Kategoriarkiv: Aminatahs musikresa

Sex och slöjor – vinner kvinnans hår fler blickar än hennes bakdel?

I ett muslimskt land som Gambia är religion väldigt viktigt och inarbetat i människors livsstil. Det är accepterat och nästan förväntat att befolkningen kan ta bönepauser och även under Ramadan (fastan) räknar arbetsgivare med att deras personal kommer att jobba på halvfart och vara tröttare än vanligt. Konceptet av slöjor har jag förstått sedan länge fast jag själv inte skulle tänka mig att bära en, kanske pågrund av det feministiska samhället jag växte upp i. Ja det och det faktum att jag inte anser mig vara speciellt religiös.

Personerna på bilden har inget med texten att göra. Foto: Fatou Touray, Afropé
Personerna på bilden har inget med texten att göra. Foto: Fatou Touray, Afropé

Trots att jag respekterar folk med en tydlig tro, kan jag för mitt liv inte förstå mig på kvinnor som klär sig i slöja eller döljer sitt hår/sitt ansikte men sedan väljer att klä sig i utmanade kläder och beter sig promiskuöst. Självklart vill jag att kvinnor ska vara öppna gällande sin sexualitet, men de två går verkligen inte hand i hand. Detta gäller även män i min mening. Om en man anser sig själv troende och ber fem gånger om dagen men sedan dagligen bryter mot riktlinjerna i sin religion, så måste det väl anses som motsägelsefullt.

Så långt tillbaka jag kan minnas har kvinnliga kändisar inom olika yrken spelat på sin sexualtitet och män på sin maktposition. Entertainment handlar om utseende, pengar och image samt att verka som en bra person i samhällets ögon. ”I want our favorite Gambian artists to start driving luxury cars and dressing in Gucci”. En kille jag känner gjorde nyligen en statusuppdatering som löd enligt ovan. Självklart vore väl det festligt, men å andra sidan tror jag inte nödvändigtvis att han menade att han ville betala mer för musiken. Bara att han ville att det åtminstone skulle se ut som att gambiska musiker låg på samma nivå som all världens stjärnor.

En journalist kontaktade mig tidigare i veckan och bad mig att skicka honom min biografi så att de kunde skriva ett stycke om mig. Jag skickade in en dryg A4 och bifogade några bilder och fick ett svar från Journalisten, han ringde och bad om ”sexigare” bilder. Hans ursäkt var att artikeln skulle dra fler läsare och visst hade han rätt i det, men jag anser trots allt att jag själv bör välja hur utmanade jag ville ses som artist. I samband med ett av mina singelsläpp skulle jag använda en bild då jag visade bara axlar och det såg ut som att jag var naken upptill. I det här fallet skulle omslaget synas på en Billboard på motorvägen och nu fick jag kritik av medarbetare som ansåg att bilden var för provocerande. Så mina tankar är nu om det är okej att vara utmanade på internet men inte när det gäller trycksaker? Artister som Rihanna, Beyonce och Nicki Minaj får klä sig i nästintill ingenting men artister på nära håll ska klä sig ”passande”.

Jag är helt för en modernisering av religiös tolkning och tycker att framförallt kvinnan ska få se ut precis som hon vill, med eller utan slöja. Men vi kan väl alla hålla med om att en kvinnas hår inte i dagens läge vinner fler blickar än en kvinnas bakdel.

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh

Aminatahs Musikresa – del 23: Orden

”En dröm ger tanken vingar” så lyder en fras ur den svenska översättningen av Walt Disneys Askungen. ”Väx upp någon gång och inse att du aldrig kommer att lyckas med musiken” hörde jag en gång av mannen jag älskade mest i hela livet. Samma dag som jag slutade att älska honom. ”Låt mig lyssna” en av mina musiklärare i gymnasiet fanns alltid där för mig när jag hade spelat in en ny låt eller skrivit en ny text. ”Du kanske ska hålla dig till Rapp och skippa sången” sa min bästa vän och största musikaliska förebild, en gång för länge sedan. Hon fick mig att känna mig otillräcklig och allt som krävdes var, ord.

Foto: Fatou Touray, Afropé
Foto: Fatou Touray, Afropé

För några veckor sedan kom en kvinna hem till mig med en helt nyinspelad låt. Jag kände henne genom gemensamma vänner och visst var hon toppen på många sätt och vis, både som låtskrivare och som sångerska. Men något saknades. Hennes ord hade värde men de räckte inte riktigt fram. Jag kände igen det, jag kände igen mitt forna jag i henne och hennes framförande. Rädslan, fångad i en inspelning, rädslan för att inte räcka till, inte vara bra nog och framförallt, rädslan för att bevisa att de där skeptiska hade haft rätt.

Det är då orden man använder räknas. Varför dra ned någon? Varför förstöra någons dröm? Jag berättade vad jag gillade med hennes musik. Jag berättade vad hon behövde jobba på för att förhoppningsvis, i framtiden nå sitt mål. Jag sa vad hon behövde höra för att ta sig framåt. Samma dag, utanför en skola i Gambia pratade jag med några unga tjejer och en av dom sa att hon ville bli som mig en dag. Med dom orden sagda drog jag ett streck över alla negativa kommentarer jag någonsin fått i mitt liv. Inte dom konstruktiva. Bara dom negativa. Orden.

Ord är rätt spännande för att de kan skada lika mycket som de kan hjälpa. Dom kan göra ondare är fysisk smärta och glädja oss mer än fysisk berörelse. Sedan kan man ta dom och sätta musik till, och sjunga orden så att man inte ens behöver lyssna på orden för att förstå innebörden. Det är nog det jag eftersträvar. Vad alla sångare bör eftersträva.

Jag inspireras av ord skrivna av poeter, rappare, sångare, låtskrivare och politiker men framförallt av mina nära och kära. Så nu ska jag ta en paus och fokusera på att skriva orden som kan få en att skratta, dansa, gråta, tänka, sakna och känna. Därför kommer jag inte att skriva för Afropé på några månader, jag sparar dem till det jag kan sätta musik till. Orden.

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh

Aminatahs Musikresa – del 22: Go hard or go home

När jag var liten älskade jag att dansa. Jag hade tittat på filmen ”Breakin'” nästintill hundra gånger och hemma i vardagsrummet övade jag på att snurra runt på huvudet till Chaka Khans ”Ain’t nobody” så fort det fanns tid. Jag insåg snabbt att huvudsnurren var lite väl komplicerad och valde snart istället att specialisera mig på ”rumpsnurren” där balans inte var lika viktigt. Stolt visade jag upp min nya expertis för min familj och de klappade händerna efter att jag visat upp mina nyvunna egenskaper. Fast jag gick på olika dansklasser i Showdans och Hiphop så avskydde jag när lärarna berättade för mig hur dansstegen skulle uträttas. Jag visste bäst själv och kunde minsann skapa min egen koreografi. På talangtävlingarna i skolan valde jag vilken låt jag skulle dansa till, resten var freestyle. Knappast speciellt definierade danssteg, men jag hade roligt och efteråt klappade alla händerna. Det var lycka. Jag hade också velat se en mullig 9-åring utan en endaste oro i världen, snurra fem varv på sin bakdel och le med allt självförtroende i världen.

Bild: Freja Lindberg
Bild: Freja Lindberg

Min syster älskade också dans och hade dansat balett, discodans och hiphop sedan hon var 5 år gammal. Så när en av hennes danslärare skapade en tävlingsgrupp som ville ha dom bästa unga dansöserna i olika åldrar, ansökte jag om att ta del av gruppen. Jag ansökte, men jag kom inte in. Min syster kom in. Varje gång hon åkte för att öva blev jag påmind om att jag inte hade platsat i gruppen. Snart slutade jag att dansa, jag slutade inte bara att ta kurser i dans, jag slutade att dansa, helt.

När vi växer upp och börjar bli medvetna om att vi inte är ”bäst” att vi inte är ”snyggast” och att vi inte kan freestyla oss igenom livet… När kärlek för en konstform blir en tävling som vi lär oss att den kommer att betygsättas och som vi inte alltid kan vinna, ger många av oss upp. Men det känns väldigt tråkigt att vi behöver lära oss detta innan vi ens är tonåringar. Även idag, när jag står på scen frågar folk mig varför jag inte dansar och rör mig mer på scenutrymmet. Jag blev självmedveten. Det är därför.

Jag skulle vilja börja dansa igen. Jag skulle vilja ställa mig på en scen, känna mig sexig, cool och duktig igen. Jag skulle vilja ha det självförtroendet jag föddes med. På samma vis som jag skulle vilja att folk på Youtube slutade klicka på den där ”tummen ned”-knappen. Kanske ska vi sluta tävla och börja hålla mun om vi inte gillar det vi ser… Vi dömer redan oss själva tillräckligt. Jag, likt många andra behöver inte en massa troll som bekräftar sin egen existens genom att fördöma någon annans. Kanske.

Bild: Haddy Secka
Bild: Haddy Secka

Sen står man där. På scen framför mer än 20 000 människor, villiga att älska eller att hata ens musik. Man hälsar vänligt på publiken. Man skrattar med dom och vissa sjunger med, andra ser skeptiska ut. Koordinatorn tittar på klockan och försöker följa sitt tidsschema medans fotograferna trängs för att få den där guldbilden. Alla vill lyckas.

Vi lärde oss tidigt ”go hard or go home”.

Alla felaktigheter man äger, likt den där tonen som är svår att ta. Den där fula kameravinkeln, dom där jeansen som man pressat sig in i, den där hårförlängningen som kanske kan falla fel, allt tänker man på. Allt utom varför man egentligen står där. För att ha roligt. Så en stund senare går man av scenen. Då känns det. Det riktiga. Anledningen till att man älskade strålkastarna när man var liten. Man kommer ihåg kärleken för konsten. Man kommer ihåg att det räcker att älska musik själv, även om alla andra inte älskar det.

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh

Aminatahs Musikresa – del 21: Att ta över världen

Under den senaste månaden har den senaste singeln med musikvideo spelats otroligt frekvent på alla Gambiska radiostationer och även på tv. Låten ”Don’t mean nothing” med mig och Artenola har även börjat spridas till Senegal och jag hör feedback dagligen gällande musiken. Ibland ringer jag till vänner som har låten som tonsignal och självklart blir jag stolt över mig själv samt de som tydligt visar sin support. Planen har nog alltid varit att ta lite i taget, men nu när det börjar närma sig en situation då min musik är aktuell i olika länder ska jag passa på att berätta vad tanken är.

Aminatah. Foto: Freja Lindberg
Aminatah. Foto: Freja Lindberg

En del människor har frågat mig varför jag skriver för Afropé, inte för att de ogillar materialet som publiceras här, men för att de inte riktigt ser hur det funkar med min egentliga ”fan base”. Visst stämmer det. Merparten av mina anhängare talar inte svenska och de kanske kan tänka sig att trycka på den lilla ”gilla-knappen” ändå utan att läsa. Men det är inte därför jag skriver dom här orden. Det självklara är naturligtvis att människor som har en koppling till musik eller Afrika kan finna sig intresserade av att läsa hur ”min värld” fungerar.

Men de jag egentligen vänder mig till, de som kanske inte ens läser den här texten är ungdomar och vuxna som älskar musik, som har en dröm, men en dröm som känns omöjlig. I länder som Sverige är musikbranschen fortfarande dominerad av stora skiv-, tv- och utgivningsbolag. Man måste inte passa in i systemet längre. Iallafall inte i vissa länder. Det går att vara independent, att ge ut sitt eget material, att sköta sin egen marknadsföring. En av mina före detta musiklärare sa tidigt till oss elever att den bästa managern för er/dig är någon som älskar en. Ett syskon, en nära vän eller en person som generellt sett är lika intresserad av att du lyckas som du. Ett street team eller ett gäng som jobbar med promo kan bestå av dina topp 20 facebook-kontakter. Ditt nätverk är ditt skivbolag. Din ursprungliga plånbok är din vänskap och de erfarenheter du kan dela med dig av, så du kanske inte kan betala ut en lön men vad du kan göra är att dela ut VIP-pass, alternativt spela ut tjänster/gentjänster-kortet.

Fast jag självklart hamnar i olika kontrakt med människor på löpande basis, är jag fortfarande independent. Jag och en handfull av andra människor planerar utgivningar, turnéer, promotion och extragig. Jag betalar vissa av dom. Vissa inte. Men dom får alltid ta del av de fördelar jag automatiskt får, och för en person som aldrig annars skulle strutta ned för den röda mattan, så är det faktiskt ett riktigt lockande erbjudande.

Nästa säsong kommer jag att lägga mer fokus på Senegal och andra närliggande länder. Jag har en självklar bas i Gambia vilket underlättar möjligheten att bredda min fan base i hela Västafrika. Drömmen är, hela Västafrika. Drömmen brukade vara att lyckas stort i Europa och USA. Men efter att jag smakat lite på branscherna så känner jag snarare att jag vill vara framgångsrik i Asien och Afrika. Gladeligen tågar jag in på vilket ställe som helst i Sverige utan att någon vet vad jag sysslar med, eller vem jag är. Men nu när jag har kommit till en viss punkt, känner jag mer och mer att jag kanske inte behöver ta över hela världen, anonymitet är otroligt underskattat.

Tillbaka till ämnet om musiker som försöker lyckas i branschen. Tänk efter lite, titta på möjligheterna som finns och om ”dom” inte uppskattar din musik, så kanske du bara är på fel plats. Inte nödvändigtvis i fel bransch.

 

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh

 

Aminatahs Musikresa – del 20: Åka bort och hem på samma gång

Säsongen i Gambia börjar löpa mot sitt slut. Det innebär både turistsäsongen och efterfrågan på shower, spelningar och underhållning. Det innebär även att regnperioden är på väg, när det regnar i Gambia kan det ibland bli omöjligt att ta sig fram på vägarna och många människor stannar hemma istället för att bege sig ut i ovädret. Själv hoppar jag snart på ett plan och lämnar Afrika för den här gången. Det finns liksom inte så mycket mer att hämta.

Jag kommer ihåg entusiasmen från när jag landade här i oktober, ett drygt halvår sedan. Vi satte igång med turnéplanen, började diskutera om olika singlar, musikvideos och framtidsplaner. Alla var förväntansfulla och hjälpte till så mycket som möjligt inför skivlanseringar och dylikt. Nu med sommaren runt hörnet känns det som att alla har gått ned på halvfart och endast gör det de måste, kanske jag också.

Nu råkar det vara så att jag har ett Svenskt pass, så det innebär att så fort jag tar mig härifrån påbörjas ett nytt äventyr. Mot slutet av maj som ni säkert vet påbörjas en annan säsong i resten av världen och jag hoppas på att få ta del av många spelningar runt om i Sverige och i världen. Jag vill resa, jag vill leta inspiration, jag vill aldrig sakta ned, alltid hålla ned gasen. Så vissa frågar mig om jag ”flyr” från Gambias regnsäsong men sanningen är att jag bara flyr från min egen latsida. Det känns orättvist att majoriteten av befolkningen här inte har samma rätt att resa, även om de skulle ha ekonomin för det. Men livet är väl orättvist.

Senegambias nattliv Foto:  Fatou Touray, Afropé
Senegambias nattliv Foto: Fatou Touray, Afropé

Nyligen påbörjade jag och mina producenter från JLive Records ett nytt spännande projekt som jag egentligen är livrädd för. Det är väl det som är den faktiska definitionen av ordet ”spännande”, något som är lite läskigt men som man ändå vill ta sig an. Något nytt, något annorlunda. Jag ska sjunga min första låt på Engelska blandat med Wolof (ett av Gambias stamspråk). Varför det skrämmer mig är väl troligtvis för att jag inte vill göra bort mig, att folk ska peka finger och skratta åt mig på grund av min brytning. Men jag tror också att det är behövligt för att befolkningen ska kunna se mig som en av dom och förstå att jag faktiskt har Gambiska rötter. Mycket riktigt, blev det rätt mycket skratt i studion när vi spelade in, men vi ändrade om och rättade till och slutprodukten lutar åt något jag älskar. En blandning mellan västerländsk Pop/R&B och västafrikansk contemporary kulturmusik.

Foto: Fatou Touray, Afropé
Foto: Fatou Touray, Afropé

Varje dag jag är kvar här känns lite som ett försök till ett tillfälligt avslut. Släppa den sista singeln, styra upp mitt team och avgöra vem som gör vad medan jag är borta, besöka familj och olika musiker för att annonsera att jag inte kommer tillbaka förrän nästa säsong. Ett avslut och en början.

Åka tillbaka till en annan verklighet, besöka familj och olika musiker för att annonsera att jag är tillbaka, börja spela in en ny singel. Visst är det fint att man kan ha flera hem?

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh

Att använda n-ordet och m-ordet ute i kulisserna

Det finns regler. Regler för hur man bör prata med och om en vit person, en svart person, en blandad person och för att fortsätta använda stereotyper, en gul och en röd person.

Arkivbild: Fatou Touray, Afropé
Arkivbild: Fatou Touray, Afropé

Det finns regler för hur man kulturellt och politiskt korrekt uttrycker sig. Regler jag inte nödvändigtvis tror på. Regler som vi anpassar då vi är i olika sammanhang. Ni vet, som när det bara sitter vita runt omkring ett bord och någon ”klantigt” utbrister ett rasrelaterat ord med negativ klang och alla skrattar utan att lägga fokus på mer än innebörden av historien. Den situationen, jämfört med om det nu skulle råka sitta en person som direkt associeras med ordet i fråga i samma sällskap. Plötsligt vänds uppmärksamheten mot denne person och historien som berättades rinner snabbt ut i sanden i någon form av rädsla att vara ”en sån’ där rasist”.

Jag vet. Jag är ofta just den personen. Jag måste flina och byta samtalsämne för att diskussionen inte ska bli en sådan där ”nu pratar vi om vad man får och inte får säga”-diskussion.

Du, du som oftast sitter i situationer där din så kallade folkgrupp eller yttre synliga etnicitet är normen, du som stammar lite när du ska beskriva en person som mig – det varierande resultatet brukar i min närhet vara brun, halvafrikan, mörkhyad eller av annan härkomst – och du som känner dig bekväm med att referera till mig som negress, mulatt, svarting eller blatte när jag inte är närvarande, det är dig jag talar om. Och med. Jag förstår dig.

En av Sveriges bästa kvinnliga ståupp-komiker hade en sketch för några år sedan då hon refererade till sin väninna med n-ordet och skämtet var rätt roligt. På den tiden jobbade jag på några olika restauranger och vid ett tillfälle stod jag i baren på en klubb precis då skämtet kläcktes. I en abrupt tystnad vändes alla blickar mot mig och komikern näst inpå ursäktade sig själv vilket var mer pinsamt för mig än det kan ha varit för henne. Några veckor senare stod jag och jobbade på en annan ståupp-kväll och hörde hennes namn kallas när hon närmade sig scenområdet. Mentalt förberedd backade jag ut i personalområdet då skämtet närmade sig sin punchline och skratt följt av applåder ljudade genom hela lokalen. Några minuter senare smög jag tillbaka in i den etniskt helvita medelålderliga folksamlingen och allting var som glömt.

Det jag vill ha sagt med det här är att jag fullkomligt struntar i om du kan uttrycka dig politiskt korrekt framför mig om du inte gör detsamma i andra sammanhang.

Code noir (1742 edition) från slaveriet, med sina kända definitioner av svarta, baserat på antalet droppar svart blod. Boken finns idag utställd på Nantes historiska museum - Foto: Selbymay/commons
Code noir (1742 edition) från slaveriet, med sina kända definitioner av svarta, baserat på antalet droppar svart blod. Boken finns idag utställd på Nantes historiska museum – Foto: Selbymay/commons

Under hela n-ordsdebatten, som jag tycker är berättigad, följde hela m-ordsdebatten med. För er som inte vet, är n-ordet (neger) och m-ordet (mulatt) ord som genom tiden har lett likt en ledhund i rasismens olika vinklar. N-ordet som kränkning och m-ordets ursprung härstammar från slaveriets tider, där m-ordet är en blandning mellan en åsna och en häst och därmed en mer tydlig benämning för ja, vad vi nu vill säga om vi påstår att hästar är bättre än åsnor. Ofta var det en slavägare som med sexuellt våld tagit sig an en eller flera av de kvinnliga slavarna och resultaten som kom av dessa ”relationer” fann snabbt ett namn.

I olika delar av världen finns det ord och benämningar för folk som mig, med en vit och en svart förälder. I Sverige har det länge varit m-ordet som var den vanliga benämningen, i USA ”mixed” och i Gambia ”halfcast”. Jag vet inte vad som är bu eller bä, vi vet nog alla att många afroamerikaner refererar till sig själva med en variant av n-ordet främst inom hiphop-scenen. Men väljer en person utan afrikanska rötter, eller med ett liknande utseende, att nyttja uttrycket så klassas det som otroligt inkorrekt. Vissa säger att det är ett sätt att neutralisera ordet. Kanske är det sant, kanske inte. Kanske har det gått lite väl långt när man inte får kalla sig själv vad man nu vill.

Det enda samlade uttrycket för min identitet som liten var m-ordet. Om någon frågade var jag kom ifrån kunde jag aldrig svara utan att nyttja en hel mening eller få tusentals följdfrågor. Följdfrågor som kanske är roliga att svara på några gånger, men inte varje gång, varje dag. Under min uppväxt hörde jag aldrig någon nyttja ordet på ett negativt vis utan snarare på ett sätt som beskriver någon vacker, exotisk och fin person. Skulle man försöka para ihop en kompis med en person som definierades med det ordet, sågs det som en vinstlott, inte som en nit. Kanske hade vi likt afroamerikanerna och n-ordet försökt men också lyckats att omvända m-ordet till något positivt, kanske.

Det spelar egentligen ingen roll längre. För numera är det fel att använda dessa uttryck. Det är fult, politiskt inkorrekt och tabu att använda beskrivande ord som kan tas som en förolämpning. Alla naturliga skällsord har gått bort, framförallt ord som beskriver hudfärger. Alla hudfärger utom just vit.

För några veckor sedan hade jag diskussionen med en kompis, om hur man ska beskriva en annan människa om allt som kan uppfattas som elakt är tabu. Om jag förklarar att du ska möta upp en person för en arbetsintervju (jag väljer att inte nämna kön för att det kan skapa förutfattade meningar), personen är trevlig, har blont hår, blå ögon och en svart jacka på sig. Mötesplatsen är Stureplan. Hur finner du då denna person? Personen i fråga kanske är en man med råttfärgat hår, en konstig frisyr, är vindögd och har en otroligt bred kroppsfigur till sin riktigt korta längd. Men vi får inte säga så. Vi får inte säga så om personen i fråga hör beskrivningen. Men bakom ryggen funkar det.

Om m-ordet inte längre får användas så är det helt okej med mig. Men i dessa ständiga diskussioner som pågår om att använda rätt ord, inklusive alla kulturgrupper och i grupper av blandad sexuell läggning – är det inte dags att vi bestämmer oss? De som ”missbrukar” orden mest, är i min mening just de utsatta grupperna och ofta på provocerande sätt framför förvirrade stackars lyssnare. Kan vi bestämma oss för vad man får säga och inte får säga? Om skällsorden likt n- och m-ordet verkligen ska försvinna måste vi tillsammans hitta ett sätt att uttrycka oss, både på scen och bakom kulisserna.

 

Relaterat om M-ordet:
Jag vill inte definieras utifrån hur mycket svart eller vitt blod jag bär på

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh

 

Aminatahs Musikresa – del 19: Traditioner

Det känns lite tråkigt när kristna högtider passerar och man sitter i ett muslimskt land. Framförallt då man inte egentligen firar Jesu-relaterade händelser i Sverige, iallafall inte de flesta av oss. Vi firar ju mest för att ha en anledning till att samla familjen, leka lekar, äta god mat och klä upp oss. Sådana har våra traditioner blivit med vissa inslag av tomtar, kycklingar, kaniner, godis, presenter, brasor och stänger.

Jag visade nu i samband med påsk upp bilder till mina vänner på hur barnen klär sig i Sverige, både för Gambier, Nigerianer och Britter. Alla tyckte att vi var helt galna. ”Sådär kan man ju bara klä sig på Halloween” var vissas respons. Andra frågade om barnen faktiskt klädde sig sådär annars också, men dom verkade ju helt galna. ”Nä, då har dom ju flugit iväg till Blåkulla”.

Min bästis bakom kameran som vanligt med Artenola, Video Director Efe Igori och Musiker från Kerr gi family Foto: Privat
Min bästis bakom kameran som vanligt med Artenola, Video Director Efe Igori och Musiker från Kerr gi family Foto: Privat

Traditioner är och andra sidan något man lätt skapar för sig själv. Vare sig dom är religions-, yrkes- eller privatlivsrelaterade. Min rumskamrat och jag har en tradition som infaller varje gång jag har en spelning. Vi går och lägger oss för en Powernap några timmar innan showen, sen fixar vi oss i ordning i separata rum, efteråt möts vi upp i vardagsrummet inför en granskning. Traditionen följs av att vi åker till någon restaurang nära spelningen och peppar lite medans vi går igenom GAMEPLAN följt av att vi anländer till spellokalen som brukar bestå av en lång väntan. Men när det är dags, då springer han ur VIP-området, så nära scenen som möjligt och försöker att både filma och fota så mycket som möjligt ur tusentals vinklar. Många gånger har jag sett honom på scenen från både höger och vänster vinkel under loppet av någon minut. Efter spelningarna skickar han stolt sin ”katalog” till mig och vi granskar tillsammans vad som gick bra och vad som gick dåligt, hemma eller på någon närliggande nattöppen restaurang.

Foto: Freja Lindberg
Foto: Freja Lindberg

Förra helgen föll vissa av dessa moment bort, fast jag hade två spelningar och jag blev nästintill ursinnig. Inte för att det egentligen gjorde så mycket utan mest för att det var just tradition. Han hade förstört det sammanhanget som gjorde allting till vad det var. Som advent utan adventskalendern eller ljus. Som jul utan familj eller Kalle Anka, eller ja, jag tror att de flesta av oss kan skippa Kalle. Så den här gången var det min tur att förstöra, likt en revansch-sugen ragata och tji fick han.

Min bästis bakom kameran som vanligt med Artenola, Video Director Efe Igori och Musiker från Kerr gi family Foto: Privat
Purely Gambian Entertainment awards night Foto: Privat

Inför helgens spelning valde jag att inte berätta något utan tillade lugnt runt hemma utan att berätta något och mina rep med bandet åkte jag iväg till utan ett ord. Men så kom dagen, dagen för spelningen och ut ur sitt rum kom han stegandes med lite frågor i blicken. ”Ska du uppträda ikväll?” Jag suckade lite och tog en liten slurp ur min tekopp. ”Ja…det ska jag”.

”Men hallå, nu hinner vi ju inte!!!” Med ett språng sprang han in i duschen medan han ropade att han ju inte hinner ta en tupplur nu, utfarandes kom han sedan, jäktandes så att han nästan tappade handduken och jag kunde faktiskt inte annat än att le. Vissa traditioner funkar inte varje gång men det faktum att min bästa vän har en så stark passion för min passion att vi till och med har byggt vanor runt omkring det värmer mitt hjärta. Den här påsken blev det inga påskägg men jag fick fira den med en av de människor jag älskar mest i hela världen och med att göra det jag älskar att göra. Så, just så borde alla traditioner vara.

 

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh

 

Aminatahs Musikresa – del 18: Bra för att vara tjej

Jag är uppvuxen i ett relativt feministiskt samhälle, där män och kvinnor till synes är lika mycket värda, med uppenbara brister, men i ett samhälle som är på rätt spår. Det är fel för en man att säga att han lät mig vinna ”för att jag är tjej” även om så var fallet. Det är fult att säga ”hon är bra för att vara kvinna” och de män som utbrister sådana kommentarer räknas som omoderna, mansgrisar, gubbar.

Foto av: Dana Calabrese
Foto av: Dana Calabrese

Jag var en riktig pojktjej som liten och tydde mig mer till killarna än till tjejerna. Vi spelade fotboll, basket och lekte Batman & Robin, då jag var Robin… Inte Catwoman. Könsrollerna i lekarna avgjordes snarare av individuella beslut. Tjejerna ville oftast vara Catwoman om de ens ville vara med och leka, men oftast tyckte dom att vi var för aggressiva när vi hoppade runt och attackerade närmsta soffgrupp eller garderob. Tjejerna valde tidigt att vissa sporter inte var deras grej, många av dom tror jag anammade sina närmsta kvinnliga förebilder som hellre gjorde något annat medan killarna sprang omkring och kastade bollar hit och dit.

Jag blev nyligen nominerad till ”Best upcoming female artist” i Purely Gambian Entertainments Awards Night. Man har kunnat rösta online samt via sms och i slutändan räknas rösterna (av vad jag har förstått) i samråd med en jurypanel. När man sitter i studion eller förbereder sig för en spelning så tänker man nog aldrig på dom där bonusgrejerna som kommer med att vara en artist. Galor, prisutdelningar eller ens smågrejer som att gå före kön, bli särbehandlad och specialinbjudningar till VIP-evenemang som man annars hade drömt om, men nu inte riktigt reflekterar över.

Som liten var det kändislivet jag drömde om. Snygga bilar, kläder, makeup-artister och allting jag skulle göra på min fritid med ALLA MINA PENGAR. Alla resor och hus som jag skulle unna mina föräldrar och alla autografer jag skulle skriva efter spelningarna. Jag tänkte sällan på arbetsmödan jag faktiskt skulle lägga ner. Att musik trots att det är det bästa jag vet, faktiskt är ett jobb. Ett rätt ansträngande jobb.

”Du är ju den som faktiskt förtjänar det här priset!” en annan artist som nominerats i andra kategorier sms:ade mig lite uppmuntrande ord. I hela världen fördelas priser över ”manlig” eller ”kvinnlig” men en av mina första tankar var att jag inte vill vara den bästa tjejen. Jag vill vara den bästa, bästa. Som i skolan. När man blev vald först på gympan. Eller som när man var den enda som hade fått MVG på ett prov. Jag fattar varför dom delar upp kategorier på detta viset, speciellt dum är jag inte. Det är som om Hiphop-artister skulle jämföras med Country-artister. Det skulle inte riktigt vara rättvist, eller jämförbart på något vis.

Hela livet har vi väl egentligen blivit kategoriserade.

Foto: Freja Lindberg
Foto: Freja Lindberg

Kvinnliga artister blir ständigt anklagade och verbalt attackerade för att de säljer på sex, artister som Rihanna, Miley Cyrus, Beyonce och så vidare. Sällan talar vi om männen som D’Angelo och Ll Cool J (kanske mindre aktuella) men som minst lika sex-säljande individer. Är det någon skillnad om en man ställer sig på en scen eller ett skivomslag inoljad i bar överkropp än om en kvinna gör detsamma med en bikini på sig. Det motsatta könet eller en person som är attraherad av just dess könsroll kommer nog likadant se hen som ett sexobjekt.

Samtidigt tror jag helt ärligt att så sexig som en man kan finna en kvinna i en snäv klänning med urringning, finner jag en man i en välpassande kostym och slips.

Jag har aldrig velat vara en sådan artist som behöver sälja sex för att sälja musik. Jag har aldrig velat välja ett kön eller en sorts person som min målpublik. Jag vill att femåringen på dagis likt 90-åringen på ett boende ska kunna lyssna och relatera till ämnena jag sjunger om eller kunna dansa eller njuta av harmonierna musiken ger. Jag vill att mina muslimska släktingar ska kunna titta på mitt albumomslag eller min nya musikvideo och vara stolta. Jag vill att mina syskon, mina föräldrar och mina vänner ska kunna tala om mig och säga att ”det där är VÅR Aminatah”.

Jag vill helt enkelt bara vara så bra som det går. Men inte BARA vara bra, inte bara vara bra, för att vara tjej.

Här är vår nya musikvideo till låten ”Don’t mean nothing” Artenola feat. Aminatah

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh

Aminatahs Musikresa – del 17: När allt inte blir som man tänkt sig

Jag blir inte längre förvånad när saker och ting inte riktigt går som dom ska, jag tror att det på något vis kommer på köpet med branschen när man sysslar med musik. Däremot när allting rullar på, det är då jag häpnas och glädjs på ett nära inpå barnlikt vis, med skratt, rosa moln och elefanter. Av någon anledning var den här veckan fylld av så otroligt härliga överraskningar, både i mitt privatliv och i mitt musikliv.

Foto: Privat
Foto: Privat

Det började i måndags. Jag träffade en man som jag inte hade något romantiskt intresse för, men som vars aura tilltalade mig på ett annorlunda sätt. Vi satt i ett möte och efter att alla detaljer var klara och övriga deltagare hade ursäktat sig så satt han och jag kvar. Han uttryckte sig på ett vis som andra personer i mitt liv aldrig gjort och på något vis kändes det som att han uppfattade mig på samma vis. Vi pratade om mina och hans livsval och om våra egna karriärer och det visade sig snabbt att han var otroligt lik mig som person. Hans mamma var finsk, hans pappa var ifrån Gambia, han hade länge jobbat med musik och hade valt att spendera merparten av åren i Senegal.

Efter att vi hade talat i nästan en timme gav han mig ett råd som jag hoppas att jag kan hålla fast vid för resten av mitt liv.

”Om saker och ting inte funkar som du ville så kanske det var för att dom inte skulle det?”

Coco och Aminatah. Foto: Sheik
Coco och Aminatah. Foto: Sheik

Sedan den dagen har jag försökt att ge upp kontrollbehovet som vi svenskar uppfostras med. Jag har försökt tänka att det kanske inte skulle bli så. Senast idag skulle jag gå på soundcheck på The Independence Stadium i Bakau. T-Smallz släpper en dubbel EP och har bjudit in I-Octane från Jamaica som artist. Själv gästar jag lite och sjunger en trudelutt med bandet, därav hade en soundcheck varit bra. Ordet ”varit” är en viktig faktor i sammanhanget då soundchecket (efter att vi hade väntat i över två timmar) blev inställt. Det förvånade mig egentligen inte men det som chockade mig var att jag inte ens blev upprörd. Jag tänkte istället på mannens citat och tog vara på stunden, knöt nya kontakter och tog mig för att faktiskt introducera mig för I-Octane. Efter att ha bytt kontakter så insåg jag ju att dessa två väl spenderade timmar faktiskt bidrog mer till min framtid än vad ett soundcheck skulle ha gjort. Generellt sett tror jag att man kan omanalysera många situationer man hamnat i och finna att det nog inte var så illa.

Hela den gångna veckan har jag försökt att le och tolka situationer enligt den visionen och jag har märkt hur mycket lyckligare jag känner mig, samt hur mycket mer folk runt omkring mig trivs. Om man inte blir arg för att någon är sen (för det betydde att man hann kolla sin e-mail) inte bryr sig så mycket om någon ställer in ett möte (för då hinner man gå till gymmet). Att elen gick när jag skulle spela in i studion men att det kanske var lika bra eftersom jag var förkyld och orolig över att tappa rösten till helgen. Om man lär sig att se på saker som att det var meningen, utan att använda det som en ursäkt för att lata sig, då kanske man når längre i livet.

Ibland krävs det nog en främling för att poängtera något som man egentligen kanske visste. Men någonstans mot slutet av vår konversation frågade han mig när jag var född. ”Ingenting man frågar en riktig dam” skrattade jag som svar. Men det häpnande som han sa därefter var att han var född samma datum som jag, den 12:e juni, samma år. Så nu när jag tänker på det inser jag att han kanske helt enkelt bara var som jag, en annan version av mig. Det skulle förklara varför vi förstod varandra och hade så lika personlighets- och karriärval. Det skulle också förklara varför det citatet, passade mig så väl och faktiskt, vid närmare eftertanke, lät som något jag själv, mycket väl hade kunnat sagt.

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh

Aminatahs musikresa – del 16: Att tacka nej till skivbolag

”Vi såg er uppträda på kulturhuset och skulle vilja ses för ett möte”. Ett av Sveriges största skivbolag hade kontaktat mig och min väninna, vi hade en rapgrupp tillsammans och kallade oss för Hoopie & Shorty, men valde vid ett senare tillfälle att kalla oss för ”Controlled Surface”. På vägen dit fantiserade vi om vad dom skulle kunna tänkas säga och vi ifrågasatte oss själva, undrandes om vår demo var bra nog. Väl ankomna och sittandes i ett konferansrum spelade dom upp vår demo på en mellanhög volym och bröt, bytte till nästa efter en vers och en refräng. Precis som vår musikmentor Aron Phiri, medlem i gruppen Hearin Aid (tillsammans med Damon Frost) hade sagt att de skulle göra. Å andra sidan lyssnade de på alla låtarna och männen i rummet nickade huvudet i takt med musiken medans våra hjärtan bultade lika snabbt.

Studiobild Foto: Privat
Studiobild Foto: Privat
Studiobild Foto: Privat
Studiobild Foto: Privat

”Vi vill att ni ska lyssna på något” kontrade de sedan med efter att våra låtar hade spelats och ur högtalarna ljudade en sång som lät som en blandning mellan Aqua, Systrarna Graaf och Smurfhits. Jag tror mig minnas frasen ”I’m your bunny” någonstans i refrängen. Självklart spelade dom den här låten från början till slut, den innehöll ingen rap, inte för att sången riktigt var sång heller. Låtskrivarna satt i rummet och med förväntningsfulla blickar vände de sig emot oss och frågade om vi skulle vara intresserade av att spela in den låten under kontrakt med möjlighet för utveckling och skivkontrakt. Sexton år gamla var vi och trots vår unga ålder så lyckades vi förklara att vi helst skrev våra egna låtar, samt att vi helst inte ville göra låtar med så mycket sexuella anspelningar. De förklarade först att vi självklart skulle kunna ”co-write” en och annan låt, men talet därefter gick ut på att få oss att inse att inte ens Britney Spears fick skriva sina egna låtar och att vi skulle vara glada för tillfrågan.

Promenaden från skivbolaget till tunnelbanan var inte lika munter. Jag ville kunna släppa en låt och titta mina gråtmilda, stolta föräldrar i ögonen. Jag ville inte skämmas. Jag ville inte vara en artist som var tvungen att sälja sex, utan istället sälja kvalité. Min gruppkamrat som även var min bästis höll med. Vi tackade nej.

Vid ungefär samma ålder försökte min syster sälja in mig som soloartist genom hennes kontakter. Jag vägrade, jag var en del av en grupp, solidarisk och kanske lite dum, men med hjärtat på rätt plats. Jag stod inför många tillfällen då jag kunde ha ”lyckats” men jag valde bort många av dessa erbjudanden. Kanske var jag inte redo, kanske var det inte dags.

När jag bodde i LA hade jag inlett en samarbete med två andra killar, ännu en rapgrupp. Vi kallade oss inte riktigt något, men vi kände oss som en yngre version av Fugees. Lite sång, mycket rap och kanske till och med som A-Teens, just konceptmässigt men vi hade vår egen musik. På några dagar fixade en av killarna en manager till oss, han hette Tony och var en amerikansk italienare med alldeles för mycket personlighet, precis som alla andra bra managers. Vid ett tillfälle hade vi ett framträdande bokat men ingen budget för sminkning eller styling. För killarna spelade det ingen roll, men Tony körde oss till mitten av ghettot för att shoppa kläder till mig för vår $15 budget. Sedan åkte vi uppklädda till en sminkbutik då han låtsades vara min rika pojkvän. De sminkade halva ansiktet, och han fick spel med antydan att han ville anlita företaget som personliga makeupartister men att de troligtvis inte var seriösa varpå de sminkade andra halvan, utbytte kontaktuppgifter och vidare färdades vi mot soundcheck. Vi gick aldrig dit igen.

Två månader senare landade en av killarna i min grupp ett skivkontrakt med ett av de största skivbolagen i USA. Han ursäktade sig inte riktigt, han bara drog… hoppade av skolan och drog. Vi två andra kände oss övergivna och besvikna, men Tony försökte få oss att strunta i det hela. Vi hade ju varandra. Idag har jag fortfarande inte sett någon av hans musik på tv, sociala medier eller hört honom på radio. Jag hoppas ändå att det gick bra. På något sätt.

Strax därefter ringde Tony mig och sa att vi hade ett möte bokat med Wutang. Ja, Wutang Clan. Men endast jag skulle följa med. Inte min kvarstående bandmedlem. Väl framme någonstans i mitten av ghettot kom en liten 9-åring och checkade läget, kollade igenom bilen snabbt och visade oss var vi skulle parkera. På den tiden producerade jag musik och vi satte oss ned för att lyssna på mina beats samt på mina låtar. Huset vi satt i var smockfullt av droger, vapen och lättklädda brudar. Jag visste inte vem som bodde där, men jag visste att jag aldrig ville komma tillbaka. Producenten hittade ett av mina beats som han ville att vi skulle omproducera dagen efter och jag nickade glatt. Men jag var rädd.

Jag var rädd för att vara i deras omgivning, jag var rädd för att misslyckas och jag var rädd för att bli en del av denna uppenbart kriminella verkstad. På vägen därifrån förklarade Tony att han inte skulle kunna följa med dagen efter på grund av jobb och jag förklarade i utbyte att jag inte skulle rappa eller producera längre… Att ride or die lät som en metafor för mig, pistoler och kokain på bordet lät som en film för mig. Att jag inte ville längre. Att jag var rädd. Rädd att mista mitt visum, min frihet och min integritet. Och där var det över. Min rappgrupp, mitt management, min rädsla.

Jag förklarade allt med att jag inte tror att Alicia Keys, Rihanna, Beyonce eller Amerie behöver se vapen och dödliga droger i sin vardag, på sitt jobb, i studion. Att sällan sångare som Whitney Houston eller Michael Jackson blir skjutna till döds, medans 2pac och biggie smalls dör för att det redan står i dess musikkultur. Jag bytte till sång från rap för att rap skrämde mig. För att rap kom med ett arv av kriminalitet och sång kom med ett arv av integritet. Så när jag sjunger, kan jag sjunga för att förbättra, minska negativitet och med färre ord, påverka samhället. Ett samhälle jag inte tycker ska bildas med grunder av gruppbildningar, gängaktivitet eller våld.

Den nya vändningen sen 10 år tillbaka handlar om att fokusera på sex, istället för våld. Kvinnor är horor, slampor, fittor, guldgrävare och luder. Män är chefer, utbetalare, ”ballers”, ”hustlers” och spelare. I rap alltså. Jag vill inte ta del av det samhället. Jag valde bort min poesi, en del av min konstform för att inte ta del av det destruktiva.

Under mitt liv har jag hamnat i många sammanhang med olika människor, förlag och situationer som kanske kunde ha bidragit till att jag hade livnärt mig på musiken sedan en ung ålder. Men samtidigt finns det olika vägar att gå. Jag tror att det är viktigt att våga acceptera att besluten man tog, ja de tog man faktiskt av en anledning. Lika lätt hade jag kunnat börja formas till en sorts människa jag inte vill vara. Ingen form av rikedom, karriär eller succé är värd att offra en själv, ens värderingar eller ens individ. Iallafall inte för mig.

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh