Kategoriarkiv: Avklädd Nationalism

Avklädd Nationalism: Du är vanlig

”Du vet inte hur det är!”

Orden kan komma från i princip vilken nationalist/sverigedemokrat som helst, i en diskussion om vad som helst.

Det gör jag ju förstås. Jag har oftare framfört att jag bott i Jakobsberg, ”enda svenska efternamnet i trappuppgången”, än jag minns. eftersom just påståendet att jag har de åsikter jag har enbart för att jag levat ett perfekt liv i en invandrarfri Stockholmsförort är så extremt vanligt i diskussioner.

Rinkeby tunnelbana, ett av många invandrartäta områden i Sverige. Foto: Fatou Darboe, Afropé

Jag jobbar med invandrare. Umgås med dem. Har dem i familjen. Precis som många andra.

Men det är inte min situation som är poängen, utan de andra.

För det känns som ett mönster. Främlingsfientlighet sitter oftast ihop med en sorts narcissistisk bild av sig själv som extraordinär.

Nationalisten är alltid mer än nästan alla andra, i sitt eget huvud.

Mer utsatt.

Har sett mer av ”invandringens baksida”. Har ”invandrade kompisar”. Massor. Har drabbats mer av livets svårigheter. Har jobbat mer. Har betalat mer i skatt. Eller fått mer i försörjningsstöd. Har eller känner folk som har cancer, som har funktionsnedsatta barn, som blivit våldtagna av invandrare, som är deprimerade, har ADHD, har råkat ut för en trafikolycka.

De har gått i livets hårda skola, helt enkelt.

När man klämmer lite på dem bor de i Sveg eller Munkfors. Men de har minsann varit i Rosengård eller Rinkeby. Så de vet. Jo minsann.

Alla vi andra har förstås också drabbats av en del av ovanstående. Men vi får ivrigt förklarat för oss att vi inte alls når upp till meningsmotståndarens nivå av slit och elände.

Och jag undrar ibland om viljan att utesluta och förakta människor baserat på religion eller etnicitet inte hänger ihop med synen på sig själv som ovanligt speciell.

Om inte främlingsfientlighet står stadigt på en grund av självupptagenhet.

På en bild av sig själv som en ensam, utsatt, kämpande, lidande människa.

I så fall kanske vi börjar i fel ände.

Vi kanske skulle börja med att plocka ner vederbörande från tronen och säga: ”du är en vanlig människa”.

Eller är det för grymt?

Helena Trotzenfeldt, Gästskribent

Terrordåd och religion

Vid varje terrordåd sedan elfte september kommer först ilskan och sorgen över de människor som dödats, medkänslan med deras anhöriga och sedan känslan av vanmakt.

Bild: Pixabay

Sedan brukar jag, liksom många andra, tänka ”hoppas det inte är en muslim bakom”.

För vi vet alla hur timmarna efter ett attentat förlöper.

Alla spekulerar. Var det en muslim eller inte?

Sedan får någon rätt.

Björn Söder var övertygad om att Breivik var någon tillhörande ”fredens religion”, och det har han fått äta upp.

Men för det mesta har det dessvärre varit vi som hoppas att dådet inte skulle vara utfört av en muslim som fått fel.

Och jag har nu tröttnat på att känna sorg och oro varje gång det blir så.

När jag skriver detta vet vi inte vem som körde in i en folkmassa i Berlin – men let’s face it – förmodligen var det en IS-anhängare av någon sort.

Det tjafsas om huruvida det ska kallas ”islamistisk terror”, och i vilken utsträckning koranen kan anses uppmana till våld.

Jag menar att ämnet är fel. Visst finns stora inslag av religion i terrordåden, men det handlar långt mer om identitet, nationalism och separatism.

När jag växte upp på 70-talet skedde också terrordåd i Europa. De hade olika rötter. Dels var det folkgrupper som ville vara självbestämmande, såsom baskerna, irländarna och korsikanerna. Dels var det politiska grupper, såsom Baader-Meinhoff-rörelsen, som ville få gehör för sin sak.

