Kategoriarkiv: Avklädd Nationalism

Inbördeskrig i Sverige

Några timmar innan morden i Trollhättan skrev jag denna text för senare publicering. Gårdagens fruktansvärda händelser gör den än mer aktuell.

Vi behöver ta hotet från nationalisterna på allvar.

Att beväpna sig och ta tillbaka Sverige har varit en del av SD-svansens retorik sedan 80-talet. Då var det från judar och invandrare i största allmänhet. Nu har man förflyttat sig till muslimer och invandrare från Mellanöstern och Afrika. När jag gräver bland sverigedemokrater hittar jag massor av kommentarer som antingen uppmanar till inbördeskrig eller också bara krasst konstaterar att det oundvikligen kommer.

För att förstå varför behöver vi vandra in i deras tankevärld. Se Sverige med deras ögon. Vi behöver förstå hur den tänker som i åratal misstrott alla etablerade PK-media, och istället hittat sanningen i Avpixlat, Fria Tider, Exponerat och klipp och bilder som ens begränsade vänkrets grävt upp på nätet.

I början av nittiotalet gick filmen V på svensk TV. Världen invaderades av rymdvarelser som såg ut som människor, men som i själva verket var ödlor som bar människomasker, ute efter att äta alla människor och tömma jorden på vatten. Bara ett fåtal såg dem för vad de egentligen var. De gick ihop i gerillagrupper, valde ut strategiska mål, skaffade ammunition och kämpade för att ta världen tillbaka.

För Sveriges nationalistiska rörelse är inte asylsökande riktiga människor. De är en sorts ondskefulla varelser som lever enligt principer som aldrig går att förena med våra. Men de har valt ut Sverige, och planerar att ta över vårt land.

De ser inte människor på flykt undan krig, utan en invasion.

De ser inte behövande utan snyltare.

De ser inte en samling ganska olika individer av olika nationalitet och religiöst ursprung, utan muslimer.

De ser inte muslimer som har olika grader eller varianter av tro, utan alla är ISIS-anhängare.

De ser inte en katastrof, utan en plan av organiserade ockupanter.

Detta kommer från ett forum som heter "Vi som stödjer SD". Där pratar man dagligen öppet om inbördeskrig, och få eller ingen säger emot.
Detta kommer från ett forum som heter ”Vi som stödjer SD”. Där pratar man dagligen öppet om inbördeskrig, och få eller ingen säger emot.

De ser gamla som svälter ihjäl, kvinnor som våldtas, unga som inte får jobb, och inga fakta vi som motargumenterar gräver fram kan ändra den bilden, eftersom vi är PK, och därmed opålitliga.

De ser ett land som är hotat, och deras medmänniskor, dvs vi övriga svenskar, är antingen rädda, duperade eller korkade som inte fattar vad som sker.

I den världen är mordbrännarna hjältar.

I den världen är krig enda utvägen.

De har deklarerat undantagstillstånd. De ser inte oss övriga som legitima medborgare med rösträtt, utan som landsförrädare. De anser att deras vilja att rädda Sverige står över demokratin.

De är många och de upplever att de kämpar för sin överlevnad.

Jag är rädd för de rädda.

Detta är en masspsykos.

 

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt

Avklädd Nationalism: Till slut

De är arga. Det är för många bilder på barn. Barn som sover. Barn som bär tunga packningar. Döda barn.

Nationalisternas mästarstrategi är att ställa grupper mot varandra.

Plättar/pannkakor till pensionärerna eller invandrare Foto: Fatou Touray, Afropé
Sylt till plättarna/pannkakorna till åldringarna eller invandrare till Sverige Foto: Fatou Touray, Afropé

Svenska gamla som inte får sylt på pannkakorna mot flyktingar, som porträtteras som obehagliga potentiella våldtäktsmän som utan egentliga asylskäl letar sig till Sverige i hopp om att slippa jobba resten av livet.

Men nu sprids istället bilder på barn som far illa, och då havererar hela retoriken.

Det är inte bara lille Alan. Det är också alla andra reportage, från Serbien, Danmark och Ungern.

