Alla inlägg av Helena Trotzenfeldt

Head of Sales & Business Development för Cloudtjänster, författare, krönikör och politisk debattör, inom inte särskilt närliggande ämnen som franska viner, folklivshistoria, främlingsfientlighet, cloud technology och personlig integritet. Värmlänning som migrerat till Stockholm. Sjubarnsmor, släktforskare och hundälskare. Långdistanslöpare.

SD vill hjälpa folk på plats – hur funkar det i praktiken

Jimmie Åkesson Foto: Fatou Touray, Afropé
Jimmie Åkesson Foto: Fatou Touray, Afropé

Ur Rasmus på luffen:

”Det här märket, förstår du. Det är ifall det skulle komma nån annan luffare förbi här. ‘Här finns inget att hämta’, betyder det.”

Så förklarar Oskar vad ett luffarmärke är för Rasmus, medan han karvar in en ring i en grind. Märket beskriver vad den som knackar på och ber om hjälp kan förvänta sig.

Tre ringar har däremot fru Hedberg, ”för snällare kärring finns inte”.

Rasmus luffar runt i Sverige för att han rymt från barnhemmet. Hans högsta önskan är att bli adopterad och få en familj. Men alla familjer som kommit dit vill ha ljuslockiga flickor.

För en tid sedan skrev jag blogginlägget Frågorna som splittrar SD, som blev mycket spritt. Dessvärre inte tillräckligt för att nå utfrågarna i SvD, vad det verkar.

Jag har sagt det förr: Man kan inte ställa samma frågor till SD som till alla andra partier. Deras väljare och de som befinner sig i nyfiken-på-stadiet men ännu inte bestämt sig är inte som andra medborgare. De har en annan ideologisk grundsyn. Men de är ändå olika, och den som förstår det kan ställa de där frågorna som separerar de olika grupperna. Det går en särskild skiljelinje mellan dem som varit med i många år och dem som precis kommit till. Det finns också skillnader mellan sura skåningar från landet och kristna invandrare från muslimska länder, osv.

Alla är missnöjda med ”sjuklövern”, det vill säga de befintliga partierna, men de är det av delvis olika skäl, och de har olika visioner för framtiden.

I blogginlägget tog jag upp sådana frågor, som jag kom fram till helt enkelt genom att fundera över vilka de är som röstar SD, och rota lite där. Det går att fortsätta längs den vägen.

Jag vill därför recensera utfrågningen av SD utifrån det perspektivet. Utfrågarna gjorde inte allt fel, men de borde ha gått längre och djupare i vissa frågor.

Största felet:

Muslimhatet tangerade man bara. Synd. Det är den i särklass största frågan för SDs väljare, och en verklig vattendelare. Att tvinga Åkesson att ta ställning till i vilken utsträckning religionsfriheten ska begränsas hade skapat stor förvirring. Han kan inte svara rätt på den sortens frågor utan att få mängder av väljare emot sig.

Istället gick de in djupt i flyktingpolitiken. Det var nog klargörande för en del lyssnare, men är det något Jimmie Åkesson kan rabbla i sömnen är det retorik som får det att på ytan låta logiskt att vi ska stänga gränserna för flyktingar.

Det han främst framför, och som förmodligen stämmer, är att sannolikt kommer inte syrier att dö om de inte får komma till Sverige. Anledningen är att de får komma till Libanon och Jordanien istället. Det är dessa länder som av honom döpts till ”på plats”, för om man sätter ett trubbigt finger på en liten jordglob ligger länderna på samma ställe.

Syrierna är på plats när de bor i flyktingläger i Libanon. Det relativt korta avståndet i kilometer räknat till det hem de inte längre kan komma till gör att det är där de ska vara. Sverige är fel, för avståndet är längre. Nu kan man ju tycka att en mil eller tusen inte spelar någon roll – kan man inte komma hem så kan man inte, men för Åkesson är sådant viktigt. Människor ska i sitt liv flytta så kort sträcka som möjligt. Det är centralt i allt.

Men det han dessutom anger är att syrierna inte är i någon fara, för de får ju bo i nästan-hemma-lägren. Det är förstås cyniskt att säga ”du behöver inte komma hit eftersom det finns andra länder dit du får komma”. Men han har rätt i att det går att göra så. Våra nordiska grannar gör det. Sverige och Tyskland har tre ringar på våra virtuella grindstolpar. Norge, Danmark och Finland har en. ”Här finns inget att hämta”, signalerar de.

1,2 miljoner syrier bor i Libanon – det vill säga mer än var femte invånare är nu syrisk flykting. Det går knappt att föreställa sig. Det är som om hela Storstockholm skulle flytta till Norge.

En del bor i flyktingläger, utan hopp och framtid. Anda har lyckats hitta någon sorts försörjning, eller lever av medel de fått med sig innan de flydde. De är ofta inneboende eller sover på gator och i gränder, och tar jobb där de hittar. Ett fåtal har etablerat sig i Libanon.

Libaneserna är kluvna. Många hjälper och är mycket engagerade. Andra vill helst slippa ha dem där.

Den sverigedemokratiska planen, förenklad, är att den familj som vill bo och bygga sig en framtid i Sverige hellre än i ett tält i en öken ska nekas, med hänvisning till att den inte är i nöd på grund av tältplatsen. Vi ska sedan skicka pengar till mat och … pja … mer tältduk, kanske. Sverige måste ta hand om ”sina egna” först, och dessa ”egna” får nu symboliseras av något så osmakligt som svältande gamla. Nu är det förstås så att de som svälter inte gör det för att mat saknas, men retoriken har inte plats för sådana petitesser.

Så här sa han: ” Jag kan inte se en äldre människa i ögonen och säga, ledsen att du svälter ihjäl men vi måste ha asylinvandring, det är möjligt att Fredrik Reinfeldt vill göra den prioriteringen men jag tänker inte göra det. ”

UNHCR, FNs hjälporgan, blev inte glada över det guldregn Jimmie vill ösa över dem. De tycker det är bättre ju färre som bor i lägren. Lägren är, surprise, inte tänkta som permanent boende, utan meningen är att människor ska slussas vidare så fort som möjligt. Ergo: UNHCR gör allt de kan för att få västländer att öppna för invandring, så att flyktingarna kan fortsätta med sina liv.

Björn Söder Foto: Fatou Touray, Afropé
Björn Söder Foto: Fatou Touray, Afropé

Det var av allt att döma en missräkning. Partisekreterare Björn Söder drar slutsatsen att UNHCR agerar av … egenintresse!

Jodå.

”Ju fler flyktingar som söker sig till länder i Europa, desto mindre får organisationen att göra i närområdet”, har han kommit fram till, vilket i och för sig är riktigt, men knappast en form av egoism.

För UNHCR är det självklart att jobba för att lägren ska bort. I och med att det inte ser ut som om syrierna ska kunna återvända måste de slussas vidare, och länder som Sverige är bästa förhandlingsvapnet mot EU. Att vi finns gör att andra framstår som sämre. Skulle vi sluta skulle det förmodligen bli ännu svårare att få andra att hjälpa. Barmhärtighet funkar på det viset. Det skapar skam hos dem som inte vill hjälpa.

Pröva själv att se på medan någon annan skänker en hundralapp till en gatumusikant. Känner du dig inte snål? Tänker du inte ”ja men hen är säkert rik, som kan ge bort så mycket pengar”? Försöker du inte tänka på andra bra saker som du gör för fattiga och rationalisera ”man kan inte hjälpa alla”?

Tänker du så är du mänsklig.

Och samma mekanismer finns tydligt hos den mindre främlingsfientliga delen av SD.

Förmodligen känner de i någon del skam. De behöver så väl höra de argument Åkesson framförde i debatten för att kunna fortsätta vara nöjda med sig själva. ”Flyktingarna lider inte. De riskerar inte döden. De har det ganska bra där. Bättre än här. Egentligen. Och våra gamla svälter ihjäl. Det finns inga bostäder. Vi måste ta hand om våra egna först. De kommer ändå inte att få jobb. För vi är för många. Jobben är slut. Så är det.”

Den som likt mig följer nationalisterna i sociala medier hittar detta rationaliserande rätt ofta. Om och om igen ältar de skälen till varför vi måste stänga våra portar. ”Vi har ju inte råd. Att inte folk fattar.”

Klyschorna står som spön i backen:

”Vi skyller inte på invandrarna. Det är den ansvarslösa invandringspolitiken vi är emot. Det är politikernas fel.”

”Vi hjälper många fler än regeringen. De vill bara hjälpa det fåtal som kommer hit.”

Vad det kokar ner till är: Om vi nu tar emot hundratusen syrier, men 2,1 miljoner bor i Libanon och Jordanien är det bättre att även vår andel får stanna där, enligt principen ”2,1 eller 2,2 är väl ingen skillnad”.

Hundratusen människor är ju bara en decimal.

Hur gick det för Rasmus då?

Jo, han blev adopterad av Oskar och Martina, och behövde inte bo i sovsalarna i barnhemmet. Istället fick han ett lyckligt liv och en framtid i trygghet. För Oskar och Martina ville inte bara ha flickor med ljuslockigt hår. ”Rakt och rufsigt ska det vara”, sa Martina.

Jag har svårt att se slutet utan att fälla en tår.

 

==

 

Jag fokuserar i denna text mycket på syrier, för de är just nu den huvudsakliga flyktinggruppen, och för att det är dem alla bilder om fasor handlar om. Men länder som Irak, Somalia och Afghanistan har förstås samma behov och problemställningar.

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt

 

Flyktingmottagning, för vem?

Arkivbild: Fredrik Reinfeldt Foto: Fatou Touray, thegambia.nu
Arkivbild: Fredrik Reinfeldt Foto: Fatou Touray, thegambia.nu

Jag har länge velat att vi ska prata om VARFÖR vi hjälper flyktingar, istället för att låtsas att vi inte har något val, vilket vi förstås har, eftersom vi tillsammans med Tyskland ligger i topp i Europa. Vi KAN stänga våra gränser. Andra länder gör det. Vi har gjort det förut. Judar som ville flytta hit under andra världskriget skickades tillbaka till Tyskland, mot en säker död. Argumenten var ungefär desamma: De tar jobben. Kulturkrock. Konstig religion. Ohederliga och tjuvaktiga människor. Förmodligen. Man kan inte veta, så bättre att inte släppa in. Baltutlämningen är ytterligare ett exempel på svensk feghet.

Nu blev jag till hälften bönhörd vad gäller fokus i debatten. Statsministern sa i sitt sommartal att flyktingmottagningen kommer att kosta, men vi behöver öppna våra hjärtan, och det är ju rätt och riktigt. Sedan sa han något annat mycket viktigt: ”vi har lärt oss att människor som kommer hit sedan är med och bygger Sverige tillsammans med oss”. Vad det egentligen betyder, för den som är fokuserad på pengar, är att flyktingar kostar ett litet tag. Sedan slutar de kosta och bringar in pengar istället.

Man kan alltså se flyktingmottagning på två sätt, som båda är rätt. Den är en humanitär insats för att människor ska få leva. Men den är också en investering för framtiden. Vi investerar i en bra och värdig mottagning, och om några år har flyktingarna jobb, och betalar skatt, och vi blir totalt sett rikare, även i reda pengar räknat.

Den delen av hans tal försvann dock ur debatten. Den diskuteras inte alls. Allt fokus är nu på flyktingar vs. gamla som svälter och barn som inte får skolböcker. Ska vi ha det ena eller det andra?

SD blev i alla fall lyckliga. Linus Bylund deklarerade med en makaber cynism att det är en ”julklapp” att Reinfeldt uttryckte sig som han gjorde. Fridolin kontrade med att barn som mördas uppenbarligen inte borde kallas för ”julklapp”.

Jag brukar säga att vi inte slentrianmässigt ska kalla den för rasist som vill att vi begränsar flyktingmottagandet eller hela invandringen. Många nationalister är rasister. Väldigt många. Men inte alla. Man måste få ha åsikter om vad vi lägger våra gemensamma medel på – det är en del av demokratin, och det är mycket sådant valet handlar om. Och nu har jag som sagt fått lite som jag ville: vi diskuterar den del av invandringen som är en valfråga, nämligen vill vi hjälpa eller vill vi låta bli att hjälpa. Så då vill inte jag vara sämre. Här är en sifferexercis:

Såvitt jag förstått är de 48 miljarderna för flyktingmottagning en sammanslagning av kostnaderna för de fem åren 2014-2018. Det betyder att det är mindre än tio miljarder per år. Det är förstås mycket, men jag får känslan av att många tror det är 48 miljarder årligen.

Det jag tycker är lite synd är att vi, det vill säga media, är så fokuserade på förändringar i statsbudgeten. Vi vet precis vad restaurangmomssänkningen kostade, men har ingen aning om vad vi gemensamt lägger på annat, såsom myndigheter, sjukvård, skolor, a-kassa osv.

När jag för en tid sedan försökte rota fram summan av de gemensamma medlen, det vill säga skatter + övriga intäkter, fick jag leta ett bra tag för att hitta siffran: Vi spenderar ungefär 1 500 000 000 000 årligen gemensamt via stat, kommun och landsting. Ett tusen femhundra miljarder. De knappa tio miljarderna om året som nu står på alla löpsedlar är alltså 6 promille av dessa pengar. Det är inte så att vi är på väg att gå under pga dem.

Sedan ska vi minnas att de pengar vi spenderar sätter människor som redan bor här i arbete också. Bostäder byggs. Mat lagas. Bert far land och rike runt och driver upp flyktingbostäder som svampar i marken. Man kan tycka vad man vill om det, men han har fått ner dygnskostnaden per flykting till 300 kr, vilket är bra gjort. I spåren av hans och andras frambringande av bostäder lever glesbygden upp.

Det jag vill att vi pratar mer om är det som inte är pengar. Jag skulle vilja att vi som lever här knyter ihop oss med dem som anlänt. För ett drygt år sedan hörde jag av mig till Sollentuna kommun och bad att få bli fadder till en flykting. Vi träffades, jag och de ansvariga, de var förvånade, men trevliga, och skulle höra av sig, men det hände inte.

Jimmie Åkesson Foto: Fatou Touray, thegambia.nu
Jimmie Åkesson Foto: Fatou Touray, thegambia.nu

En barndomsvän som i många år bodde i Bromölla och Sölvesborg berättar att det faktum att Jimmie Åkessons familj bor i Sölvesborg har gjort att bygden splittrats. Många är för SD, men det finns också en motvåg, som är starkare än i mer neutrala bygder. De tvåhundra flyktingar som placerats där har verkligen tagits om hand av bygden. Insamlingar har ordnats. Man hjälper och stöttar för att verkligen visa att vi svenskar inte är främlingsfientliga. I konflikten med de flyktingkritiska tar människor ställning på ett annat sätt än vi gör som inte möter hatet.

Jag läser deprimerande rapporter från bloggare och journalister som besökt flyktingbostäderna. Starka människor som flytt för sina liv och äntligen tagit sig till Sverige placeras plötsligt långt ute på landet i en idyll, där de är totalt sysslolösa och inte möter en enda svensk. Vilken omställning! Och så dumt och onödigt. De är rastlösa och frustrerade. Det är inte konstigt.

Vi finns ju här, vi som känner oss hemma i Sverige. Vi kan hjälpa till. Skolklasser kan besöka flyktingarna, och barnen kan få prata och leka med flyktingarnas barn. Jag och många med mig kan nog tänka oss att åka någonstans någorlunda regelbundet och lära känna någon. Är säker på att alla har fascinerande levnadsberättelser att dela med sig av. Jag vill gärna lyssna. Jag vill gärna berätta. Men jag vet inte hur jag ska ta mig dit.

Länge var policyn i Sverige att flyktingmottagning var ett nödvändigt ont. Nu har vi lite kommit ifrån det, och det är nog bra. Vi måste inte hjälpa, lika lite som Norge, Danmark och Finland inte måste. Vi kan strunta i vårt ansvar, precis som våra grannländer. Vi kan liksom de stänga våra ögon och öron och låtsas att det inte är vårt problem att människor förföljs och dör. Och vi kan, liksom SD, bygga vårt utrikesengagemang runt myten att det finns ett smartare sätt: att hjälpa dem som flyr ”på plats” genom att skicka en peng, och låta någon annan fixa. Att så att säga köpa oss fria.

Vi kan se mottagningen som en skyldighet, men mycket hellre som en möjlighet. En chans att bli rikare, både som människor och som land. En chans att göra rätt. Och också att sona.

”Aldrig har jag skämts så över att vara svensk som när jag stod på Karlstad station och såg tågen med tyska soldater resa genom Sverige till Norge”, sa min mormor. Nu är det vi och Tyskland som tar vår chans att hjälpa, till skillnad från de flesta andra länder i Europa.

Det hade gjort min mormor stolt.

Fotnot: Relaterat, Helenas privata blogginlägg Att hjälpa av hat.

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt

Tacksamhetens börda

Demonstration i Stockholm 1:a maj
Demonstration i Stockholm 1:a maj Foto: thegambia.nu

Så här i efterhand kan det se ut som om arbetarrörelsens drivkraft i början av 1900-talet var en önskan efter reformer. Men reformerna var också en konsekvens av en större insikt: Den om att arbetaren var värdefull, och därmed måste ha rättigheter.

Det låter så självklart idag, men så var det inte. Den medellöse svensken fram till slutet av 1800-talet var inte bara nedtryckt av orimliga arbetsvillkor och fattigdom, utan även av en skuldbeläggning som hade sin grund i att överklassen, medelklassen och de intellektuella genom att ha makt över alla informationskanaler, över skolsystemet och framför allt över kyrkan ihärdigt dunkade in budskapet:

Du skall frukta och vara tacksam mot Gud, Konungen och Fosterlandet!

Den som hade ett arbete skulle vara tacksam mot sin arbetsgivare. Den skulle stå med mössan i hand och bocka djupt över sin lön. Att kräva var undantagslöst ett tecken på otacksamhet, och därmed en stor synd.

Den som inte hade ett arbete och levde av andras medel genom att gå på socknen eller bo på fattighuset skulle vara än mer tacksam. Den skulle kräla i stoftet och aldrig glömma sin plats.

Den som var oäkting skulle känna skuld och skam över sin moders lösaktighet, och den oäkting socknen tagit hand om skulle aldrig lyfta blicken, och den skulle tolerera allt, för hur hårt den än arbetade var den för evigt dömd att vara en börda för samhället. Denna syn upprätthölls av alla från byskolläraren till samhällets makthavare. Den basunerades också ut från predikstolen på söndagarna. Gud hade skapat denna ordning. Att ifrågasätta var en synd.

Men genom Europa spreds så en insikt i att hela tankefiguren där människor ska vara tacksamma över att få arbeta är fel. Den som arbetar ska inte vara tacksam över sin lön. Lönen är inte en gåva.

Några decennier senare kom nästa insikt: Man har rätt att förvänta sig att bli omhändertagen av ett samhälle när man inte kan försörja sig. Det kommer alltid att gå en politisk skiljelinje mellan dem som tycker att vi ska omfördela mycket från den som arbetar till den som inte arbetar, och dem som tycker vi ska omfördela mindre, men det finns idag knappast någon i vårt land som inte vill att vi ska ta hand om varandra alls.

Däremot lever fortfarande den märkliga föreställningen kvar att varje människa är en minuspost för samhället. Den som bor i ett land tar något från andra, och det gäller även om den arbetar från morgon till kväll, och betalar skatt och köper svenska varor. Jag hade kunnat förstå synen om vi haft ett överbefolkat land där naturtillgångarna varit få, men vi lever på en av de folktommaste ytorna i världen. Bara våra nordiska grannar, Kanada och Sibirien är lika öde som Sverige.

Jag har funderat över varför just vi tycker att människor är kostnader, och jag tror detta är en rest från vår gamla kultur. Arbetarrörelsen lyckades med reformerna, men den gamla synen på medborgaren som börda för samhället låg kvar och pyrde under ytan, och fördes vidare till kommande generationer. Först när Sveriges driftigaste arbetare massutvandrade till Amerika under decennierna före och efter förra sekelskiftet stod det fullt ut klart för makthavarna att arbetare behövdes, och man fick lite snabbt försöka hitta sätt att behålla landets invånare, men den insikten fick aldrig spridning i folkleden. Och det har slagit mig nu. De som inte deltog på den ena eller andra sidan i reformarbetet under dessa år förstod nog många gånger aldrig att ett tomt samhälle inte kan åstadkomma något, och det är förmodligen till stor del deras barnbarn och barnbarnsbarn som utgör grundstommen i den svenska nationalismen.

I nationalistiska fora är just tacksamheten, eller snarare bristen på den, enormt central. En mycket stor del, kanske närmare hälften, av de artiklar, klipp och bilder som sprids i sociala medier handlar helt eller till någon del om att den som invandrar till Sverige inte är tacksam.

Jag har grubblat en del över varför just detta är så viktigt för dem. Själv bekymrar jag mig sällan eller aldrig över mina medmänniskors känsloliv på det sättet, oavsett om de är invandrare eller infödda svenskar. Eventuella tacksamhetskänslor är varje människas ensak. Den uppfattningen verkar också delas av alla jag känner. Ingen i mitt umgänge, vare sig IRL eller i sociala medier, skulle komma på tanken att inleda en diskussion runt huruvida invandrare X är eller inte är tacksam mot Sverige. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin sett eller hört den frågeställningen, och jag känner folk från alla åldrar, politiska inriktningar (utom nationalism), samhällsskikt och landsändar.

Jag tror det hänger ihop med att för oss är tacksamhet en positiv känsla. Det är den där fluffiga lyckan vi känner när en främling stannar och hjälper till med vår punktering, när mormor stack till oss en extra peng till glass och sa ”säg inget till mamma!”, eller när en kompis oväntat bjöd på en öl när studielånet var försenat och plånboken tom.

Den sortens tacksamhet har inget att göra med den nedtryckande skuldkänsla som våra förfäder avkrävdes av sin överhet, och som dagens nationalister nu på samma sätt avkräver den som flyttar till Sverige. Nationalisterna identifierar sig med Sverige – intressant nog oavsett om de själva bidragit till landet eller ej – och de anser att den som flyttar hit därmed måste buga för dem, tacksamt ta emot sin lön med mössan i handen, böja sin rygg, tiga och gå till sängs varje kväll med en insikt av att varje etnisk svensk har givit dem allt de äger i livet. Den som är etnisk svensk är invandrarens överhet. När nationalisten säger ”tacksam mot Sverige” menar hen ”tacksam mot mig”. I allt väsentligt är nationalistens syn på invandrarens skyldigheter identiska med tidigare seklers markägares syn på torparens skyldigheter gentemot honom.

Så bygger nationalismen vidare på vårt urgamla Jantesamhälle. Varje tecken på att någon ickesvensk får något, eller än värre, anser sig ha rätt till något hur litet det än är, dras upp, ifrågasätts, gråts över, skälls över och bakas in i den gemensamma syn deras sektliknande grupp bär på.

Efter att ha råddat runt i deras grupper och webbtidningar under många år, och i synnerhet de sista månaderna, har jag insett att nationalister är djupt olyckliga människor. Bitterheten och missunnsamheten är massiv och att läsa vad de skriver och att förstå hur plågsam deras tillvaro måste vara är deprimerande för vem som helst. Jag har sett exempel på människor – inte minst ur de äldre generationerna – som kan posta tiotals statusar om dagen enbart på temat: ”titta vad invandrare får, och de är inte tacksamma!”.

Jag tror vi alla känt tanten eller farbrorn som gav oss något vid något tillfälle, och sedan omedelbart ville ha en bekräftelse på att vi förstått att vi stod i skuld. Som en tid senare, när vi misshagat vederbörande, utbrast: ”Jag gav dig … och nu gör du så här!” Slår vad om att hen röstar på SD idag.

Att avkräva någon tacksamhet är att göra sig själv till dess övermänniska.

Än så länge verkar det dock som om 90 % av landets medborgare ändå inte resonerar så här, utan inser att invånare generellt är en tillgång för ett land. Vi människor är plusposter i ett samhälle. Och det är vi inte bara genom att betala skatt, utan också genom allt annat vi bidrar med. Goda gärningar. Barn. Glädje.

Det gäller förstås inte alla alltid. Jag har själv klara svårigheter att se Lasermannen, Jackie Arklöv, Englamördaren och en rad andra personer som samhällsplus. Men jag kan se att barnet som föds med Downs syndrom, tonåringen som inte klarar skolan, och flyktingkvinnan som kommer hit sent i livet, inte kan läsa och har problem att ta sig in i svenska samhället, absolut är tillgångar. De kanske inte kommer att bära sina kostnader i skattepengar räknat, men de kan ändå göra vårt samhälle bättre. Om vi låter dem.

Det är förstås något vi måste jobba på – att låta människor vara behövda.

Att hjälpa dem bidra är värt att ägna tankeverksamhet åt.

Att grubbla över huruvida våra medmänniskor känner sig tacksamma mot oss är det inte.

===

Lite exempel:

Özz Nûjen
Özz Nujen Foto: thegambia.nu

På Flashback finns en 11 sidor lång tråd som heter ”Özz Nujen om flykten till Sverige: ‘Det finns ingenting att vara tacksam för’”, där det resoneras runt hans rätt att inte vara tacksam mot Sverige och svenskarna.

Dagerlind på Avpixlat om DNs Golnaz Hashemzadeh, för att hon har mage att kritisera fenomen i Sverige:

”[…] Den vittnar också om hur den otacksamhet, perspektivlöshet och svenskfientlighet som vi ofta träffar på bland de illa integrerade invandrarungdomarna i landets etniska enklaver också finns representerad hos invandrare som nått större framgång i det svenska samhället. Golnaz Hashemzadeh flydde från det muslimska förtryckets totalitära Iran till Sverige. Här öppnade svenskarna stora famnen, gav henne möjlighet att utbilda sig till ekonom på Handelshögskolan. Här har hon, tack vare det samhälle svenskarna skapat, kunnat leva ett fritt och jämställt liv och bli ledarskribent på Sveriges största dagstidning. Naturligtvis har hon själv också ansträngt sig för att nå den position hon har men i hennes hemland hade detta knappast varit möjligt.”

Raljerandet över hennes bristande insikt över sin skuld till Sverige fortsätter sedan i flera stycken. Det är tydligt att hennes tilltag att uttrycka en åsikt gjort Dagerlind rasande. Men man kan ju undra över vilken tillgång för DN hon varit om allt hon skrivit i tidningen varit varianter på ”Sverige är perfekt!”.

En film där ett tjugotal somalier, nationalisternas mest hatade folkgrupp, demonstrerar mot utvisningar delas med jämna mellanrum. En journalist frågar en liten pojke på 8-10 år om vad han vill, och eftersom han uppenbarligen inte är insatt i utvisningsproblematiken svarar han med det som ligger överst på hans önskelista: han tycker de bor trångt, och han vill flytta till ett annat hus. Hatet mot pojken och hans ”otacksamhet mot Sverige” i kommentarerna under är plågsamt att läsa, och fullständigt obegripligt för den som inte är nationalist.

Anonym på Flashback om Soran Ismail:

”Jag är motståndare till att utlänningar lägger sig i våran inrikespolitik på det sättet han gör. Nej, jag tycker inte han ska yttra sig ett skit om våran politik iöht då han enbart ska vara tacksam för att han ens får befinna sig i vårat land. Man vet inte vad man har förrän man förlorat det. En dag snart kommer han bli varse detta, om gud vill. ”
Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt

Krönika: Jimmie Åkesson som älskad och oomstridd partiledare

Jimmie Åkesson talar i Almedalen 2014. Foto: thegambia.nu
Jimmie Åkesson talar i Almedalen 2014. Foto: thegambia.nu

Många förvånades över Jimmie Åkessons ganska arga tal i Almedalen. Jag också. Vi är vana vid att se honom lite försynt vädjande och resonerande, med några få undantag, såsom utstormningen ur Storkyrkan vid Riksdagens öppnande 2010.

Men nu har han ändrat stil helt. Han är bitsk och målmedveten.

Retoriskt kan man bete sig så när man är en underdog som publiken upplever ha rätten på sin sida. Jag vet ärligt talat inte om det var rätt beslut att gå på så hårt. Men vad jag vet, genom min research, är att han var oerhört hyllad bland sina egna.

Jag tror få av oss andra kan förstå hur älskad och oomstridd han är. Ingen annan partiledare är så uppskattad bland sitt fotfolk som Jimmie Åkesson. Jo. Det finns de som är emot honom. Ungdomsförbundet har han exempelvis tjafsat en del med. Men hans övriga väljare håller honom i en närmast halvgudstatus. Jag har vänner i alla övriga partier, och jag har då aldrig sett någon lägga upp en bild på Göran Hägglund, Jonas Sjöstedt eller Åsa Romson där samtliga kommentatörer omedelbart svarat med hjärtan och ”ååååh vad hen är bra!” under.

Sverigedemokraterna är inte som andra partier. Det är en sorts sekt. Man röstar inte bara på partiet, utan man går med i en hårt sluten gemenskap. Jag har insett det alltmer efter att ha nosat runt i deras grupper, och läst deras privata statusar varje dag i några månader. Jag tyckte förr att det var märkligt att alla nationalister körde med exakt samma förvrängda fakta alltid i alla kommentarsfält, men jag har nu förstått hur det fungerar.

För det första klipps deras band till ickenationalister när de kommer ut som sverigedemokrater. Om de inte klipps direkt gör de det när deras vänner tröttnar på deras främlingsfientliga inlägg. Många av nationalisternas statusar handlar om vänner som de tycker sviker. Vänner som inte accepterar deras ”val” och inte är några egentligen äkta vänner. Och de har förstås rätt i den uppfattningen. Omvärlden blir trött på inlägg som ”Vet ni om att den som flyttar från en flyktingförläggning slipper betala för eftersändning? Fatta vad orättvist!”.  Vänner tröttnar på våldsfilmer där ISIS hugger huvudet av folk, eller där en okänd svart eller arabisk man i okänt land sparkar en hund, följt av grovt rasistiska kommentarer. Vänner säger ”sorry, jag orkar inte ha dig i mitt liv”.

Nationalisterna säger också upp bekantskapen med korkade feminister som inte fattar hur det egentligen är i världen, och som enligt dem därför är för hedersmord, könsstympning, förbud för kvinnor att köra bil och månggifte.

Så byggs murar av ömsesidigt avståndstagande mellan nationalister och övriga svenskar, och egentligen behöver det inte ha varit mycket som puttade den missnöjde över gränsen till SD, men nu är på något sätt vindbryggan uppfälld, och det finns ingen väg tillbaka. Precis samma mekanismer som i en religiös sekt. Partiet är den nya familjen. Man lägger upp ett inlägg i en sverigedemokratisk grupp om hur ledsen man är över att alla unfriendat en, och svaren kommer direkt: ”adda mig!”, ”jag vill vara din vän!”.

 

Jimmie Åkesson Almedalen 2014. Foto: thegambia.nu
Jimmie Åkesson Almedalen 2014. Foto: thegambia.nu

Och nu, när den nybakade sverigedemokraten väl står där, förvirrad i sitt till större delen nya sällskap och sammanhang, börjar den verkliga propagandan. Inte medvetet förstås. Propagandan basuneras ut hela tiden från nättidningar och via klipp och bilder från olika Facebook-sidor – men den biter på ett helt annat sätt när alla har samma åsikt, och ingen ifrågasätter.

Jag är ingenjör. Matematiker. Statistiker. Fd forskare. Det behöver man inte vara. Det räcker att det är självklart att när man vill veta hur något förhåller sig måste man alltid gå till roten, det vill säga så långt det går. Citerar någon en undersökning läser man undersökningen. Citerar någon en artikel läser man åtminstone artikeln. Finns det referenser i den går man vidare till dem. Det gör inte nationalisterna, annat än i extrema undantag. De läser Fria Tider, Avpixlat och Exponerat, som i sin tur oftast är sammandrag där man gjort egna tolkningar och analyser av andra tidningars artiklar, och sedan delar de friskt med varandra. De som kommenterar läser inte ens artikeln många gånger, utan gissar utifrån rubriken.

Vad som sprids är, grovt sett, artiklar, bilder och klipp som visar:

    • Muslimer eller svarta i något land som utfört en hemsk gärning

    o   ”Så här gör alla muslimer! Hur kan feministerna vilja ha detta i vårt land?!”

    • Brott begångna av invandrare i Sverige – ibland helt tagna ur luften

    o   ”Här ser ni vad mångkulturen åstadkommit!”

    • Siffror eller lösa påståenden som visar att invandrare, och då särskilt muslimer, vilken minut som helst är i majoritet i Sverige

    o   ”Vi måste rädda oss! Landsförrädarna ger upp vårt land! Vart ska vi flytta?”

    • En aldrig sinande ström av bevis för att invandrare är ”otacksamma”, eftersom de har mage att framföra åsikter

    o   ”Passar det inte så åk hem för fan! Här har vi gett dig skydd och så kommer du hit och klagar!”

    • Enstaka exempel på goda invandrare som beklagar sig över dåliga invandrare eller som hatar muslimer, och håller med Jimmie Åkesson

    o   ”Tänk om alla var som du!”

 

Exempel 1

En gång lades information upp på Avpixlat om att en man i Danmark hade blivit arg när han serverats skinka, och servitrisen hade blivit sur tillbaka, och kallat på polis, som bara sa att han hade inte hotat, och det var inget brott att vara sur. Ingen visste något om mannen förutöver detta med att han inte åt skinka. Och var arg.

Jaha, tänker du nu, eftersom detta uppenbarligen är en oerhört ointressant historia med så många frågetecken att det är helt omöjligt att dra några slutsatser ur den.

Men så tänker inte en nationalist. En nationalist förstår att det måste vara en muslim. Hur vet jag inte – själv har jag varit vegetarian i 21 år, och blir också sur när jag får kött fast jag sagt att jag inte vill ha det. Nationalisten förstår också att han är arab eller afrikan, eftersom han är så aggressiv, och därmed genetiskt betingad att bära sig åt. När detta nu är ”bevisat” kommer nästa slutsats: han är otacksam. Han är farlig. Han borde låsas in eller ännu hellre slängas ut ur landet. Tack, alla politiskt korrekta som försatt oss nordbor i denna fruktansvärda sits, med otacksamma skinkvägrare!

Nej, jag överdriver inte. Hundratals människor rasade så i kommentarerna.

Du måste förstå.

De tänker inte som vi.

Exempel 2

För ett tag sedan startades en tråd i ett nationalistforum om en skola där ankor dödats medelst jag tror det var en halshuggning och en dränkning i en toalett. Det var ytterst flummigt, men många deltog och var arga över ”dom där jävla invandrarna” som inte bryr sig om djur, och det skulle gälla muslimer i synnerhet. Alla vet ju hur ”dom där” är. Efter ett tag dök det dock upp någon som hade läst på Flashback. För det första var det oklart om ankorna verkligen var döda. För det andra hade de påstådda förövarna inte ”blattenamn”.

Tråden tystnade. När jag kollade lite senare var den borttagen.

För oss som förstår att om man ur ett urval av två miljoner utrikes födda i Sverige, 1,7 miljarder muslimer i världen eller 1,1 miljarder afrikaner, ensidigt sprider små och stora händelser på detta sätt skapas en bild av ett samhälle där alla som begår brott, är otacksamma eller sura i butiker är svarta och helst även muslimer.

Jag minns ett citat på Flashback när förra årets serievåldtäktsman i Stockholm precis börjat härja. Någon skrev: ”Det måste ju vara en invandrare. Alltså. Det kan vara en svensk, men då är han ju psykiskt störd.”

Nå. Det var ju en svensk, visade det sig senare. Och jag har aldrig läst något mer om honom i nationalistfora efter det.

Jimmie Åkesson Almedalen 2014. Foto: thegambia.nu
Jimmie Åkesson Almedalen 2014. Foto: thegambia.nu

Jag ville helst inte skriva en så här deprimerande text, men det är ändå viktigt att vi förstår deras sektbeteende. Det är min fasta övertygelse att de skyttegravskrig som förs på framför allt Twitter, men också rent konkret i Almedalen och under övriga demonstrationer och sammankomster mellan nationalister och deras hatare bara stärker deras sammanhållning. Jag förstår att tanken är god, men för att bryta deras makt och hindra fler från att hoppa över vallgraven behöver vi visa på en sorts öppen hand. Dialog. Fakta.

Och vi kanske behöver hitta ett sätt att förklara det där med statistik och urval: Den som ensidigt letar efter bevis för att alla från Säffle är vedervärdiga och blundar för allt som talar emot kommer att upptäcka en ort fylld av fruktansvärda individer. Och om man sedan bildar en klubb där alla hjälps åt att sprida information om fruktansvärda Säfflebor genom tiderna, och deras plan för att ta över Sverige, kommer man till slut att inse att det är vi i övriga Sverige som är blinda. Vi har inte förstått hotet. Vi ser inte.

Vi lever i The Matrix, och bara antisäffleisterna har svalt the red pill.

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt

Krönika: Nationaldagen

Idag är vi stolta över att presentera vår nya krönikör Helena Trotzenfeldt. Helena kommer att skriva krönikor hos thegambia.nu om den svenska nationalismen. Mer om Helena kan ni läsa i presentationen av henne HÄR

”I Sverige, till skillnad från i Norge, får man inte fira nationaldagen, för då blir man kallad rasist.” Påståendet dök upp i kommentarerna på en bekants Facebook-vägg. ”Jag borde inte skriva”, tänkte jag, för jag vill inte tjafsa på andras väggar, men det kliade så i fingrarna att jag kunde inte låta bli, utan skrev två ord: ”Av vem?”

Sveriges Nationaldag, firande i Rålambshovsparken, Stockholm
Sveriges Nationaldag, firande i Rålambshovsparken, Stockholm

Svaret blev som väntat att det finns ”grupperingar”, det vill säga mystiska krafter som hindrar och förstör för oss svenskar när vi vill känna oss patriotiska genom att etikettera nationaldagsfirande svenskar som ”rasister”. Och i rädsla för dessa krafter försmäktar vi bort som folk.   Det är en del av nationalisternas martyrskap – att visa hur vi hindras och hämmas av invandrare och vänsterkrafter från att blomstra i vår svenska tillhörighet.   ”Man” får inte säga ”negerboll”. ”Man” får inte fira nationaldagen. ”Man” får inte ”ifrågasätta invandringen”. ”Man” får inte säga att man är stolt över att vara svensk. ”Man” får inte vifta med svenska flaggan. ”Man” får inte sjunga nationalsången på skolavslutningar. ”Man” får inte ha skolavslutningar i kyrkor.

Samma människor som inte har några problem med att kalla mig för batikhäxa, arabälskarhora och flumvänster – vilket är lite komiskt eftersom jag egentligen befinner mig strax till höger om mittlinjen ekonomiskpolitiskt – är så tilltufsade och timida att de inte vågar annat än lyda samma batikhäxor.  Jag är född 1966. Jag växte delvis upp i studentkvarteren i Lund under 70-talet, där studentmössor och svenska flaggor brändes. Jag vet att det har funnits en tid av överdrifter, men det har gått 40 år nu.

Anledningarna till att vi inte är särskilt patriotiska i Sverige annat än när det är hockey på TV är två:

  1. Det är ett geografiskt stort land. Större i Västeuropa är bara Spanien och Frankrike. Spanien har haft flera inbördeskrig, och det är fortfarande stora motsättningar mellan olika delar av landet.
  2. Vi har inte haft så mycket gemensamt som land, annat än flaggan och kungahuset. Frankrike hade sin revolution. Det är fortfarande den som är den enande länken mellan fransmän i söder, norr, öster och väster. I södra Frankrike har man till och med ett eget språk.

Vad vi däremot har i Sverige är lokalpatriotism – fullt jämförbar med norsk patriotism. Jag är värmlänning. Vi är ett folk. Vi har visor och dikter där vi skamlöst berättar hur mycket bättre vi är än alla andra folk. Värmland är ”kronan bland Svea Rikes länder”. Våra kvinnor är vackrare. Vi är vänligare, gästfriare och säkert även ödjukare. En värmlandspojk är dessutom bättre på att supa än andra, och det tror jag det ligger en del i. Värmland är till och med bättre än paradiset. Detta hävdar vi i stort och smått, vardag som helg, helt utan martyrskap. För anledningen till att vi inte firar svenska nationaldagen som norrmännen firar sin är att det egentligen bara varit nationaldag sedan 1983. Vi vuxna har inga minnen av att ha firat den som barn, och därmed inga naturliga traditioner runt dagen.

Vår bristande patriotism beror inte på att mystiska och destruktiva krafter förstör vår självkänsla, utan på att vi som folk inte har så mycket gemensamt med varandra. Det är förstås något vi borde jobba på. Jag gör det. Jag tar med mina barn på ortens nationaldagsfirande, och vi viftar med våra flaggor och känner att detta land är ett bra land, och vi är stolta över vad våra förfäder åstadkommit. Vi är också glada över alla nya svenskar som står där bredvid oss med blågula flaggor och vi känner att landet blir ännu bättre av att vi blir fler som viftar.

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt