Alla inlägg av sarafinasafa

Migrantens livslånga skuld

Det är pinsamt att tänka på, ingen vill prata direkt om det. Det blir kroppsspråket, bekymmersrynkan, som avslöjar problemet när jag trevar och tassar omkring ämnet med mina arbetskamrater och vänner. Problemet som inte får finnas, men finns. Lyxproblemet som bara vi privilegierade får smaka på, men som drabbar många, om inte nästan alla immigranter och kanske synnerligen inom den afrikanska diasporan.

Det är kontroversiellt och nästan alla jag pratar med säger sig tycka att det inte är ett riktigt problem men jag ser stressen det orsakar. Det förstör folks liv och hälsa, några har till och med hamnat i klammeri med rättvisan.

Det är tråkigt att människor som vi, som ju egentligen vunnit livets lotteri, ibland inte har tid eller möjlighet att njuta av dess frukter. Tråkigt att vi ibland inte kan dela med oss fast vi vill. Skrämmande att det vi kan ge inte räcker och att vi blir familjens snåljåp fast vi redan kanske ger till bristningsgränsen.

Jag pratar om den skuld som många immigranter bär och det ansvar som vi förväntas ta för försörjning av hela släkten eller byn där hemma i hemlandet.

Jag ser människor som jobbar ihjäl sig, som förstör alla sina mänskliga förhållanden, somnar på jobbet och orsakar olyckor eller helt enkelt begår brott. Människor som går under av depression, som aldrig känner att det de gör är tillräckligt. Javisst är det så att vi som har det så här bra ska dela med oss, jag är den första att hålla med om att man ska ge pengar och presenter. Vi lägger ihop pengar till skolavgifter, kläder och skolböcker varje termin. Det är så det ska vara, den som har ska dela med sig, men jag har tur…

Mina släktingar har det ekonomiskt ganska bra så jag har ingen som ringer mig och gråter över sjuka släktingar, obetald hyra eller ingen el. Jag har ingen i min närmaste familj som får mig att känna mig skyldig, elak, snål eller otacksam. Jag har ingen som ”jagar” mig. Men tyvärr är det vardag för många av våra vänner här i Sverige och ute i världen, de jobbar hårt och skickar nästan alla sina pengar till släktingarna i hemlandet men får varje gång veta att det inte räcker. De får veta att de är odugliga som inte lyckats tjäna tillräckligt bra för att uppfylla de förväntningar som släktingarna har. Detta är en skuld som aldrig blir mindre oavsett hur många och stora avbetalningar man gör. Så vi behöver prata om detta utan skuld och skam. Och ja, jag är medveten om att mångas resor till Europa har bekostats av lån som tagits av ibland kanske hela byn. Men ofta är dessa skulder redan återbetalda efter ett antal år, men förväntningarna minskar inte.

En av de saker jag tycker många av oss gör fel är att inte vara tydliga och sanningsenliga gällande våra förhållanden här i våra nya hemländer. Det är väldigt vanligt att immigranter jobbar hårt, ofta en massa övertid eller extra jobb och sparar 11 månader om året för att kunna spendera semestern hos släktingarna i det gamla hemlandet. Ofta ser det då ut som att vi är rika personer som har råd att unna oss det mesta när vi kommer på besök, och vi själva lockas att spä på denna myt. Det är klart att man låter sig tjusas av myten om sig själv och hur lyckad och framgångsrik man är. Detta är fel och gynnar inte någon. Det leder till förväntningar som ingen kan uppfylla och besvikna släktingar. Det är bäst att vara ärlig och säga att det inte regnar manna från himlen i Europa. Förvisso har vi många fantastiska möjligheter som fri skolgång och sjukvård, men det är också dyrt att leva här på ett helt annat sätt så det blir kanske inte så mycket över för att ta hand om alla behov som släktingarna har.

Många tar lån för att kunna köpa mark och hus, samt olika rörelser i hemlandet, dels för att hjälpa släkten men även som ett eget pensionssparande då många drömmer om att repatriera på äldre dagar. Detta är självklart inte fel men det är bra att vara ärlig om hur mycket detta kostar och att man i vissa fall gör stora avkall på andra områden och inte kan unna sig själv eller sina barn något extra på grund av dessa investeringar.

Jag pratar med en arbetskamrat som berättar att hans far missade hela hans barndom eftersom han arbetade 7 dagar i veckan för att försörja släktingar och bygga hus i hemlandet. ”- Varje födelsedag och helg jobbade pappa”, säger han sorgset, ”- och till slut när pappa dog strax efter pension försvann alla tillgångar bland släkten och snart ringde man med krav riktade till oss barn. Det var mycket sorglig och relationen mellan släktingarna förstördes. Min pappa berättade inte för dem att vi bara var en vanlig familj och att han körde taxi 13 timmar om dygnet fram tills han avled.”, fortsätter han.

En av mina egna släktingar berättar att han ständigt känner sig usel för att han inte kan bidra så mycket som han skulle vilja. Han har under långa perioder brottats med depression på grund av familjens förväntningar, han känner sig misslyckad varje gång han blir tvungen att neka. Han har redan tagit flera lån och blir ledsen när omgivningen föreslår olika brottsliga verksamheter för att han ska tjäna mera pengar istället för att stötta honom när han säger att stressen gör honom sjuk.

En annan familj berättar att de under 10 år levde i en tvårumslägenhet med 3 barn, köpte alla sina kläder och möbler på second hand och unnade inte ens sina barn en glass ute på en varm dag bara för att skicka alla sina pengar till hemlandet med drömmar om att en dag äga ett litet hotell där hemma, bara för att upptäcka att deras pengar försvunnit i korruption och bedrägerier.

En kvinna i yngre 30-årsåldern anförtror mig att hon blivit tillsagd av släktingar i hemlandet att skaffa en rik pojkvän för att kunna skicka pengar till en modern TV och dator som familjen ville ha. ”- Det var min mamma som ville att jag skulle sälja mig för en platt-TV”, säger hon sorgset.

Missförstå mig inte nu. Jag tycker absolut att vi ska dela med oss våra tillgångar, men jag efterlyser balans och ärlighet i relationerna med släktingar och familj i hemlandet. Om denna lilla text får oss tänka lite och kanske börja diskutera så har vi kommit lång väg. Honesty is after all the best policy (ärlighet är trots allt den bästa policyn).

Sara Safa

Sorglig 5-årsdag för världens yngsta nation

De säger att bra saker är värda att kämpa för, att man inte kan få något gratis här i världen. Ingen skulle kunna påstå att självständigheten för Sydsudan har varit någon dans på rosor heller. Det unga kustlösa men oljerika landet är beläget som namnet anger i södra Sudan med Kenya, Uganda, Etiopien, Centralafrikanska Republiken och Kongo som andra grannar.

Bilden är en illustration och inte en direkt koppling till texten. Södra Sudan. Bild: Pixabay
Bilden är en illustration och inte en direkt koppling till texten. Södra Sudan. Bild: Pixabay

I modern tid har det varit två inbördeskrig mellan norra och södra Sudan på grund av oenigheter om makt, lokalt självstyre och om sharia-lagar skulle införas i det övervägande icke-muslimska Sydsudan. Det senaste kriget avslutades med ett fredsavtal mellan den arabisk-islamistiska regeringen i Khartoum (Sudans huvudstad) och sudanesiska folkets befrielsearmé (SPLA), som gav självstyre för Sydsudan och löftet om en folkomröstning om självständighet i januari 2011. Dryga 98 % av den röstande befolkningen ville att Sydsudan skulle bryta sig fri från Sudan men det fanns och finns fortfarande konflikter angående gränsområden och var exakt skiljelinjen länderna emellan ska gå.

Den 9 juli 2011 utropade Sydsudan sig självständigt från Sudan som svarade med att avbryta fredssamtalen dem emellan. Sudan och Sydsudan enades slutligen i september 2013 om att genomföra alla punkter i den fredsöverenskommelse de ingick 2012. Den nya överenskommelsen slöts bara några dagar innan Sudan skulle stoppa leveranserna av sydsudanesisk olja genom Sudan. Oljan är en stor maktfaktor och i princip det enda Sydsudan försörjer sig med. Just nu ligger världsoljepriserna rekordlågt vilket innebär att det unga landet har stora ekonomiska problem. Enligt fredsavtalet skall oljeinkomsterna delas lika med Sudan vilket är rätt så unikt men icke desto mindre problematiskt.

President Salva Kiir Mayardit sparkade 2013 sin vicepresident Machar efter en maktkamp inom det styrande partiet, Sudan People’s Liberation Movement, och anklagade honom för att ha försökt iscensätta en statskupp. Ett inbördeskrig bröt ut den 15 december 2013 med etniska förtecken då presidenten tillhör gruppen Dinka och Machar är Nuer. Regeringens styrkor har bland annat blivit anklagade för etnisk resning då man har kvävt stora grupper av oppositionella och andra Nuer i fraktcontainrar. Medan jag skrev denna artikel så sköts fortfarande skott mot en mycket trött civilbefolkning som i mannaminne inte haft fred och som absolut inte fått njuta av segern i självständigheten från Sudan, men sedan måndagen den 10e juli kl 20.00 lokaltid har presidenten och vicepresidenten beordrat sina respektive styrkor att lägga ner vapnen. Det har rapporterats att ordern inte alltid har nått fram eller respekterats.

Det blev en ledsam och mörk födelsedag när Machars milis och presidentens styrkor åter drabbade samman, femte nationaldagen blev krigets första dag. FN har en av sina största fredsbevarande styrkor på plats men man har redan rapporterat in cirka 300 döda och fortfarande räknas offren.

Sara Safa
Sara Safa

Det är trångt på spårvagnen, du borde åka hem till ditt land!

Vissa tider på dygnet är det så. Då uppenbarar sig det tillstånd som vi i Göteborg eller i större städer i Sverige för den delen, kallar för rusningstrafik. Människor i andra länder skulle skratta högt åt det för vår kollektivtrafik och trafiksituation överhuvudtaget, är ett väloljat maskineri jämfört med de flesta städer i världen.

Men iallafall så ser jag det nästan varje dag, för det mesta från förarhytten men ibland även bland resenärerna. Det är trångt och folk står som packade sillar. Jag ser varje dag hur de som fått sittplatser reser på sig för äldre, barn, funktionsnedsatta och gravida kvinnor. Det finns ju faktiskt reserverade platser men även när dessa är upptagna så finns det outtalade sociala regler. Jag ser på när medresenärer hjälper varandra ombord med barnvagnar, rullatorer och annat. Oftast i tystnad, med ett litet tack och en nick som hälsning.

6:ans spårvagn på väg ut mot Länsmansgården - Foto: Afrropé | Kiqi D Minteh
6:ans spårvagn ut mot Länsmansgården – Foto: Afrropé | Kiqi D Minteh

Jag kör min spårvagn, ibland från förort till förort, ofta från segregerade och marginaliserade områden i ena änden av linjen till lika segregerade men privilegierade områden i andra änden.
Dagarna ser ofta likadana ut och ingen pratar med mig förutom ett fåtal små leenden och nickar. Jag lyssnar på musik och koncentrerar mig på att mina resenärer ska få en behaglig resa och komma fram i tid. Ibland sker något som gör att jag lämnar förarhytten och går ut. Oftast är det tekniska fel som dörrproblem eller en bråkig växel som jag försöker fixa på egen hand så vi får trafiken på rullning igen. Men ibland är det den mänskliga faktorn i form av någon typ av ordningsstörning. Något som stör resenärerna eller något som de behöver hjälp med. Detta sker ytterst sällan, kanske typ fem gånger per år för en förare som jobbar dagskift. För det mesta löser sig de mänskliga problemen av sig själva, folk hjälper varandra eller så stiger ”problemet” av när vagnen stannar. Då är det inte så mycket mer jag behöver göra.

Många av resenärerna i de mindre privilegierade områdena ger mig intrycket att de är rätt så luttrade av kollektivtrafiken, när det är stopp i trafiken suckar de och börjar promenera hem. När en berusad person lever rövare ser man till att undvika denne eller till slut mota av personen. När jag tänker på de få gånger jag har upplevt eller hört om bråk och konflikter ombord far tankarna direkt till den lilla svarta flickan med håret i två stolta tofsar som jag fick höra om från en kollega. Det är så jag ser henne, med kanske en rosa tröja och mjuka barnjeans. Hon är på väg till dagis med sin mamma. Det är mycket folk ombord på spårvagnen, men hon får en sittplats. Mamma står bredvid med sin väska, paraply och lunchlåda.

Plötsligt sätter sig en fullvuxen man på flickan, chocken och tyngden gör att hon tappar andan. Hon skriker men inget ljud kommer ut. Mamman fattar inte vad som händer, hon tittar febrilt omkring sig efter sitt barn. Modersinstinkten gör att hennes öron hör barnet gny, under mannen. Hon kan inte annat än skrika, hon skriker att hennes barn är ju där under. Mannen verkar låtsas som inget när kvinnan börjar snyfta högt och rycka i honom. Hon knuffar och drar, hon slår och sprakar. Han rör inte en min.

Personen på bilden är inte flickan i berättelsen - Foto: Afropé | Kiqi D Minteh
Personen på bilden är inte flickan i krönikan – Foto: Afropé | Kiqi D Minteh

Nu har resenärerna upptäckt att något är fel, men de flesta ser bara en svart kvinna som skriker och knuffar på en vit man. Någon varskor föraren som stannar vagnen och kommer ut från förarplatsen efter att ha ringt på hjälp på sin kommunikationsradio. Vid det här laget har mannen rest på sig, efter att flera av de manliga passagerarna har uppmärksammat situationen. Barnet gråter hjärtskärande i mammans famn, kvinnan sitter på golvet och tröstar. Hon vaggar och gråter tyst med alla sina tillhörigheter utspridda på golvet. Någon klappar henne på axeln.

När föraren frågar vad det var som hände säger mannen att den lilla skitungen inte hade någon rätt att ta en sittplats, hon borde åka hem till sitt eget hemland för det finns ingen plats för sådana som henne här i Sverige. Sverige för svenskarna, säger han. Hon finns inte här enligt mig, säger han. Föraren som berättade denna historia för mig får tårar i ögonen. Han berättar och rösten stakar sig hela tiden.

Hatet fyllde spårvagnen, sög ut luften och tystade människorna som upplevde den. De skulle ha protesterat högt eller slagit till honom. Det skulle de säga till sina närmaste om de orkade berätta vad som hände den där grå vardagsmorgonen i rusningstrafiken, i en av förorterna till Göteborg. Istället hjälpte de kvinnan upp, vagnen rullade vidare till nästa hållplats och där gick mannen av. Han försvann oemotsagd och lämnade ett sår i hjärtat på alla som upplevde denna kränkning på en liten försvarslös tjej. Kollegan säger att det har gått 23 år sedan händelsen, tjejen är nog i 30-årsåldern nu, men att han tänker på henne varje dag. Han säger att han försöker gottgöra henne och hennes mamma genom att stå upp och skrika högt varje gång hatet visar sitt fula tryne.

Sara Safa
Sara Safa

Tchads förre ledare Habré döms för att ha dödat ofattbara 40 000 personer

För första gången någonsin har en afrikansk statsledare dömts av en domstol i ett annat afrikanskt land än det land där brotten har begåtts, för brott han har begått mot sitt eget folk. Han är dessutom den enda regeringschefen hittills som dömts för att personligen ha våldtagit en person.

Hissène Habré, född 1942 i Faya Largeau, blev president i Tchad den 7 juni 1982 men störtades 1990 i en militärkupp. Han ersattes då av nuvarande presidenten Idriss Déby.

Tchad, som i norr angränsar Saharaöknen och har ett tropiskt klimat i söder, tros ha varit bebott sedan 600-talet f.Kr med ett rikt konsthantverks- och musikarv.

Under rättegångsförhandlingarna mot Hebré, i Dakar, Senegal - Skärmavbild, Youtube
Under rättegångsförhandlingarna mot Hebré, i Dakar, Senegal – Skärmavbild, Youtube

På 1900-talet koloniserades landet av Frankrike som kallade det sitt protektorat. Självständigheten vanns år 1960 och sedan dess har Tchad styrts enbart av diktatorer som suttit på makten i decennier vardera. Officiellt är Tchad en republik med flerpartisystem, med religions-och pressfrihet, men verkligen är mycket mera dyster.

Det går en etnisk, religiös och kulturell gräns mellan norra och södra Tchad. I norr bor i huvudsak arabisktalande och muslimska grupper medan södern bebos av mera traditionellt afrikanska stammar som bekänner sig till kristendom eller äldre ursprungsreligioner. Detta har inneburit flertalet väpnade konflikter eftersom ledarna varit muslimer från norr och söderboende grupper känt sig marginaliserade.

Under sin regeringstid var Habré ansvarig för upp emot 40 000 personers död genom bland annat politiska mord, etnisk rensning, olaga frihetsberövande, tvångsslaveri, bortrövande och våldtäkt. Rättegången som hölls av en afrikansk tribunal med stöd av Afrikanska unionen, påbörjades för närmare ett år sedan i Dakar, Senegal. Över nittio olika vittnen har berättat i domstolen om hur Habrés hemliga polis grep tiotusentals personer, torterade och avrättade dem.

Folket gråter av lättnad inne i rättssalen, bara minuter efter det att domslutet lästs upp - Skärmavbild, Youtube
Folket gråter av lättnad inne i rättssalen, bara minuter efter det att domslutet lästs upp – Skärmavbild, Youtube

2013 dömdes Habré i sin frånvaro av tchadisk domstol för brott mot mänskligheten men han befann sig då i exil i Senegal. En sanningskommission hade redan då konstaterat efter att ha hört tusentals vittnesmål att Habré gjort sig skyldig till folkmord.

Habré dömdes till livstids fängelse den 30 maj i år. Detta innebär en stor upprättelse för alla de oskyldiga som blivit offer för hans grymheter. Han själv erkänner inte domstolen och vidhåller att han är oskyldig till anklagelserna.

 

Sara Safa
Sara Safa

Hans Kungliga Höghet kom till Göteborg

Nej det var inte Sveriges kung som hälsade på utan en av afrobeatens krönta prinsar. Alltmedan genren tar världen med storm fick vi i Göteborg, Malmö och Stockholm också böja på knäna, ut med rumpan och gunga loss till Timayas fantastiska dängor.

Timaya på Götehof, Göteborg - Foto: Sara Safa | Afropé
Timaya på Götahof, Göteborg – Foto: Sara Safa | Afropé

Den 29 april kom Timaya till ett regnigt Göteborg för en nästan helt slutsåld spelning. Jag såg väldigt mycket fram emot konserten som hölls på Götahof i Göteborg. Det skulle bli den här skribentens första riktiga intervju med en stjärna så jag var väldigt nervös och aningen ”star strucked”.

Jag filade på frågorna om och om igen. Jag ville veta vad Timaya tyckte om genren afrobeats benämningar, influenser och framtid. Mest av allt ville jag höra hur det kändes att ha en såpass multikulturell publik nu när afrobeats tar över världen och får sin rättmätiga plats i musikens mainstream.

Timaya på Götehof, Göteborg - Foto: Sara Safa | Afropé
Timaya på Götahof, Göteborg – Foto: Sara Safa | Afropé

Jag ville berätta för Timaya att hans musik är stor källa till stolthet och tröst för just den afrikanska diasporan. Att ungdomar med afrikanskt ursprung spelar, dansar och sjunger med i hans låtar, att musiken är ett utmärkt sätt att stärka deras identitet.

Det blev mycket väntan men jag är väl införstådd med att det är många som rycker i artister när de är ute på turné eller promotar sin musik. Så som det ska vara när man är stor, på riktigt. Götahof på Bellmansgatan 9 fick stå värd för närmare 350 glada och dansande fans, en vacker kontrast mellan den gamla charmerande våningen i ett landshövdingehus inrett med möbler i antikkänsla och de trendigt festklädda gästerna. Afrobeats och dancehallmusiken fick rummet att gunga och de sakkunniga DJ:arna höjde hela tiden känslan fram till klimax, när Timaya och hans gäng intog scenen som en prins och hans hov.

Timaya med Salem Yohannes från Laces Crew - Foto: Sara Safa | Afropé
Timaya med Salem Yohannes från Laces Crew – Foto: Sara Safa | Afropé

Innan spelningen som innehöll de flesta hitsen och verkade höja temperaturen tills man glömde regnet och rusket utanför, fick jag äntligen min intervju. Klockan var då närmare 01.00 och jag fick några minuter med Timaya på ett av stadens större hotell. Jag stammade fram mina frågor till en världsvan och medietränad Timaya som snabbt styrde in alla mina frågor till ett och samma svar.

Fansen i Norden, en sak är säker: Timaya älskar er, Gud och sin musik. Han vill att ni ska veta att han får sin styrka och inspiration av Gud och han är mycket glad och stolt över att musik från Afrika har fått så starkt fäste över hela världen och han vill bara fortsätta skapa musik…

Timaya på Götehof, Göteborg - Foto: Sara Safa | Afropé
Timaya på Götahof, Göteborg – Foto: Sara Safa | Afropé

… han bryr sig inte om att vissa personer, i främst diasporan, diskuterar genrens namn, han vill inte sättas i något fack. Gud är störst och må han välsigna alla fans.

Afrobeats eller afrobeat eller high life-musik spelar liten roll i artisternas vardag och verklighet. De vill bli erkända som de starka världsmusik skapare de är och ta sin plats i den tongivande kulturen som blir soundtracket till de ungas upplevelse av sin omvärld idag. Och självklart vill afrobeatsens aktörer ha betalt och respekt därefter.

Spelningen i Göteborg var lite mer intim, men energin på scen var hög och publiken var idel leenden när de lämnade konserten för att bege sig till efterfesten dit även artisten skulle åka. Jag ska nog jobba vidare på mina frågor och hoppas att nästa stora afrobeats-konsert inte dröjer alltför länge. Under tiden kan jag verkligen rekommendera er att rulla in på någon musiksöktjänst och skriva in Sanko eller I concur med Timaya, och känna Lagos puls i musiken…

 

Sara Safa
Sara Safa

Theresa Kachindamoto räddar flickor från barnäktenskap i Dedza, Malawi

Starka kvinnor med högt inflytande över sina egna liv och resurser att påverka sina samhällen är vägen till att göra världen till en bättre plats för alla. På många håll har bistånds- och andra hjälporganisationer, men även politiska makthavare insett att för att bryta fattigdomscykeln bör man stärka kvinnor.

Kvinnor som får tillgång till utbildning och egna möjligheter till försörjning sprider och ökar denna förbättring i hela sin omgivning inte bara sin egna närmsta familj.

Theresa Kachindamoto är den högste traditionella ledaren i Dedzadistriktet i centrala Malawi. Hon styr över dryga 900 000 människor och hon är inte rädd för att använda sin makt till att hjälpa främst kvinnor och barn i sitt område.

Under de senaste 3 åren har Theresa annullerat mer än 850 barngiftermål. Efter att ha tagit de unga flickorna tillbaka, har hon skickat flera hundra av dem till skolan för att de skall kunna avsluta sin utbildning.

Theresa och andra traditionella ledare i Malawi arbetar outtröttligt med att bannlysa reningsritualer, som innebär att flickor så unga som 7 år tvingas delta i sexuella initieringsseder. Dessa riter är mycket skrämmande men bekämpas bäst på lokal nivå, både med lagar och sanktioner för förbrytare, men även genom det arbete som Theresa och hennes kollegor utför.

Enligt FN:s undersökningar år 2012 var hälften av alla malawiska flickor redan gifta innan de fyllde 18 år. Detta innebär oftast att flickorna lämnar skola samt får barn alldeles för tidigt. Detta är en av anledningarna till att Malawi ständigt befinner sig på listor över länder med låga utvecklings- och livskvalitetsindex.

Theresa Kachindamoto har med sin nolltoleransinställning och mycket effektiva åtgärder blivit en av de viktigaste aktörerna i kampen för kvinnors och barns rättigheter i Malawi. Hon inspirerar även andra ledare och aktivister över hela världen.

Theresa är född i Dedza men arbetade som sekreterare i 27 år i ett annat distrikt, innan hon kallades tillbaka för att tjäna som högste distriktsäldste. När hon kom hem till Dedza blev hon mycket ledsen och nedslagen när hon såg många småflickor i 12-årsåldern redan bortgifta och gravida.

Sedan förra året har man infört lagar som innebär att man endast kan ingå äktenskap efter arton år fyllda, men det finns fortfarande undantag om föräldrarna ger sitt samtycke. Theresa beordrade 50 av sina underordnade ledare att skriva under och införliva ett totalförbud mot barnäktenskap i Dedza. Ändå fortsatte ett fåtal manliga ledare att genomföra och godkänna giftermål för underåriga barn, då tog Theresa till hårdhandskarna och stängde av dem. De fick endast komma tillbaka till sina poster efter att giftermålen annullerats.

Skola i Dedza - Bild: Skärmavbild, Youtube
Skola i Dedza – Bild: Skärmavbild, Youtube

Theresa Kachindamoto är inte någon dussinpolitiker som bara tar beslut och sedan hoppas att det ska lösa sig för de flickor som hon räddar. Hon följer upp sina beslut och betalar faktiskt ofta själv för flickornas skolgång när familjerna vägrar eller inte kan. Hon hedrar oss, varje kvinna och varje barn. Vi saluterar dig Theresa!

Källa: Global Citizen

Sara Safa
Sara Safa

Titta dig omkring, alla kan göra något

Ingen kan göra allt, ensam är inte stark och du hörs inte över bruset. Vi är nog många som känner oss överväldigade av världens problem ibland och väljer att stänga allt ute. Vår samtid har ändå en stark profil av engagemang, kanske är vi uppe på de nivåer som man hade på 1970-talet. Men tyvärr sträcker sig vardagligt engagemang sällan längre än till internet och sociala medier.

Medmänsklig värme borde vara högsta prioritet. Foto: Enver Rahmanov
Medmänsklig värme borde vara högsta prioritet. Foto: Enver Rahmanov

Mina föräldrar som var unga på 70-talet organiserade protester, strejker och demonstrationer. De blev fängslade för civil olydnad och hungerstrejkade. Allt medan majoriteten av engagerade nuförtiden delar och gillar olika bilder, artiklar och videor för att visa vilka de är. Jag undrar om inte viljan att verkligen förändra hamnar lite i bakgrunden. För det går sällan längre än så, infiltrerar inte vår riktiga vardag. För många individer avlutas dessa inlägg med hetsade diskussioner, tyvärr ofta med hat och hot som följd, men görs det verkligen någon skillnad av denna slacktivism? Är vi dåliga människor om vi inte är framme och uttrycker vår avsky eller medlidande vid varje inlägg som berör t ex den afrikanska diasporan? Och vart tar detta gillande vägen? Bara ut i cyberrymdens svarta hål?

Ingen kan göra allt, men om ingen tar något initiativ och bara lämnar över ansvaret för vår värld på politiker, makthavare och andra konturlösa någon blir ju inget heller gjort. Vi har den värld vi skapar helt enkelt. Jag underskattar inte hur överväldigande det är att ta sig an världens problem men vi måste bekämpa den tanken lite och gör någon annans vardag lite bättre. Att sprida lite kärlek och medmänsklig värme borde vara högsta prioritet.

De borde ropa högre och synas mer. De som faktiskt gör något i verkliga livet. En sådan person är Assie Jakobsson från Munkedal på västkusten. Hon arbetar på ett äldreboende och har faktiskt tittat sig omkring i sin egen vardag. Assie har tagit kontakt med kommunerna i närheten. Tillsammans har man samlat ihop 56 sjukhussängar med madrasser, rullstolar, rullatorer och andra diverse hjälpmedel som till exempel sondmatningsutrustning. Dessa hjälpmedel som inte längre används skall skickas till sjuka och funktionsnedsatta personer i Assies forna hemland Gambia.

Assie berättade nyligen för tidningen Expressen att hon alltid velat göra livet bättre för andra och just sjuka personer är speciellt utsatta i Gambia där sjukvården inte är avgiftsfri. Funktionsnedsatta individer tvingas ofta att tigga eller kan ha mycket svårt att ta sig ut från sina hem. Assie ser fram emot att rullatorerna och rullstolarna som inte längre används i Sverige, skall få komma till nytta bland annat på ett dagcenter i Gambia för barn och ungdomar.

Assie Jakobsson har samlat in bland annat rullstolar som ska skickas till Gambia. Foto: Pixabay
Assie Jakobsson har samlat in bland annat rullstolar som ska skickas till Gambia. Foto: Pixabay

Nu behöver Assie hjälp med att samla ihop pengar för att kunna skeppa över utrustningen. Hon står själv bakom sitt projekt men har fått mycket stöd från vänner och kollegor på kommunen. ”Inget märkvärdigt” säger hon. ”Alla kan göra lite om man vill hjälpa till. Det handlar inte ens om pengar. Detta är min dröm och det kommer att hända”.

All kärlek som sprids och som spenderas kommer tillbaka tiofalt. Enkelt, gör som Assie och titta dig omkring i din vardag och hitta ett sätt att göra tillvaron lite bättre för en medmänniska. Du kanske kan hjälpa en äldre granne med att handla tillsammans en gång i månaden? Finns det någon i bekantskapskretsen som verkar ha det svårt att få vardagspusslet att gå ihop? Föreslå att du lagar mat och hämtar på dagis någon gång då och då. Bli godman för ett flyktingbarn eller fadder för en nyanländ familj. Rensa ihop allt som inte familjen behöver och skänk till en familj som har det svårt. Baka och sälj bullarna på jobbet, skänk pengarna till ditt favoritprojekt. Välj gärna ett litet projekt där pengarna och möjligheterna hamnar direkt i händerna på behövande.

När vi fysiskt hjälper varandra och finns där för varandra känner vi oss behövda. Vi upplever kontakt och samhörighet. Inget mera vi och dem. Bara vi. Heja Assie!

*slacktivism = aktivism som fodrar ingen eller ytterst lite ansträngning från aktivistens sida

Sara Safa
Sara Safa