I det enda fall där religionen skilde grupperna åt, det vill säga på Nordirland där det handlade om katoliker mot protestanter, var religionen ett medel, där främst katoliker intalades att Gud hatade protestanter.

Bild: Pixabay

Organisationer som använder sig av terrordåd kännetecknas av en identitet, som basker, irländare, korsikanare, kommunist. Sedan används religionen som ett verktyg för att driva kampen hårdare. Påståendet att Gud är på ens egen sida och kommer att belöna martyrer efter döden är effektivt för att få till det där extra engagemanget.

Så är inte Palestinakonflikten i sig religiös. Det är en konflikt mellan folkgrupper. Men eftersom de har olika religion är det enkelt att säga att det är klart att gud är på just vår sida, och inte de andras. Religionen kan också användas till att avhumanisera andra sidan. ”De är kättare. Gud hatar dem. Gud vill se dem dö.” I Kurdistan däremot används inte religionen, eftersom kurder kan vara både kristna och muslimer – det är de genetiska banden som håller ihop identiteten.

IS kämpar mot en tyrann, det vill säga Assad, och kampen var därför från början i någon mån legitim, men har sedan urartat i horribla dåd, där muslimer främst dödar, torterar och våldtar andra muslimer. Det i sig borde räcka för att vederlägga att kriget i Syrien och Irak inte är religiöst alls, utan separatistiskt.

Men påståendet att det är ett heligt krig är en finurlig metod att håva in hyperreligiösa stollar från världens alla hörn, som antingen reser till dem, helt utan annan koppling till Syrien eller Irak än att de är muslimer, eller också är beredda att dö martyrdöden.

Utöver dessa finns de som inte alls är särskilt religiösa, men som vill ta sig själva av daga, och då passar på att göra det med en smäll. Jag skulle säga att Orlando- och Nice-förövarna hör dit. Hade de inte varit muslimer kanske de hade hittat på något annat – vem vet.

Det finns inget sätt att skydda sig mot psykiskt sjuka som ser ett sätt att dö en hjältedöd. Det kommer att bli fler dåd framöver, dessvärre – därom är jag övertygad. Vi kan inte styra detta. Men vi kan styra våra reaktioner.

Den som vill se vartenda terrordåd begånget av en muslim som ett tecken på att samtliga muslimer hatar kristna och egentligen vill döda oss alla kommer att fortsätta med det. Den kommer att ropa ”ha! där ser ni!” triumferande för varje nytt dåd.

Konflikten i Syrien kommer att få ett slut. Därmed kommer förmodligen de terrordåd som är kopplade till IS också att få det. Men det kommer att dyka upp nya konflikter världen över, och vissa av dem kommer att vara mellan muslimer och kristna, och där kommer nya fatwer att utlysas, och så börjar det om.

Vi som tror på ett inkluderande samhälle ska känna sorg och avsky för varje nytt dåd, men vi behöver sluta känna ett ansvar för de reaktioner som följer från de exkluderande.

Helena Trotzenfeldt, Gästskribent

Älskade millennials

Jag är femtio år och officiellt tant. Det är åldern där man ska längta tillbaka till det som var och fnysa åt den unga generationen – dess musik, dess lättja, dess bristande moral.

Men ju äldre jag blir, desto större respekt får jag för dagens ungdom. Det är inte bara för att sju sådana är mina barn, utan det gäller hela generationen, i alla länder.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

Ja, de flippar på sina telefoner när man försöker kommunicera med dem, pratar i halva meningar när man äntligen får kontakt, anser sig ha en helig rätt att strunta i att arbeta i sitt anletes svett, och många är bortskämda mambos på tok för länge (dock inte mina).

Men detta är också generationen som likt få andra är global, empatisk och engagerad. De må vara socialister, liberaler eller till och med konservativa – de väljer öppenhet och fördomsfrihet framför inskränkthet och rädsla.