Det blir allt svårare att hålla dem ifrån sig, och säga att vi inte har råd.

Svenska folket kan inte längre blunda och låtsas att det går att ”hjälpa på plats”, istället för att bevilja asyl eller skyddsstatus.

Svenska folket kan inte längre spela Svartepetter med dem som flyr för sina liv.

Svenska folket har ändrat sig.

Till slut.

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt

Vart vill du skicka syrierna?

Människor flyr från många länder till Sverige, men det enklaste är att fråga om syrierna, för den konflikten är så närvarande, så känd, och det är dessutom de som i huvudsak flyr hit idag. Det finns en sorts utbredd uppfattning att det finns flyktingläger dit man kan skicka dem, och att de som kommer hit liksom är på rymmen därifrån, och att det bara är att återbörda dem och säga ”fy fy inte försvinna till Europa, stanna här nu”.

När människor säger att de vill ”minska invandringen” brukar jag fråga hur. Svaret blir nästan direkt att det är asylinvandringen som ska begränsas.

”Hur?”
”Vi ska ge stöd till närområdena.”
”Men de som kommer hit då? Vad vill du göra med dem? Vart vill du skicka syrierna?
”Tillbaka till flyktinglägren.”
”Vilket flyktingläger?”
”Vaddå vilket? Det spelar väl ingen roll?” Den irriterade rynkan lyser igenom från Facebook-kommentaren.
”Alltså. Det går väl flyg till Syrien?”

Jag har kollat. Iran Air flyger fortfarande från Teheran till Damascus, vad det verkar. Så det går teoretiskt att trassla sig dit. Alla andra flygbolag verkar ha slutat, dock.

”De riskerar att dö.”
”Ja. Men jag vill hellre hjälpa på plats. Då kan man hjälpa många fler. Tänk på det!”
”Hur då? Har du tänkt göra en Wallenberg och åka runt med bussar i ISIS-området och hjälpa folk?”
”Nej. Jag vill ge till flyktinglägren. De har inga pengar. Folk svälter ihjäl bara för att vi ska vara egoister och låta dem stanna här.”
”Vem svälter ihjäl? Har du ett enda exempel? För jag påstår att ingen som befinner sig i flyktingläger har svultit ihjäl.”

Det är sant att det har varit kallt. Det har saknats mediciner. Det finns mer att göra. Men de svälter inte ihjäl.

”Vart vill du skicka syrierna?”
”Till lägren.”
”Du menar lägren i Libanon?”
”Ja, till exempel.”
”Varför ska Libanon ta emot en skyddsbehövande som befinner sig i Sverige? De har fyra miljoner invånare, och har tagit emot 1,5 miljoner. De gör sin del.”
”De är ju ett grannland.”
”De är ett grannland. De gör vad de kan. Fråga vem du vill som är libanes och har släkt kvar i Libanon. Det är ett litet land, som översvämmas av flyktingar. De accepterar inte att vi skickar dit dem som tagit sig hit.”
”Det är deras plikt. Om det var vi …”

Ja, vad skulle hända då? Jag sätter upp ett motscenario.

Ryssland invaderar Finland. Miljoner finnar flyr till Sverige. De är överallt. Hungriga, utfattiga. Sverige går på knäna, men vi gör vad vi kan. Men tiotusen av dem tar sig till Frankrike. Hollande ringer och säger ”Bonjour Stefan Löfvén, tiotusen finska flyktingar har tagit sig hit. Vi vill inte ha dem. Vart ska vi skicka dem? Blir det bra med Göteborg?”

Motdebattören svarar att han tycker det låter rimligt.

 

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt

Avklädd Nationalism: Debattera mera

De främlingsfientliga har alltid varit förhållandevis starka på nätet. De hördes väl redan när SD bara var några procent, och de tar nu alltmer mark. De får sällskap av människor som inte egentligen borde räknas dit, men som är allmänt rädda och tycker att ”det ligger något i det där med att nu smäller det granater hela tiden”.

Gradvis får påhitt och överdrifter fäste, och det är på Facebook det framförallt händer. Därför behöver vi hjälpas åt att mota fördomar och myter i grind.

 

exchange-of-ideas-222786_640
Foto: Pixabay

Att debattera är både givande, jobbigt och tidskrävande, men med tiden lär man sig hantera den jobbiga delen och få ut mesta möjliga av diskussionerna.

Jag tänkte därför ägna detta första inlägg efter sommaren åt att dela med mig lite av mina erfarenheter och slutsatser runt debatterande.

Så håll till godo.

Varför

Det allra första du behöver ha fokus på är varför du debatterar. Det kan verka självklart och onödigt, men det hjälper dig att hålla rätt fokus när det blir jobbigt.

För mig handlar det om:

  1. Att rätta faktafel, så att de som läser inte tror på felaktigheter.
  2. Att ändra attityder.
  3. Att lära mig mer och utvecka mina teorier.

Att påverka i första hand, och i andra hand att själv bli påverkad, är mina drivkrafter.

Den man vill påverka är dock ofta inte alls den man debatterar med, utan andra som läser tråden. Ska man lyckas med det måste man hålla ett tonläge som gör det trevligt för andra att läsa. Vara kortfattad, saklig och to the point.

För det allra mesta kliver jag in i en debatt och säger något synonymt med ”det där stämmer inte, utan det är så här”.

Sedan kan det gå på lite olika sätt.

Länkpingis

Ett ganska vanligt otyg är debattören som inte har något eget att säga, utan slänger upp länkar till sådant andra har uttryckt.

”Läs här!”, skriver den. När två sådana debattörer möts kan det bli länkpingis. Debattör 1 skickar en länk, debattör 2 svarar med en annan, och så håller de på så.

Jag svarar alltid: ”nej, du får skriva i kommentaren det du vill att jag ska läsa, om du vill ha svar från mig”.

För mig är länkar två saker:

  1. Ett sätt att belägga det jag säger, dvs ”Enligt SCB invandrade …”, och sedan skickar jag med en länk för att bevisa det jag precis påstod.
  2. Extra information. Ofta men inte alltid länkar jag då till egna artiklar och blogginlägg. ”Jag skrev för övrigt om detta i höstas.”, eller ”Jag tycker X säger det bra här”.

För mig gäller principen att det som tillhandahålls i länkar alltid ska vara frivilligt att läsa för den som följer eller deltar i debatten. Man ska inte tvinga iväg sina meningsmotståndare genom att skriva så att det inte går att svara utan att klicka.

En del kan blir tvärsura av ett nej, men det är bara att stå på sig.

”Nu har jag visat dig på tre personer som kan massor om detta och du vägrar läsa. Du är tydligen inte intresserad av att lära dig någonting!”

Att vara påläst

Man måste inte vara expert på det man diskuterar. Det går faktiskt att skriva ”Såvitt jag förstått” eller ”Jag tror inte” eller ”Är du verkligen säker på det?”. Det finurliga är att då kan ingen hålla ett eventuellt fel emot en senare. ”Jag tyckte jag var tydlig med att jag inte var säker, eftersom jag använde ordet ‘tror'”, kan man säga, om någon jävlas.

Men ibland händer det förstås att man kände sig säker, men hade fel. Då är det bara att ge upp. ”Fair nuff”, brukar jag skriva. ”Jag är övertygad.” eller ”Jag hade inte den infon. Tack för att du upplyste mig.”. Jag ska inte låtsas att det känns bra. Men åtminstone lär man sig till nästa gång.

Personangreppen

Vad som är personangrepp är förstås personligt. Det är bra att bestämma för sig själv var gränsen går.

En enkel definition är att skriva att någon ”är” något istället för att kritisera vad den gör. Det måste inte vara tydliga invektiv, som ”pucko” eller ”PK-kärring”. ”Naiv” är t ex ett adjektiv många främlingsfientliga använder om oss som inte är med på deras tåg. De är liksom övertygade om att det är någon sorts kunskap vi saknar, som gör att vi inte tycker som de, och oftast finns den kunskapen att inhämta på Avpixlat och Fria Tider. Vi befinner oss i the Matrix, och bara de har svalt ”the red pill”.

Men det finns andra påhopp. ”Såna som du” t ex.

När påhoppen kommer är det förmodligen dags att dra. Men kom ihåg att även om du känner dig ensam kan det komma andra senare som läser det du skrivit. Så avsluta snyggt.

”Jag tycker nivån börjar bli för låg här nu, så jag avföljer.”, eller ”Jag diskuterar inte vidare när personangreppen kommer. Tack för mig.”

Ibland känner man inte för att avsluta snyggt. Ibland blir man förbannad och vill ge igen. Det är inte särskilt ädelt, men det är mänskligt.

Jag har kommit fram till att den bästa och mest effektiva förolämpningen är att sarkastiskt vända det den andre sa mot den.

”Jag förstår. Jag är en otäck sverigehatare. Du däremot har koll, eftersom du läst Exponerat, och där finns alla verkliga fakta. Då så, då vet jag. Då är vi i mål med denna diskussion.”

”Det är lite komiskt att bli kallad våldsvänster med tanke på att jag är liberal, men låt gå för det. När jag ser hur ni uttrycker er här känner jag hursomhelst att jag har mer gemensamt med vänstern än med er. Nu har jag dock tröttnat på tonen här. Trist att det så ofta blir så här i denna grupp.”

Kan tyckas för snällt, men det biter faktiskt. Och det har två fördelar. Dels går det inte att lägga till något meningsfullt efter det. Du får sista ordet. Dels ser det snyggt ut för den som senare läser, vilket det inte gör om du svarar ”rasist” eller ”idiot” tillbaka.

Mobben

Människor mobbar. Det ligger i vår DNA. När två eller flera personer tycker lika och en inte gör det kommer gruppen nästan oundvikligen att känna att den har rätt. Och då kan det bli ganska fult.

Ett otyg är när de börjar diskutera i tredje person. ”Helena är ju helt dum i huvet!”, ”Ja, det är såna Sverigefientliga PK-idioter som hon som förstör vårt land!”.

Då är det läge att gå ur på samma sätt som vid andra påhopp.

En sak är dock värd att minnas, och det är att ibland kommer du att vara på mobbsidan, vare sig du vill eller ej. Ibland är det du som får medhåll, medan nationalisten/rasisten står där ensam och blir påhoppad av andra. Det är då du behöver fundera över vad målet är med diskussionen, och rannsaka dig själv och hålla tillbaka. Vi vinner inte tillbaka den som nosar på SD genom att bidra till hån och hat.

Den meningsfulla debatten

Det finns tre led i ett resonemang. Det första är fakta. Det andra är logik, som handlar om att dra en slutsats ur fakta. Det tredje är åsikter, som är en sorts summa av fakta, logisk slutsats och egna, etiska ställningstaganden.

Det går att debattera fakta och logik. Vi kan ifrågasätta det människor påstår, och sedan resonera logiskt runt de slutsatser människor drar, men det är inte meningsfullt att debattera åsikter.

För att en debatt ska vara meningsfull bör den hålla sig runt sådant som går att bevisa, som t ex hur många asylsökande som fick uppehållstillstånd år X, eller hur vanligt det är med bilbomber egentligen. Allt som inte går att bevisa blir snabbt till tjafs. Och sedan kommer alltsomoftast personangreppen. Och kanske lite länkpingis på det.

Det hör till undantagen, men ibland går det dock ändå att diskutera med meningsmotståndare, istället för att debattera. De kan t ex be en förklara sina åsikter, och sedan vänligt resonera runt varför de tycker annorlunda. Man får då istället för en debatt en diskussion. Jag brukar stanna så länge det känns meningsfullt, dvs så länge det finns ett ömsesidigt lyssnande. Om syftet är att övertyga gäller det ju att ta de chanser man får, eller hur?

Debattera gärna genom att ställa frågor. ”Hur menar du att offer för hedersvåld blir hjälpta av att vi begränsar invandringen?” är bättre än ”Det är klart att den som …”.

Den meningslösa debatten

Jag har redan skrivit att jag drar mig ur när påhoppen kommer. Men det finns fler skäl till att lämna.

  1. Du har sagt allt du har att säga. Den andre tror dig inte, utan har egna källor. Argument som ”jag litar mer på Tino Sanandaji än på BRÅ” används. Dags att dra.
  2. Åsikter diskuteras. Ingen kan vinna. Om du tycker skolan är viktigare än vården och motparten inte håller med så är det liksom så.
  3. Tråden byter ämne.

Avsluta snyggt.

Några bra fraser är ”Nu börjar det blir rundgång, för jag känner att jag upprepar mig” eller ”Vi får agree to disagree. Vi tycker helt enkelt olika.” Om tråden byter ämne kan man bara strunta i att fortsätta.

Sedan avföljer jag genom att klicka bort notifieringar. Gör man inte det kommer det att fortsätta plinga, och risken är att debatten blir en tidstjuv.

Men det är inte säkert att din meningsmotståndare släpper iväg dig. Följande kan hända:

  1. Den taggar tillbaka dig. Svara då att ”nu har jag avföljt detta, så var snäll och tagga mig inte igen”. Försök också låta bli att svara på det den vill säga, om du kan. Det är jag dock själv dålig på. Det är frestande att skriva en mening till, när man ändå är där.
  2. Den skriver något hånfullt om att ”så är det med vänstern, så fort de inser att de har fel drar de”. Det är bara att försöka låta bli att svara.
  3. Den kan bli riktigt upprörd över att den inte fått svar på ”sina frågor”, och förfölja dig och kräva dig på svar. Det har hänt att folk skickat pm, fast det är sällsynt.

Att blocka

Jag brukar försöka undvika att blocka, men ibland går det inte. Oftast handlar det då om någon som tränger sig på, antingen genom att vara riktigt otrevlig på min vägg eller genom att tagga mig tillbaka till en diskussion jag lämnat när jag bett den låta bli.

Sammanfattningsvis

 

Debatterande kanske låter jobbigt nu när jag drar upp alla otäckheter som kan hända, men det är faktiskt också utvecklande. Man lär sig och man blir bättre.

Jag vill påstå att det pågår en normalisering av främlingsfientlighet i Sverige. Vi som inte ställer upp på den behövs i debatten – där som myterna sprids. Det du kan göra spelar roll.

All hands on deck.

 

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt

 

Har vi råd med Skåne

Människan är ett flockdjur, precis som vargen, lejonet och hästen. Men medan djuren har en och endast en flock skär vi vår tillhörighet på olika ledder. Vi har en familj och en utökad familj, och sedan vår vänkrets. Utöver detta har vi en generationstillhörighet, en yrkestillhörighet och vi ingår i olika konstellationer baserat på intresse, politisk åsikt och annat.

Vi har också en geografisk tillhörighet, baserad på var vi bor och var vi växte upp. Orten, landskapet eller regionen, och sedan landet. Nationen Sverige. Men som alla som rest långt vet känns även en norrman eller finne som en landsman när man möts i Seattle, och även en britt eller spanjor känns närbesläktad när vi reser till helt andra kulturer, som exempelvis Kina. På så vis kan vi slå större och större lovar runt våra medmänniskor, och det finns då hela tiden någon som är innanför och någon som är utanför, men ytterst är vi alla världsmedborgare. Vår yttersta flock är hela mänskligheten. Vi hör ihop, och vi är beroende av varandra.

Foto: Fatou Touray, Afropé
Foto: Fatou Touray, Afropé

Det underliga med nationalismen, för oss som inte hakat på den fosterländska trenden, är varför vi ska dra en så extremt skarp gräns runt just nationen Sverige. Vi svenskar är ju ganska olika sinsemellan. De där svenska traditionerna som så ofta dras upp är ju oftast rätt lokala. I Bohuslän, Skåne och Västerbotten firas högtider olika, man sjunger olika visor och har nog rätt ofta även svårt att förstå varandra rent språkligt.

Vi ska ut ur EU, vill nationalisterna, men varför ska inte exempelvis Värmland ut ur Sverige? Vore det inte skönt att slippa alla invandrande masar? Att inte behöva betala ”bidrag” till fattigare län?

”Vi måste faktiskt ta hand om oss själva först.”

”I Arvika blev en kvinna rånad av en kille från Västerås. Varför tar vi in folk från andra län när de inte kan sköta sig?”

”Det är viktigt att den som flyttar till Värmland också läser på om värmländska traditioner. Tänker de fortsätta äta spettekaka har de inget i Värmland att göra.”

”Jag är inte rasist, men jag tycker det är alldeles för många norrlänningar i Hagfors. De bor bara för sig själva, och verkar inte ens intresserade av att integreras i Värmland. Varför flyttar de hit om de inte vill leva som vi?”

”De där inflyttade Jönköpingsborna kommer med sin medeltida religion. Vi i Värmland vill inte ha sånt här. De måste anpassa sig om de ska bo här.”

”Fem miljoner kronor betalade värmländska kommuner ut i socialbidrag till invånare som flyttat hit från andra län. Det är dags att sätta stopp! Vi har inte råd! Varför räknar ingen på kostnaden för utläningarna?”

”De öppna gränserna mot Närke och Dalsland innebär att knarket och brottsligheten kan flöda fritt in i landskapet.”

”Varför hatar du ditt fosterlän? Hur kan du ställa upp på att utläningarna förstör vårt län? Du är en skam för Värmland!”

För tusen år sedan krigade fortfarande svenska landskap mot varandra. För bara några hundra år sedan blev Skåne svenskt, och skåningarna försvenskades med mycket bryska metoder. Ända fram till 1860 krävdes pass för att resa inom landet. Enda anledningen till att vår samhörighet med våra landskapsfränder vittrat sönder är att människor numera flyttar runt i landet, och det går inte längre att hålla ordning på vem som är vad. Själv är jag till hälften värmlänning och till hälften skåning och bor i Sollentuna. Jag är alltså invandrare i Uppland. När vi blandat oss tillräckligt mycket med varandra avtynar ursprungets betydelse för vår identitet.

Ytterligare en anledning till att det går att sätta en gräns runt just Sverige är förstås att vi har samma lagar och samma ekonomi över hela landet. Jag förespråkar inte fri invandring. Rent praktiskt är det omöjligt att upprätthålla en hög social standard med gott skyddsnät och samtidigt låta alla som vill flytta till vårt land, eftersom resten av världen inte håller samma nivå. Det finns ekonomiska skäl till varför det är en skillnad mellan land och landskap. Vi är nästan rikast i världen, och världens befolkning är nästan tusen gånger större än vi.

Men om det handlat om detta skulle vi se mer bråk mellan exempelvis storstadsregioner och landsbygd i Sverige – vem försörjer egentligen vem? – och mellan norr och söder.

Istället handlar allt om svenskheten.

Vi ska sätta upp en hög mur med vassa törnen runt landet, vi ska hissa våra fanor och sjunga vår vackra nationalsång (som egentligen handlar om Norden och inte Sverige), vi ska kräva trohetseder och total assimilering av den som ändå ska leva bland oss, och sedan ska vi leva lyckliga i alla våra isolerade dagar.

Tills när?

Jag önskar er alla en fantastisk midsommar, oavsett om ni äter sill, falafel eller renskav, och oavsett om ni definierar er som hallänningar, svenskar, gambier, européer eller afrikaner.

Eller all of the above.

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt

Vem vinner SDU-krisen

Sverigedemokraternas ledning har bestämt sig för att stänga av SDUs ledning. Anledningen anges till att de är för högerextrema.

Det låter sympatiskt för oss som inte gillar vad SD står för. Mattias Karlsson kallar ungtupparna för ”neofascistoider”, vilket är en lite spännande vidareutveckling av Löfvéns & Anderssons av SD utskällda ”fascister”.

Om SD är illa men hugger av dem som är ännu värre – är inte det bra då?

 

Foto: Fatou Touray, Afropé
Foto: Fatou Touray, Afropé

Jag vill, liksom Daniel Poohl på Expo, ifrågasätta det där med huruvida de verkligen skulle vara mer extrema.

SDU umgås med företrädare för unkna organisationer. Men det gör även SD.

SDU är mer gammelmoderater än SD, som tenderar att gå mot mitten-vänster för att håva in LO-medlemmar.

SDU är mindre Israelvänliga, men också lite mindre muslimfientliga. Till exempel har de tagit strid för erkännande av Palestina, enligt principen ”om vi vill ha ett eget land ska de också få det”, vilket retat gallfeber på muslimhatande SD-ledningen.

SDU kallar sig nationalister. Det har SD slutat med, trots att nationalismen länge varit själva nerven i SDs verksamhet. Man ska inte vara nationalist, utan ”socialkonservativ” enligt Karlsson, som en gång hade en mailadress skapad från Karl XIIs dödsår.

Vad konflikten handlar om är inte att hålla rent från extrema nynassar, påstår jag, utan om att SDU blivit alltmer svårkontrollerat. De lyder helt enkelt inte order. De köper inte in sig i paketeringen ”socialkonservativ”, och de vill inte bedriva den socialdemokratiska blue collar-politik med touch av konservatism, dock rensad på medmänsklighet med flyktingar, som blivit SD-ledningens nya varumärke.

Och när de vägrade acceptera SDs valberednings förslag Maria Danielsson som distriktsordförande rann det över, och uteslutningsärendena började.

Vem har då rätt?

Det beror ju på från vilket håll man tittar.

Om vi tar perspektivet ”vem är minst främlingsfientlig” vill jag påstå att de är lika goda kålsupare, give or take.

Om vi tar perspektivet ”demokrati” lutar jag åt att ge SDU rätt. Ett parti är en förening, eller snarare flera stycken. I en förening bestämmer medlemmarna. Styrelsen ska exekvera medlemmarnas vilja. Men Karlsson och övriga har börjat se SD som sin egendom. Det är inte ovanligt eller konstigt, men jag förstår att det väcker reaktioner. Om man kallar medlemmar till ett årsmöte och det plötsligt dyker upp hundra som är där för att rösta emot valberedningens förslag så är det så. Det är inget att göra åt. De som ville se en annan kandidat borde ha mobiliserat de sina. Jag är förvånad att så inte skedde, eftersom det var känt i förväg vad som skulle hända.

Det kan bara kallas ”kupp” när man inte säger något i förväg, anser jag, utan plötsligt dyker upp på ett illa besökt årsmöte med en bunter medlemmar som är där enbart för att rösta på något man vet aldrig hade gått igenom om man berättat om sina planer innan mötet, och därmed givit de som vill annorlunda en chans att komma dit och rösta. I detta fall var Hahnes kandidatur känd i förväg. Därför var det knappast en kupp. Det fanns ingen ohederlighet. Och att sabotera i efterhand blir odemokratiskt.

Det är spännande att sitta på läktaren och se partiet rasa ihop en smula. Vi som är lite äldre får Ny demokrati-vibbar.

Men vi ska inte ropa hej. SD har uteslutit många, och ingen har kommit igen. Visst. De försöker. Den kanske mest envisa är Isabella Demserius. Men det är ett stort jobb att dra igång ett nytt parti, och nu har ju SD lagt beslag på större delen av väljarunderlaget. Ett tänkbart scenario är att Kasselstrand, Hahne och övriga uteslutna helt enkelt ger upp politiken och gör annat.

Men ett annat scenario är att de är så många, så engagerade, och så populära att de faktiskt startar ett nytt parti. Demserius har redan sagt att hon vill hjälpa till, på Facebook. Säkert sällar sig fler av de uteslutna, och även av de lojala från SDU.

Något tredje scenario ser jag inte. De har gjort varandra för illa för länge för att det ska finnas någon väg till försoning. Även om viljan skulle uppstå går det liksom inte att retirera från ”neofascistoider”. Man kan inte säga ”äsch, jag skojade bara”.

Det som är säkert är att Hahne och Kasselstrand kommer att gå kicking and screeming, och att smutsig byk kommer att tvättas publikt. Polisanmälan är nog bara början.

Det blir spännande.

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt

Skavlan och den orörbare ledaren Åkesson

Ett raseri utan motstycke skakar hela SD-sfären. Anledningen är Skavlans hämningslösa hatutfrågning av den helt oskyldiga och väna Jimmie Åkesson i fredags. Jag som följer Sverigedemokraternas trådar ser hur hatet sprider sig. Mitt alter ego, som nu har 1 500 vänner(!) trots att hen inte ens existerar på riktigt, får hela väggen nedlusad med hetsande inlägg.

Bild: Helena Trotzenfeldt, Afropé
Bild: Helena Trotzenfeldt, Afropé

Det märkliga är att programmet spelades in rätt långt innan det visades, och både SD:s ledning och Jimmie Åkesson uppmanade alla sina anhängare att titta på det. De framhävde det som spännande och intressant. Inte någonstans under hela förra veckan såg jag ett ord om ”men bered er på att det var en jobbig intervju”. Tvärtom. Programmet framställdes som en sorts hyllningsscen för hans återkomst. Inte heller i det Facebookinlägg Jimmie Åkesson släppte direkt efter programmet stod ett enda ord om att han skulle ha blivit illa behandlad.

===

Jag tänker på Anders Lindbergs ord när han diskuterade med Paula Bieler – se gärna klippet. Han påpekade att han inte skriver några snälla saker om vare sig moderater eller centerpartister, men att han aldrig råkar ut för ett så massivt hat som när han skriver om SD.

Jag tror de flesta av oss som diskuterat politik på nätet, oavsett om det är från vänster mot högern eller från höger mot vänstern, upplever samma sak. Det kan absolut bli surt och otrevligt från dem som inte håller med om fria vårdval, värnskatt, vinster i välfärden, förstatligande av skolan eller vad det nu kan vara, men hatet från SD-svansen när man till exempel säger sig vara för mångfald är av en helt annan kaliber.

Och som Anders påpekar är detta ett demokratiproblem.

Vårt samhälle fungerar så länge som vi har media som granskar maktens utövare, och ingen är viktigare som sådan än en partiledare.

Borde Jimmie Åkesson ha visats mer hänsyn för att han är sjukskriven? Jag utgår från att Skavlan frågade honom om han var redo att bli utfrågad i förväg, och att det var ett krav för medverkan.

Borde Skavlan ha avstått från att ta dit honom?

Om det hade blivit ett rent mysprogram – ja. Men det blev det inte.

Höll Skavlan en otrevlig ton? Inte alls. Han var bra mycket vänligare än någon annan jag sett fråga ut Åkesson. Han höll precis samma ton som när han pratade med Löfvén. Båda fick för det mesta prata till punkt, men avbröts när de bytte ämne. För säkerhets skull lyssnade jag på Löfvéns intervju precis nyss. Det finns ingen faktisk skillnad. Jag uppmanar alla som tror att det var silkesvantar mot Löfvén att höra hur han, i vänlig men bestämd ton, ställer honom mot väggen med precis de frågor som får honom ur balans.

Vi har en växande grupp invånare i Sverige som beter sig som en sekt. De hyllar, älskar och närmast gudomligförklarar sin ledare, de hatar oss övriga och de skriver ofta om att ta till vapen och ”ta tillbaka” vårt land.

Vi har representanter för media som hånas, hatas och hängs ut för att de ställer helt normala frågor.

Jag undrar ofta:

Om Jimmie Åkesson skulle ställa sig upp och säga: ”Sverigevänner! Jag uppmanar alla som tror på mig att ta till vapen och gå med mig i strid mot kommunisterna och muslimerna som förstör detta land!” …

Vad skulle hända då?

 

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt