 svenska faddrar och 2 holländska.

Vårt engagemang har växt fram under våra resor hit ner, man möter många fattiga människor och många som inte kan läsa eller skriva, analfabetismen är på ca 46%, hos kvinnor runt 60%. Gambia tillhör också ett av de fattigaste länderna i Afrika och för att ett land ska kunna ta sig ur fattigdomen så krävs det att folket kan utveckla och utbilda sig. Det är därför vi brinner så starkt för att ge barn möjlighet att gå i skolan.

Den offentliga skolan är gratis, men det krävs att barnen har skoluniform, ordentliga skor, skolväska och pennor. De ska även vara fint friserade och kunna köpa sin egen skollunch, bara de här sakerna gör att många barn inte har möjlighet att gå i skola.

Vi tror att det tilltalar våra vänner och bekanta att ha fadderbarn på det här sättet, de vet vart deras pengar går oavkortat, de får foton genom oss, men även mail från rektorn var tredje månad. Så länge vi var på plats i Gambia så betalade vi skolan åt faddrarna som satte in pengar på vårt konto, skrev på deras fadderavtal och såg till att alla papper kom fram till faddrarna. Vi fotograferade också barnen och intervjuade rektorn om barnens familj och leverne. När barnen sedan fått sina nyinköpta skoluniformer, skor, skolväska och en säck ris till barnets familj, fotograferades även detta för att kunna sändas till faddrarna. När vi var i Gambia åkte vi till skolan en gång i veckan och håller en bra kontakt med dem. Nu när vi kommit hem så kan faddrarna själva hålla kontakt med rektorn, Baba, genom mail, facebook och även sätta in nästa års skolavgift på ett konto som skolan har.

Mats Tärning på Bojang nursery school. Foto: Liselotte Tärning

Vi kommer att återkomma till Gambia ett par gånger om året och alltid ha kontakt med skolan och följa upp vad som händer och sker runt barnen. Gambia ligger inte heller så långt från Sverige så som fadder kan man alltid i framtiden åka och hälsa på sitt fadderbarn. Skolan har också genom våra vänner fått ett bra medicinskt förråd och första-hjälpen-kit till sina elever, vilket de absolut behöver då barnen sällan har sårtvätt, lusschampo eller antiseptiska medel hemma.

I skolans visioner ingick det att kunna bygga ett mindre kök för kunna ge ALLA barnen skollunch och en näringsriktig sådan (köket är nu nästan färdigt tack vare bidrag från vänner och bekanta i Sverige).

Enda möjligheten till något att äta på skolan innan köket är färdigt är några kvinnor som kommer till skolan och säljer ”mat” till de barn som har med sig pengar. Maten består av chips, popcorn, saft eller vatten i påse och en form av baguette med fyllning. Rektorn lägger själv ut lunchpengar till de barn han ser inte köper någon mat.
Skolan önskar också sponsorer till att kunna bygga toaletter (finns två idag) och att även kunna köpa möbler till ett klassrum som idag står tomt. Vår tanke är att på sikt kontakta några företag hemma och se om några vill bidra med de här sakerna.

Men det finns många, många fler som behöver hjälp och stöd. Varje dag så springer man på folk som man ser är i behov av något. Bland annat mötte vi en 7 årig pojke, Alasan, på en gård där vi var och besökte en familj. Pojken var undangömd och skrek hysteriskt när han såg oss, han hade aldrig sett vita människor, han hade aldrig varit utanför sin gård och det för att han är förlamad från midjan och nedåt. Återigen så skrev vi om Alasan i vår fb-grupp och folk skänkte pengar så att vi kunde köpa honom en rullstol – vilken glädje det var att få ge den till honom! Idag så rullar den lilla killen själv ut från gården och kan följa med sina kompisar och leka, en fantastisk förändring i hans liv.

Ris är också något som är en viktig basvara i Gambia. En 50 kg säck kostar ca 1100 dalasi (250 kr) – har man ett jobb så ligger lönen på ca 2000 dalasi så en säck ris är till stor glädje länge för en familj. Oftast går de och köper koppar av ris varje dag, det blir en summa av ca 60-100 Dalasi per dag (ca 4-7 koppar) för en normal familj på 6-10 personer – som de oftast är med gamla och barn. Det blir grovt räknat att de köper en säck ris ca 4-5 gånger på det sättet, men de har inte råd att köpa en hel säck. De måste leva för dagen och kan inte spara ihop det själva. Så ris är något vi ger när vi ser ett behov.

Nu har vi precis kommit tillbaka till Sverige och försöker överblicka den närmaste framtiden. Någon vända blir det under våren så mycket vet vi, antagligen runt påsk. På våra resor tillbaka till Gambia så kommer vi se till så att alla fadderbarn har det bra, dokumentera och skicka foton till alla fadderföräldrar och sponsorer.
Vi har haft tur och hittat en holländsk lärare som nu engagerat sig i skolan och börjat leta sponsorer och faddrar. Dessutom har vissa av faddrarna bestämt sig för att stötta hela barnets familj, de sätter in pengar på skolans konto och rektorn ser till att pengarna kommer till rätt familj. Rektorn Baba är fantastisk och dokumenterar både i sin kassabok och med bilder varje gång en familj kvitterar ut pengar.
Vår vänner och bekanta är fantastiska, de hjälper oss att hjälpa de mest utsatta personerna i ett av Afrikas fattigaste länder.
Det här är bara början på något större!

SAM_1567
Barnen med skänkta rissäckar. Foto: Liselotte Tärning

 

Fakta om Bojang Nursery
Bakgrund
Skolan etablerades onsdagen den 28:e September 1994 och registrerades fyra år senare, den 17:e september 1998, hos Ministry of Basic And Secondary Education (MOBSE). Sedan etableringen fram till idag har den drivits som en privat skola under övervakning av MOBSE och arbetar hårt för att tillgodose det behov som finns hos barnen och det omkringliggande samhället. Den gambiska regeringen driver inte några nursery schools (alltså förskola), dessa drivs nästan alltid i privat regi och det finns inte tillräckligt många förskolor för att täcka landets behov.

Mål och syfte
1. Att tillhandahålla relevant utbildning med hög kvalité till barnen.
2. Att säkerställa att förskolan står öppen och finns tillgänglig för alla barn oavsett deras familjs
bakgrund.
3. Att säkerställa att barnen utvecklas och utbildas i en säker miljö under överseende.

Aktiviteter i klassen
På skolan utbildas barnen i följande ämnen:
– Engelska
– Matematik
– Naturvetenskap
– Målning och hantverk
– Jolly Phonics (alfabetets bokstäver med hjälp av Ljud, Rörelse och Sång)
– Socialkunskap

Lön till Lärarna
Lärarnas löner betalas av de avgifter som skolan begär för barnen. De flesta skolavgifterna kommer inte in i rätt tid oftast med förklaringen att hemförhållandena inte tillåtit avsättning av de pengarna – de har inte haft råd helt enkelt.
För att skolan ska kunna behålla sin personal så innebär det att efterfrågan på stöd och sponsring från givmilda organisationer och bidragsgivande personer är väldigt stor.
Skolan skulle inte klara sig utan det här stödet.

Utmaningar och behov
1. Brist på utbildningsmaterial
2. Brist på leksaker till barnen ute på deras gård
3. Brist på kontinuerligt inflöde av pengar till lärarnas löner
4. Brist på Första-hjälpen-utrustning och medicin

För att läsa mer om Bojang Nursery och hur det går med köket, barnen och skolan, se skolans facebookgrupp HÄR

Hanna Danielsson
Hanna Danielsson

Flygbolag ställer in alla sina flygningar

Foto: Fatou Touray thegambia.nu
Foto: Fatou Touray thegambia.nu

Det Gambiabaserade flygbolaget Gambia Bird som trafikerat både europeiska destinationer så som London och Barcelona samt många västafrikanska huvudstäder har under tisdagen kommit med beskedet att all kommersiell flygtrafik nu ställs in med omedelbar verkan.

Bolaget som grundades av Thomas Wazinski och Malleh Sallah 2009 har under de senaste åren erbjudit ett alternativ för resenärer att flyga dels inom Västafrika men även till destinationer så som Barcelona i Spanien och London i Storbritannien.

Under tisdagen gick ett pressmeddelande ut med information om att bolaget nu ställer in alla sina kommersiella flygningar med omedelbar verkan och på obestämd framtid. Resenärer som köpt biljetter ska få full ersättning och man beklagar alla eventuella besvär som drabbar resenärerna. För att få upplysningar gällande ersättning och annan information rekommenderas det att man kontaktar sin resebyrå eller Gambia Birds kundtjänst på crm@gambiabird.com alternativt ringer något av nedanstående nummer.

Banjul +220 690 0909

Accra +233 303 93 46 93

Dakar +221 33 889 4319

Barcelona +34 9311 366 36

London +44 (0) 12 93 822 922

Anna Wedin
Anna Wedin