Min egen generation och de före mig röstar för Trump, Åkesson, Le Pen och Brexit. Nationalism och smygrasism präglar Facebookinläggen.

Från manifestationen i Stockholm 2016 för Black Lives Matter. Foto: Fatou Darboe, Afropé
Från manifestationen i Stockholm 2016 för Black Lives Matter. Foto: Fatou Darboe, Afropé

Utlänningar är läskiga och hotfulla, bögar gör för mycket väsen av sig, feminister förstör julen och Black Lives Matter inte alls. ”Omvänd rasism” är det stora problemet, muslimer vill döda oss alla och införa sharialagar, Lucia saboteras av invandrare och Sverige, USA, England, världen står på ruinens brant för att människor inte bor kvar där de är födda.

Det är tragiskt och skämmigt att se.

Mot detta står generationen, som, när de väl lägger bort sina mobiler för ett ögonblick, begriper att människor inte är så olika sinsemellan, att kvinnors och HBTQ-personers rätt är värt att kämpa för, och att det är fel att hata dem man aldrig mött enbart för deras ursprungs skull.

Detta är generationen tjejer som kallar en våldtäkt för en våldtäkt, och som inte är rädda för att killar ska tycka de är okvinnliga när de fattar självständiga beslut och som känner solidaritet med världens alla folk.

Detta är generationen som engagerar sig mot klimatförändringar.

Vad gjorde vi? Köpte yuccapalmer, tapetserade med strukturtapeter och sjönk ner i vår pastellfärgade plyschsoffa.

Vi var materialister.

Millennialsarna är feminister, liberaler, socialister, aktivister, globalister och antirasister.

Ibland även basister.

Jag är stolt över att vara er mamma. Ni kommer att göra världen bra mycket bättre än vi lyckades med.

Helena Trotzenfeldt, Gästskribent
Helena Trotzenfeldt, Gästskribent

En fördummad debatt om sexuella övergrepp

Ingen har undgått debatten om de sexuella övergreppen. De flesta som skriver, såväl journalister, bloggare, krönikörer som facebookanvändare, hittar stöd för just sina favoritteser i det som hänt. Allra argast, eller ska vi säga nöjdast, är förstås Sveriges nationalister. Äntligen har de fått stöd för sin viktigaste åsikt av dem alla: ”Invandrare är farliga. Invandrare kan inte leva i Sverige, eftersom de är i grunden väsensskilda från oss etniska svenskar. Invandrare begår sexbrott mest hela tiden, för de hatar svenska kvinnor.” 

Och tongångarna i allmänhet har verkligen ändrats senaste veckan. Det har blivit en sorts oemotsägbar sanning att män från Mellanöstern, och då främst muslimer, överlag anser sig ha rätt att kränka kvinnor sexuellt. Det är ”en del av deras kultur”, framförs det, och den som säger emot ”blundar för sanningen”. Flera av mina nationalistiska följare på Facebook har triumferande framfört att jag som förespråkar en generös asylpolitik tycker det är bra med våldtäkt, eller att jag åtminstone är ansvarig – inte bara för det som hänt i Sverige, utan även i Köln. Jo. Det låter bisarrt, men det är inte de främsta tänkarna det handlar om. Men de är dessvärre representativa för den nya, självbelåtna på gränsen till euforiska stämning som nu råder bland dem som ”länge varnat för invandringens konsekvenser” – det vill säga Avpixlat, Fria Tider och SD med flera.

Foto: Afropé
Foto: Afropé

Jag är född i Karlstad på 60-talet, och förutom vissa enstaka finnar och jugoslaver fanns knappt några invandrare när jag var i tonåren – och jag och många med mig blir helt förundrade över hur det i vissa diskussioner framstår som om sexuella ofredanden av typen tafsande och blottande skulle vara ett helt nytt fenomen, som svenska, fulla killar inte ägnar sig åt. Som om det gick att gå på disco utan att riskera bröst- och rumpnyp. Som om inte killarna på torget, på konserter, på festivaler betedde sig precis så på den tiden som beskrivs idag, möjligen med undantag av det där med omringandet av offren. Som om inte våldtäkter förekom. Sexuella övergrepp förekom hela tiden, kan jag och fler med mig berätta. Och ingen jag känner polisanmälde någonsin. Vi är många som påpekar detta i nätdiskussioner. Svaret blir alltid att ”det går inte att jämföra”. Varför gör det inte det? Är det inte precis samma sak? Killar och män sextrakasserar inte normalt för att de hatar kvinnor. De gör det för att de vill, eller för att kompisarna gör det, och för att de inte respekterar kvinnor tillräckligt för att låta bli.

Det framförs på många ställen att Islam ”tillåter våldtäkt”. Men en troende muslim dricker inte alkohol. En troende muslim får, som Jaafar Al-Jabiri påpekar, inte ens vidröra en kvinna utanför familjen. Våldtäkt leder i många muslimska länder till avsevärt strängare straff än i Väst. Så nej. Islam tillåter inte våldtäkt.

Betyder det att det inte skulle vara sant att åtskilliga av de skyldiga i Stockholm, Köln och Kalmar hade sitt ursprung i Nordafrika och Mellanöstern? Inte alls Det stämmer säkert, även om det inte är hela sanningen. Det finns en kärna i det som framförs som är viktig att ta med sig. Vi har sexualundervisning på mellan- och högstadiet. Den som kommer till Sverige i 16-19-årsåldern missar denna, och det måste förstås lärare och personal på boenden ta ansvar för att bättra. De som begår brott ska förstås lagföras. Det finns också platser och kulturer i världen där kvinnor förtrycks och där sexuella övergrepp tolereras, och en del av dem som kommer hit har med sig den synen. Hur många de är vet vi inte. Men hade de varit i någon sorts majoritet bland ensamkommande hade vi sett en helt annan magnitud av problem. Det rör sig rimligtvis om en mycket liten del. Här behövs förmodligen en utredning göras, så relevanta fakta kommer fram.

Och det finns flera delar i den övriga rapporteringen som skaver. Oisín Cantwell drar fram flera exempel på ett överhettat debattklimat, där det som förut möjligen tystats ner nu istället överdrivs åt andra hållet.

Jag anser att vi istället för att överdriva synen på ”kulturer” bör diskutera ”subkulturer”. Jag menar att det spelar mindre roll varifrån människor kommer och vilken kultur de tidigare levat i, och större roll vilka sammanhang de lever i idag. Människor är flockdjur, liksom hundar och hästar, och särskilt i tonåren identifierar vi oss betydligt mer med den grupp vi känner att vi tillhör än det samhälle vi lever i. I en subkultur kan sexuella övergrepp och andra brott, som personerna var för sig annars inte skulle vara kapabla till, plötsligt bli acceptabla.

Fru Justitia. Foto: Fatou Touray, Afropé
Fru Justitia. Foto: Fatou Touray, Afropé

Vi minns filmen Jägarna, vi minns Ondskan. Vi minns mobbarna när vi själva gick i skolan. Och det är inte svårt att tänka sig att grupper av ensamkommande, eller grupper av gatubarn, som levat utan vuxenstöd under lång tid, på samma sätt skapat subkulturer med egna regler.

Det måste hanteras, både preventivt och reaktivt.

Men vi måste också sluta skuldbelägga samtliga ensamkommande, och vi får absolut inte låtsas att sexuella övergrepp är ett renodlat ”invandrarproblem”.

Slutligen måste vi sansa oss lite, och se helheten. Sexuella övergrepp är ett komplext problem, som existerat överallt i alla tider. Det är bra att det nu diskuteras. Men det är större än den ganska fördummade och populistiska debatt som nu förs, och vi kvinnor tjänar inte på att diskussionen reduceras till Avpixlatnivå.

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt

Vilse i det bästa landet

På sista tiden har alltfler framfört att vi som är för en generös asylmottagning nu bevisats ha haft fel. Det gäller särskilt Reinfeldts famösa ”öppna era hjärtan”-tal, som hånas från framförallt högerhåll.

Svenska politiker från vänster till höger anklagas för att ha bedrivit en politik som varit en ”morot” för asylsökande.

Det är rent nonsens.

Svensk asylpolitik har i allt väsentligt varit likadan som i övriga rika länder inom EU-samarbetet. Enda påtagliga skillnaden har varit att vi tidigare beviljat permanenta uppehållstillstånd till vissa grupper, framförallt syrier. Men eftersom vi inte såg någon ökning av asylsökande när det infördes eller minskning när det togs bort verkar det inte ha särskilt stor inverkan.

Vad är det då som gör att asylsökande kommer hit i så hög utsträckning? Det är frågan alla skribenter ställer sig, utan att gräva tillräckligt djupt för att inse att svaret inte återfinns i politiska beslut. Det är mycket enklare:

Vi har ett gott rykte. Vi upplevs som toleranta och trevliga. Och vi har en stor befolkning från de länder varifrån människor flyr, och precis som våra förfäder som emigrerade till USA väljer asylsökande länder där de har släkt och vänner.

Men opålästa journalister som fantiserar om att just vår asylpolitik varit extraordinärt generös spär på myten utan att ens försöka motivera sina påhitt:

Anna Dahlberg menar att de kommer på grund av migrationsuppgörelsen. Ni vet – den som ger papperslösa barn rätt att gå i skolan och vuxna papperslösa rätt att söka akut vård. Hur hon dragit den slutsatsen är obegripligt.

Ivar Arpi påstår att Sverige hållit ut en ”gigantisk morot för människor i hela världen”. Vilken? Det vet ingen, för det säger han inte.

Och termen ”signalpolitik”, som borde stannat hos Sverigedemokraterna, anammas av alltfler partier. Signalpolitik är tankefiguren att det är bra om vi uppfattas som otrevliga. Det viktiga är inte politiken, utan att vi upplevs som ogästvänliga. Då minsann ska asylsökande sluta komma hit.

Men vårt goda rykte har byggts upp under decennier, och raseras inte så fort.

Vad Sverige behöver idag, så fort vi löst de akuta problemen med sovplatser, är att sluta prata om asylsökande som problem. Vi har vunnit massor av nya, spännande invånare som kommer att behövas. Vårt fokus borde vara på att snabbt lära dem svenska, och på att välkomna dem.

Och jag känner att detta år har svenska folket på allvar börjat öppna sina hjärtan. Vi skänker pengar, kläder och framförallt vår tid. Socialtjänsten vittnar om en flod av människor som vill ta emot ensamkommande barn i sina familjer. Rädda barnen, kyrkor och moskéer får stora bidrag. Vi har återigen visat att vi är samma folk som för sjuttio till sjuttiofem år sedan tog emot nästan tvåhundratusen flyktingar från Finland – varav många i våra hem.

Jag är orolig för vad som kommer nästa år. Jag är rädd för nationalismen som får spridning – och för att människor kommer att fara illa. Jag är trött på Don Quijote-kampen mot populism och skrämselpropaganda. nativity-scene-607853_960_720Jag är inte rädd för en samhällskollaps dock. Jag tror vår förmåga är större än många gör gällande, om vi fokuserar, sänker kraven och förenklar.

Om några dagar firar vi barnet från Mellanöstern som från födseln tvingades fly till Egypten för att undgå att dödas.

Där någonstans mellan julgröt och Kalle Anka måste vi minnas dem som idag vandrar genom ett fruset Europa på väg mot det bästa landet i världen.

Vårt Sverige.

En varm och fridfull jul önskar jag alla läsare.

 

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt

30-talshat i mitt flöde

I mitt Facebookflöde, liksom förmodligen i ditt, sörjer vi med Frankrike. För mig som frankofil och Parisälskare är det lätt att ta ställning. För oss alla som demokrater som står upp för den fria världen likaså.

Vi sörjer med de föräldrar som aldrig mer ser sina barn, med barn som mist sina föräldrar,  med älskande som nu är ensamma och för att världen är en otrygg plats.

Men för en del har sorgen även en agenda.

Jag brukar skriva om sådant jag hittar på ”andra sidan”, när jag med mina alter egon gräver bland nationalister. Men denna länk och detta citat har jag hittat i min egen sfär.

Nu börjas det nämligen igen. Med citat ur Det Goda Samhället propageras det för att alla Sveriges muslimer samfällt ska ta någon sorts avstånd:

”Om jag vore statsminister skulle jag kalla ihop en presskonferens och förklara att jag förväntar mig att Sveriges muslimer samfällt med ett rungande nej så att det hörs över hela landet tar avstånd från Islamiska staten och dess metoder. Syftet, skulle jag förklara, vore att veta var vi har varandra. Ni muslimer, skulle jag säga, känner oss svenskar, men vi svenskar känner inte er muslimer tillräckligt väl. Övertyga oss om att ni vill oss lika väl som vi vill er!”

Varför känner du inga muslimer? De är 4-500 000. Många av dem är födda i Sverige. De återfinns på din arbetsplats, de undervisar dina barn, undersöker dig på sjukhuset och klipper ditt hår. Så hur har du lyckats undvika att lära känna dem?

Och varför ska statsministern ha en förväntan på en religiös grupp? Hur kan man tycka att ett lands statsminister, med uppdrag att hålla ihop landet, ska peka ut en grupp helt oskyldiga människor som ansvariga?

Tänk dig att han säger:

”Nu har en bonde begått fruktansvärda brott, så jag vill att alla bönder går ut och tar avstånd. Annars tror vi att ni gillar det som hänt.”

17 februari 1939: Bollhusmötet/Studentdemonstration mot Sveriges välkomnande av 10 judiska läkare.
17 februari 1939: Bollhusmötet/Studentdemonstration mot Sveriges välkomnande av 10 judiska läkare.

Ingen bad dig ta avstånd från Knutbypastorn eller Breivik. Ingen tyckte att du skulle ställa dig upp och deklarera att du inte tycker det är rätt att dra på sig en mask och mörda barn med ett svärd. Du kanske uttryckte detta ändå, men det var i så fall ditt val.

Den sista meningen i citatet är felast av alla.

Du som delar denna länk vill verkligen inte muslimer väl.

Du tangerar istället hets mot folkgrupp genom att kollektivt påstå att Sveriges muslimer är terrorsympatisörer om inget annat anges.

Den här retoriken såg vi i Tyskland på 1930-talet, och vi har sett den hos SD och högerextrema.

Nu har den letat sig till mitt Facebookflöde.

 

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt

Avklädd Nationalism: Varför åkte inte Löfvén till Skoghall

Ett dubbelmord i Skoghall. En fruktansvärd händelse. Två människor har bragts om livet, och orten sörjer.

Förra året mördades eller dödades 87 personer. En del av dåden var dubbelmord.

Ändå reste inte statsministern, vare sig Reinfeldt eller Löfvén, till brottsplatserna. De pratade inte med anhöriga och uttalade sig inte om hur fruktansvärt det är när en människa bringar andra människor om livet.

 

Stefan Löfvén i ett helt annat sammanhang Foto: Fatou Touray, Afropé
Stefan Löfvén i ett helt annat sammanhang Foto: Fatou Touray, Afropé

I våras skedde ett fruktansvärt dubbelmord i Västerås. Två slumpvis utvalda människor dödades, och Sverige försökte förstå. Hade det varit som morden i Skoghall hade förmodligen uppmärksamheten blivit densamma, och intresset dött ut fort. Men eftersom gärningsmannen var asylsökande och svart, och offren vita nästlades händelsen ganska snabbt in i den pågående debatten. Familjen användes som slagträ, helt mot sin vilja eftersom offren och anhöriga tagit ställning mot främlingsfientlighet.

Löfvén borde ha gått ut med ett uttalande och han borde ha rest dit, menade en rasande, nationalistisk mobb.

Varför då?

Varför ska Sveriges statsminister kommentera detta dubbelmord, men inte morden i Skoghall? Varför ska han resa till IKEA, där inga anhöriga finns, men inte till Skoghall och möta ortens invånare och förklara hur tragiskt det är?

Damberg i egenskap av näringsminister reste till IKEA för att stötta personalen, ska tilläggas. Ingen har mig veterligt besökt Skoghall.

Skärmdump
Skärmdump

Nu har jag ingen personlig förväntan på statsministern gällande någon Värmlandsresa. Jag tycker inte landets företrädare ska prioritera besök på brottsplatser, utan förutsätter att de har annat att göra. Jag vill visa det absurda i tankefiguren att ett dubbelmord automatiskt skulle betyda ett sorts nationellt undantagstillstånd. Jag vill betona inkonsekvensen i den kritik som framförts. Mord sker. De är alltid tragiska. Men de är inte normalt en riksangelägenhet.

===

I torsdags skedde Sveriges första skolmassaker. Två offer och gärningsmannen avled, fler blev skadade och hundratals, kanske tusen, berördes direkt, genom att ha varit på plats, eller indirekt genom att vara familjemedlemmar och vänner. Att någon vill mörda slumpmässigt utvalda är fruktansvärt – att någon vill mörda slumpmässigt utvalda barn är ofattbart.

En ort är förlamad.

Vad statsministern visste gällande hudfärger på de inblandade när han bestämde sig för att ställa in sina möten och resa till Trollhättan är för mig oklart. Men för mig är det uppenbart: Landets företrädare ska agera vid terrorbrott, och en skolmassaker är ett förmodat sådant tills annat bevisats. Landets företrädande ska agera när barn slumpmässigt mördas av en galning. Hade han inte agerat hade det varit tjänstefel.

Det är inte det faktum att dödsoffren råkar vara två till antalet som motiverar agerandet.

Skärmdump
Skärmdump

Men för landets nationalister ser verkligheten inte ut så. De ser två identiska dåd. I det ena fallet dödade en svart två vita svenskar, i det andra fallet en vit svensk två ickevita ”utlänningar”.

I deras värld är statsministerns besök i Trollhättan det yttersta beviset på att svenskar utsätts för ”apartheid” och är mindre värda än utlänningar. Ett våldsamt, brölande klagoskri skär genom SD-anhängarnas grupper. Deras offerkofta har ryckts ifrån dem, och de kräver att få den tillbaka. Och offren för IKEA-morden används som vapen.

Att gärningsmannens namn och bild publicerades så snabbt vid skolmassakern, men inte vid IKEA-morden, är inte en konsekvens av att han avlidit och därför aldrig kommer att ställas inför rätta, utan av deras respektive hudfärg.

Att Löfvén reste till Trollhättan men ”bara” Damberg till Västerås beror på den skyldiges och offrens hudfärger.

Skärmdump
Skärmdump

Att tidningarna skriver ”mycket mer” om Trollhättan – hur de nu kan mäta det – är också för att ingen bryr sig om svenskar.

Att skolmassakern kallas hatbrott men inte IKEA-morden är inte en konsekvens av ett beslut fattat av en åklagare och polis med insyn i utredningen och gärningsmännens profiler, utan ett bevis på rasism mot svenskar.

Jag läser i SD-anhängarnas grupper, och känner en sorts vanmakt. Jag skulle vilja kliva in, ta tag i dem, ruska om dem och visa hur skeva deras världsbilder är.

Men det är nog försent.

Relaterat på Motargument: Mordjämförelser: IKEA vs. Trollhättan

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt