Kategoriarkiv: Debatt

Makten i språket på chokladbollens dag

Det finns en Facebook-grupp som dyker upp i mitt flöde varje vår. ”N-bollens dag den 11 maj” heter den. Oj, det är ju idag! då måste jag ju börja förbereda firandet…

Fast, det är ju faktiskt år 2017. Jag som trodde att denna diskussionen var utarbetad för längesen. Jag har skådat allt för många debatter om ordet kring bakverket, både i verkligheten och online, och för mig känns ämnet ganska förlegat och framförallt väldigt, väldigt tröttsamt.

Ändå så blir jag provocerad när jag ser Facebookgruppen i år igen, och ändå dammar jag nu av debatten och skriver en text om ett ämne som jag helst hade velat kräkas på. Inte bara för att den känns passé, utan även för att den också känns otroligt dum och trångsynt.

Jag har frågat mig själv en miljon gånger vad det är för människor som faktiskt propagerar för n-ordet på bakverket i denna hätska debatt. Jag har kommit fram till slutsatsen att det måste vara människor som dessvärre inte vet historien bakom det fula ordet.

Om någon sådan människa mot all förmodan har hittat hit och läser denna text, suckar och skakar på huvudet, låt mig upplysa dig en gång för alla; n-ordet har använts i ett nedvärderande syfte när vita människor har talat om svarta som underordnade. Vita människor som under århundraden använde svarta människor som sina personliga egendomar, ofta som slavar utan några som helst fri-eller rättigheter.

Kort och gott, n-ordet har en så pass skamlig historia att det inte är acceptabelt att använda, inte ens om det är kombinerat med ordet ”boll” och refererar till ett bakverk.

Någonting som gör mig nästan ännu mer besviken än användandet av ordet i sig är försvaret för att använda det. Ursäkten att ”man har ju alltid sagt så” har jag hört så många gånger att jag nästan får sätta munkavel på mig själv för att inte skrika ut hela mitt vokabulär av svärord när jag hör den. Ni som fortfarande använder ordet och försvarar det som om det vore er bästa vän – har ni hört talas om empati? Eller förmåga att sätta sig in i andra människors perspektiv? Om det finns människor som, på väldigt goda grunder refererat till ovanstående historiska utdrag, tar illa upp av ordet, varför då använda det? Och varför referera till att er mormors farmors faster använde sig av ett förlegat ord på ett bakverk, när det faktiskt finns ett annat, mer lämpligt ord för samma bakverk?

Vi måste börja visa mer respekt mot varandra. Svarta människor har fört en sekellång kamp för att nå dit där vi är idag, och n-ordet tillhör en tidigare, förtryckande era där skillnader har gjorts på människor baserat på deras hudfärg. Vad man heller inte får glömma bort är att det inte var speciellt många decennier sedan som svarta människor, helt lagenligt, köptes och såldes som ägodelar. Det är således ett relativt nytt sår som fortfarande inte har läkt på grund av att man än idag ser att dessa strukturer fortlever genom rasism och förtryck mot svarta människor. Till exempel när människor obefogat använder n-ordet.

Chokladbollar – Foto: Fatou Darboe , Afropé

Vissa anser att vi förstorar debatten och överdriver våra argument (en liten input: har ni hört talas om begreppet tolkningsföreträde?), men jag står fast vid min åsikt att man måste visa varandra mer respekt i sådana situationer. Minnet av dessa ojämlika maktstrukturer mellan vita och svarta människor aktualiseras varje gång man använder n-ordet, även om det just i den situationen egentligen inte är i ett negativt sammanhang.

Så, låt oss alla fira Chokladbollens Dag idag, en dag förknippad med öppenhet och empati, men framförallt som en hyllning till ett fantastiskt bakverk som ger oss otroligt mycket njutning så länge det används rätt.

Alice Binti Mutambala

De ensamma – ett antal djupintervjuer som behövs

I veckan sändes Osmond Karims nya film De ensamma, på SVT. Det är en film där man i första hand låter vuxna personer som adopterades till Sverige som barn, under 70-talet, få komma till tals. Filmen bygger på ett flertal djupintervjuer där personer berättar om de specifika problem de mött under sin uppväxt i Sverige och i sina nya familjer, på grund av att de adopterats.

Skärmdump: De ensamma

De senaste åren har många debattörer som själva adopterats till Sverige som barn, höjt sina röster mot hur adoptionsprocessen går till och i vissa fall, kritik från personer som är helt emot utlandsadoptioner. Kritiken har förstås funnits längre än några år, men på senare år har rösterna blivit både fler och starkare i olika mediekanaler. Det finns en annan sida att se på adoptioner än bara det positiva. Det finns en sorg, en förlust, en ilska och en vanmakt.

Osmond Karim har tidigare gjort den prisbelönade filmen Raskortet för SVT. En film som fick mycket god kritik och berörde många starkt. Filmen visades i SVT 2012.

Nu kommer alltså en ny film, möjligen att se som en uppföljare, men som den här gången handlar om personer som adopterats till Sverige och som har upplevt känslan av övergivenhet, mött rasism och utanförskap, som mött känsla av ensamhet och skuld, personer som ställts inför ”kravet” från omgivningen att vara tacksamma. De som berättar sin historia, har verkligen något viktigt att berätta för oss andra och kanske även för varandra?

De ensamma kan du se HÄR
De ensamma har även en Facebooksida HÄR
Mindre positiv kritik finns också mot filmen, bland annat kan du läsa kritik HÄR

Blank Spot Project håller panelsamtal om det händelserika maktskiftet i Gambia ikväll

Idag, torsdag den 23 februari 2017 håller Blank Spot Project ett panelsamtal angående sin reportageresa till Gambia under maktskiftet och vad som kommer ske fortsättningsvis. Många av oss som följde Blank Spot Project under de långa timmarna av väntan och de ibland dramatiska vändningarna, fick en annan inblick av händelserna i landet, än det vi kunde läsa i media och följa våra vänners upplevelser på plats. Blank Spot Project beskrivs på hemsidan med bland annat följande sammanfattning: ”Blankspot ger ut oberoende medborgarfinansierad journalistik från vita fläckar i Sverige och världen.”

Den senaste veckans mest omtalade nyhet om Gambia är troligen fängelset Mile 2, utanför huvudstaden Banjul, där mycket fasansfullt har utspelat sig under många år. Foto: Fatou Darboe, Afropé

Om du är intresserad av panelsamtalet i kväll, så kan du läsa mer om själva eventet HÄR. Så här skriver arrangörerna på sitt Facebookevent Efter maktskiftet – Vad händer nu i Gambia:

”Samtidigt som Donald Trump installerades i Vita huset pågick en bitter maktkamp i Gambia. Under några dygn såg det mörkt ut och regionens trupper förberedde sig för strid. Anna Roxvall och Johan Persson följde journalisten Sheriff Bojang under sju dagar som skakade Västafrika. Nu kommer de och berättar om reportageresan på Blankspots meet-up i ett samtal med Nils Resare.

– Vi har nyligen publicerat reportaget ”Presidenten som vägrade avgå” och nu är vi många som vill veta vad som händer framöver i Gambia, vi hoppas att alla som är intresserade av demokratiutvecklingen i Västafrika kommer och bidrar med sin kunskap, säger Nils Resare.

Samtalet hålls i Blankspots redaktionslokaler på Wallingatan 37 den 23 februari klockan 18.00. Fler paneldeltagare kommer att tillkomma.”

För den som vill läsa det längre reportaget om händelserna i Gambia, kan du läsa om det HÄR! Eventet Efter maktskiftet – Vad händer nu i Gambia?

Blank Spot Project, finner du HÄR!

Fatou Darboe

Krönika: Vem har rätt att kalla sig dansk

I Danmark ställer man sig, efter en omröstning i danska folketinget, frågan: När är man dansk?

Jag upplever att en normaliseringsprocess har pågått i Sverige gällande rasism sedan Sverigedemokraterna gjorde entré i vår Riksdag. På samma sätt upplever jag att det skedde under den period som Ny Demokrati i början av 90-talet var representerat i Sveriges riksdag. Normaliseringen jag tycker mig se idag, handlar dels om hur media rapporterar om Sverigedemokraterna, vilket jag anser skiljer sig enormt från när de först tågade in i vår riksdag 2010. Har SD och den politik de står för, helt plötsligt blivit ”rumsren”?

Inom public service har man allt oftare börjat bjuda in representanter för Sverigedemokraterna för att ge dem en röst. För att… ja, jag begriper faktiskt inte riktigt varför. Ett politiskt parti som är uppbyggt på de grundstenar som Sverigedemokraterna är (läs gärna deras historia, stadgar och framtidsvisioner) som handlar om exkluderande och i mina ögon ett elitistiskt samhälle. Det finns tyvärr allt för många likheter med ett visst tyskt parti och partiledare som ledde oss till den katastrof som andra världskriget innebar för Tyskland och världen, i synnerhet för de som blev offer för den förödelse kriget innebar. Andra världskriget startade inte med att man gasade ihjäl människor i koncentrationsläger. Normaliseringsprocessen startade långt innan dess och på en mycket mer ”oskyldig nivå” än slutet.

Även på allmänna platser rapporterar många afrosvenskar och andra som av vissa inte anses ”se svenska ut”, att den öppna rasismen blivit mer tydlig och öppen och att många uttrycker rasistiska åsikter öppet, på allmänna platser, både som konstateranden, men också som rena attacker, vilket naturligtvis får fruktansvärda konsekvenser för de som utsätts.

En liknande utveckling har gått att följa i både USA där man gått från president Obama till Trump, vilket är en mycket märkvärdig övergång, men också i flera länder i Europa där vi kunnat se en tragisk utveckling ur exkluderande och rasistisk synpunkt.

Bild: Pixabay

I Danmark, liksom många andra europeiska länder, inklusive Sverige, tycks vi ha glömt historien, trots att vi har många levande människor än idag som faktiskt upplevde andra världskriget. I det danska parlamentet, Danske Folketinget röstades förra veckan igenom ett beslut om att inte anse att danskar med föräldrar från utomeuropeiska länder ska anses som danskar längre.

”…det idag finns områden i Danmark där andelen invandrare och deras efterkommande från icke-västliga länder ligger över 50 procent. Det är Folketingets uppfattning att danskar inte ska vara i minoritet i bostadsområden i Danmark.”

Uttalandet har förstås väckt stark kritik, men förslaget röstades ändå igenom med rösterna 55-54. Förslaget kom från Martin Henriksen, från invandrarfientliga Dansk Folkeparti.

Skärmdump från Köpenhamns integrationsborgmästare

Anna Mee Allerslev, född i Sydkorea och Köpenhamns integrationsborgmästare skriver på sin Facebook:

”Ett flertal i folketinget anser uppenbarligen inte att jag är riktigt dansk. Som borgmästare i landets huvudstad är det faktiskt rätt underligt. Men än värre. Som integrationsborgmästare vet jag hur mycket det betyder för nya danskar att bli accepterad av sitt nya land och känna sig dansk.”

Många med bakgrund från invandrade föräldrar eller adopterade och många andra ställer sig nu frågande till vad som sker i Danmark och vem som kan definiera vad en människa har för nationalitet/nationaliteter. Vem eller vad ska avgöra hur dansk du är?

Källor: Adoption & Samfund (pressmeddelande), Sydsvenskan, Anna Mee Allerslev,

Fatou Darboe

Öppet brev från Afrosvenskarnas Riksförbund och Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa till Kommunstyrelsen i Malmö

Bästa kommunstyrelseledamöter,

Det är med oro Afrosvenskarnas riksförbund och Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa vänder sig till kommunstyrelsen som är en av de högst ansvariga instanserna i Malmös kommun. Sedan ett drygt decennium uppmärksammar vi den 9 oktober, årsdagen för Sveriges avskaffande av slaveriet – ett slaveri som exklusivt drabbade svarta människor. Vi tycker att dagen är av fundamental historisk vikt och den berör inte bara afrosvenskar utan är en nationell angelägenhet. Den 9 oktober är ett tillfälle att påminna om att den afrofobi som gjorde slaveriet möjligt fortfarande är ett gissel för samhället och begränsar afrosvenskars tillgång till mänskliga rättigheter i Sverige. Vi har därför sett till att bjuda in brett när vi uppmärksammar dagen på olika orter i landet och har till vår glädje kunnat se att svenska politiker delar vår uppfattning att dagen ska uppmärksammas.

Rukiya Ismail och Kitimbwa Sabuni
Rukiya Ismail och Kitimbwa Sabuni

I Stockholm har dagen återkommande uppmärksammats på museer och i riksdagen där företrädare för riksdagspartierna samt statsråd från regeringen deltagit och betygat sin vördnad för de som fallit offer för Sveriges del i den transatlantiska slavhandeln.

Vi har alltid sett Malmö som en stad i framkant i kampen mot afrofobin men de senaste årens utveckling oroar i synnerhet med tanke på hur den ansvariga politiska ledningen i kommunen, i flera år i rad, valt att inte prioritera deltagande vid uppmärksammande av den 9:e oktober (som i år uppmärksammades med en konferens den 10 oktober på Tangopalatset).

Vid den 9:e oktober 2015 hade kulturminister Alice Bah Kuhnke ett möte med den afrosvenska gruppen i Malmös stadshus där Malmös kommunalråd valde att inte medverka trots inbjudningar. Vid 2016 års uppmärksammande kom varken kommunstyrelseordförande, Katrin Sjernfeldt Jammeh, eller kommunalrådet med ansvar för demokrati och anti-diskriminering, Nils Karlsson, trots upprepade inbjudningar från oss.

Afrosvenskarnas riksförbund och Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa tycker att det är oroväckande att de högst ansvariga politikerna i Malmö inte tar sig tid för att närvara vid en av de viktigaste dagarna under året för afrosvenskar trots att dagen finns med i den politiska kalendern i Malmö kommun. Vi skulle uppskatta om kommunstyrelsen kunde återkomma till oss snart med era tankar om detta och hur ni ser på framtida deltagande vid uppmärksammandet av den 9:e oktober.

Bästa hälsningar

Kitimbwa Sabuni
Afrosvenskarnas riksförbund

Rukiya Ismail
Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa

Rätten att vara annorlunda

Handskakningar har diskuterats en hel del den sista tiden. Med vilken rätt hälsar man annorlunda? Måste alla skaka hand i likriktningens Sverige?



Ung, muslimsk kvinna Foto: Fatou Touray, Afropé
Ung, muslimsk kvinna Foto: Fatou Touray, Afropé

Det en del muslimer beskylls för är inte att de vägrar hälsa. För hälsa gör de, med handen på hjärtat. De får skäll för att de hälsar annorlunda. Och det får man inte göra i den svenska ankdammen.

Det mest absurda är att människor som normalt sett brukar tycka att Sverige är lite inskränkt och behöver internationaliseras mer ofta också skäller på dessa muslimer och ber dem bete sig ”som alla andra”.

Förändringar tar tid i Sverige. En gång i tiden var Sverige ett land som var extremt uniformt. Kulturen var homogen och de flesta betedde sig ungefär som alla andra. 1959 öppnade den första kinarestaurangen i Sverige och 1968 öppnades den första pizzerian. Då fanns det 500 muslimer i landet. I princip ingen homosexuell hade kommit ur garderoben. Och i media chockerade herr Udden i Sundsvall läsarna med att säga att funktionsnedsatta också hade rätt att vara kåta och ha sex. I brödbutiken fanns limpa eller ljusa bröd som alla såg ungefär likadana ut. Mellanmjölken fanns inte, det var för extremt. Sverige hade en TV-kanal och två radiokanaler – inte för att tekniken satte gränser, utan för att staten och väldigt många svenskar tyckte att det var bra om alla såg på samma sorts TV-program. Vi hade ett Televerk med orangea bilar som for omkring och i telefonbutikerna kunde man köpa endast de telefoner som staten bestämde att du skulle få köpa, med de färger staten bestämde var tillåtna. Och vi hade få uteserveringar och caféer för att staten fick för sig att uteserveringar och caféer inte var bra för svensken.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

Detta började förändras på 1970-talet. Men när min mamma 1980 målade sin brevlåda röd i ett kvarter där alla brevlådor var svarta eller mörkblå kippade många efter andan – ”Får man göra så?” och ”Du kommer att få kommunen och polisen efter dig…” kunde det låta. Sen målade hon dörren röd också och människors förfäran var stor i lilla Lerberget i Höganäs. Mer krävdes inte för att få stämpeln: ”ANNORLUNDA” och ”AVVIKANDE”.

Den första svarta människa jag fick nära kontakt med var en svart läkare som kom till skolan och klämde mig på pungen i den årliga snopp-undersökningen av pojkarna. Det fanns ett adoptivbarn i det annars helvita Lerberget där höjden av att vara rebell var att trimma moppen.

Jag växte upp med två TV-kanaler för att staten tyckte det skulle vara för farligt med fler.

När kabel-TV kom var det främmande och farligt. När videon kom var den främmande och farlig. Och givetvis kvinnoförnedrande. De första katolikerna som började synas i Sverige på 1950-talet och 1960-talet möttes med hat och misstänksamhet, likt hur många behandlar muslimer idag.


Rätten att vara annorlunda är svag och bräcklig i Sverige. Detta eftersom den rätten är relativt ny.

Vi är än idag en produkt av bytänkandet i det gamla bondesamhället. Det avvikande var farligt eftersom det var just avvikande.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

Än idag är det avvikande suspekt. Men vad som är avvikande har ändrats. På 1950-talet var det ibland suspekt att en kvinna arbetade och inte var hemmafru. idag är det suspekt om en kvinna vill vara hemmafru och inte arbeta. Att vara hemma med barnen har gått från norm till att vara det annorlunda som måste misstänkliggöras. Då var ateism suspekt, nu är religiositet lite suspekt.

Idag är det annorlunda ofta att välja att vara konservativ. Att man väljer bort Facebook. Att man skriver brev för hand. Att man hälsar på lite annorlunda sätt. Att välja traditionella könsroller där mannen arbetar och kvinnan är hemma med barnen. Att vara religiös och tro på Gud.

Foto: Pixabay
Foto: Pixabay

Att man väljer religiositet eller att kvinnan vill vara hemma med barnen eller att man hälsar annorlunda eller klär sig i hijab är faktiskt även det en rättighet. Och barn har rätt att följa föräldrarnas kultur. Det är sunt så länge de barnen också växer upp med respekten för och insikt i det som för dem är annorlunda, kanske ateism, en annan religion eller att inte bära hijab.

Det hade varit önskvärt att fler mötte det man själv anser vara det annorlunda med en viss flexibilitet. Man kanske inte benhårt måste hålla fast vid att skaka hand eller att inte skaka hand då man möter en medmänniska. Flexibilitet är bra.

Men vi har till och med rätten att vara oflexibla i våra liv. Om vi vill det. Eller vi borde ha det, för sådan är friheten.



Och handskakningarna då? Det viktiga är inte hur man hälsar på en annan människa men ATT man hälsar på kvinnor liksom på män. Man inte se om en människa är fundamentalist på om denne hälsar genom att lägga handen på hjärtat då denne möter en kvinna. Men om personen INTE ser på kvinnan eller inte hälsar alls, då är det en fundamentalism och en person med troliga terroristsympatier.

Skribent:

Artikeln är tidigare publicerad på Motargument.se

Vill semestersvensken inte läsa om döden som fortfarande pågår på Medelhavet?

Det rapporteras om det på nyheterna, nej inte jättemycket, men vi hör om det. I sociala medier ser jag dock inte lika mycket. De senaste månaderna har det synts relativt lite delningar om migranter som förlorar sina liv på väg över Medelhavet, ja människor drunknar där borta fortfarande, mer än någonsin faktiskt. Har vi nått den nivån nu? Nivån där vi blivit avtrubbade, passerat förfäran och medkänsla och nu istället inte orkar ta in mer? Eller är det semesterkompassen som är påslagen?

Räddningsaktion av 105 flyktingar i en gummibåt - Foto: MOAS/Commonslicens
Tidigare räddningsaktion av 105 emigranter i en gummibåt – Foto: MOAS/Commonslicens

Igår, torsdag, kom den senaste rapporten om döda kroppar som hittats vid Medelhavskusten. Nära Libyens västra kust, vid staden Zuwara har kropparna från minst 85 migranter som drunknat hittats.

De flesta av migranterna uppges vara hemmahörande i subsahariska Afrika, men kropparna är så illa tilltygade att man ännu inte kunnat avgöra när de drunknade. Kommer dessa människor att få ett värdigt avsked nu undrar jag? Kommer man finna vilka de var och lämna sorgebud till deras anhöriga, så att dessa får ett avslut och kan gå vidare?

Under förra veckan lämnade ett antal båtar samma nordafrikanska kust med sikte på Italien. Många av båtarna tros ha lämnat från just stranden runt Zuwara och den närliggande staden Sabratha och hundratals av de som färdats i dessa båtar förlorade sina liv då flera av båtarna kapsejsade ute till havs. Onsdag, torsdag och fredag förra veckan var några av de absolut värsta dagarna på Medelhavet någonsin, sett till förlorade människoliv – tre dagar och tre sjunkna skepp, ett skepp per dag, minst 700 drunknade. En av Medelhavets dödligaste veckor meddelade FN:s flyktingorgan i söndags och sa samtidigt att många av de som dog troligen var ensamkommande ungdomar.

Är de 85 som hittats vid Zuwarakusten i torsdags några av dem som drunknade förra veckan? Eller kommer de från någon av alla de andra olyckorna som rapporterats, eller från en förlist båt vi inte vet om, en båt som kapsejsat utan att bli upptäckt? Hur många fler ligger begravda i Medelhavets vågor i väntan på att flyta iland vid någon kust? Hur många högt älskade barn och vuxna, målinriktade och beslutsamma, kommer aldrig få begravas nära sina familjer. Hur många kommer aldrig ha en grav att sörja sina anhöriga vid?

För många av oss väntar snart semester, sol och ledighet. Glass, bad och blå himmel. Hur många av oss väljer då att åka ner till Medelhavets solstränder för en avkopplande vecka eller två, samtidigt som vi vet att samma havs dödssiffra, hittills i år, pekar förbi 2 500 döda. Är det kanske just därför vi inte delar dessa öden i våra sociala medier just nu. Det som inte syns, finns inte…

 

Kiqi D Minteh
Kiqi D Minteh