Alla inlägg av Helena Trotzenfeldt

Engineer in computer science, former head of early engagement for cloud and infra services, author, columnist, spare-time politician, värmlänning, mother-of-six, dog lover, marathon runner, vegetarian, urban farmer.

Tacksamhetens börda

Demonstration i Stockholm 1:a maj
Demonstration i Stockholm 1:a maj Foto: thegambia.nu

Så här i efterhand kan det se ut som om arbetarrörelsens drivkraft i början av 1900-talet var en önskan efter reformer. Men reformerna var också en konsekvens av en större insikt: Den om att arbetaren var värdefull, och därmed måste ha rättigheter.

Det låter så självklart idag, men så var det inte. Den medellöse svensken fram till slutet av 1800-talet var inte bara nedtryckt av orimliga arbetsvillkor och fattigdom, utan även av en skuldbeläggning som hade sin grund i att överklassen, medelklassen och de intellektuella genom att ha makt över alla informationskanaler, över skolsystemet och framför allt över kyrkan ihärdigt dunkade in budskapet:

Du skall frukta och vara tacksam mot Gud, Konungen och Fosterlandet!

Den som hade ett arbete skulle vara tacksam mot sin arbetsgivare. Den skulle stå med mössan i hand och bocka djupt över sin lön. Att kräva var undantagslöst ett tecken på otacksamhet, och därmed en stor synd.

Den som inte hade ett arbete och levde av andras medel genom att gå på socknen eller bo på fattighuset skulle vara än mer tacksam. Den skulle kräla i stoftet och aldrig glömma sin plats.

Den som var oäkting skulle känna skuld och skam över sin moders lösaktighet, och den oäkting socknen tagit hand om skulle aldrig lyfta blicken, och den skulle tolerera allt, för hur hårt den än arbetade var den för evigt dömd att vara en börda för samhället. Denna syn upprätthölls av alla från byskolläraren till samhällets makthavare. Den basunerades också ut från predikstolen på söndagarna. Gud hade skapat denna ordning. Att ifrågasätta var en synd.

Men genom Europa spreds så en insikt i att hela tankefiguren där människor ska vara tacksamma över att få arbeta är fel. Den som arbetar ska inte vara tacksam över sin lön. Lönen är inte en gåva.

Några decennier senare kom nästa insikt: Man har rätt att förvänta sig att bli omhändertagen av ett samhälle när man inte kan försörja sig. Det kommer alltid att gå en politisk skiljelinje mellan dem som tycker att vi ska omfördela mycket från den som arbetar till den som inte arbetar, och dem som tycker vi ska omfördela mindre, men det finns idag knappast någon i vårt land som inte vill att vi ska ta hand om varandra alls.

Däremot lever fortfarande den märkliga föreställningen kvar att varje människa är en minuspost för samhället. Den som bor i ett land tar något från andra, och det gäller även om den arbetar från morgon till kväll, och betalar skatt och köper svenska varor. Jag hade kunnat förstå synen om vi haft ett överbefolkat land där naturtillgångarna varit få, men vi lever på en av de folktommaste ytorna i världen. Bara våra nordiska grannar, Kanada och Sibirien är lika öde som Sverige.

Jag har funderat över varför just vi tycker att människor är kostnader, och jag tror detta är en rest från vår gamla kultur. Arbetarrörelsen lyckades med reformerna, men den gamla synen på medborgaren som börda för samhället låg kvar och pyrde under ytan, och fördes vidare till kommande generationer. Först när Sveriges driftigaste arbetare massutvandrade till Amerika under decennierna före och efter förra sekelskiftet stod det fullt ut klart för makthavarna att arbetare behövdes, och man fick lite snabbt försöka hitta sätt att behålla landets invånare, men den insikten fick aldrig spridning i folkleden. Och det har slagit mig nu. De som inte deltog på den ena eller andra sidan i reformarbetet under dessa år förstod nog många gånger aldrig att ett tomt samhälle inte kan åstadkomma något, och det är förmodligen till stor del deras barnbarn och barnbarnsbarn som utgör grundstommen i den svenska nationalismen.

I nationalistiska fora är just tacksamheten, eller snarare bristen på den, enormt central. En mycket stor del, kanske närmare hälften, av de artiklar, klipp och bilder som sprids i sociala medier handlar helt eller till någon del om att den som invandrar till Sverige inte är tacksam.

Jag har grubblat en del över varför just detta är så viktigt för dem. Själv bekymrar jag mig sällan eller aldrig över mina medmänniskors känsloliv på det sättet, oavsett om de är invandrare eller infödda svenskar. Eventuella tacksamhetskänslor är varje människas ensak. Den uppfattningen verkar också delas av alla jag känner. Ingen i mitt umgänge, vare sig IRL eller i sociala medier, skulle komma på tanken att inleda en diskussion runt huruvida invandrare X är eller inte är tacksam mot Sverige. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin sett eller hört den frågeställningen, och jag känner folk från alla åldrar, politiska inriktningar (utom nationalism), samhällsskikt och landsändar.

Jag tror det hänger ihop med att för oss är tacksamhet en positiv känsla. Det är den där fluffiga lyckan vi känner när en främling stannar och hjälper till med vår punktering, när mormor stack till oss en extra peng till glass och sa ”säg inget till mamma!”, eller när en kompis oväntat bjöd på en öl när studielånet var försenat och plånboken tom.

Den sortens tacksamhet har inget att göra med den nedtryckande skuldkänsla som våra förfäder avkrävdes av sin överhet, och som dagens nationalister nu på samma sätt avkräver den som flyttar till Sverige. Nationalisterna identifierar sig med Sverige – intressant nog oavsett om de själva bidragit till landet eller ej – och de anser att den som flyttar hit därmed måste buga för dem, tacksamt ta emot sin lön med mössan i handen, böja sin rygg, tiga och gå till sängs varje kväll med en insikt av att varje etnisk svensk har givit dem allt de äger i livet. Den som är etnisk svensk är invandrarens överhet. När nationalisten säger ”tacksam mot Sverige” menar hen ”tacksam mot mig”. I allt väsentligt är nationalistens syn på invandrarens skyldigheter identiska med tidigare seklers markägares syn på torparens skyldigheter gentemot honom.

Så bygger nationalismen vidare på vårt urgamla Jantesamhälle. Varje tecken på att någon ickesvensk får något, eller än värre, anser sig ha rätt till något hur litet det än är, dras upp, ifrågasätts, gråts över, skälls över och bakas in i den gemensamma syn deras sektliknande grupp bär på.

Efter att ha råddat runt i deras grupper och webbtidningar under många år, och i synnerhet de sista månaderna, har jag insett att nationalister är djupt olyckliga människor. Bitterheten och missunnsamheten är massiv och att läsa vad de skriver och att förstå hur plågsam deras tillvaro måste vara är deprimerande för vem som helst. Jag har sett exempel på människor – inte minst ur de äldre generationerna – som kan posta tiotals statusar om dagen enbart på temat: ”titta vad invandrare får, och de är inte tacksamma!”.

Jag tror vi alla känt tanten eller farbrorn som gav oss något vid något tillfälle, och sedan omedelbart ville ha en bekräftelse på att vi förstått att vi stod i skuld. Som en tid senare, när vi misshagat vederbörande, utbrast: ”Jag gav dig … och nu gör du så här!” Slår vad om att hen röstar på SD idag.

Att avkräva någon tacksamhet är att göra sig själv till dess övermänniska.

Än så länge verkar det dock som om 90 % av landets medborgare ändå inte resonerar så här, utan inser att invånare generellt är en tillgång för ett land. Vi människor är plusposter i ett samhälle. Och det är vi inte bara genom att betala skatt, utan också genom allt annat vi bidrar med. Goda gärningar. Barn. Glädje.

Det gäller förstås inte alla alltid. Jag har själv klara svårigheter att se Lasermannen, Jackie Arklöv, Englamördaren och en rad andra personer som samhällsplus. Men jag kan se att barnet som föds med Downs syndrom, tonåringen som inte klarar skolan, och flyktingkvinnan som kommer hit sent i livet, inte kan läsa och har problem att ta sig in i svenska samhället, absolut är tillgångar. De kanske inte kommer att bära sina kostnader i skattepengar räknat, men de kan ändå göra vårt samhälle bättre. Om vi låter dem.

Det är förstås något vi måste jobba på – att låta människor vara behövda.

Att hjälpa dem bidra är värt att ägna tankeverksamhet åt.

Att grubbla över huruvida våra medmänniskor känner sig tacksamma mot oss är det inte.

===

Lite exempel:

Özz Nûjen
Özz Nujen Foto: thegambia.nu

På Flashback finns en 11 sidor lång tråd som heter ”Özz Nujen om flykten till Sverige: ‘Det finns ingenting att vara tacksam för’”, där det resoneras runt hans rätt att inte vara tacksam mot Sverige och svenskarna.

Dagerlind på Avpixlat om DNs Golnaz Hashemzadeh, för att hon har mage att kritisera fenomen i Sverige:

”[…] Den vittnar också om hur den otacksamhet, perspektivlöshet och svenskfientlighet som vi ofta träffar på bland de illa integrerade invandrarungdomarna i landets etniska enklaver också finns representerad hos invandrare som nått större framgång i det svenska samhället. Golnaz Hashemzadeh flydde från det muslimska förtryckets totalitära Iran till Sverige. Här öppnade svenskarna stora famnen, gav henne möjlighet att utbilda sig till ekonom på Handelshögskolan. Här har hon, tack vare det samhälle svenskarna skapat, kunnat leva ett fritt och jämställt liv och bli ledarskribent på Sveriges största dagstidning. Naturligtvis har hon själv också ansträngt sig för att nå den position hon har men i hennes hemland hade detta knappast varit möjligt.”

Raljerandet över hennes bristande insikt över sin skuld till Sverige fortsätter sedan i flera stycken. Det är tydligt att hennes tilltag att uttrycka en åsikt gjort Dagerlind rasande. Men man kan ju undra över vilken tillgång för DN hon varit om allt hon skrivit i tidningen varit varianter på ”Sverige är perfekt!”.

En film där ett tjugotal somalier, nationalisternas mest hatade folkgrupp, demonstrerar mot utvisningar delas med jämna mellanrum. En journalist frågar en liten pojke på 8-10 år om vad han vill, och eftersom han uppenbarligen inte är insatt i utvisningsproblematiken svarar han med det som ligger överst på hans önskelista: han tycker de bor trångt, och han vill flytta till ett annat hus. Hatet mot pojken och hans ”otacksamhet mot Sverige” i kommentarerna under är plågsamt att läsa, och fullständigt obegripligt för den som inte är nationalist.

Anonym på Flashback om Soran Ismail:

”Jag är motståndare till att utlänningar lägger sig i våran inrikespolitik på det sättet han gör. Nej, jag tycker inte han ska yttra sig ett skit om våran politik iöht då han enbart ska vara tacksam för att han ens får befinna sig i vårat land. Man vet inte vad man har förrän man förlorat det. En dag snart kommer han bli varse detta, om gud vill. ”
Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt

Krönika: Jimmie Åkesson som älskad och oomstridd partiledare

Jimmie Åkesson talar i Almedalen 2014. Foto: thegambia.nu
Jimmie Åkesson talar i Almedalen 2014. Foto: thegambia.nu

Många förvånades över Jimmie Åkessons ganska arga tal i Almedalen. Jag också. Vi är vana vid att se honom lite försynt vädjande och resonerande, med några få undantag, såsom utstormningen ur Storkyrkan vid Riksdagens öppnande 2010.

Men nu har han ändrat stil helt. Han är bitsk och målmedveten.

Retoriskt kan man bete sig så när man är en underdog som publiken upplever ha rätten på sin sida. Jag vet ärligt talat inte om det var rätt beslut att gå på så hårt. Men vad jag vet, genom min research, är att han var oerhört hyllad bland sina egna.

Jag tror få av oss andra kan förstå hur älskad och oomstridd han är. Ingen annan partiledare är så uppskattad bland sitt fotfolk som Jimmie Åkesson. Jo. Det finns de som är emot honom. Ungdomsförbundet har han exempelvis tjafsat en del med. Men hans övriga väljare håller honom i en närmast halvgudstatus. Jag har vänner i alla övriga partier, och jag har då aldrig sett någon lägga upp en bild på Göran Hägglund, Jonas Sjöstedt eller Åsa Romson där samtliga kommentatörer omedelbart svarat med hjärtan och ”ååååh vad hen är bra!” under.

Sverigedemokraterna är inte som andra partier. Det är en sorts sekt. Man röstar inte bara på partiet, utan man går med i en hårt sluten gemenskap. Jag har insett det alltmer efter att ha nosat runt i deras grupper, och läst deras privata statusar varje dag i några månader. Jag tyckte förr att det var märkligt att alla nationalister körde med exakt samma förvrängda fakta alltid i alla kommentarsfält, men jag har nu förstått hur det fungerar.

För det första klipps deras band till ickenationalister när de kommer ut som sverigedemokrater. Om de inte klipps direkt gör de det när deras vänner tröttnar på deras främlingsfientliga inlägg. Många av nationalisternas statusar handlar om vänner som de tycker sviker. Vänner som inte accepterar deras ”val” och inte är några egentligen äkta vänner. Och de har förstås rätt i den uppfattningen. Omvärlden blir trött på inlägg som ”Vet ni om att den som flyttar från en flyktingförläggning slipper betala för eftersändning? Fatta vad orättvist!”.  Vänner tröttnar på våldsfilmer där ISIS hugger huvudet av folk, eller där en okänd svart eller arabisk man i okänt land sparkar en hund, följt av grovt rasistiska kommentarer. Vänner säger ”sorry, jag orkar inte ha dig i mitt liv”.

Nationalisterna säger också upp bekantskapen med korkade feminister som inte fattar hur det egentligen är i världen, och som enligt dem därför är för hedersmord, könsstympning, förbud för kvinnor att köra bil och månggifte.

Så byggs murar av ömsesidigt avståndstagande mellan nationalister och övriga svenskar, och egentligen behöver det inte ha varit mycket som puttade den missnöjde över gränsen till SD, men nu är på något sätt vindbryggan uppfälld, och det finns ingen väg tillbaka. Precis samma mekanismer som i en religiös sekt. Partiet är den nya familjen. Man lägger upp ett inlägg i en sverigedemokratisk grupp om hur ledsen man är över att alla unfriendat en, och svaren kommer direkt: ”adda mig!”, ”jag vill vara din vän!”.

 

Jimmie Åkesson Almedalen 2014. Foto: thegambia.nu
Jimmie Åkesson Almedalen 2014. Foto: thegambia.nu

Och nu, när den nybakade sverigedemokraten väl står där, förvirrad i sitt till större delen nya sällskap och sammanhang, börjar den verkliga propagandan. Inte medvetet förstås. Propagandan basuneras ut hela tiden från nättidningar och via klipp och bilder från olika Facebook-sidor – men den biter på ett helt annat sätt när alla har samma åsikt, och ingen ifrågasätter.

Jag är ingenjör. Matematiker. Statistiker. Fd forskare. Det behöver man inte vara. Det räcker att det är självklart att när man vill veta hur något förhåller sig måste man alltid gå till roten, det vill säga så långt det går. Citerar någon en undersökning läser man undersökningen. Citerar någon en artikel läser man åtminstone artikeln. Finns det referenser i den går man vidare till dem. Det gör inte nationalisterna, annat än i extrema undantag. De läser Fria Tider, Avpixlat och Exponerat, som i sin tur oftast är sammandrag där man gjort egna tolkningar och analyser av andra tidningars artiklar, och sedan delar de friskt med varandra. De som kommenterar läser inte ens artikeln många gånger, utan gissar utifrån rubriken.

Vad som sprids är, grovt sett, artiklar, bilder och klipp som visar:

    • Muslimer eller svarta i något land som utfört en hemsk gärning

    o   ”Så här gör alla muslimer! Hur kan feministerna vilja ha detta i vårt land?!”

    • Brott begångna av invandrare i Sverige – ibland helt tagna ur luften

    o   ”Här ser ni vad mångkulturen åstadkommit!”

    • Siffror eller lösa påståenden som visar att invandrare, och då särskilt muslimer, vilken minut som helst är i majoritet i Sverige

    o   ”Vi måste rädda oss! Landsförrädarna ger upp vårt land! Vart ska vi flytta?”

    • En aldrig sinande ström av bevis för att invandrare är ”otacksamma”, eftersom de har mage att framföra åsikter

    o   ”Passar det inte så åk hem för fan! Här har vi gett dig skydd och så kommer du hit och klagar!”

    • Enstaka exempel på goda invandrare som beklagar sig över dåliga invandrare eller som hatar muslimer, och håller med Jimmie Åkesson

    o   ”Tänk om alla var som du!”

 

Exempel 1

En gång lades information upp på Avpixlat om att en man i Danmark hade blivit arg när han serverats skinka, och servitrisen hade blivit sur tillbaka, och kallat på polis, som bara sa att han hade inte hotat, och det var inget brott att vara sur. Ingen visste något om mannen förutöver detta med att han inte åt skinka. Och var arg.

Jaha, tänker du nu, eftersom detta uppenbarligen är en oerhört ointressant historia med så många frågetecken att det är helt omöjligt att dra några slutsatser ur den.

Men så tänker inte en nationalist. En nationalist förstår att det måste vara en muslim. Hur vet jag inte – själv har jag varit vegetarian i 21 år, och blir också sur när jag får kött fast jag sagt att jag inte vill ha det. Nationalisten förstår också att han är arab eller afrikan, eftersom han är så aggressiv, och därmed genetiskt betingad att bära sig åt. När detta nu är ”bevisat” kommer nästa slutsats: han är otacksam. Han är farlig. Han borde låsas in eller ännu hellre slängas ut ur landet. Tack, alla politiskt korrekta som försatt oss nordbor i denna fruktansvärda sits, med otacksamma skinkvägrare!

Nej, jag överdriver inte. Hundratals människor rasade så i kommentarerna.

Du måste förstå.

De tänker inte som vi.

Exempel 2

För ett tag sedan startades en tråd i ett nationalistforum om en skola där ankor dödats medelst jag tror det var en halshuggning och en dränkning i en toalett. Det var ytterst flummigt, men många deltog och var arga över ”dom där jävla invandrarna” som inte bryr sig om djur, och det skulle gälla muslimer i synnerhet. Alla vet ju hur ”dom där” är. Efter ett tag dök det dock upp någon som hade läst på Flashback. För det första var det oklart om ankorna verkligen var döda. För det andra hade de påstådda förövarna inte ”blattenamn”.

Tråden tystnade. När jag kollade lite senare var den borttagen.

För oss som förstår att om man ur ett urval av två miljoner utrikes födda i Sverige, 1,7 miljarder muslimer i världen eller 1,1 miljarder afrikaner, ensidigt sprider små och stora händelser på detta sätt skapas en bild av ett samhälle där alla som begår brott, är otacksamma eller sura i butiker är svarta och helst även muslimer.

Jag minns ett citat på Flashback när förra årets serievåldtäktsman i Stockholm precis börjat härja. Någon skrev: ”Det måste ju vara en invandrare. Alltså. Det kan vara en svensk, men då är han ju psykiskt störd.”

Nå. Det var ju en svensk, visade det sig senare. Och jag har aldrig läst något mer om honom i nationalistfora efter det.

Jimmie Åkesson Almedalen 2014. Foto: thegambia.nu
Jimmie Åkesson Almedalen 2014. Foto: thegambia.nu

Jag ville helst inte skriva en så här deprimerande text, men det är ändå viktigt att vi förstår deras sektbeteende. Det är min fasta övertygelse att de skyttegravskrig som förs på framför allt Twitter, men också rent konkret i Almedalen och under övriga demonstrationer och sammankomster mellan nationalister och deras hatare bara stärker deras sammanhållning. Jag förstår att tanken är god, men för att bryta deras makt och hindra fler från att hoppa över vallgraven behöver vi visa på en sorts öppen hand. Dialog. Fakta.

Och vi kanske behöver hitta ett sätt att förklara det där med statistik och urval: Den som ensidigt letar efter bevis för att alla från Säffle är vedervärdiga och blundar för allt som talar emot kommer att upptäcka en ort fylld av fruktansvärda individer. Och om man sedan bildar en klubb där alla hjälps åt att sprida information om fruktansvärda Säfflebor genom tiderna, och deras plan för att ta över Sverige, kommer man till slut att inse att det är vi i övriga Sverige som är blinda. Vi har inte förstått hotet. Vi ser inte.

Vi lever i The Matrix, och bara antisäffleisterna har svalt the red pill.

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt

Krönika: Nationaldagen

Idag är vi stolta över att presentera vår nya krönikör Helena Trotzenfeldt. Helena kommer att skriva krönikor hos thegambia.nu om den svenska nationalismen. Mer om Helena kan ni läsa i presentationen av henne HÄR

”I Sverige, till skillnad från i Norge, får man inte fira nationaldagen, för då blir man kallad rasist.” Påståendet dök upp i kommentarerna på en bekants Facebook-vägg. ”Jag borde inte skriva”, tänkte jag, för jag vill inte tjafsa på andras väggar, men det kliade så i fingrarna att jag kunde inte låta bli, utan skrev två ord: ”Av vem?”

Sveriges Nationaldag, firande i Rålambshovsparken, Stockholm
Sveriges Nationaldag, firande i Rålambshovsparken, Stockholm

Svaret blev som väntat att det finns ”grupperingar”, det vill säga mystiska krafter som hindrar och förstör för oss svenskar när vi vill känna oss patriotiska genom att etikettera nationaldagsfirande svenskar som ”rasister”. Och i rädsla för dessa krafter försmäktar vi bort som folk.   Det är en del av nationalisternas martyrskap – att visa hur vi hindras och hämmas av invandrare och vänsterkrafter från att blomstra i vår svenska tillhörighet.   ”Man” får inte säga ”negerboll”. ”Man” får inte fira nationaldagen. ”Man” får inte ”ifrågasätta invandringen”. ”Man” får inte säga att man är stolt över att vara svensk. ”Man” får inte vifta med svenska flaggan. ”Man” får inte sjunga nationalsången på skolavslutningar. ”Man” får inte ha skolavslutningar i kyrkor.

Samma människor som inte har några problem med att kalla mig för batikhäxa, arabälskarhora och flumvänster – vilket är lite komiskt eftersom jag egentligen befinner mig strax till höger om mittlinjen ekonomiskpolitiskt – är så tilltufsade och timida att de inte vågar annat än lyda samma batikhäxor.  Jag är född 1966. Jag växte delvis upp i studentkvarteren i Lund under 70-talet, där studentmössor och svenska flaggor brändes. Jag vet att det har funnits en tid av överdrifter, men det har gått 40 år nu.

Anledningarna till att vi inte är särskilt patriotiska i Sverige annat än när det är hockey på TV är två:

  1. Det är ett geografiskt stort land. Större i Västeuropa är bara Spanien och Frankrike. Spanien har haft flera inbördeskrig, och det är fortfarande stora motsättningar mellan olika delar av landet.
  2. Vi har inte haft så mycket gemensamt som land, annat än flaggan och kungahuset. Frankrike hade sin revolution. Det är fortfarande den som är den enande länken mellan fransmän i söder, norr, öster och väster. I södra Frankrike har man till och med ett eget språk.

Vad vi däremot har i Sverige är lokalpatriotism – fullt jämförbar med norsk patriotism. Jag är värmlänning. Vi är ett folk. Vi har visor och dikter där vi skamlöst berättar hur mycket bättre vi är än alla andra folk. Värmland är ”kronan bland Svea Rikes länder”. Våra kvinnor är vackrare. Vi är vänligare, gästfriare och säkert även ödjukare. En värmlandspojk är dessutom bättre på att supa än andra, och det tror jag det ligger en del i. Värmland är till och med bättre än paradiset. Detta hävdar vi i stort och smått, vardag som helg, helt utan martyrskap. För anledningen till att vi inte firar svenska nationaldagen som norrmännen firar sin är att det egentligen bara varit nationaldag sedan 1983. Vi vuxna har inga minnen av att ha firat den som barn, och därmed inga naturliga traditioner runt dagen.

Vår bristande patriotism beror inte på att mystiska och destruktiva krafter förstör vår självkänsla, utan på att vi som folk inte har så mycket gemensamt med varandra. Det är förstås något vi borde jobba på. Jag gör det. Jag tar med mina barn på ortens nationaldagsfirande, och vi viftar med våra flaggor och känner att detta land är ett bra land, och vi är stolta över vad våra förfäder åstadkommit. Vi är också glada över alla nya svenskar som står där bredvid oss med blågula flaggor och vi känner att landet blir ännu bättre av att vi blir fler som viftar.

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt