Alla inlägg av Fatou Darboe

Jag brinner extra för ungdomsengagemang, sociala medier, sociala frågor, Västafrika, sexuella övergrepp, rättssäkerhet, Kriminalvård och afrosvenska frågor. Vinnare av Stora Bloggpriset 2009, nominerad i Maishagalan som Årets Entreprenör 2015.

Vill du vara Makode Lindes marionettdocka

Du har hört talas om utställningen med det kontroversiella namnet och du överväger att gå. Det känns kanske lite konstigt för du vet att det är svarta nidbilder som kommer visas och du vet att de i sig klassas som rasistiska. Men du tycker inte att det är så enkelt för konstnären själv är svart och galleristen har valt att ha utställningen. Ifall det hade varit rasistiskt hade väl galleristen sagt nej till utställningen. Rasismen hade inte blivit legitimerad i dagens samhälle. Eller?

Foto: Frankie Fouganthin

Fundera ett tag på vem du är. Fundera även på vem du vill vara. När Makode Linde skrek när den dåvarande kulturministern skar i tårtan skrattade de vita vuxna människorna runtomkring. De skar bitar ur tårtans könsorgan och gav till sina barn. Det var en person som protesterade men ingen lyssnade tillräckligt mycket på vederbörande för att sluta. Tårtfesten fortsatte och världen kände avsky. I det rummet roade sig vita människor över att se ett blackface och att få göra något så pass groteskt som att få skära i den föreställda personens underliv. Den svarta kvinnokroppen blev till för alla och folk tog åt sig med glädje och skar trots skriken. Så som jag ser det gjorde Makode Linde sina besökare till sina marionettdockor. Är du beredd på det? Vem vill du vara? Vem är du? Behöver du utöva rasism för att förstå att den är fel eller kan du förstå genom att lyssna på de som upplever rasism, känner empati och se strukturer?

Om du nu går på utställningen och träffar afrosvenskar där som under sin livstid tvingats uppleva rasism på grund av de olika nidbilder du nyss har beundrat, vem är då du? Förmodligen ännu en spelman som är med och legitimerar ett rasistiskt uttryck i dagens Sverige. För även om du vet bättre och till och med skulle kunna lära dig något värdefullt på utställningen har du ingen aning om hur personen jämte dig kommer uppleva utställningen eller vad en helt annan person i rummet senare kommer känna är okej att säga och göra i andra sammanhang. Det var ju så många där, så då måste det väl vara ok. Då är det väl min rättighet att kränka, speciellt om konstnären själv är svart.

Jag uppmanar inte dig att stanna hemma men ifall du går, hur känner du dig efter att du besökte utställningen? Är du road, förskräckt? Känner du dig stärkt, mäktig eller kanske nedslagen? Men främst vem är du och vem är alla andra i rummet?

Foto: Fatou Darboe, Afropé

Du är säkert mer konstkunnig än mig men jag har ingen skyldighet att kunna konst, däremot har jag en skyldighet att följa lagen. Det har konstnärer och gallerister med. Jag säger inte att de inte får ha utställningen. Däremot avråder jag dem från att ha den eftersom den kan upplevas som kränkande samtidigt som den kan normalisera rasism. Ifall den däremot är olaglig på grund av hets mot folkgrupp får domstolen avgöra. Så här löd dock domen senast en så kallad konstnär och gallerist bestämde sig för att ställa ut rasistiska bilder likt de vi idag ser på Galleri Leger med yttrandefrihet som motivering:

”Tingsrätten skriver i domen att den som utnyttjar sin yttrandefrihet – i bild, tal eller text – också har en plikt att så långt möjligt undvika uttalanden som är omotiverat kränkande för andra och uttalanden som inte bidrar till någon form av allmän debatt. I domen står att Dan Parks och galleristens syfte med utställningen inte har varit att föra en saklig debatt utan mer att provocera. På det sätt de spridit bilderna har de inte tagit sitt ansvar. Skyddet för den enskilde att slippa kränkningar och nedsättande omdömen går därför i detta fall före yttrandefriheten och rätten till den fria konsten.”

Vi lever i en tid där nazister får vara med på Almedalsveckan. Hets mot folkgrupp håller felaktigt på att bli en del av yttrandefriheten, ironiskt nog till och med en del av vår föreställda demokrati. Många glömmer att vår viktiga yttrandefrihet inte innebär en rätt att kränka andra. I denna tid är det viktigt att vi tänker igenom våra egna beslut för vi kan inte förlita oss på att olika institutioner och sammanhang som vi befinner oss i kommer tacka nej till rasism. Vi måste tänka själva. Hur tänker du?

Charlene Rosander

Styrelseledamot i Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa

 

Stor oro för kinesiska företags överfiskning i Gambia och övriga Västafrika

Utfiskning i Västafrika har varit ett stort problem under en längre tid, nu trappas läget upp ytterligare och miljöorganisationer såsom Greenpeace slår larm om dels hur överfiskningen slår ut fiskebeståndet, men också hur ekosystemet påverkas. Den kinesiska fiskeindustrin slår hårt i bland annat Gambia, som är ett litet land, vilket gör problemen väl synliga och många gambier oroas nu över utvecklingen i landet och starka protester mot överfisket har rapporterats.

En än så länge oförstörd strandremsa i Kartong. Men för hur länge? Foto: Fatou Darboe, Afropé

Aktivister ska ha upptäckt underjordiska rör som fiskeföretagen byggt och genom vilka de kastar tillbaka död fisk, biprodukter, bearbetad fisk och oönskade fiskprodukter rakt ned i Atlanten igen. Dessa sköljs sedan upp på stränderna, vilket skapar förorenade stränder. Många ständer är nu överbelagda med fiskrester, vilket skapar både en otrevlig syn, stark stank och det har även en negativ påverkan av miljön. Befolkningen är nu både oroade och upprörda över hanteringen av kinesiska storföretags utfiskning av Gambias vatten.

Medborgare från kustsamfundet i Gunjur och eko-byn Kartong har nu gått samman med aktivister för att protestera mot hanteringen av miljön och överfiskningen.

En studie från Pew Research Center har rapporterat att skydd enligt miljön aldrig varit särskilt högt prioriterat av afrikanska regeringar, vilket kinesiska företag gått in och utnyttjat genom att inte följa lagar och förordningar, utan i stället förorena både havet och luften, enligt smbc News.

”Gambias regering bör kontrollera sin egen politik och genomdriva regler och se till att dessa företag inte förorenar miljön”, uppger miljöaktivisten Mustapha Manneh till smbc News.

Skärmdump från Youtubekanalen Latest News

Den nya fiskmjölsfabriken i eko-byn Kartong uppges vara enorm, till ytan lika stor som en fotbollsplan. Även i Gunjur byggde kinesiska fiskeföretagare en stor fiskmjölsfabrik och många vittnar om enorma mängder död fisk och fiskprodukter på stränderna. Enligt uppgift producerar fabrikerna fiskmjöl och fiskolja som ska importeras till Asien.

Kinas egna vatten är helt överfiskade och befolkningens fiskbehov överstiger med råge den tillgång som finns i kinesiska vatten. Därför beger sig många kinesiska storföretag till Gambia och andra länder i Västafrika för att resursutvinna fisket där.

Hajfenor. Bilden är tagen i ett annat sammanhang. Foto: Cloneofsnake
Walked around Sheung Wan area yesterday to shoot for my anti shark fins soup project, I was surprised to see these fresh shark fins being dried on the sidewalk openly on a busy street just 3 blocks from the nearest MTR exit!

Hajfiske är ett stort problem i hela västra Afrika. Nästan alla hajar har försvunnit, vilket har resulterat i ett allvarligt sjukt och obalanserat ekosystem. Hajfisket grundar sig i att hajfenssoppa är mycket populärt i Kina och det är en dyr vara. Endast i djupa vatten finns fortfarande några hajar kvar, vilka man försöker fånga de sista av nu. Den lösning som kommit upp är att förbjuda hajfiske totalt för att skydda de få som finns kvar, rapporterar Green Wall Warriors.

Grannländer till Gambia, såsom Senegal och Sierra Leone har klagat över överfiske, dåliga fiskemetoder och föroreningar från kinesiska företag och att detta minskar fiskebestånden i havet, vilket påverkar även dem.

Röster höjs nu för att den nyligen tillträdda regeringen i Gambia ska ta krafttag för att överfiskningen och utfiskningen ska upphöra i landet. Många känner stor oro för omgivningarna, särskilt i Gunjur och Kartong.

Fatou Darboe

Författarintervju: ”När folk väl har börjat döda varandra är det svårt att få dem att sluta" – (Afropé-rabatt)

Två år har gått sedan det lilla östafrikanska landet Burundi kastades ned i en blodig kris. Journalisterna Anna Roxvall och Johan Persson kommer i dagarna ut med reportageboken ”När folk väl har börjat döda varandra är det svårt att få dem att sluta” som har skrivits parallellt med konflikten.

Burundi/Bujumbura 2015-05-08
The protests against president Pierre Nkurunziza’s bid for a third term have been going on since the 26th of April in the outskirts of Burundi’s capital Bujumbura. Foto: Johan Persson

Vad handlar er bok om?

  • Det är ett försök att skildra vad som händer när ett samhälle rasar samman. Det är en skildring av ett land som gick från föredöme till blodbad på mindre än ett år, och av alla de människor som har dragits med i fallet.

När gjorde ni er första resa till Burundi?

  • Boken bygger på sammanlagt fem olika resor, men den första var i början av maj 2015, precis när det stod klart att president Pierre Nkurunziza tänkte ställa upp för omval till en tredje mandatperiod. Vid den tiden rasade hårda protester i huvudstaden Bujumburas förorter mot det så kallade ”tredje mandatet” som många ansåg var i strid med landets grundlag. Vi hade en känsla av att något större var på väg att ske, året dessförinnan hade folket i Burkina Faso slängt ut president Compaouré efter 27 år vid makten, det kändes lite som ”de folkliga resningarnas tid” i Afrika.

Men det blev inte så, eller hur?

  • Nej, allt punkterades när fraktioner inom militären gjorde ett misslyckat kuppförsök den 13 maj 2015. Regimen såg sin chans att slå ned allt motstånd. Alla som uttryckte en avvikande åsikt stämplades som kuppmakare, protesterna slogs ned. Nästan alla oppositionella och aktivister som vi träffade under vår reportageresa flydde eller dödades efter det. Vi har följt flera av dem i den här boken.

Hur är det i Burundi idag?

  • Omvärlden, i form av FN och Afrikanska Unionen, hotade ju med ett militärt ingripande om inte konflikten fick ett slut, men när det kom till kritan lyckades de inte åstadkomma så mycket mer än ett par människorättsobservatörer. Nu är president Nkurunziza inne på sin tredje mandatperiod och ingen vågar längre protestera. Han vann, kan man väl säga, men slog sönder sitt land på köpet. Av Burundis tio miljoner invånare har över 400 000 flytt, ekonomin är körd i botten och det begås fruktansvärda brott mot de mänskliga rättigheterna varje dag. Det sker också gripanden och riktade mord inom regimen och militären, som verkligen skapar oro för att landet är på väg mot ett nytt inbördeskrig.
Burundi/Bujumbura 2015-10-30
Staff from Burundi Red Cross hand out plastic gloves to volunteers who will help moving the dead body that was found in Nyabagere river. Dead bodies are found in the streets or in places like this almost daily in Burundi’s capital Bujumbura during the autumn 2015 Foto: Johan Persson

Det är väldigt tyst om Burundi i pressen, vad tror du att det beror på?

  • Det har nog flera orsaker. En är att det är en konflikt långt härifrån, i ett land som få svenskar har någon relation till. De burundiska flyktingarna tar sig främst till läger i närområdet, de spolas inte särskilt ofta upp på de grekiska badstränderna, det tror jag tyvärr bidrar till att det inte betraktas som särskilt angeläget i väst. Men en annan orsak är att det är en så klick-ovänlig konflikt. Det är ett sakta, malande sönderfall som är svårt att skildra i en rak, snabb nyhetsartikel. Jag och Johan tycker inte alls om att det är så, det är därför vi bestämde oss för att skriva en bok i stället.

Så till sist, citatet i titeln, var kommer det ifrån?

  • Det kommer från en kvinna som heter Mariam Habonimana. Hon lever som flykting i ett läger i Kongo, och när vi besökte henne pratade hon om varför hon inte trodde att hon kommer att kunna återvända hem till Burundi inom överskådlig tid. ”När folk väl har börjat döda varandra är det svårt att få dem att sluta” var hennes förklaring. Jag tycker att det fångar något som inte bara är sant om Burundi, utan om många av världens konflikter idag.

Afropés läsare kan köpa Anna Roxvall och Johan Perssons bok till specialpris. Gå in på www.shop.myteriforlag.se och tryck in rabattkoden ”afrope” så får ni boken för 149 kronor, inklusive frakt (ordinarie pris 199).

Fatou Darboe

De ensamma – ett antal djupintervjuer som behövs

I veckan sändes Osmond Karims nya film De ensamma, på SVT. Det är en film där man i första hand låter vuxna personer som adopterades till Sverige som barn, under 70-talet, få komma till tals. Filmen bygger på ett flertal djupintervjuer där personer berättar om de specifika problem de mött under sin uppväxt i Sverige och i sina nya familjer, på grund av att de adopterats.

Skärmdump: De ensamma

De senaste åren har många debattörer som själva adopterats till Sverige som barn, höjt sina röster mot hur adoptionsprocessen går till och i vissa fall, kritik från personer som är helt emot utlandsadoptioner. Kritiken har förstås funnits längre än några år, men på senare år har rösterna blivit både fler och starkare i olika mediekanaler. Det finns en annan sida att se på adoptioner än bara det positiva. Det finns en sorg, en förlust, en ilska och en vanmakt.

Osmond Karim har tidigare gjort den prisbelönade filmen Raskortet för SVT. En film som fick mycket god kritik och berörde många starkt. Filmen visades i SVT 2012.

Nu kommer alltså en ny film, möjligen att se som en uppföljare, men som den här gången handlar om personer som adopterats till Sverige och som har upplevt känslan av övergivenhet, mött rasism och utanförskap, som mött känsla av ensamhet och skuld, personer som ställts inför ”kravet” från omgivningen att vara tacksamma. De som berättar sin historia, har verkligen något viktigt att berätta för oss andra och kanske även för varandra?

De ensamma kan du se HÄR
De ensamma har även en Facebooksida HÄR
Mindre positiv kritik finns också mot filmen, bland annat kan du läsa kritik HÄR

Assie hjälper sjukvården i Gambia med hjälpmedel och sjukvårdsutrustning

Afropé har fått en intervju med en kvinna med mycket driv och ett stort hjärta! Samtidigt som Assie Jakobsson återvinner uttjänt sjukhusutrustning här i Sverige, så bidrar hon också med att hjälpa dels sjukvården, men särskilt enskilda individer som är i behov av hjälpmedel i hennes forna hemland Gambia.

 

Hej Assie! Kan du berätta lite om vem du är?

Hej! Jag kom till Sverige 1994 från Gambia och har jobbat som undersköterska på ett äldreboende i Munkedal sedan dess. Jag trivs väldigt bra med mitt jobb och det har inspirerat min till att vilja hjälpa sjukvården i Gambia så gott jag kan.

Foto: Holding Hands Gambia

Du har startat ett projekt som heter Holding Hands Gambia, kan du berätta lite om det?

Projektet startade under 2014 då jag bestämde mig för att jag skulle försöka bidra till sjukvården i mitt hemland. Jag såg gamla hjälpmedel bytas ut mot nya och bara slängas och jag såg en möjlighet att istället frakta detta till Afrika och ge handikappade människor där bättre förutsättningar till bra sjukvård. Jag kontaktade olika kommuner i närheten och frågade om de hade hjälpmedel som rullatorer och sängar som de inte längre använde. Jag måste säga att kommunerna var väldigt positivt inställda till att skänka sådant de inte längre använde. Jag fraktade sedan ned allt jag lyckats samla ihop i en container och flög ned för att sedan dela ut allt till olika sjukhus och behövande.

Foto: Holding Hands Gambia

Hur fick du idén att sätta igång med det här projektet?

Jag insåg att det finns bättre sätt att hjälpa de behövande än att bara ge dem pengar. Jag ville personligen hjälpa alla de som inte fick någon hjälp av samhället vilket var de handikappade. Det gjorde ont i mig att se dem kämpa sig fram på trasiga kryckor och hemsnickrade rullstolar.

Vad har du fått för respons i Gambia?

Responsen har varit positiv, de är väldigt tacksamma över att någon lagt tid och energi på att hjälpa dem.

Foto: Holding Hands Gambia

Hur hittar du sponsorer och om du fick mer sponsorer, hur skulle du använda de pengarna och de saker som folk kanske vill skänka för att främja gambier?

Just nu har jag inga sponsorer. Privatpersoner ställde upp och bidrog till en liten del av fraktkostnaden, jag betalade i slutänden det mesta ur egen ficka men det var det verkligen värt. Om en sponsor eller om privatperson skulle vilja bidra kan de göra det genom att antingen skänka allt från kläder och gamla leksaker till pengar. Pengarna går oavkortat till att täcka fraktkostnader av gåvor eller till exempelvis målarfärg till ett sjukhus.

Foto: Holding Hands Gambia

Vad är det som driver dig att hålla på med det här?

Det som driver mig är att se resultatet. Att få se gamla sängar bäras ut ur mödraavdelningen på sjukhuset och sedan få se nya fina sängar från Sverige rullas in och ersätta de gamla är guld värt.

 

Den politiska situationen har förändrats mycket i Gambia de senaste månaderna och det är många som nu vill bidra till återuppbyggnaden av ett land som levt i diktatoriskt förtryck under 22 år. Vad har du för förhoppningar för Gambia i framtiden?

Mina förhoppningar för Gambia är självklart att det ska bli ett friskt och starkt land där alla lever i fred och utan förtryck och där tillgång till bra sjukvård och bra hjälpmedel är givet.

Hur kan man hjälpa din organisation?

Man kan genom att kontakta mig skänka saker som leksaker, sängar, kläder, möbler eller pengar. Till sist vill tacka alla som ställt upp och hjälpt till!

 

Afropé tackar Assie för att hon tog sig tid med en intervju och önskar henne all lycka till med sitt fortsatta arbete med Holding Hands Gambia.

På Facebooksidan Holding Hands Gambia kan du se mer om Assies arbete och även hur du kan hjälpa henne hjälpa!

Fatou Darboe

Hijabbärande flickor och kvinnor utsatta för hot och våld efter dåden förra veckan

En vecka har nu gått sedan de fruktansvärda händelserna i centrala Stockholm då fyra personer miste sina liv och ett flertal människor skadades och chockades. Jag har inte mött en enda person under den gångna veckan, oavsett hudfärg, ursprung, religion, som inte förfärats av det inträffade och som på olika sätt uttryckt sitt beklagande över det inträffade. Där står vi alla enade och det märktes inte minst under den manifestation som hölls i centrala Stockholm förra helgen. Aldrig har vi sett så många människor mötas på Sergels torg för att uttrycka sitt deltagande.

Blomsterhavet till minne av dådet på Drottninggatan och de som förlorade sina liv och skadades i dådet Foto: Rokibath Alassane

Personen som misstänks ha utfört dådet har häktats och sägs ha erkänt terrorbrott. Det har spekulerats i hans motiv och i skrivandet stund vet vi inte vilket motiv han kan ha haft. Hans tro har det också spekulerats om och många utgår från att han är muslim och tror därför att han ansett sig ha begått dådet i islams namn. Om detta vet vi inte heller något med säkerhet, men låt oss anta att personen anser sig vara muslim och anser sig ha begått brottet i islams namn. Hur förändrar det saken?

Människor begår onda våldsdåd mot andra människor

Människor har i alla tider begått fruktansvärda brott mot mänskligheten. Ofta med förklaringen eller ursäkten om att de begått brotten på grund av sin religiösa övertygelse, sin politiska ståndpunkt, på grund av sin psykiska ohälsa, eller på grund av något annat skäl. Vi har en förmåga att när det gäller vita, europeiska personer ofta acceptera förklaringen om ett ”illdåd av en galning”, men om personen är muslim, eller har en icke-europeisk bakgrund, så vill vi gärna lägga skulden på personens ursprung eller religion.

När skolmassakern i Trollhättan skedde för ett och ett halvt år sedan, så var vi snabba med att acceptera att dådet utfördes av en ”ensam galning” och ingen ropade på terror eller religion. När Breivik mördade 77 personer i Norge, så var det samma sak där. En ensam galning. Trots att han själv beskrev sig som ”kulturellt kristen”, så ringdes inga präster upp och frågade om de tog avstånd från dådet. Det var så självklart att alla med sunt förnuft tog avstånd. På samma sätt borde det vara självklart att alla med sunt förnuft, oavsett tro, tar avstånd från dådet för en vecka sedan i centrala Stockholm. Och jag har inte sett några exempel på någon som inte tar avstånd.

Hatet av de som utger sig för att vara muslimer skadar andra muslimer

Ingenting ställer till så mycket elände, hat och hot mot muslimer som de vansinnesdåd som utförs i islams namn, även om personerna som utfört dem inte har något stöd för sitt handlande i sin religion. I en av Koranens suror kan man läsa följande:

”Av denna orsak föreskrev Vi för Israels barn att om någon dödar en människa, som inte själv har dödat någon eller försökt störa ordningen på jorden och sprida sedefördärv, skall det anses som om han hade dödat hela människosläktet. Och om någon räddar ett människoliv, skall det anses som om han hade räddat hela människosläktet. Trots att Våra sändebud har kommit till dem med klara vittnesbörd, fortsätter många bland dem att begå ohämmat övervåld på jorden.

Koranen Al-Ma’idah, vers 32

Det finns många fler exempel på att det är en myt att islam är en våldsam religion.

 

En ung somalisk kvinna med slöja blev attackerad i centrala Stockholm precis efter dåden på Drottninggatan

Beslöjad flicka Foto: Fatou Darboe, Afropé

Det som inte framgår på några löpsedlar eller delas i några Facebookflöden är det hat, hot och de faktiska attacker, både verbala och fysiska som riktas mot muslimer här på våra gator i Sverige. Hijabbärande muslimska kvinnor är rädda för sina liv. Strax efter dådet på Drottninggatan blev en ung kvinna i 20-årsåldern attackerad i centrala Stockholm. Hon blev utsatt för våld av en främmande man. Kvinnan har somaliskt ursprung och hon bär hijab. Den unga kvinnan blev så skadad och chockad att hon tvingades uppsöka sjukhus.

Muslimska flickor och kvinnor lever i rädsla och vågar inte lämna sina hem

Andra muslimska kvinnor vittnar om hur de känner sig särskilt attackerade efter de senaste veckornas händelser. Framför allt efter dådet på Drottninggatan, men även efter de två TV-program som gick nyligen där man kritiserade en muslimsk skola i Vällingby, samt att kritik lyftes mot att det finns kvinnor som menar att de inte får leva ”fritt” på sina egna villkor i invandrartäta förorter. Det jag har mycket svårt att förstå är hur man kan kritisera att kvinnor blir utsatta för tvång och ofrihet av andra muslimer, samtidigt som man tar sig rätten att själv hota, attackera och hata samma kvinnor?

I stängda forum runt om på nätet, sitter muslimska flickor och kvinnor och vågar inte gå till sina arbeten. I det ena inlägget ber man för offren och dess anhöriga, i nästa inlägg skriver man om att man inte vågar gå till affären förrän någon familjemedlem har möjlighet att följa med. Man ställer in möten och ber om sällskap till och från arbetet. Det går så långt att i helgen fanns det unga kvinnor som bad om stöd på arbetet då de skulle arbeta ensamma och var rädda att bli attackerade av kunder, men inte fick något stöd för sin rädsla av sina chefer och överordnade. Om dessa kvinnor skrivs inga löpsedlar. Om den skräck de upplever skrivs inga svarta rubriker.

De kvinnor som bär hijab i Sverige idag, beskrivs ofta som förtryckta, påtvingade slöja och att leva liv där de saknar frihet. Dessa kvinnor finns nog också, men de kvinnor jag dagligen har kontakt med, beskriver sin ofrihet när de lämnar hemmet och möter det svenska samhället. Ett samhälle som de är födda och uppvuxna i och ständigt intalas att de är en del av, men som de själva anser att de exkluderas ur, när de beskriver sin personliga situation och rädsla för hatet och hoten som riktas mot dem. När börjar kampanjerna och manifestationerna för mina hijabbärande systrar?

Till sist vill jag påminna oss alla om, i tider när rädslan är stor, att vi som älskar och värnar om andras liv, är många, många fler än de som hatar och vill skada och som vill ta andra människors liv! Det visade Stockholm också kort efter dådet och det ska vi inte glömma när vi känner osäkerhet och rädsla för det som sker i vår närhet och omvärld!!

Nästa gång du funderar på varför personer som anser sig vara muslimer begår extrema dåd i islams namn och var dess motsvarighet finns inom kristendomen till exempel, så kan du kika på DENNA!

Fatou Darboe

Bufff söker nya medarbetare

Barnrättsorganisationen Bufff söker en ny medarbetare. Organisationen vill satsa på en större mångfald i personalgruppen och ser gärna sökande som kan bidra till den delen.

Vem kan söka jobbet?

”Vi söker dig som har utbildning med inriktning mot socialt eller pedagogiskt arbete alt. pågående utbildning. Du kan ha motsvarande arbetslivserfarenhet som gör dig lämplig. Du har ett genuint intresse i barn och ungdomar och har en önskan om att få mer erfarenhet inom området. Vi söker dig som är utåtriktad, driven, nyfiken och flexibel, du har lätt för att växla mellan arbetsuppgifter. Du är en ansvarstagande och trygg person som har lätt att samarbeta. Vi lägger stor vikt vid personlig lämplighet. Du måste ha körkort och körvana, kunna uttrycka dig obehindrat såväl i tal som i skrift, samt ha vana av datorer. B-körkort önskas.”

Bild: Från Polismuseet, en utställnijng i samarbete med bland andra Bufff. Foto: Fatou Darboe, Afropé

Den sökanden har med fördel erfarenheter av att ha eller ha haft en närstående som suttit frihetsberövad och det är ett plus om den sökande kan något eller några språk utöver de vanligaste. Arabiska har nämnts som något man ser som ett extra plus. Många kvinnor söker tjänsten, så man skulle gärna se fler manliga sökanden.

Mer om organisationen: ”Bufff Stockholm är en barnrättsorganisation vars verksamhet syftar till att stödja barn vars förälder eller familjemedlem sitter eller har suttit i fängelse. Vårt arbete utgår från Barnkonventionen: att barnets bästa alltid skall stå i centrum. Vi arbetar med direkt och indirekt stöd till barnet och inkluderar hela familjen.”

Bufffs hemsida hittar du HÄR!
Annonsen hos Arbetsförmedlingen hittar du HÄR!

OBS! Sista ansökningsdag är den 19 april 2017.

Fatou Darboe