Kategoriarkiv: Avklädd Nationalism

Avklädd Nationalism: Debattera mera

De främlingsfientliga har alltid varit förhållandevis starka på nätet. De hördes väl redan när SD bara var några procent, och de tar nu alltmer mark. De får sällskap av människor som inte egentligen borde räknas dit, men som är allmänt rädda och tycker att ”det ligger något i det där med att nu smäller det granater hela tiden”.

Gradvis får påhitt och överdrifter fäste, och det är på Facebook det framförallt händer. Därför behöver vi hjälpas åt att mota fördomar och myter i grind.

 

exchange-of-ideas-222786_640
Foto: Pixabay

Att debattera är både givande, jobbigt och tidskrävande, men med tiden lär man sig hantera den jobbiga delen och få ut mesta möjliga av diskussionerna.

Jag tänkte därför ägna detta första inlägg efter sommaren åt att dela med mig lite av mina erfarenheter och slutsatser runt debatterande.

Så håll till godo.

Varför

Det allra första du behöver ha fokus på är varför du debatterar. Det kan verka självklart och onödigt, men det hjälper dig att hålla rätt fokus när det blir jobbigt.

För mig handlar det om:

  1. Att rätta faktafel, så att de som läser inte tror på felaktigheter.
  2. Att ändra attityder.
  3. Att lära mig mer och utvecka mina teorier.

Att påverka i första hand, och i andra hand att själv bli påverkad, är mina drivkrafter.

Den man vill påverka är dock ofta inte alls den man debatterar med, utan andra som läser tråden. Ska man lyckas med det måste man hålla ett tonläge som gör det trevligt för andra att läsa. Vara kortfattad, saklig och to the point.

För det allra mesta kliver jag in i en debatt och säger något synonymt med ”det där stämmer inte, utan det är så här”.

Sedan kan det gå på lite olika sätt.

Länkpingis

Ett ganska vanligt otyg är debattören som inte har något eget att säga, utan slänger upp länkar till sådant andra har uttryckt.

”Läs här!”, skriver den. När två sådana debattörer möts kan det bli länkpingis. Debattör 1 skickar en länk, debattör 2 svarar med en annan, och så håller de på så.

Jag svarar alltid: ”nej, du får skriva i kommentaren det du vill att jag ska läsa, om du vill ha svar från mig”.

För mig är länkar två saker:

  1. Ett sätt att belägga det jag säger, dvs ”Enligt SCB invandrade …”, och sedan skickar jag med en länk för att bevisa det jag precis påstod.
  2. Extra information. Ofta men inte alltid länkar jag då till egna artiklar och blogginlägg. ”Jag skrev för övrigt om detta i höstas.”, eller ”Jag tycker X säger det bra här”.

För mig gäller principen att det som tillhandahålls i länkar alltid ska vara frivilligt att läsa för den som följer eller deltar i debatten. Man ska inte tvinga iväg sina meningsmotståndare genom att skriva så att det inte går att svara utan att klicka.

En del kan blir tvärsura av ett nej, men det är bara att stå på sig.

”Nu har jag visat dig på tre personer som kan massor om detta och du vägrar läsa. Du är tydligen inte intresserad av att lära dig någonting!”

Att vara påläst

Man måste inte vara expert på det man diskuterar. Det går faktiskt att skriva ”Såvitt jag förstått” eller ”Jag tror inte” eller ”Är du verkligen säker på det?”. Det finurliga är att då kan ingen hålla ett eventuellt fel emot en senare. ”Jag tyckte jag var tydlig med att jag inte var säker, eftersom jag använde ordet ‘tror'”, kan man säga, om någon jävlas.

Men ibland händer det förstås att man kände sig säker, men hade fel. Då är det bara att ge upp. ”Fair nuff”, brukar jag skriva. ”Jag är övertygad.” eller ”Jag hade inte den infon. Tack för att du upplyste mig.”. Jag ska inte låtsas att det känns bra. Men åtminstone lär man sig till nästa gång.

Personangreppen

Vad som är personangrepp är förstås personligt. Det är bra att bestämma för sig själv var gränsen går.

En enkel definition är att skriva att någon ”är” något istället för att kritisera vad den gör. Det måste inte vara tydliga invektiv, som ”pucko” eller ”PK-kärring”. ”Naiv” är t ex ett adjektiv många främlingsfientliga använder om oss som inte är med på deras tåg. De är liksom övertygade om att det är någon sorts kunskap vi saknar, som gör att vi inte tycker som de, och oftast finns den kunskapen att inhämta på Avpixlat och Fria Tider. Vi befinner oss i the Matrix, och bara de har svalt ”the red pill”.

Men det finns andra påhopp. ”Såna som du” t ex.

När påhoppen kommer är det förmodligen dags att dra. Men kom ihåg att även om du känner dig ensam kan det komma andra senare som läser det du skrivit. Så avsluta snyggt.

”Jag tycker nivån börjar bli för låg här nu, så jag avföljer.”, eller ”Jag diskuterar inte vidare när personangreppen kommer. Tack för mig.”

Ibland känner man inte för att avsluta snyggt. Ibland blir man förbannad och vill ge igen. Det är inte särskilt ädelt, men det är mänskligt.

Jag har kommit fram till att den bästa och mest effektiva förolämpningen är att sarkastiskt vända det den andre sa mot den.

”Jag förstår. Jag är en otäck sverigehatare. Du däremot har koll, eftersom du läst Exponerat, och där finns alla verkliga fakta. Då så, då vet jag. Då är vi i mål med denna diskussion.”

”Det är lite komiskt att bli kallad våldsvänster med tanke på att jag är liberal, men låt gå för det. När jag ser hur ni uttrycker er här känner jag hursomhelst att jag har mer gemensamt med vänstern än med er. Nu har jag dock tröttnat på tonen här. Trist att det så ofta blir så här i denna grupp.”

Kan tyckas för snällt, men det biter faktiskt. Och det har två fördelar. Dels går det inte att lägga till något meningsfullt efter det. Du får sista ordet. Dels ser det snyggt ut för den som senare läser, vilket det inte gör om du svarar ”rasist” eller ”idiot” tillbaka.

Mobben

Människor mobbar. Det ligger i vår DNA. När två eller flera personer tycker lika och en inte gör det kommer gruppen nästan oundvikligen att känna att den har rätt. Och då kan det bli ganska fult.

Ett otyg är när de börjar diskutera i tredje person. ”Helena är ju helt dum i huvet!”, ”Ja, det är såna Sverigefientliga PK-idioter som hon som förstör vårt land!”.

Då är det läge att gå ur på samma sätt som vid andra påhopp.

En sak är dock värd att minnas, och det är att ibland kommer du att vara på mobbsidan, vare sig du vill eller ej. Ibland är det du som får medhåll, medan nationalisten/rasisten står där ensam och blir påhoppad av andra. Det är då du behöver fundera över vad målet är med diskussionen, och rannsaka dig själv och hålla tillbaka. Vi vinner inte tillbaka den som nosar på SD genom att bidra till hån och hat.

Den meningsfulla debatten

Det finns tre led i ett resonemang. Det första är fakta. Det andra är logik, som handlar om att dra en slutsats ur fakta. Det tredje är åsikter, som är en sorts summa av fakta, logisk slutsats och egna, etiska ställningstaganden.

Det går att debattera fakta och logik. Vi kan ifrågasätta det människor påstår, och sedan resonera logiskt runt de slutsatser människor drar, men det är inte meningsfullt att debattera åsikter.

För att en debatt ska vara meningsfull bör den hålla sig runt sådant som går att bevisa, som t ex hur många asylsökande som fick uppehållstillstånd år X, eller hur vanligt det är med bilbomber egentligen. Allt som inte går att bevisa blir snabbt till tjafs. Och sedan kommer alltsomoftast personangreppen. Och kanske lite länkpingis på det.

Det hör till undantagen, men ibland går det dock ändå att diskutera med meningsmotståndare, istället för att debattera. De kan t ex be en förklara sina åsikter, och sedan vänligt resonera runt varför de tycker annorlunda. Man får då istället för en debatt en diskussion. Jag brukar stanna så länge det känns meningsfullt, dvs så länge det finns ett ömsesidigt lyssnande. Om syftet är att övertyga gäller det ju att ta de chanser man får, eller hur?

Debattera gärna genom att ställa frågor. ”Hur menar du att offer för hedersvåld blir hjälpta av att vi begränsar invandringen?” är bättre än ”Det är klart att den som …”.

Den meningslösa debatten

Jag har redan skrivit att jag drar mig ur när påhoppen kommer. Men det finns fler skäl till att lämna.

  1. Du har sagt allt du har att säga. Den andre tror dig inte, utan har egna källor. Argument som ”jag litar mer på Tino Sanandaji än på BRÅ” används. Dags att dra.
  2. Åsikter diskuteras. Ingen kan vinna. Om du tycker skolan är viktigare än vården och motparten inte håller med så är det liksom så.
  3. Tråden byter ämne.

Avsluta snyggt.

Några bra fraser är ”Nu börjar det blir rundgång, för jag känner att jag upprepar mig” eller ”Vi får agree to disagree. Vi tycker helt enkelt olika.” Om tråden byter ämne kan man bara strunta i att fortsätta.

Sedan avföljer jag genom att klicka bort notifieringar. Gör man inte det kommer det att fortsätta plinga, och risken är att debatten blir en tidstjuv.

Men det är inte säkert att din meningsmotståndare släpper iväg dig. Följande kan hända:

  1. Den taggar tillbaka dig. Svara då att ”nu har jag avföljt detta, så var snäll och tagga mig inte igen”. Försök också låta bli att svara på det den vill säga, om du kan. Det är jag dock själv dålig på. Det är frestande att skriva en mening till, när man ändå är där.
  2. Den skriver något hånfullt om att ”så är det med vänstern, så fort de inser att de har fel drar de”. Det är bara att försöka låta bli att svara.
  3. Den kan bli riktigt upprörd över att den inte fått svar på ”sina frågor”, och förfölja dig och kräva dig på svar. Det har hänt att folk skickat pm, fast det är sällsynt.

Att blocka

Jag brukar försöka undvika att blocka, men ibland går det inte. Oftast handlar det då om någon som tränger sig på, antingen genom att vara riktigt otrevlig på min vägg eller genom att tagga mig tillbaka till en diskussion jag lämnat när jag bett den låta bli.

Sammanfattningsvis

 

Debatterande kanske låter jobbigt nu när jag drar upp alla otäckheter som kan hända, men det är faktiskt också utvecklande. Man lär sig och man blir bättre.

Jag vill påstå att det pågår en normalisering av främlingsfientlighet i Sverige. Vi som inte ställer upp på den behövs i debatten – där som myterna sprids. Det du kan göra spelar roll.

All hands on deck.

 

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt

 

Har vi råd med Skåne

Människan är ett flockdjur, precis som vargen, lejonet och hästen. Men medan djuren har en och endast en flock skär vi vår tillhörighet på olika ledder. Vi har en familj och en utökad familj, och sedan vår vänkrets. Utöver detta har vi en generationstillhörighet, en yrkestillhörighet och vi ingår i olika konstellationer baserat på intresse, politisk åsikt och annat.

Vi har också en geografisk tillhörighet, baserad på var vi bor och var vi växte upp. Orten, landskapet eller regionen, och sedan landet. Nationen Sverige. Men som alla som rest långt vet känns även en norrman eller finne som en landsman när man möts i Seattle, och även en britt eller spanjor känns närbesläktad när vi reser till helt andra kulturer, som exempelvis Kina. På så vis kan vi slå större och större lovar runt våra medmänniskor, och det finns då hela tiden någon som är innanför och någon som är utanför, men ytterst är vi alla världsmedborgare. Vår yttersta flock är hela mänskligheten. Vi hör ihop, och vi är beroende av varandra.

Foto: Fatou Touray, Afropé
Foto: Fatou Touray, Afropé

Det underliga med nationalismen, för oss som inte hakat på den fosterländska trenden, är varför vi ska dra en så extremt skarp gräns runt just nationen Sverige. Vi svenskar är ju ganska olika sinsemellan. De där svenska traditionerna som så ofta dras upp är ju oftast rätt lokala. I Bohuslän, Skåne och Västerbotten firas högtider olika, man sjunger olika visor och har nog rätt ofta även svårt att förstå varandra rent språkligt.

Vi ska ut ur EU, vill nationalisterna, men varför ska inte exempelvis Värmland ut ur Sverige? Vore det inte skönt att slippa alla invandrande masar? Att inte behöva betala ”bidrag” till fattigare län?

”Vi måste faktiskt ta hand om oss själva först.”

”I Arvika blev en kvinna rånad av en kille från Västerås. Varför tar vi in folk från andra län när de inte kan sköta sig?”

”Det är viktigt att den som flyttar till Värmland också läser på om värmländska traditioner. Tänker de fortsätta äta spettekaka har de inget i Värmland att göra.”

”Jag är inte rasist, men jag tycker det är alldeles för många norrlänningar i Hagfors. De bor bara för sig själva, och verkar inte ens intresserade av att integreras i Värmland. Varför flyttar de hit om de inte vill leva som vi?”

”De där inflyttade Jönköpingsborna kommer med sin medeltida religion. Vi i Värmland vill inte ha sånt här. De måste anpassa sig om de ska bo här.”

”Fem miljoner kronor betalade värmländska kommuner ut i socialbidrag till invånare som flyttat hit från andra län. Det är dags att sätta stopp! Vi har inte råd! Varför räknar ingen på kostnaden för utläningarna?”

”De öppna gränserna mot Närke och Dalsland innebär att knarket och brottsligheten kan flöda fritt in i landskapet.”

”Varför hatar du ditt fosterlän? Hur kan du ställa upp på att utläningarna förstör vårt län? Du är en skam för Värmland!”

För tusen år sedan krigade fortfarande svenska landskap mot varandra. För bara några hundra år sedan blev Skåne svenskt, och skåningarna försvenskades med mycket bryska metoder. Ända fram till 1860 krävdes pass för att resa inom landet. Enda anledningen till att vår samhörighet med våra landskapsfränder vittrat sönder är att människor numera flyttar runt i landet, och det går inte längre att hålla ordning på vem som är vad. Själv är jag till hälften värmlänning och till hälften skåning och bor i Sollentuna. Jag är alltså invandrare i Uppland. När vi blandat oss tillräckligt mycket med varandra avtynar ursprungets betydelse för vår identitet.

Ytterligare en anledning till att det går att sätta en gräns runt just Sverige är förstås att vi har samma lagar och samma ekonomi över hela landet. Jag förespråkar inte fri invandring. Rent praktiskt är det omöjligt att upprätthålla en hög social standard med gott skyddsnät och samtidigt låta alla som vill flytta till vårt land, eftersom resten av världen inte håller samma nivå. Det finns ekonomiska skäl till varför det är en skillnad mellan land och landskap. Vi är nästan rikast i världen, och världens befolkning är nästan tusen gånger större än vi.

Men om det handlat om detta skulle vi se mer bråk mellan exempelvis storstadsregioner och landsbygd i Sverige – vem försörjer egentligen vem? – och mellan norr och söder.

Istället handlar allt om svenskheten.

Vi ska sätta upp en hög mur med vassa törnen runt landet, vi ska hissa våra fanor och sjunga vår vackra nationalsång (som egentligen handlar om Norden och inte Sverige), vi ska kräva trohetseder och total assimilering av den som ändå ska leva bland oss, och sedan ska vi leva lyckliga i alla våra isolerade dagar.

Tills när?

Jag önskar er alla en fantastisk midsommar, oavsett om ni äter sill, falafel eller renskav, och oavsett om ni definierar er som hallänningar, svenskar, gambier, européer eller afrikaner.

Eller all of the above.

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt

Vem vinner SDU-krisen

Sverigedemokraternas ledning har bestämt sig för att stänga av SDUs ledning. Anledningen anges till att de är för högerextrema.

Det låter sympatiskt för oss som inte gillar vad SD står för. Mattias Karlsson kallar ungtupparna för ”neofascistoider”, vilket är en lite spännande vidareutveckling av Löfvéns & Anderssons av SD utskällda ”fascister”.

Om SD är illa men hugger av dem som är ännu värre – är inte det bra då?

 

Foto: Fatou Touray, Afropé
Foto: Fatou Touray, Afropé

Jag vill, liksom Daniel Poohl på Expo, ifrågasätta det där med huruvida de verkligen skulle vara mer extrema.

SDU umgås med företrädare för unkna organisationer. Men det gör även SD.

SDU är mer gammelmoderater än SD, som tenderar att gå mot mitten-vänster för att håva in LO-medlemmar.

SDU är mindre Israelvänliga, men också lite mindre muslimfientliga. Till exempel har de tagit strid för erkännande av Palestina, enligt principen ”om vi vill ha ett eget land ska de också få det”, vilket retat gallfeber på muslimhatande SD-ledningen.

SDU kallar sig nationalister. Det har SD slutat med, trots att nationalismen länge varit själva nerven i SDs verksamhet. Man ska inte vara nationalist, utan ”socialkonservativ” enligt Karlsson, som en gång hade en mailadress skapad från Karl XIIs dödsår.

Vad konflikten handlar om är inte att hålla rent från extrema nynassar, påstår jag, utan om att SDU blivit alltmer svårkontrollerat. De lyder helt enkelt inte order. De köper inte in sig i paketeringen ”socialkonservativ”, och de vill inte bedriva den socialdemokratiska blue collar-politik med touch av konservatism, dock rensad på medmänsklighet med flyktingar, som blivit SD-ledningens nya varumärke.

Och när de vägrade acceptera SDs valberednings förslag Maria Danielsson som distriktsordförande rann det över, och uteslutningsärendena började.

Vem har då rätt?

Det beror ju på från vilket håll man tittar.

Om vi tar perspektivet ”vem är minst främlingsfientlig” vill jag påstå att de är lika goda kålsupare, give or take.

Om vi tar perspektivet ”demokrati” lutar jag åt att ge SDU rätt. Ett parti är en förening, eller snarare flera stycken. I en förening bestämmer medlemmarna. Styrelsen ska exekvera medlemmarnas vilja. Men Karlsson och övriga har börjat se SD som sin egendom. Det är inte ovanligt eller konstigt, men jag förstår att det väcker reaktioner. Om man kallar medlemmar till ett årsmöte och det plötsligt dyker upp hundra som är där för att rösta emot valberedningens förslag så är det så. Det är inget att göra åt. De som ville se en annan kandidat borde ha mobiliserat de sina. Jag är förvånad att så inte skedde, eftersom det var känt i förväg vad som skulle hända.

Det kan bara kallas ”kupp” när man inte säger något i förväg, anser jag, utan plötsligt dyker upp på ett illa besökt årsmöte med en bunter medlemmar som är där enbart för att rösta på något man vet aldrig hade gått igenom om man berättat om sina planer innan mötet, och därmed givit de som vill annorlunda en chans att komma dit och rösta. I detta fall var Hahnes kandidatur känd i förväg. Därför var det knappast en kupp. Det fanns ingen ohederlighet. Och att sabotera i efterhand blir odemokratiskt.

Det är spännande att sitta på läktaren och se partiet rasa ihop en smula. Vi som är lite äldre får Ny demokrati-vibbar.

Men vi ska inte ropa hej. SD har uteslutit många, och ingen har kommit igen. Visst. De försöker. Den kanske mest envisa är Isabella Demserius. Men det är ett stort jobb att dra igång ett nytt parti, och nu har ju SD lagt beslag på större delen av väljarunderlaget. Ett tänkbart scenario är att Kasselstrand, Hahne och övriga uteslutna helt enkelt ger upp politiken och gör annat.

Men ett annat scenario är att de är så många, så engagerade, och så populära att de faktiskt startar ett nytt parti. Demserius har redan sagt att hon vill hjälpa till, på Facebook. Säkert sällar sig fler av de uteslutna, och även av de lojala från SDU.

Något tredje scenario ser jag inte. De har gjort varandra för illa för länge för att det ska finnas någon väg till försoning. Även om viljan skulle uppstå går det liksom inte att retirera från ”neofascistoider”. Man kan inte säga ”äsch, jag skojade bara”.

Det som är säkert är att Hahne och Kasselstrand kommer att gå kicking and screeming, och att smutsig byk kommer att tvättas publikt. Polisanmälan är nog bara början.

Det blir spännande.

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt

Skavlan och den orörbare ledaren Åkesson

Ett raseri utan motstycke skakar hela SD-sfären. Anledningen är Skavlans hämningslösa hatutfrågning av den helt oskyldiga och väna Jimmie Åkesson i fredags. Jag som följer Sverigedemokraternas trådar ser hur hatet sprider sig. Mitt alter ego, som nu har 1 500 vänner(!) trots att hen inte ens existerar på riktigt, får hela väggen nedlusad med hetsande inlägg.

Bild: Helena Trotzenfeldt, Afropé
Bild: Helena Trotzenfeldt, Afropé

Det märkliga är att programmet spelades in rätt långt innan det visades, och både SD:s ledning och Jimmie Åkesson uppmanade alla sina anhängare att titta på det. De framhävde det som spännande och intressant. Inte någonstans under hela förra veckan såg jag ett ord om ”men bered er på att det var en jobbig intervju”. Tvärtom. Programmet framställdes som en sorts hyllningsscen för hans återkomst. Inte heller i det Facebookinlägg Jimmie Åkesson släppte direkt efter programmet stod ett enda ord om att han skulle ha blivit illa behandlad.

===

Jag tänker på Anders Lindbergs ord när han diskuterade med Paula Bieler – se gärna klippet. Han påpekade att han inte skriver några snälla saker om vare sig moderater eller centerpartister, men att han aldrig råkar ut för ett så massivt hat som när han skriver om SD.

Jag tror de flesta av oss som diskuterat politik på nätet, oavsett om det är från vänster mot högern eller från höger mot vänstern, upplever samma sak. Det kan absolut bli surt och otrevligt från dem som inte håller med om fria vårdval, värnskatt, vinster i välfärden, förstatligande av skolan eller vad det nu kan vara, men hatet från SD-svansen när man till exempel säger sig vara för mångfald är av en helt annan kaliber.

Och som Anders påpekar är detta ett demokratiproblem.

Vårt samhälle fungerar så länge som vi har media som granskar maktens utövare, och ingen är viktigare som sådan än en partiledare.

Borde Jimmie Åkesson ha visats mer hänsyn för att han är sjukskriven? Jag utgår från att Skavlan frågade honom om han var redo att bli utfrågad i förväg, och att det var ett krav för medverkan.

Borde Skavlan ha avstått från att ta dit honom?

Om det hade blivit ett rent mysprogram – ja. Men det blev det inte.

Höll Skavlan en otrevlig ton? Inte alls. Han var bra mycket vänligare än någon annan jag sett fråga ut Åkesson. Han höll precis samma ton som när han pratade med Löfvén. Båda fick för det mesta prata till punkt, men avbröts när de bytte ämne. För säkerhets skull lyssnade jag på Löfvéns intervju precis nyss. Det finns ingen faktisk skillnad. Jag uppmanar alla som tror att det var silkesvantar mot Löfvén att höra hur han, i vänlig men bestämd ton, ställer honom mot väggen med precis de frågor som får honom ur balans.

Vi har en växande grupp invånare i Sverige som beter sig som en sekt. De hyllar, älskar och närmast gudomligförklarar sin ledare, de hatar oss övriga och de skriver ofta om att ta till vapen och ”ta tillbaka” vårt land.

Vi har representanter för media som hånas, hatas och hängs ut för att de ställer helt normala frågor.

Jag undrar ofta:

Om Jimmie Åkesson skulle ställa sig upp och säga: ”Sverigevänner! Jag uppmanar alla som tror på mig att ta till vapen och gå med mig i strid mot kommunisterna och muslimerna som förstör detta land!” …

Vad skulle hända då?

 

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt

Avklädd Nationalism: Visar du brösten då?

Jag var 20 och ute och tågluffade. På playan på Mallis badade alla topless.

Det var inte min grej. Men jag gjorde som de andra ändå. Jag minns hur obehagligt det kändes. Jag tyckte alla tittade. I vissa fall var det även sant, som gubben som kom fram och pratade med mig och aldrig lyfte blicken över halsen.

Varför kände jag så?

Är jag förtryckt?

Är det fruktansvärda och medeltida patriarkaliska maktstrukturer som får mig att ta på BH:n?

Begriper jag inte att om jag reser till ett land där andra inte har BH måste jag också ta av den? Och ta seden dit jag kommer. Inte dra med mina primitiva rädslor till ett så utvecklat land som Spanien.

Arkivbild, personerna på bilden har inget med artikeln att göra. Foto: Fatou Touray, Afropé
Arkivbild, personerna på bilden har inget med artikeln att göra. Foto: Fatou Touray, Afropé

Tänk om jag skulle flytta till ett land där ingen någonsin använder plagg på överkroppen. Alla skulle stirra på mig, som kom så konstigt klädd. Kanske påpeka att här i detta landet har vi faktiskt inte T-shirts. Ska du bo här ska du klä av dig. Helst naken. För så gör vi. Och du har väl inte tänkt dig att söka jobb med kläder på? Du måste ju fatta att ingen anställer dig då?

Det är väl egentligen din man som tvingar dig att ha BH, eller hur? Slår han dig om du tar av den? Är han väldigt svartsjuk? Varför har inte han själv BH om han nu kräver att du ska ha det?

 

I den sexuella revolutionen på 60- och 70-talet frigjordes många kvinnor. Det var en lättnad för dem. Men det som är en lättnad för en del blir ett krav för andra. Normer fungerar så. Den som inte vill följa dem blir utsatt. Ifrågasatt.

 

 

Photo: I.Barrios & J.Ligero
Photo: I.Barrios & J.Ligero

Kvinnor som valt att bära hijab har gjort samma val som jag när jag har baddräkt. Det finns ingen anledning till att bröst skulle vara OK att dölja, men inte hår, om man tar ett större perspektiv. Fundera lite på den.

 

I ett allt hårdare muslimhatklimat behöver vi komma ihåg detta.

Nästa gång du hör eller ser någon uttrycka att den tycker muslimska kvinnor ska sluta vara förtryckta, anpassa sig och ta av sina hijaber kan du svara så:

Visar du brösten då?

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt

Vilka är SDs anhängare?

”Vilka är egentligen Sverigedemokraterna?”

Jag får frågan ibland, ofta tillsammans med ”Är alla rasister?”.

Vilka de är och vad som driver dem är förstås omöjligt att leda i bevis, men jag har ändå en viss uppfattning efter att ha studerat dem ett tag.

Partiet SD, som här får symboliseras av Åkesson, Herrstedt och Kronlid, har en rätt snäv syn på vad SD är – faktiskt. ”Åsiktskorridoren”, alltså vad partiföreträdare får tycka, är rätt trång, och mycket få svenskar skulle egentligen köpa in sig i deras världsåskådning, som utgår från en besatthet vid svenskhet och hur man ska vara för att vara svensk, kombinerad med ett starkt avståndstagande från rasism, där alla, inklusive invandrare, gärna får bo här bara de ”assimileras” och slutar äta falafel och prata sitt modersmål.

De flesta som delar SDs stora svenskhetsfokus är trots allt även rasister. De må ha vänner som är adopterade, och de har förvånansvärt ofta en fru från Filippinerna, men under ytan ligger en rasfixering som visar sig förr eller senare.

I bilden symboliseras rasisterna av det bruna lagret. Längst ner ligger de som egentligen är SvP, men som röstar på SD i brist på alternativ.

Jag vill påstå att de som är genuina nationalister, dvs rasister och de som tycker som partiprogrammet totalt är ungefär 7-8 procentenheter av deras tretton procentenheter.

Jag grundar det på två undersökningar.

Den ena är SCBs stora partiundersökning, som visar att 7,7 procent av svenska väljarkåren har SD som bästa parti.

Den andra är en studie från Linköpings universitet, som visar att ”50 procent av 2014 års SD-väljare ställer sig negativa till en muslim som granne, att 45 procent ställer sig negativa till en muslimsk vårdgivare åt sin förälder och att 80 procent av SD-väljarna ställer sig negativa till att en muslim gifter in sig i familjen.” Om vi kommer fram till att ett genomsnit av 60 % av 12,9 % är främlingsfientliga betyder det också ungefär 7-8 procentenheter.

De övriga väljarna delar inte SDs tankegods. De röstar på dem av andra skäl. De kanske tycker flyktingarna kostar för mycket, eller vill skicka en sorts signal om integrationsproblem – hur de nu får ihop det med att rösta på det parti som verkligen tar avstånd från integration, eller de kanske bara vill säga ”jag är missnöjd”. Och då smäller en röst på SD högre än en blankröst. Valet var trots allt rätt tråkigt, med brist på förnyelse från både höger och vänster. Sedan finns de som tycker SDs pojkar är så söta och mobbade av elaka etablerade partier, och slutligen en grupp som vill hämnas för Decemberöverenskommelsen.

Ingen av dessa väljare är särskilt rationell, påstår jag, men de är inte egentligen rasister. Alla går därmed att ”omvända” – genom att förklara varför SD har fel. Än så länge.

För det problematiska är att jag tror kärnan växer. Att säga att ”du tillhör ett stolt folk som är världsbäst, men hotat” går alltid hem. Det är inte bara Hitler som spelat på nationalismen. Ju mer utanför och fattiga, andligt eller bokstavligt, folk känner sig, desto större behov har de av den bekräftelse nationalismen ger dem.

Det finns en sällsynt lockelse i att få känna sig vara utvald för den som inte annars åstadkommit något särskilt i sitt liv.

Jag känner att tonen i samhällsdebatten förändras – jag uppfattar att fler strömmar till, och jag är uppriktigt rädd för den trenden.

Att ”omvända” de övre lagren är förhållandevis lätt. Nagla fast SD längs höger-vänsterskala, och visa att de faktiskt helt saknar politik utanför invandringen, visa sedan att deras migrationspolitik också är tom och att deras led är fulla av rasister och att deras besatthet vid svenskhet är absurd, och ”normala” människor vänder tillbaka.

Men den som verkligen svalt nationalismens tankegods vet jag inte hur man omvänder.

Dagens metoder verkar inte funka.

Vi behöver byta recept.

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt

Att skriva om nationalism

Sverigedemokraternas migrationspolitiske talesman Markus Wiechel deklarerade häromdagen att 26 procent av Sveriges befolkning hade ”invandrarbakgrund” år 2010. För att komma fram till det har han räknat samtliga personer med en förälder som är född utomlands. Det innebär alltså att den vars ena förälder kom som Finlandsbarn under kriget har invandrarbakgrund. Det har även adopterade och deras barn. Mer än var fjärde svensk är enligt honom inte en riktig svensk, och detta är ett problem.

Spelar det roll? Europa har skakats av ett terrordåd, som måste fördömas av alla demokrater och kämpar för mänskliga rättigheter. Varför ifrågasätter jag då ett ord i en debattartikel? Varför tar jag inte istället tydligt ställning mot militant islamism?

Den frågan dyker upp dels både här och där bland ledarskribenter, och dels i diskussionsfora och bloggar. På något sätt verkar de räkna hur många ord som skrivs om främlingsfientlighet och muslimhat och hur många som skrivs om hotet från ISIS, och så kommer de fram till att kultureliten tycker Björn Söder är värre än Al Qaida.

Jag håller ju inte med om att någon blundar för något hot. Alla skribenter är helt ense om att ISIS, Boko Haram och Al Qaida är fruktansvärda organisationer som förtjänar allt fördömande. Men när man fördömt finns inte så mycket kvar att skriva ur ett svenskt perspektiv. Det finns inget att debattera, ingen som intar andra sidan och säger ”du har fel, ISIS är bra”.

Militanta islamister och övriga fundamentalister har samma drivkrafter och målsättning som extrema nationalister. Den egna gruppen ska vinna på bekostnad av alla andra. Den egna gruppen kan definieras utifrån genetisk tillhörighet, religion eller födelseplats. Men det viktiga är att slå in kilar mellan människor, att definiera andra som hot bara på grund av deras ”ras”, religion eller kultur, och sedan kämpa mot dem, med mer eller mindre demokratiska medel.

Illustration: Helena Trotzenfeldt
Illustration: Helena Trotzenfeldt

Är svenska nationalister farligare än islamister? Det vet jag inte. Det räcker ju med en galning för att skjuta 77 personer. Men med våra tangentbord kommer vi sällan åt de extremaste.

Jag tar i regel inte ställning mot terrorism, cancer, djurplågeri, mord, misshandel eller mobbing, eftersom jag inte använder min penna till att ta ställning för eller mot självklarheter. Bristande ord från mig ska inte läsas som att jag är för, eller att jag nonchalerar hoten, utan som att jag inte tycker jag har något att tillägga. Jag tror det gäller för de flesta av oss som skriver. Vi har våra ämnen och vi skriver om dem, och vi fokuserar på områden där vi kan göra skillnad.

Att jag skriver om främlingsfientlighet beror på att där finns en konfliktyta. Människor tycker olika.

Ett riksdagsparti dömer ut människor av judiskt och samiskt ursprung som ickesvenskar, medan kristna och ekshäringar får vara både och. Var fjärde person anses splittra Sverige bara genom att vara född i ett annat land, eller ha en förälder som är det.

Det är ett faktum jag och många med mig vill förändra. Jag kommer att fortsätta skriva om nationalism. Betyder det att jag inte förstår hoten från de militanta islamisterna?

Absolut inte.

Det betyder däremot att jag hedrar de mördade genom att fortsätta använda min yttrandefrihet där jag kan göra skillnad.

#JeSuisCharlie #JeSuisAhmed

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt

Låt oss prata om ister

Låt oss prata om ister. Med ist syftar jag på en person som har ett standardiserat paket med åsikter. Så med den definitionen är man en ist om man är liberal, men inte om man är telegrafist.

Är sverigedemokrater fascister? Rasister? Nazister? Kapitalister?

Kanske.

Det beror på så mycket. På vilken definition vi använder. På vilka vi syftar på – de i SDs riksdagsgrupp, även de i kommunstyrelser och SDU, eller alla SDs väljare. Hur många i en grupp måste omfattas för att hela gruppen ska vara en ist? 80 %? 100 %?

Det är ju så att om jag själv benämner mig som en ist har jag förmodligen rätt. Om jag säger att jag är socialist, kapitalist, liberal eller nazist måste ju omvärlden bevisa att jag inte har de åsikter jag påstår för att kunna ta ifrån mig min ist-roll. Den har då hela bevisbördan.

Om jag på samma sätt nekar till att vara något blir det också den som pådyvlar mig ett åsiktspaket jag inte accepterar som måste bevisa varför jag trots protester är detta. Och då krävs definitioner som är otvetydiga och allmänt accepterade. Man kan inte bara ha ungefär rätt. Man måste ha helt rätt. Annars blir påståendet ett påhopp, rent retoriskt, och något många tar avstånd från.

Bland nationalister, som själva hatar alla stämplar de får, är det på samma sätt mycket vanligt att kalla alla vänsterpartister för kommunister, trots att få om någon i V själv kallar sig det idag, och sedan hålla dem ansvariga för både Stalins, Maos och Castros påhitt.

Själv bestämde jag mig redan för flera år sedan för att inte på generell basis kalla sverigedemokrater för rasister. Det betyder inte att det är fel att göra det. Många, kanske de flesta, sverigedemokrater är rasister. I stort sett alla är muslimhatare, och jag känner många som anser att muslimhat är en sorts rasism. SD har dessutom varit rätt kassa på att rensa ut de riktigt svåra fall av rasistiska politiker som hela tiden avslöjas. Det finns fog för rasist- och fasciststämplar, men inte utan diverse akademiska kringelikrokar.

Anledningen till att jag inte använder ist-stämplar när jag pratar om hela partiet och dess medlemmar är ju inte att jag känner tolerans för SDs åsiktspaket, utan att name calling inte leder någon vart. Tvärtom förlorar man ofta på den sortens retorik. Det blir lite som att argumentera med någon som säger ”jag pratar inte med dig för du är dum”. Den kan själv tycka att den är ursmart som får tyst på motståndaren, men en betraktare håller oftast inte med. Den som är saklig vinner i längden. Och SDs anhängare från slott till koja har svept in sig i en gigantisk offerkofta som tyvärr fungerar. De kallar sig mobbade, och gråter oavbrutet ut i sociala medier – och deras underdog-image göds av alla benämningar de får i tid och otid.

Jag kallar däremot ofta sverigedemokrater för nationalister, enligt principen att det är vattentätt att använda det namn någon själv sätter på sig.

Vi som vill se SD krympa ihop och tyna bort behöver ha fokus på deras politik och deras världsbild, och det gör vi genom att berätta att SD har fel och varför, och genom att syna deras företrädare.

För oavsett vilken benämning vi sätter på en sverigedemokrat resonerar deras ledning och de flesta av deras medlemmar så här:

  • Sverige är till för svenskarna. Vi etniska svenskar är så annorlunda och speciella att vi måste skyddas från alla sorters influenser utifrån. Därför behöver vi stänga in oss här uppe i vårt nordliga rike, och fortsätta leva som på femtiotalet, när far gick till jobbet, mor stekte köttbullar och en mindre, svensk stad hade totalt en invandrad familj, som drev den lokala pizzerian och var glad och tacksam över att få bo i vårt fantastiska land.
  • Vi är snälla människor som förstår att det är fel att slänga ut invandrare ur landet. Så de som är här får stanna kvar. Vi vill inte ha dem här egentligen, men om de sköter sig och känner sig svenska och äter svensk mat, inte pratar någon rotvälska, inte blir sjuka eller arbetslösa och absolut inte röstar på MP, V eller Fi går det bra. Välkomna att stanna. På nåder.

  • Vi tycker att det är bättre för flyktingar att bo i ett tält i ett flyktingläger i åratal än att flytta hit där de ändå aldrig kan anpassa sig. Vi kan inte förstå vad de ska hit och göra.

  • Invandringen kostar tvåhundrafemtio miljarder kronor om året, och allt som är fel i samhället är därför invandringens fel. Om vi inte hade invandring hade vi kunnat genomföra både Alliansens och de rödgrönas reformer samtidigt, och ändå haft pengar över till att alla gamla ska få sjunga nationalsången varje morgon.

Det är denna världsbild som ligger bakom alla deras bisarra påståenden, och det är denna bild vi behöver möta.

Val Foto: Fatou Touray, afrope.se
Val Foto: Fatou Touray, afrope.se

Nu finns dessutom ytterligare ett argument: En röst på SD är en röst på kaos. De har lovat att sänka alla framtida regeringar, oavsett färg.

Jag vet varför. Förr kallade de sig ”borgerliga” utan problem. Men nu är de ute efter LO:s medlemmar. Därför behövde de, när de röstade ner S-MP-budgeten, tydligt ta avstånd från Alliansen genom att förklara att det var inte innehållet de gillade. Retoriken vrids åt vänster, och ”välfärd” blir ett favoritord.

Men beslutet isolerade dem också. Och deras gapande över hela höger-vänsterspektrat går faktiskt att vända emot dem.

Så låt oss, från vänster till höger, hjälpas åt med detta budskap i nästa val:

Vill du ha en rödgrön budget behöver du rösta rödgrönt. Vill du ha en alliansbudget behöver du rösta på Alliansen. Vill du ha kaos och ständiga nyval röstar du på SD.

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt

 

Genetiskt predisponerad för barbari

Jag har ju tidigare berättat hur svårt det är att möta nationalisternas ständiga malande om invandrares och då främst muslimers tillkortakommanden, eftersom det är en del av den nationalistiska rörelsens omedvetna strategier att konsekvent välja bort information som motsäger ens slutsats.

Två händelser cirkulerar just nu i sociala medier, som båda var för sig bevisar denna tes.

Arkivbild Bild: Fatou Touray, afrope.se
Arkivbild Bild: Fatou Touray, afrope.se

Den ena är Malalas nobelpris. Nationalisterna har uppmärksammat detta, och skriver långa haranger om hur islam är en rakt igenom ond lära, och hur Malala är ett bevis på detta. Ingen verkar inse att även Malala är muslim, och därmed en representant för islam. ”Goda” muslimers hjältedåd är indivndernas förtjänst. ”Onda” muslimers dåd är en naturlig konsekvens av deras religion, oavsett om det är skattebrott eller om de är otrevliga på bensinmacken.

Den andra är det fruktansvärda fallet med pappan som verkar ha mördat fru och barn vid ett stenbrott. Händelsens spridning i nationalistfora är extremt typisk. När det först hände kom kommentarerna om konsekvenserna av mångkultur, om invandrares allmänna tendens till våld och om hur vi svenskar blir drabbade hela tiden.

Sedan stod det klart att familjen är etniskt svensk.

Då blev det iställt en enskild tragedi och psykisk störning var den enda tänkbara förklaringen.

Det var precis samma historia när våldtäktsmannen härjade i Stockholms innerstad för ett par år sedan. Någon skrev på flashback: ”Han måste ju vara invandrare. Alltså han kan ju vara svensk, men då är han ju psykiskt störd.” Senare visade han sig vara välanpassad, blond och blåögd, och intresset dog snabbt.

Islam representeras alltid av bin Ladin. Aldrig av Malala.

Bild: Fatou Touray, afrope.se
Bild: Fatou Touray, afrope.se

Svenskar representeras alltid av Karl XII. Aldrig av Anders Eklund.

Trots att Karl XII:s andel svenskt blod inskränker sig till en sextondel.

”Men hallå”, vill jag skriva till bortförklararna, ”är det inte så att han utförde dådet för att han är svensk? Behöver vi inte ta krafttag mot svenskheten nu? Han härstammar ju från vikingarna, som var extremt svåranpassningsbara, och visade en stark bristande respekt för andra folks suveränitet, med våldtäkt, stöld och mord som ständig konsekvens. Det är naturligt att bete sig barbariskt när man är svensk, och har en genetisk predisposition för att bonka ihjäl folk. Det bästa för samhället är ju att utvisa alla svenskar, så får invandrarna leva här ifred.”

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt

Sverigedemokraterna hatar oss

Ehsan Fadakar berättade härom dagen om hur det är att vistas i nationalisternas flöden och fora.

Och jag kan bara intyga: precis så är det. Han har också helt rätt i att nyhetsrapporteringen är totalt olik den andra svenskar möter. Sverigedemokraterna håller sig för sig själva, och deras världsbild skapas och danas av Fria Tider, eXponerat och Avpixlat, som i sin tur kan lansera nyheter som ”i området X blev en pojke rånad på sin cykel av tre andra pojkar som tog den ifrån honom. Vi vet inte vilka de är, men det bor invandrare i området”, eller ”i en ort i Danmark blev en man arg för att han serverades en skinksmörgås. Vi vet inte vem han var, men man kan ju gissa vilken religion han hade.” Följt av ”Skicka hem de jävla apjävlarna som förstör det här (!) landet!” Med mera.

SDs dag i almedalen 2014. Foto: Fatou Touray, thegambia.nu
SDs dag i almedalen 2014. Foto: Fatou Touray, thegambia.nu

Det är utmattande att läsa vad de delar och skriver. Hatet genomsyrar, fräter, tär. Själv blir jag alldeles slut efter en kvart.

Tänk hur det måste vara att leva som de! Att ha alla dessa absurda tankar snurrande, hela tiden.

Istället för att fråga vad de tjänar, vilken utbildning de har och vad de röstade på senast borde något institut fråga dem hur de mår.

Jag är helt övertygad om att svaren skulle bli att sverigedemokrater mår avsevärt sämre än övriga partiers väljare.

Det finns de som drabbats av olyckor, förstås, och som har anledning att må pest. Men jag vill nog helt ovetenskapligt påstå att även de som inte gjort det är förtvivlade, förbannade och frustrerade mest hela tiden.

Den som inte varit bland dem gör ibland misstaget att tro att de är oengagerade. Sådana finns säkert bland väljarna – särskilt de som kom till strax före valet – men bland dem som kallar sig sverigedemokrater är engagemanget snarare större än bland övriga partiers väljare. Det är bara det att engagemanget enbart gäller svenskar, och så kanske någon enstaka utlänning. Som sköter sig. Eller är adopterad.

Sverigedemokraternas världsbild är ett Sverige som en gång var vackert och rent, och som nu smutsas, solkas och förstörs av invandrare, som överlag är otäcka, otacksamma, lata, dyra, ointegrerbara, krävande, våldtagande, mordiska gökungar. De äter sig feta på vår mat, och knuffar ut våra barn ur boet, hånskrattande åt vår dumhet.

Jag har skapat en sida för att visa hur sverigedemokrater resonerar, där jag lägger upp blandade diskussioner ur olika grupper. Man skulle kunna tänka sig att jag tar det värsta jag hittar, men så är det inte. Det jag postar, och som för oss andra är helt absurda tankegångar, visar den genomsnittlige sverigedemokratiske facebooksanvändande väljarens attityd. Det är få som säger emot, och den enda som verkligen tar striden mot rasismen, främlingsfientligheten och muslimhatet blir totalt mobbad av de andra.

Jag vet inte om sverigedemokrater är olyckliga för att de hatar invandrare, eller om de hatar invandrare för att de är olyckliga.

Men de är djupt, djupt förtvivlade och känner sig svikna, undanskuffade, nedtryckta, hånade och förlöjligade av oss andra. Deras svar är att stänga av oss andra, sluta sig inom sig själva och ruva på hämnd. Etablissemanget ska straffas. Vi ska minsann få se. Alla vi äckliga PK-häxor och vidriga antirasister. Vad vi ska drabbas av varierar.

Ibland drömmer de sig bort i ett scenario där Jimmie tar över och vi andra får skämmas när allt plötsligt blir bra och vi förstår att vi hade fel. Ibland blir vi istället våldtagna eller mördade, och får då också skämmas. Ibland tar muslimerna över, och då får vi slutligen också skämmas. Metoderna må variera, men skammen ska bli vår, när sverigedemokrater fantiserar fritt.

Vi är landsförrädare.

De hatar oss.

Vi behöver börja adressera det.

Denna text är tidigare publicerad som ett blogginlägg på http://trotzenfeldt.com/

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt